Anders Hesselbom

Lagom till advent publicerar Skolverket juridisk vägledningför hur skolan ska hantera religiösa högtider under rubriken ”skol- och förskoleverksamhet i kyrkan eller annan religiös lokal”. Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo skriver också en artikel på DN Debatt där de förklarar tanken med sina riktlinjer. På ett bra sätt förklaras skillnaden mellan ceremoni och utbildning, vilket verkligen behövs förklaras, för inte många vet att detta är två helt olika saker. Religiösa debattörer har ständigt och grundligt gått vilse i denna distinktion, vilket avslöjas av argument som ifrågasätter huruvida ”sekularister har något emot studiebesök i kyrka eller moské”, om ”sekularister vill få bort religionsundervisningen helt”, eller om ”sekularister är mot religionsfrihet”. Så långt är jag helt med skolverket. Att bedriva utbildning och att utöva ceremonier är inte samma sak, och de som har åsikter om utbildningsväsendet måste känna till detta. Det är alltså möjligt att inom ramen för religionsundervisningen besöka en kyrka, moské, synagoga eller annan religiös lokal.

Men så har vi problemet med att Skolverket har olika regler för olika grupper. Om föräldrarna har valt att placera sitt barn i en konfessionell skola, så får det helt plötsligt förekomma konfessionella inslag i utbildningen, men inte i undervisningen. Och här börjar problematiken hopa sig.

Den första frågan jag har, är varför konfessionella skolor egentligen behövs. En religiös neutral skola, är inte ett problem för den förälder som vill indoktrinera barn i en religion. Föräldrarna har gott om möjligheter att göra detta, trots att barnets skola blott sköter barnets utbildning. Jag själv har bett kvällsbön, gått i söndagsskola, gått i kyrkans barntimmar, och besökt gudstjänster under min uppväxt. Och kreativiteten behöver inte stanna där.

Den andra frågan jag har, handlar om konfessionella skolors agenda. I Sverige har vi flera exempel på att naturundervisning sköts av lärare som själva tror att jorden är 6000 år gammal, evolution lärs ut av personer som tror att arterna är skapade i sin nuvarande form, och så vidare. Vi kan läsa hur dessa lärare vittnar om att vetenskaplighet är underordnat elevens rätt att själva bilda sig en uppfattning, och även underordnat intresset av att presentera ”båda sidorna i debatten”. Personer som påstår att konsensus saknas i frågan om arternas uppkomst, eller rent av menar att vetenskapen har fel, klarar skolinspektionens granskning för, för att de lärt sig vad man ska och inte ska presentera under gransknig. Konfessionella skolor löser inte något problem, det skapar snarare nya problem. Hela grundtanken med att erbjuda konfessionella skolor, bygger på en felaktig bild av skolans uppgift.

Den tredje frågan jag har, handlar om hur barnen ser på separation av vad som sägs i utbildningoch vad som sägs i undervisning. En icke-konfessionell skola får inte presentera några religiösa budskap, men får gärna använda sig av präst (om prästen gillar läget), och får gärna fira sina högtider i en kyrka.  En konfessionell skola får förvisso inte säga att människan är skapad av Gud för 6000 år sedan – åtminstone inte inför skolinspektionen – under undervisning, men gärna under utbildningen. Trots att  vi har denna distinktion, har vi kvar problemet med att kombinera utbildning med religiös neutralitet. Rent praktiskt kan detta betyda att läraren kan tända ett ljus och skapa en ceremoni, för att få en plattform att säga något som får sägas i utbildningen, men inte i undervisningen. Om samhället ska erbjuda konfessionella skolor, såsom vi gör idag, måste vi istället fundera på varför dessa behövs – inte hur vi ska minimera problematiken med dem.