Anders Hesselbom

Religiös tro, försanthållande av övernaturliga och allsmäktiga väsen, får onekligen konsekvenser. Nästan alltid är det bättre att ha en mer korrekt uppfattning om hur verkligheten är beskaffad, än en mer inkorrekt. SVT rapporterar att ett par i Borås ”åtalas i dag för att ha torterat en flicka eftersom de tror att hon är en häxa”. Flickan misshandlades och förnedrades av vuxna (föräldrar?) som sa sig verkligen tro att hon var en häxa, och konsekvensen att agera som föräldrarna gjorde, följer naturligt av den föreställningen. Till vilken grad ska de vuxnas religion respekteras och till vilken grad ska barnets rättigheter respekteras? Ett argument som används i omskärelsedebatten, är att omskärelsen inte bara är föräldrarnas rätt att utöva en rit på sitt barn, utan även att det är barnets rätt till sin ”religiösa identitet” – hypotesen om judisk snoppbonding säger oss att de synliga konsekvenserna av det man utsätter barnet för, är något som skulle vara till barnets fördel.

Även häxan får förmodligen med sig ett minne från sina religiösa föräldrar i form av bestående skador av sparkarna hon fick ta emot. När man ”respekterar religiös tro” måste man ta ställning till om man tycker att häxutdrivning är något som ska vara tillåtet i religionsfrihetens namn och om omskärelse ska vara tillåtet i religionsfrihetens namn. Både omskärelse och häxutdrivning är primitiva religionsyttringar som barnen skulle kunna klara sig bra utan, men att vara motståndare till dessa riter är knappast att respektera förändrarnas religion, det är snarare att ställa sig på barnens sida. Barn som kanske inte ens utvecklat någon religion. Och om man påstår att detta är något som görs för barnens skull och alltså anser att barnen har ”rätt” till denna behandling, då gäller det att man kan styrka varför vissa barn mår dåligt av att inte ha dessa kränkningar och förnedrande handlingar i bagaget.

Både fallet med häxan och med fallet med rituell omskärelse visar på graderna av övergreppen som görs i religionens namn. Kanske att det ena ska vara tillåtet men inte det andra? Vissa övergrepp kanske är så pass lindriga att barnet helt enkelt måste stå ut, eftersom föräldrarnas rätt går före? Om man tänker på en möjligen ännu mer normaliserad föreställning, nämligen den att Gud är ett allsmäktigt väsen som kan prata med de som tror, hur ska man hantera om den guden säger något tokigt till en av sina anhängare? Gud ber bland sina anhängare att döda t.ex. sina barn. Sådant händer. Att respektera någons religiösa tro på en allsmäktig gud som kan kommunicera med sina anhängare, är att välsigna en sådan avrättelse.

Att man får tro på vad man vill, är självklart. Vissa föreställningar är mindre respektingivande än andra, och de föreställningar som år 2013 fortfarande benämns som ”religiösa” är kanske de allra minst respektabla föreställningarna. Det är här vi hittar allsmäktiga gudar, häxor och demoner. Om man verkligen tror, är det inget konstigt att man ibland agerar på sina föreställningar. Men att föreställningar måste tas på tro, är ju varningssignalen som säger att föreställningarna antagligen är felaktiga. Finns det något som tyder på att häxor infiltrerar Borås? Nej, alltså kan man förhålla sig avvaktande eller ta det på tro. Finns det något som tyder på att Gud kan prata med sina anhängare? Nej, alltså kan man förhålla sig avvaktande eller ta det på tro.

Om Gud skulle få för sig att be en skeptiker döda sitt barn, kanske denne förmår att reagera på att något osunt är på väg att hända. Om Gud skulle få för sig att be en troende döda sitt barn, kan man bara hoppas att övertygelsen om Guds existens är begränsad, för annars går det illa.