Richard Dawkins meningsmotståndare brukar stanna upp när Dawkins hanterar religiösa dogmer som om de vore vilka grundlösa hypoteser som helst. Det främsta klagomålet handlar om bristen på respekt. Om jag får vara så pass fräck så att jag försöker representera mina meningsmotståndare – något jag dristar mig som före detta medlem av gruppen:
Religion är inte vetenskap, och ska därför inte hanteras som sådan. Religiös tro är inte objektiva sanningsanspråk, utan personliga, och ska därför inte hanteras som objektiva sanningsanspråk.
Jag har mina skäl att vända ryggen mot dessa argument. Om man som skeptiker verkligen inte betraktar religion som vetenskap, betraktar man således religiösa anspråk som opålitliga. Både vetenskapsmän som tänker vetenskapligt och lekmän som tänker kritiskt, är överens om att själva syftet med vetenskap är att öka sannolikheten att anspråken i fråga är korrekta. Det finns alltså en direkt konflikt mellan tro och vetenskap, och den som hävdar något annat gör det för att skydda föreställningar man är ovillig eller oförmögen att överge.
Men Richard Dawkins är en mycket bättre människa än vad jag någonsin kommer att vara. Här samtalar han med en skapelsetroende kristen under en timme, som om han vore en jämlik. Båda sidor ger varandra nödvändig tid för att utveckla sina argument. Mycket nöje!
Lämna ett svar