Patrik Lundberg har skrivit en ytterst märklig krönika på Aftonbladet om sexuella övergrepp. Under rubriken “Att trakassera tjejer var normen” skriver han:
“Ungdomen. Vi kommer inte ihåg samma saker från den. Det ska ju vara ens bästa tid, och när någon frågar kanske jag vill minnas allt utom det här. Hur vi förstörde tjejernas tillvaro. Hur vi tafsade. Vi visste mycket väl vad vi höll på med, men vi pratade inte om det. Att trakassera tjejer var normen.”
I första stycket av sin text bekänner han hur “vi” tafsade på tjejer. Är det verkligen en illasinnat av mig att tänka att Lundberg själv ingår i “vi”? Jag känner mig inte träffad av anklagelsen, dels är jag uppvuxen på annan ort än Lundberg och dels för att jag lämnat skolan och sedan länge jobbat när Lundberg gick i högstadiet. Jag förutsätter att han beskriver sin bakgrund, sina lik i garderoben. Och mycket riktigt, vidare skriver han (min understrykning):
“Nu söker jag inte sympati eller förlåtelse. Inga hyllningar eller klappar på axeln. Jag är bara en i raden av alla de idioter som vaknade för sent.”
Stämningen på Aftonbladet verkar vara ganska juvenil och grabbig, så priset av att göra denna bekännelse där, är förmodligen ganska lågt. Jag har själv förmånen att arbeta på ett företag med ett stort samhällsengagemang och en feministisk profil, och jag gissar att personer som Patrik Lundberg skulle ha svårt att komma in där. Han skulle åtminstone inte få någon sympati för sitt bekännande.
Författaren och nationalekonomen Tino Sanandaji kommenterar detta på Facebook:
“Att tafsa är inte bara svinaktigt, det är enligt brottsbalkens 6 kapitel om sexualbrott olagligt när någon “genom ord eller handlande ofredar en person på ett sätt som är ägnat att kränka personens sexuella integritet”. Brottet kan ge böter eller fängelse i högst två år och har fem års preskriptionstid. Alla tjejer som utsätts för män som tafsar borde polisanmäla.”
Sanandaji är alltså av uppfattningen att det som beskrivs är kriminellt. “Vi” tafsade, “jag” är bara en i raden av idioter…! Lundberg själv väljer att frikänna – han beskriver en “struktur”.
Jag har länge lobbat för att den gärning som är olaglig, även ska vara olaglig i religionens namn. Och efter att ha läst Patrik Lundberg, måste jag tillstå att jag inte bara tvivlar på hans förstånd, utan att jag även anser att det som är olagligt att göra, även ska vara olagligt i strukturens namn. Jag betvivlar inte att det var kulturen som fick Lundberg att begå sitt (sina?) övergrepp, men det betyder inte att han inte skulle vara ansvarig för sina handlingar, preskriberade eller ej.
Lämna ett svar