Anders Hesselbom

Igår publicerade Sydsvenskan en artikel där professor Anne Sofie Roald beskrev förekomsten av ansiktsslöja som ett uttryck för kollektivt kvinnoförtryck, och att det i egenskap av sådant, inte borde vara tillåtet att bära slöjan. Jag håller med Roald om att tolerans mot extrema kulturella företeelser är dubbelmoral. Mycket riktigt kan en och samma person inta den feministiska hållningen när det gäller försvar svenska kvinnors rätt, för att i nästa andetag inta den kulturrelativistiska hållningen som försvarar kravet på slöja när det gäller kvinnor med en annan kulturell bakgrund.

Jag delar Roalds syn på problemet, men anser inte att ett förbud är en lösning att föredra. När vi tittar på våra inhemska exempel där kvinnor följer mer restriktiva direktiv, är det lätt att se problemet med förbud. Ska man kräva att män har bikinitop på sig när de besöker badhus, eller ska man kräva att kvinnor badar topless? Olikheten må vara ett uttryck för förtryck, men ett förbud är inte en väg framåt. Totte Löfström föreslog att inte heller män skulle gå med bar överkropp – han rent av hatar män som går med bar överkropp – men det tar oss snarare på en friktionsfri väg åt fel håll.

När det gäller lika rättigheter oavsett kön, vill jag istället slå ett slag för olydnaden, även om det inte alltid är den mest konfliktfria vägen framåt. Jag beundrar verkligen de iranska kvinnornas hijabupprop där de poserade utan slöja på sociala medier.