Anders Hesselbom

Inom Svenska Kyrkan finns en retorik som används när man förhåller sin tro mot naturalisters icke-tro eller mot andra troende. Man kan få höra att andra troende är ”fundamentalister” och att naturalister bara bemöter fundamentalister. Men själv är man som svenskkyrklig bortom filosofiskt grundad kritik, eftersom man står mittemellan ”fundamentalisterna” och naturalisterna – på en plats som anses vara neutral, som varken sticker ut åt religiöst håll eller åt icke-religiöst håll.

När jag samtalar med t.ex. fria evangelister och baptister, finns ett samförstånd i att vi representerar olika livsåskådningar, vilket är en utmärkt grund för att representera varandras åsikter och belysa skillnaderna i varandras uppfattning. Inom frikyrkorna finns en självsäkerhet i tron. Det betyder absolut inte att inte frikyrkliga människor aldrig någonsin tvivlar på sin tro, men det finns ofta en uttalad bild av vad man faktiskt tror på, så när tvivlet uttrycks så vet jag vad som tvivlas på.

Jag själv tvivlar aldrig på min icke-tro på Gud. Aldrig någonsin. Detta kan vara ett uttryck för att jag är naturalistisk fundamentalist – en anklagelse som riktats mot mig många gånger. Men jag själv ser ingen anledning att tvivla på just Guds existens. Det finns så oerhört många övernaturliga väsen och fenomen att inte tro på, och för mig har inte den monoteistiska idén vunnit någon särskild seger som gör att det är just den jag ska tvivla på. (Den ”monoteistiska idén” är egentligen en uppsättning av idéer, från den mest extrema föreställningen att Gud är ett väsen som hade en jordisk son och besitter en tortyrkammare till sina avfällingar, till tanken att Gud är namnet på den subtila kraft som är naturvetenskapens saknade pusselbit i en universell teori om allting.)

Inom Svenska Kyrkan finns inte denna trygghet. Alla föreställningar är välkomna, ingen föreställning är påbjuden. Svenska Kyrkan är alltså en dålig röst i debatten för den som vill diskutera teologi – det finns ingen svenskkyrklig teologi!

I morse uppmärksammades Richard Dawkins i Godmorgon Världen i P1. Det journalistiska kravet på balans gäller inte bara för olika åsiktsinriktningar, utan även för olika syn på kunskap, därför fick den svenskkyrkliga prästen Annika Borg uttala sig också. Kritiken mot Dawkins från Borg handlar givetvis om att Dawkins kritiserar det som ändå ingen tror på – utom fundamentalisterna då. Jesus kunde inte gå på vatten. Ingen med förståndet i behåll tror det, alltså ska inte detta kritiseras. Endast fundamentalisterna tror att Jesus kunde hela de sjuka. Bara extrema kristna tror att Maria var jungfru. Och så vidare. Reportern påstår att en av Dawkins svagheter är att han avkräver av troende ska vara bokstavstoende fundamentalister för att passa in i kritiken, och ordagrant om Dawkins säger Borg: ”Tror du att Jesus gick på vattnet, exakt på det här sättet?”

Jag anser bestämt att de anspråk som görs, inte bara får bemötas utan måste bemötas. Det listiga i kråksången är att om unison tro är ett krav för kritik, så finns ingen legitim kritik. Detta är givetvis helt orimligt! Att kritisera anspråk som görs, är en skyldighet! Vårt kunskapssamhälle bygger på skepticism! Många som gör sitt bästa för att leva upp till denna skepticism, tror på Gud. Många som gör sitt bästa för att leva upp till denna skepticism, tror på ”något” – alltså en gudalik men diffus kraft. Det finns till och med människor som gör sitt bästa för att leva upp till denna skepticism, som är konspirationsteoretiker. Ingen människa är felfri, och ingen människa är perfekt. Jag blir ständigt recenserad och vet därför att jag är en god kandidat till den minst perfekta människan. Folk vill bli bekräftade i sina föreställningar och blir extremt nedlåtande när inte det inträffar. Alternativet, att försöka släppa sina vidskepliga föreställningar, vill man inte höra talas om.

Om man tar sina bröder och systrar i Kristus på allvar, kan man inte avfärda föreställningen om Jesus som Guds son som något bara extremister och fundamentalister tror på. Eller föreställningen att Jesus kunde gå på vatten och bota sjuka. Det är snarare så att om en viss troende inte tror på Jesus, är kritik mot tron på Jesus inte kritik mot den specifika troende. Anspråk som görs, måste få bemötas även om det inte är konsensus. Och vad är konsensus? Inom Svenska Kyrkan ryms gudstro som menar att Gud satte en mänsklig son på jorden, och gudtro i form av en subtilt väsen som inte hör bön. Vad du personligen tror eller inte tror, är irrelevant i frågan om vad som fårkritiseras, och kritik mot religion måste vara mer sofistikerad än personliga påhopp – ”fundamentalist!” – på den som tror annorlunda.