Anders Hesselbom

Engelskans ”herring” betyder sill, alltså det där som man lägger på knäckebröd och äter tillsammans med brännvin. Däremot, engelskans ”red herring” betyder ”villospår” och är ett argumentationsfel. Anledningen till att just detta argumentationsfel är så intressant, är att det används flitigt av både konspirationsteoretiker och skeptiker. Det sista är ganska märkligt, för när skeptiker själva blir utsatta för argumentationsfel, brukar de (till sin motdebattörs stora missnöje) konfrontera motdebattören med detta, och avfärda argumentet.

Så hur fungerar argumentationsfelet red herring? Låt säga att du blir konfronterad med en fråga på ett påstående du har gjort. I detta läge ska du ta ställning till om frågan är relevant för din poäng, och om så, besvara frågan. Om inte, förklara varförfrågan är irrelevant, och du behöver inte svara. Du behöver faktiskt inte ens kunna svara, om du framgångsrikt påvisat varför frågan är irrelevant för den hållning du blir kritiserad för. Men tänk om du svarar, men väljer att fokusera på en specifik detalj som talar för din sak. Eller snarare, en specifik detalj som till synes, isolerad från det andra vi vet, talar för din sak. Då har du på ett sofistikerat sätt ändrat kontexten i frågan, för att du vill flytta fokus till det som du tror är fördelaktigt för dig själv.

Detta felslut är effektivt, men det är fortfarande ett felslut. Du lägger ut ett villospår för den som är dig på spåret. Ett skolexempel på red herring från vardagen, sagt av en hypotetisk person B:

A: -Köpte du biljetterna till koncerten, som vi kom överens om?
B: -Du är ändå aldrig nöjd med det jag gör.

Person B kan mycket väl ha rätt i det han säger om att person A aldrig är nöjd. Men frågan handlade om huruvida person B köpte biljetter eller inte. Rätt svar på den frågan (om nu person B glömde köpa biljetter) är alltså ett annat. Person B’s replik handlar snarare om ett villospår. Om vi tittar på hur konspirationsteoretiker använder red herrings, är detta ett exempel som du säkert stött på:

A: -NASA besteg månen 1969.
B: -Är det inte konstigt att flaggan rörde sig? Det finns ju ingen vind på månen!

Om nu person B inför sig själv inte accepterar månlandningen 1969, blir situationen enklare för honom om han flyttar fokus till en specifik detalj som till synes, isolerad från det andra vi vet, talar för att månlandningen är iscensatt. (Rent tekniskt är det förväntat att flaggan ska röra sig.)

Hur används red herrings av skeptiker? På exakt samma sätt. Även skeptiker vurmar för vidskepelse. Högre ambitioner och medlemsskap i en skeptikerförening är definitivt ingen garanti för att man besitter immunitet mot vidskepelse. Fundera på dessa två hypotetiska exempel, där person B är en skeptiker som gärna sätter sig på tvären mot t.ex. kiropraktisk behandling mot allergi men inte vill stöta sig med gudstroende. Exempel 1:

A: -Att tro på Gud är inte förenligt med en skeptisk världsbild.
B: -Tycker du att man måste vara skeptisk på ”rätt sätt” för att få vara skeptiker?

Exempel 2:

A: -Att tro på Gud är inte förenligt med en skeptisk världsbild.
B: -Att bekämpa kvacksalveri är viktigare än frågan om Guds existens.

Vad är det för fel här? Båda dessa exempel använder sig både av halmgubbar och i exempel 2 kan man även ana en falsk dikotomi som villospår eller red herring. Om person A nappar på detta, alltså följer villospåret istället för att stanna på frågan, har B varit framgångsrik med sitt trick. Men i det första fallet är inte B’s påstående något som står i konflikt med A’s påstående, utan snarare ett försök att påstå att person A försöker definiera om ordet ”skeptiker”. Och inte heller andra fallet bemöter person B inte person A’s påstående, utan ställer istället en politisk fråga mot en fråga om hur världen är beskaffad. Dessa frågor behöver inte vara en dikotomi, och repliken adresserar inte A’s påstående. (Alternativa behandlingar kan mycket väl vara religiöst motiverade.) Att identifiera sig som skeptiker är ändå bra, men det säger kanske inte något om något annat än personens ambition.