Anders Hesselbom

Skattefinansierad fjällvandring är en dålig idé

2021-08-15

En forskare fjällvandrar för att studera skillnaden mellan fjällmat på sociala medier och fjällmat AFK. Forskaren i fråga, Joachim Sundqvist, säger: ”Jag är ute i verkligheten för att se hur det verkligen ser ut. Jag intervjuar folk om vad de äter men gör också observationer vid knutpunkter där folk samlas”. Det är ju bra, och det kan säkert vissa ha nytta av! Så vad är problemet?

Skatt kommer till ett pris, det är helt uppenbart. Om det inte vore sant, skulle vi kunna ha ett skattetryck på 200 procent. För varje hundralapp du tjänar, ska du lämna ifrån dig 200 kronor till det allmänna, och vips skulle vi få världens bästa välfärd. Men oavsett om skattetrycket är 50% (som är skattetrycket i Sverige) eller 200% så är det självklart att motivationen att ”jobba för någon annan” är lägre än att själv få den stora delen av frukten från sin insats, som t.ex. vid ett skattetryck som är under 50%. EU-snittet, Norge och Kanada ligger alla under den rimliga siffran 40%, som alltså innebär en fin balans mellan ersättning till den som drar in välfärdspengar och en god välfärd. Den som jobbar ihop 100 spänn får där behålla fina sextio kronor att spendera hur man vill, eller rent av spara. Det är främst låginkomsttagare som vinner på en högre ekonomisk frihet och större möjlighet att förvalta sina egna pengar, för det är ofta den som tjänar lite, som får slut på lönen innan månaden är slut. Den som tjänar bra, bryr sig inte särskilt mycket om en tusenlapp till försvinner i skatt.

Till detta kommer även frågan om värdeskapande. På en global marknad är det viktigt att ett svenska företag kan åstadkomma något värdeskapande till en rimlig kostnad för att utländska kunder ska välja att att satsa sina pengar på det svenska företaget i fråga som leverantör. Om det är för dyrt att anställa, för dyrt att producera och för dyrt att sälja, ökar risken att kunden väljer någon från EU-snittet, från Norge eller från Kanada. Skattefinansierad verksamhet behöver inte vara värdeskapande för marknaden, men den ska skapa värde för medborgaren. Kan jag gå pension och leva drägligt trots att jag inte fyllt 70? Om jag får cancer, får jag en vård som har så hög kvalité att min chans att överleva är rimlig? Om jag sliter ut mina knän, kan jag då leva som sjukskriven? Detta är samhällskontraktet.

Och samtidigt är det låginkomsttagare som tjänar mest på att vissa saker finansieras av det offentliga. Ja, när pengarna används väl, är det sant. Den 69-åring som måste fortsätta jobba trots att kroppen säger ifrån, är inte den som har bestämt att ge anslag till Göta Kanal 4, eller att många utförsäkrade personer som beställt fjällvandringen i fråga. Legitimitet för insamlandet av skattepengar står i relation till hur väl användandet av pengarna rimmar med samhällskontraktet. Denna fjällvandring är inte välfärd, det är alla överens om. Men kan den legitimeras genom någon annan form av användbarhet? Jo, detta lilla projekt har målsättningen att ”resultaten ska kunna användas av entreprenörer som vill satsa i fjällen inom besöksnäringen”, vilket alltså innebär att tjänsten ändå kommer att köpas av dessa entreprenörer. Svaret på frågan om den som betalar det högsta priset för att beskattas, skulle prioritera just detta, är solklart nej. Att utföra denna forskning är ett privilegium, att anse att detta ska skattefinansieras kräver att man är särskilt priviligierad. För vanligt folk, är detta pengar som samlas in under en förevändning, men förbrukats under en annan.

Jamen Göta Kanal 4 då? Med låg skatt, kan det finnas ett marknadsmässigt intresse att producera filmen. Det var ju det marknadsmässiga intresset som gav oss Jaws, Blade Runner och Alien. Det var svenska skattepengar som gav oss Göta Kanal 4, Seanfrika och Reine & Mimmi i fjällen.

Kategorier: Skattepengar