Nerikes Allehanda skriver om något så märkligt som en pjäs på temat religion, där ateisten är fundamentalisten. Detta känns som ett måste, men när man läser artikeln så svalnar intresset en aning. Det som börjar som en känsla av nyfikenhet, växlar till en känsla av att man vill se pjäsen för att få reda på vilka fördomar författaren eller regissören odlar. Jag har markerat ett stycke i texten, som säger att karaktären naturvetaren ”Agneta vägrar till och med att kalla sig ateist, själva ordet i sig förutsätter existensen av just det hon försöker förneka, tycker hon.” Karaktären Agneta har ett mycket rimligt önskemål. För varför ska man vara ateist för att man inte tror på Gud, men inte vara aenhörningist för att man inte tror på enhörningar? Vi som inte tror på sådant som inte finns på riktigt, får etiketter som snarare säger något om samhället vi lever i.
Men så säger regissören något intressant. ”Jag är personligen inte troende och blir lätt upprörd över alla dumheter som har med religion att göra, men jag blir lika misstänksam när det är tvärsäkert åt andra hållet.” Och det är precis detta som av någon märklig anledning är så svårt att begripa för en kristnormativ person, ateist eller teist: Vi som blir beskyllda för ateistisk fundamentalist antas vara alldeles för säkra på vår sak, när vi blir betraktade för vårat förhållande till Jahve, men får sällan kritik för att vi inte tar tillräcklig hänsyn till andra mytologiska väsen, som t.ex. Hydra. Detta är dubbla standarder! Detta beror på vad andra tror, inte på att Jahve kanske finns, medan Hydra kanske inte finns.
Är det något jag anser att man kan kräva i ett upplyst samhälle, är att skillnaden av avkrävd hänsyn till en idé kopplas till evidensens och argumentens kvalité, inte andra människors vidskepelse och dåliga omdöme.
Lämna ett svar