Anders Hesselbom

Siewert Öholm var under 1980-talet Livets Ords ”voice of reason” i SVT, och den enda anledningen till att han inte var en prominent representant för sekten i fråga, var att han i egenskap av ”journalist” kunde driva deras agenda i Public Service-media. Det kunde bl.a. handla om hårdrock.

Hårdrock, ja… Det är den typ av rock som Siewert Öholms generation läst rätt mycket om i tidningarna, bl.a. det amerikanska bandet WASP [”Vi är satans folk”, Öholms anm.]. Jag var ung under 80-talet, och läste (förmodligen) inte samma tidningar som Öholm, men organisationen Hem och Skola höll sig uppdaterade i var Livets Ord ansåg att djävulen huserade, och berättade detta för föräldrarna under föräldramöten. Deras uppgift var i sin tur att berätta vilka 45-varvare man inte fick köpa om man ville komma till himlen.

För oss unga var detta lite av en gratis inköpslista. (Nej, vi hade inte tillgång till Internet eller World Wide Web.) Vi växte upp i en tid då den kommunala skolan användes som rekryteringsgrund för pingströrelsen, under en täckmantel som handlade av drogavvänjning. Vi hade grundligt lärt oss att vara misstänksamma mot 35-åringar (alltså 20 år äldre än oss) i hockeyfrilla som agerade som oss – talk the talk – utan att vara en av oss – walk the walk. För att illustrera hur långt rekryteringsarbetet tilläts gå, kan jag nämna att blotta namnet på en organisation fick min vän Klas att skriva ”Ät knark!” på svarta tavlan inför ett av grundskolans välsignade sektrekryteringsmöten, vilket givetvis resulterade i kvarsittning.

Hemma vid köksbordet presenterades nya låtar på löpande band. Vissa var nya för mig, vissa kände jag till sedan tidigare. Men jag hade ingen aning om att låtarnas cool factor hade så mycket att vinna på att spelas baklänges! Även om jag hade haft tiden att leda baklängesmeddelanden, så hade jag definitivt inte tålamodet. Men det behövdes inte! Ena dagen fick jag höra att The Eagles var satanister, vilket fick mig att köpa skivan Hotel California – något som aldrig någonsin hade hänt utan Hem och Skolas lobbyarbete. Andra dagen fick jag höra att Queen uppmuntrade till marijuanarökning, vilket var uppskattad information, trots att jag förmodligen hade upptäckt Queen ändå, förr eller senare.

Trots allt, Queen var ett nyskapande progressivt rockband medan The Eagles var ett country-band som råkat få en hitlåt som tilltalade vem som helst – Hotel California (1976).

Idag är Hem och Skola mest kända för att de betalat miljontals kronor till Pool Media, för en anmärkningsvärd liten avkastning som ändå mest supits upp istället för att användas till någon verksamhet av intresse. Bland de mest prominenta bidragen till min ungdomskultur, från Livets Ord via Hem och Skola, återfinns följande 10 bidrag:

1. Bark at the moon (Ozzy Osbourne) är skitfarlig. Han förvandlas ju varulv i videon – ett av Livets Ords genuina farhågor från den tiden.

2. Vilken låt som helst med WASP – de är satans folk och ”världens äckligaste band”. Någon av dem har visst suttit på torken enligt Öholm.

3. Looks that kill (Motley Crue) är en genuin protest av etablissemanget. Hårdrock av outsiders.

4. Another brick in the wall (Pink Floyd) – förklaringar är överflödiga. När ett psykedeliskt band gör samhällskritisk musik, kan man vara helt säker på att den som köper skivan får brinna för alltid.

5. Better by you, better than me (Judas Priest) är nedlusad med uppmaningen ”do it” (givet att man spelar den baklänges), vilket tydligen handlar om en uppmaning till lyssnaren att ta sitt liv. Om detta stämmer, har rockbandet i fråga inget vidare långsiktigt förhållande till sin publik.

6. Vilken låt som helst med Twisted Sister – första plattan innehöll en förmodad sadomasochistisk låt, ”Under the Blade”, och under mitten av 80-talet protesterade man mot vuxenvärlden genom att låta Mark Metcalf skälla ut den kuvade ungdomen.

7. Vilken låt som helst med Kiss – de är riddare i Satans tjänst, och (precis som allt annat som konkurrerar med uppmärksamhet från vuxenvärlden) skitfarliga.

8. Stormbringer (Deep Purple) – svordomar! Baklänges förvisso, men svordomar!

9. Another one bites the dust (Queen) är (”uppenbarligen”) en uppmaning att röka marijuana. Baklänges.

10. Hotel California (The Eagles) låter harmlös, men texten är psykedelisk och suggestiv och kanske har en demon fastnat på konvolutets baksida. Uppe på balkongen.

Idag kan jag fundera på varför aldrig The Beatles nämndes, men det kanske låg för nära apologeternas egen musiksmak. Nåväl, idag är jag glad att ha upptäckt även dem, men det var inte Hem och Skolas förtjänst, utan ett gammalt ex.