Världen utanför Seglora Smedja är full av rasister och fundamentalister, och nu även opportunistiska fascister. Mattias Irving pekar ut dem som kritiserar sabotagen mot Sverigedemokraternas politiska arbete som de opportunistiska fascisterna. Och insmuget i Irvings sedvanliga vältrande i sin upplevda godhet och tillmälen så finns faktiskt ett konkret klagomål: Argumentet om att demokratin hotas om den upplevda rätten att sabotera för meningsmotståndare börjar praktiseras på andra än Sverigedemokraterna bemöts med påpekandet att ”det vore milt sagt otypiskt för Sverige om vanliga politiska möten började störas av meningsmotståndare”, vilket får mig att fundera på vad man anser att Jimmy Åkesson egentligen håller på med. Att tala på torg känns ju ganska vanligt, att ha valstugor lika så. Nej, Sverigedemokraterna gör inget som är speciellt ovanligt i denna valrörelse.
Det som utmärker SD är framför allt vad som påstås och tycks i partiet, och detta är inte så förföriskt att det måste stoppas. Det är definitivt inte så svårt att bemöta att partiet måste tystas. Att sabotera för sin meningsmotståndare må vara otypiskt, men det är exakt vad som sker, och det är exakt vad Mattias Irving försvarar. Och det är kritik mot detta sabotage som påstås utmärka en opportunistisk fascist.
Det är givetvis fullt möjligt att anse att det är fel att sabotera för sina meningsmotståndare utan att man för den sakens skull är varken opportunistisk eller fascistisk. Och när det gäller SD så har de allt att vinna på att vara dem som inte får tala. Jag gissar att de behåller makt och inflytande så länge de inte behöver spela på samma villkor som andra.
Lämna ett svar