Under månadsskiftet november-december var nuvarande påve Franciskus på besök i Sverige. På schemat stod officiellt välkomnande av statsministern, träff med kungahuset och gudstjänst i Lunds domkyrka. Det hela avslutades med både ett högtidligt vinkande åt allmänheten i Malmö och en katolsk gudstjänst på Swedbank stadion.
Med några få undantag har rapporteringen kring påvens visit i Sverige varit totalt okritisk, och över lag har både påven och Katolska kyrkan hyllats. Min landsortstidning Nerikes Allehanda rapporterade flera dagar i rad om besöket, utan att nämna ett enda kritiskt ord. Högtidligt presenterades till och med ett par citat på ledarplats som, om man anstränger sig riktigt hårt, skulle kunna tolkas som hyfsat homovänligt, eller åtminstone inte direkt fientligt. Men någon HBTQ-certifiering lär inte vara att vänta.
SVT ställde faktiskt en fråga till påven om man kan tänka sig att det finns kvinnliga präster i kyrkan inom några årtionden, på vilket han svarar: – Jag har hört att svenska kvinnor är mycket starka, mycket duktiga. Och därför finns det en och annan man som söker kvinnor från andra länder, jag vet inte om det är sant.
Inte alla män ser t.ex. styrka som en negativ egenskap hos kvinnor, och svaret säger en hel del om vad påven företräder. Påvens svar är inte direkt kvinnofientligt, men vi vet allt för mycket om Katolska kyrkan för att låta detta passera. Tillåt mig presentera en tanke:
Låt säga att någon, kanske en moské, bjuder in en muslimsk ledare som delar påvens syn på kvinnor. På preventivmedel eller abort. Som företräder en organisation som systematiskt begår övergrepp på småbarn, och som lika systematiskt försöker mörka detta. En organisation med en jämförbart vidrig historik på sitt samvete.
Islamister har till och med petats från Miljöpartiet för mindre, vilket säger en hel del.
Lämna ett svar