Löntagarfonderna är kanske det bästa exemplet från svensk politik på vad politisk prestige kan ställa till med. Alla förstod att idén med fonderna var dålig, men sosseriet hade investerat alldeles för mycket för att kunna backa med hedern i behåll, och drev därför frågan framåt.
Åsa Bodén var anställd som meteorolog på Sveriges Television (SVT) och som SVT-anställd förväntas man inte svara när man får frågor som kan ha politisk laddning. När Bodén fick en enkätfråga om löntagarfonderna år 1982 gjorde hon helt fel. Istället för att vägra svara, sa hon: “Egentligen vet jag alldeles för lite. Men jag tycker inte man ska genomföra fonderna.” Skepticismen mot makten lyste igenom, och med rätta blev hon avstängd från sitt arbete.
Idag praktiseras ministerstyre i Sverige. När t.ex. barnboksförfattaren Katerina Janouch kritiserade hur Sverige styrdes i tjeckisk tv, satte självaste statsministern ner foten. I Sverige förväntas privatpersoner hållas kort och mot regimen förväntas man vara lojal. För att reflektera detta inför man nu ekonomiska incitament för rättyckning. Men så har det inte alltid varit – ministerstyre är ett nytt fenomen.
I början av 80-talet var det betydligt högre till tak. Statsminister Olof Palme, som i slutändan är den som var föremål för Åsa Bodéns kritik, hur mild den än må vara, vädjade till SVT att hon skulle få jobba kvar. Alltså, under en tid då ministerstyre fortfarande betraktades som problematiskt, tog Palme till orda i en konkret fråga, till sin egen nackdel. Det känns verkligen som en evighet sedan.
Lämna ett svar