Anders Hesselboms blogg

Kategori: Skattepengar

  • Får nio av tio mer pengar i plånboken om Socialdemokraterna regerar?

    På sin hemsida har Socialdemokraterna publicerat en artikel där de förklarar att 9/10 människor i Sverige får mer pengar i plånboken med socialdemokratisk politik. Artikeln är bildsatt med ett stapeldiagram som visar hur stor förändring som sker i varje grupp.

    Vi ser att 1/10 (grupp 1) får drygt 1 krona mer, 5/10 (grupp 2-6) får ungefär 50 öre mer, 1/10 (grupp 7) får 40 öre mer, 1/10 (grupp 8) får 20 öre mer och 1/10) får i princip ingenting. Den sista 1/10 får 75 öre mindre. Detta är per intjänad hundralapp.

    I Sverige finns 7,5 miljoner som är 25+ år gamla, så varje tiondel representeras av 750.000 personer. Den där sista tiondelen förlorar därmed 750.000 * 0,75 kronor tillsammans per intjänad hundralapp, vilket är 562.500:-. Med en lön på 65.000:- i månaden så avstår envar i snitt 487 kronor och 50 öre av sin totala månadslön och det innebär att denna tiondel bidrar med 365.625.000:- per månad. att lägga på de övriga 9/10.

    Om det inte vore för att rika människor är rörliga och stora pengar byter plats snabbare än små. De som har väldigt hög lön, typ 65.000:- i månaden, är personer som har en unik kompetens och en hög grad av flitighet. De har lätt att få jobb om de skulle vilja flytta sig, och de har lätt att få bostadslån. Det är högavlönade som tar sitt pick och pack och drar när de är missnöjda.

    Det är dyrt att bo i New York, och år 2022 deklarerade guvernör Kathy Hochul att det skulle bli ännu dyrare för rika, och om det inte passar, så kan man dra till Florida. År 2026, med de höjda skatterna på plats och de rika skrivna i Florida, såg Hochul ett problem i ett lågt skatteunderlag i New York och uppmanade folk att flytta tillbaka. Man kan alltså inte räkna med att den som jobbar hårt och tjänar mycket, saknar en övre gräns för hur mycket de är beredda att lämna ifrån sig. De där 365.625.000 kronorna per månad, är förmodligen till stor del imaginära.

    Rätt väg framåt är inte att beskatta de rika, utan att sänka skattetrycket totalt. Högskatteländer som Sverige, får in mer pengar till det gemensamma när skatten är låg, eftersom vi blir mer konkurrenskraftiga på exportmarknaden. Dessutom minskar de offentliga utgifterna när den privata sektorn får råd att ha fler anställda.

    Som en liten bonus, hamnar färre människor under fattigdomsgränsen när de får behålla mer av sina pengar.

  • Hur du hanterar servicepersonal säger mig vem du är

    Hur du agerar när du blir felserverad på en restaurang, säger mig väldigt mycket om vem du är. Det finns ett antal vettiga alternativ, som t.ex. att acceptera misstaget i tysthet eller att påpeka misstaget och begära rättning. Ett mindre vettigt alternativ skulle vara att göra ett nummer av att man blivit illa behandlad på grund av felserveringen, genom en offentlig utfrågning av servicepersonalen. Gräver man lite i frågan, så förstår man varför denna historia landar i det.

    15/3 rapporterar SVT att deras reporter Rikard Berglin bestämde sig för att beställa en måltid på Max i Gävle, vilket skedde 14 dagar tidigare. Berglin fick en burgare vars omslagspapper deklarerade att det var en vanlig hamburgare. Biffen mellan brödet deklarerade att det var en vanlig hamburgare, och smaken (han åt halva med god aptit) deklarerade att det var en vanlig hamburgare. Men när han insåg att det var en vanlig hamburgare (med nötkött i) han åt, avbröt han måltiden. Sen väljer Rikard Berglin att slänga kvittot och avvakta.

    14 dagar senare, alltså runt den 15:e när ”reportaget” publicerades, sätter sig Berglin i bilen med sitt team, och ställer på den ofogliga arbetarklassen. Med kameran i ansiktet på en ung anställd kvinna skanderar Rikard Berglin att HAN, som MINSANN är REPORTER på självaste SVERIGES TELEVISION har fått fel mat. Hur du agerar när du blir felserverad på en restaurang, säger mig som sagt väldigt mycket om vem du är som person. Och det säger precis allt som du behöver veta om SVT:s förmåga att nyhetsvärdera – den är inte ens noll, den är som en pågående naturkatastrof. Historien säger även något om den nya borgerligheten, dem som står på mottagarsidan när det gäller skatter och fördelning. SVT:s personal. Där finns det ingen tolerans för arbetarklassens tillkortakommanden eller misstag. Vad som anses vara viktigt för medborgarna är det som är viktigt för dem personligen. Som t.ex. att offentlig läxa upp en arbetare som gjort ett misstag de anser sig drabbade av. Och sedan försvara sitt agerande inför pöbeln genom att likna händelsen med kannibalism.

    Förmodligen råkade Rikard Berglin bara beställa fel burgare, för han slängde kvittot innan han gav sig iväg med sitt team för att konfrontera tjejen som jobbar på Max, och som förmodligen är rätt rutinerad på att ta matbeställningar. Vill du veta om SVT prioriterar egenintresse eller allmänintresse, ring dem om du får fel dipsås till dina pommes på Burger King. Mängden engagemang och antal minuters tv-tid kommer att ge dig svaret.

  • Den vanliga knegaren ska inte äga något

    Ett musikalbum eller en film som köps på fysisk media står dig fritt att konsumera precis när du vill, men idag stannar ofta det fysiska mediet hos säljaren. Det innebär att du inte bara behöver ha din utrustning utan också nödvändiga abonnemang för att kunna konsumera musiken eller filmen du köpt, och detta är så länge upphovsmannen behagar tillåta det. Helt plötsligt kan det du köpt dras tillbaka, i bästa fall med möjligheten att köpa en ny upplaga.

    Detta är en ganska naturlig utveckling i kölvattnet av de koncept som Netflix och Spotify har utvecklat. År 1986, när man stod i kö för att köpa Queens nya LP, var bandets enda chans att få mer pengar av just dig, att släppa ytterligare ett tillräckligt bra album några år senare. Idag kan bolagen dra in det du köpt, erbjuda omköp eller rent av upprätta egna abonnemangstjänster: Du får lyssna på ditt favoritalbum gratis på Spotify, så länge som du betalar en abonnemangsavgift även till Spotify!

    Den som sitter i samma båt som kapitalet, är den som tar emot moms när du köper tjänster, och bolagsskatt när den du betalar pengar till gagnas:

    Staten.

    Om du hade äganderätt till en större del av dina pengar, så skulle du själv i större utsträckning kunna välja hur de ska användas. Om du får behålla mer, har du råd med dyrare nöjen. Vill du gå på opera, kan du köpa en biljett till en opera utan problem. Och om du har större makt över de pengar du inte får behålla, skulle inte välfärdens arbetare inte ha de usla villkor de har, inte minst hemtjänsten. För anledningen till att vanliga knegare köper politiska popvideor av Forum Civ, att personer som nätt och jämt har råd med mat lägger sina pengar på att föreningen MÄN ska föreläsa om islams förträfflighet, och att personer som ligger efter med hyran ska betala för att familjen Lagercrantz gör tv-underhållning av sina semesterresor, är för att de inte kan välja.

    Ekonomisk frihet leder till kloka prioriteringar. Ingen, hur fattig man än är, har några problem med att kasta bort 5000:- som man inte fått känna på. Många, även de som inte ens är särskilt fattiga, blir irriterade när de behöver kasta bort 1000:-. Betalningsviljan ligger i mörkläggningen, och därför är dolda skatter en stor sak.

    Bruttolönen är inte de pengar du jobbar in och ska betala skatt på. De pengar du jobbar in är bruttobruttolönen. Om din bruttolön är 40.000:- i månaden så är din bruttobruttolön närmare 60.000:-. Där hittar vi arbetsgivaravgift, försäkringar och en allmän statlig inkomstskatt, som är ytterst olämplig att redovisa, för den som har en lön på 40.000:- skulle säkert gärna ha åsikter om 60.000:- som bruttobruttolönen utgör, bör användas. De har ju trots allt jobbat.

    Bara arbetarens inkomstskatt är hälften av bruttobruttolönen, och då har vi knappt börjat!. Den som tjänar 40.000:- måste jobba ihop 60.000:- och får behålla 30.000:- (vilket hade varit ännu mindre utan jobbskatteavdragen).

    För det får vi konst för maskar och svampar, vi får lätt underhållning om Sveriges fetaste hundar från SVT, vi får batterifabriker från Northvolt som inte producerar batterier och 25 år gamla journalsystem från Oracle som inte fungerar. Och den lilla del som används till välfärd, behöver du ändå betala för när du väl tänker använda den. När du själv är utsatt, gäller nämligen helt andra regler. Då ska du glömma att du redan lämnat ifrån dig hälften av det du jobbat ihop för att få välfärd.

    Med bibehållen äganderätt till pengar, skulle utgifterna se helt annorlunda ut. Ingen normal människa vill att hembiträden ska ha minutscheman medan EU-parlamentariker ska ha kristallkrona på tjottan. Problemet är bara att förmånstagarna av skattepengarna är samma personer som säger sig lösa dina problem åt dig om han bara får dina pengar.

    Men behöver du el? Moms på energiskatten! Behöver du sophämtning? Öppna plånboken! Behöver åka ambulans eller blir du inlagd? Pengarna som blev över när du betalar för sjukvården ska du nu använda för att betala för sjukvården! Behöver du ett serviceboende? Sådant är inte gratis, och pengarna som gick Kirunas badhus eller Sandvikens räkodling lär inte magiskt återuppstå – det är du som jobbar som ska betala, utan att bestämma till vad! Men vi är uppfostrade att tro att mer skatt gör oss rika, och det är Socialdemokraternas största trick!

    Före WWII utgjordes etablissemanget av högerpolitiker, och vänstern klagade på att skatten var hög. Man skrålade om att ”båd’ stat och lagar oss förtrycka vi under skatter dignar ner”, men så snart vänstern lyckades bli den rörelse som utgjorde etablissemanget förväntades vi anta att motstånd mot ökad skatt kommer av girighet. Detta är Socialdemokraternas bästa tick någonsin.

  • Har regeringen bestämt att BB ska ha hårt papper?

    Magdalena Andersson talar till väljarna på sociala medier om att det är regeringens fel att bäbisar torkas av med hårt papper på BB. Hon säger:

    Hej allihopa! Har ni hört att i Skåne, ja då kommer inte längre nyfödda bäbisar torkas av med mjukt papper, utan med hårt och strävt papper. För pengarna, ja de räcker inte inte till. Jag tänker på första gången jag låg där med en nyfödd bäbis på bröstet. Tänk om den där mjuka och goa klumpen skulle torkas av med hårt och strävt papper! I Sverige, ett av världens rikaste länder.

    Magdalena Andersson talar till folket om hårt papper på BB.

    Men så här ser det ut eftersom Sverigedemokraterna och regeringen har valt att sänka skatten för höginkomsttagare, de allra rikaste, med många miljarder, i stället för att se till att det finns en ordentlig förlossningsvård och omsorg om våra nyfödda bäbisar.

    Det har smugit sig in en hel del missuppfattningar här.

    1. Regeringen är inte huvudman över förlossningsvården, det är regionen.

    2. Att pengarna inte räcker till allt, betyder inte att pengar inte räcker till mjukt papper. Under den Moderatledda mandatperioden har det statliga bidraget till regionerna ökat, de pengar som kommer in via statligt bidrag och regionskatten måste användas korrekt. T.ex. driver Region Skåne en opera, vilket kanske kan vara rimligt om bäbisarna får sitt mjuka papper.

    3. Med ett BNP per capita på 58.000 dollar är Sverige ett av världens rikaste länder. Som jämförelse har Danmark ett BNP på 72.000 dollar och Norge 87.000 dollar, medan Estlands BNP per capita är blygsamma 31.000 dollar. Men kostnaden för mjukt papper är inte en utmaning för Estland, det är en prioriteringsfråga. I Sverige är det inte regeringen som gör den prioriteringen.

    4. M-regeringen har sänkt inkomstskatten, och eftersom inkomstskatt är en procent av lönen, blir det fler kronor för de med hög inkomst. Men regeringen har också sänkt matmomsen, som är en regressiv skatt. Låginkomsttagare betalar mer moms som del av lönen än vad höginkomsttagare gör, så sänkningen av matmomsen gynnar låginkomsttagare mer.

    5. Rimliga skattesatser ger inte mindre pengar till vården. Faktum är att sänkta skatter ger mer pengar till det gemensamma, eftersom fler kan vara med och betala. Hur mycket pengar som går till vården, beror på hur skatteintäkterna prioriteras. De pengar som läggs på annat, t.ex. på opera, kommer inte vården till godo.

    Magdalena Anderssons upprördhet över att regeringen bestämt att BB ska använda hårt papper, bygger alltså på några enkla missförstånd.

  • Gemene svensk lider av ekonomisk analfabetism

    En tråd i ett diskussionsforum spårade ur väldigt snabbt inför en fråga: Varför betalar man skatt med redan beskattade pengar? Det är tydligt att gemene svensk lider av ekonomisk analfabetism!

    När du arbetar ska värdet du genererar finansiera dina förmåner (t.ex. sjukersättning) och utöver det så ska du betala en statlig inkomstskatt. Dessa pengar tas från det du jobbar ihop åt arbetsgivaren, som inte behöver redovisa detta för arbetstagaren, trots att det är arbetstagaren som gjort insatsen. Anledningen till att pengarna inte ska redovisas är att Sverige har ett system där endast väldigt högavlönade ska betala statlig inkomstskatt, så en korrekt redovisning skulle exponera ett systemfel. Men bristen på redovisning är lite som att betala blåbärsplockare kilo * 0,86 i stället för att bara rakryggat erkänna att man inte betalar plockaren fullt ut för sin insats.

    Därefter ska pengarna som arbetaren jobbar ihop gå till regionalskatten, som i grund och botten är en ganska dålig sjukförsäkring. Kvalitén på sjukvården är generellt sett bra i Sverige, men med tanke på att den kostar 10% av lönen så är den inte särskilt effektiv. Man brukar säga att utväxlingen av skattepengar är ungefär 50%, så en sjukförsäkring du betalar 15.000:- i månaden för, antas vara värd 7.500:-, men det är optimistiskt räknat. Byråkrati är dyrt, och byråkraternas lyxliv kan inte finansiera utan arbetare som faktiskt adderar ett värde till systemet. Och för att inte den fattige ska kunna välja ett mer prisvärt alternativ, tillhandahåller man en dyr obligatorisk sjukförsäkring. Det påminner om engelska skolors krav på skoluniform som tydligt visar vem som har råd att ersätta uniformen i takt med barnens storleksökning och klädernas slitage. Svenska ungar utan rika föräldrar kunde köpa märkeslösa kläder och därmed vara hela och rena trots att de var sämre bemedlade.

    Påståendet att ”skatt botar fattigdom” är lika accepterat som det är sant att skatt orsakar fattigdom, vilket ger oss det självspelande piano som behövs för att den flytta pengar från fattiga till rika: Visst tjänar Vattenfalls VD 1,6 miljoner kronor i månaden, men du får gärna köpa äldreomsorg med relativt låg våldtäktsrisk! Betalar du skatt för sophämtning, får du förmånen att köpa sophämtning till marknadspriser av kommunen. Betalar du skatt för att få vatten, får du för förmånen att köpa vatten till marknadspriser av kommunen. Om du har valt att läsa Kvartal, måste du även betala för SVT. Det luktar problem redan man ens tittat på det systematiska slöseriet med gemensamma medel!

    Regionerna har på eget initiativ har utökat sitt uppdrag till att innefatta saker som konst och opera i sin budget. Kommunalskatten går till utbildning, vilket är bra, men även till upprätthållandet av tjänster som kommunen ska kunna sälja för marknadspriser till den som behöver utnyttja dem, som t.ex. äldrevård eller sophämtning. Pengarna måste in, både för att det allmänna ska kunna sälja sina tjänster och för att de som använder dessa tjänster ska ha ett alternativ till den fria marknaden. Men när tjänsterna väl köps, så blir man beskattad på nytt! När man ska betala för de tjänster man redan har betalat för, så beskattas man för att man även för det! Vi betalar moms på varor, vi betalar moms på skatt (inte minst när det kommer till el och bilbränsle), vi betalar skatt på beskattad pension, och så vidare. Varför?

    Varje krona kommer från någon som har arbetat. Att han inte får behålla allt är helt okontroversiellt. De som inte kan agera på den kommersiella marknaden ska inte behöva göra det, och vi som arbetar står gladeligen för dessa människors välfärd – det är en ära!

    Och många avfärdat slöseriet för sina små belopp. En miljon här och 10 miljoner där är väl inget att bekymra sig för? Men för en vanlig arbetare kan 10 miljoner vara en stor sak, och incitamentet för att jobba utan att få betalt är att pengarna man lämnar ifrån sig ska ge ett visst värde tillbaka. Att hemtjänstpersonalen får rimliga arbetsvillkor är ett sådant värde, att icke anställningsbara personer blir offentligt finansierade konstnärer som kultiverar maskar och svampar är inte det.

  • Kulturministern har inget på Guldbaggegalan att göra

    Det var nu ett år sedan som kulturminister Parisa Liljestrand blev utbuad på Göteborgs filmfestival. Det hon sade när missnöjet bröt loss på allvar var: ”Det är heller inte politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar.”

    Idag har flera skådespelare kritiserat Liljestrand för att hon inte dök upp på Guldbaggegalan, och det verkar finnas en föreställning bland svenska skådespelare att kulturministern ska företräda dem. Men kulturministern ska företräda den kulturpolitik som svenska väljare vill se. Om det verkligen vore så att kulturministern är en ombudsman för skattefinansierade hovnarrar, så är det självklart hennes jobb att flytta mer pengar från arbetare till dem.

    Varför vill skådespelare, som i Sverige har det rätt bra, ha mer skattepengar? Det är just den höga skatten som gör att färre går på bio och att svensk film finansieras av en statlig myndighet. Om skatten vore låg så skulle medborgarens filmbudget vara större och filmmakarna skulle få behålla mer av de pengar de tjänade på sin film. Vi skulle dessutom slippa att kändisar hade ett beroende till den sida av politiken som förespråkar en ekonomi som drivs av skatter och bidrag.

    Idag är vi så insyltade i bidragsekonomin att många skådespelare verkligen tror att det är den enda vägen framåt, så utbuandet av Parisa Liljestrand var säkert inte strategiskt, utan helt genuint. Det finns en marxistisk föreställning att värde inte kan skapas, endast överföras. Därför är gemene svensk väldigt misstänksam mot personer som blir rika på sitt arbete. Om värde inte kan skapas, endast överföras, måste det finaste som kan ske vara att värdet överförs på mandat av något så respektabelt som en svensk myndighet!

    Detta genomsyrar samhället på många nivåer. När SVT kritiserar personer som bor i stora och fina hus, så är det alltid företagare, aldrig skådespelare, som står i skottlinjen. För den som jobbar sig till en rikedom anses inte göra rätt för sig. När Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson i riksdagen nyligen kritiserade en granskande nyhetsredaktion, så var det en privatägd aktör, Kvartal, inte någon statlig, som var målet. Eftersom Kvartal inte tar emot några statliga bidrag, har de inget att förlora på att granska den sidan av politiken förespråkar en bidragsbaserad ekonomi.

    Och en bidragsbaserad ekonomi måste man få tycka att vi ska ha. På sikt leder skatter och bidrag till fattigdom, eftersom skatter gör varor och tjänster dyra och därmed mer svårsålda utomlands. Det är därför Sverige får in mer pengar till det gemensamma när skatterna sänks, men mindre när de höjs.

    Skattetrycket är en politisk fråga, och hur pengarna som kommer in ska användas är också det. I långa loppet är det väljarna som bestämmer, genom att rösta på en företrädare som man anser kommer göra ett bra jobb. Därför är det inte fel i sig att skattefinansierade skådespelare lever flott, och att hemtjänstpersonal har det tufft. Det som är ett problem är att det inte är helt enkelt att se hur politikerna prioriterar våra gemensamma medel. Det finns en del dubbelbeskattning (moms på skatt), dolda skatter (den statliga inkomstskatten på 12,6% redovisas inte på lönebeskedet), komplicerade ekonomiska konstruktioner (kommunala bolag och träd av biståndsorganisationer), med mera, som gör det svårt för väljaren att se att inte alla skattepengar verkligen går till välfärd.

    Inte alla som står på den mottagande sidan är välfärdsarbetare eller fattiga i behov av gemensamt stöd. Och den som är välfärdsarbetare eller fattig i behov av gemensamt stöd, hade inte behövt ett tufft liv om inte pengarna i stället lades på en massa annat. Fares Fares nästa film, Arkipelag, finansieras av skattebetalarna, och varenda skattekrona kommer från någon som faktiskt har jobbat. Kulturminister Parisa Liljestrand gjorde helt rätt som närvarade på Gastronomiska akademiens belöningshögtid i stället för att ge legitimitet åt en massa bortskämda skådisar som inte vill något annat än att få mer av andra människors pengar. Och det är på tiden att politiken prioriterar gastronomin.

  • Sänkt skatt blir förmodligen inte något dråpslag

    Från 1/1 fick vi sänkt skatt på arbete genom ett nytt jobbskatteavdrag och genom sänkt kommunalskatt, inte minst i Lekebergs kommun. Vi har även sänkt matmoms, sänkt skatt på sparande, sänkt skatt på el och på dans att se fram emot. Dessutom avskaffas funkisskatten (skatt på aktivitetsersättning) helt, vilket jag verkligen uppskattar!

    Idag publicerade Nerikes Allehanda en insändare under rubriken ”Sänkt skatt kan bli ett dråpslag” som tyvärr sprider myten att folk riskerar att förlora jobbet om det blir billigare för företag att anställa. Texten målar upp en bild av att kollegor helt plötsligt försvinner och att de som blir kvar får jobba övertid.

    Man skulle ju kunna tänka sig att skribenten tänker på ett skattefinansierat jobb, som t.ex. en hemtjänstarbetare, men skattefinansierade jobb betalas av skatteintäkter, inte av skattesatser, och skatteintäkterna ökar när skattesatserna minskar. Detta förklaras av Lafferkurvan, och illustreras av att Sverige har haft sänkt skatt under tre mandatperioder i rad, och har under samma tid fått in mer pengar till det gemensamma. Så varför finns så lite pengar till svensk välfärd? Inom hemtjänsten är arbetsvillkoren i regel faktiskt ganska usla.

    Det beror på att svenska politiker är lika skickliga på att prioritera sina utgifter som en kedjerökande alkoholist med spelberoende är på att hantera sin lön.

    Visst är nästan alla exempel på slöseri små utgiftsposter. Föreningen MÄN, som föreläser om islam, får bara ungefär 10 miljoner om året av arbetarna. Vi har inte lagt mer än någon miljon på att skapa konst för maskar och svampar. Ett vätgasdrivet dagis som inte kan ta emot barn kostade futtiga 85 miljoner totalt. Ett 25 år gammalt journalsystem, Millennium, som inte fungerar på den svenska marknaden kostade 5,5 miljarder. Kommuner köper propaganda av influencers för några få miljoner, och så vidare. Allt slöseri har inte skalan av Northvolt eller Stegra, men listan över småskaligt slöseri kan göras lång. Väldigt lång. Det handlar om tusentals poster varje år, så totalsumman utgör mer än tillräckligt pengar för att hemtjänstpersonalen skulle kunna åka limousin mellan sina uppdrag, tillsammans med en personlig butler, vilket jag unnar dem! Eftersom varje skattekrona kommer från någon som har jobbat, så är man skyldig att vara klok när man hanterar dessa kronor, och hemtjänsten är ett kommunalt kärnuppdrag!

    Men några skatter höjs tyvärr. Den statliga inkomstskatten som alla löntagare betalar som en del av arbetsgivaravgiften höjs från 11,6% till 12,6%. Den statliga inkomstskatten är enkel att höja utan att folk blir arga, för arbetsgivaren behöver inte redovisa den. Dessutom finns det andra dolda skattehöjningar som t.ex. kan ta sig i uttryck genom att du måste betala för att använda en skattefinansierad tjänst, som t.ex. sophämtning. Just avgifter är ett bra sätt att verkligen få in mer pengar till det gemensamma, men dessa drabbar tyvärr ekonomiskt utsatta ännu mer än vad inkomstskatten gör.

    Opinionen för höjda skatter är stark i Sverige, men under de senare åren har den inte varit tillräckligt stark. Nästa val är om 243 dagar och då får vi se om det svenska folket kan öka skattesatsen igen.

  • Sänkt skatt på inkomst, höjd skatt på arbete

    År 2026 sänks skatten på inkomst av arbete. En region och femton kommuner höjer skatten en aning, men fler sänker den. Dessutom infördes ytterligare ett jobbskatteavdrag vid årsskiftet, som kommer att ge mer pengar i plånboken för den som arbetar, och vi får en sänkt skatt på pensionen. För att det ska vara lönsamt att ha en anställd, måste denne dra in mer pengar än vad lönen plus alla skatter kostar arbetsgivaren, och en stor del av dessa pengar behöver inte redovisas på lönespecifikationen. Den del som inte behöver redovisas kallas för arbetsgivaravgiften, men är en skatt i procent på bruttolönen. Det mesta av denna skatt betalar arbetstagaren som försäkring till sig själv. Det är ålderspensionsavgift, efterlevandepensionsavgift, sjukförsäkringsavgift, föräldraförsäkringsavgift, arbetsmarknadsavgift (som bl.a. finansierar arbetslöshetsförsäkringen) och arbetsskadeavgift. Att dessa avgifter måste betalas in av arbetsgivaren gör självklart att det är dyrt att ha anställda, men pengarna går till skydd för den anställde som inte täcks av den vanliga inkomstskatten.

    Den största delen av arbetsgivaravgiften är den s.k. allmänna löneavgiften som är en statlig inkomstskatt som arbetstagaren betalar utöver regionsskatten och kommunalskatten. Från och med årsskiftet så höjs den allmänna löneavgiften från 11,6% av bruttolönen till 12,6% av bruttolönen. Så även om den anställde får behålla mer av pengarna som redovisas på lönespecifikationen, så kompenserar staten sig själv genom att lägga en skatteökning på den del av lönen som inte behöver redovisas på specifikationen.

    Och det finns andra sätt att smyghöja skatten. När du tankar bensin så betalar du energiskatt på bensinen, och moms på energiskatten, vilket innebär att när energiskatten höjs, så höjs även momsen i rena pengar räknat. Även när du köper el till ditt hem så måste du betala moms på energiskatten. Dessutom kan man se till att mindre och mindre av det du betalar skatt för faktiskt ingår i den skattefinansierade välfärden. Som bilägare måste du betala en extra skatt för bl.a. vägunderhållning. Om du använder välfärden, t.ex. behöver allt ifrån sophämtning till ett serviceboende eller åka ambulans, så måste du betala för det.

    Det är inte bra. Höginkomsttagare har råd att betala sin skatt. Och även om skatt drabbar låginkomsttagares ekonomiska frihet hårdare, så betalar de åtminstone mindre i kronor, eftersom inkomstskatten är en procent av inkomsten (som dessutom minskar om man tjänar mindre tack vare jobbskatteavdraget). Men avgifter kostar lika mycket för alla. En tjänsteman som tjänar 65.000:- i månaden har inget emot att slänga ut några tusenlappar på ambulans, tandvård, sophämtning eller avlopp. Men en barnskötare som tjänar 26.000:- månaden kan tycka att det svider.

    Svensk välfärd är dyr, men det behöver inte vara så. Svenska skattemedel går till väldigt mycket mer än till svensk välfärd. Jag är inte särskilt rädd för pseudovetenskap, men i vissa fall inser jag att den gör mer skada än nytta, och att det är ett argument för att civilsamhället gott och väl kan finansiera sin egen pseudovetenskap, som t.ex. Thomas Erikson (”Omgiven av idioter”) gör. Nu senast beviljade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor 3,5 miljoner kronor till Victoria Kawesa för att forska om rasism inom förlossningsvården. Detta är ett exempel på pseudovetenskap som snarare kan vara till skada än till nytta, och det är mer pengar än vad många riktiga forskare ens kan drömma om att få i stöd. Så samhällsapparaten behöver verkligen inte vara så dyr som den är, och om man faktiskt sänker skatten så får det gemensamma faktiskt in mer pengar att använda till just välfärd. Det beror på att fler får råd att arbeta och färre behöver bidrag, för fem myror är fler än fyra elefanter, många bäckar små, och så vidare. Den allmänna löneavgiften bör därför tas bort, inte höjas. Och när man tar ut skatt för trams, så slösar man inte bara bort andra människors pengar, man utarmar välfärden.

  • Dagens Nyheter står för relativiseringen när skattepengar försvinner

    I Minnesota har en miljard dollar av skattebetalarnas pengar försvunnit, och ungefär tio miljarder dollar kan ha betalats ut felaktigt sedan år 2020. Det riktas en misstanke mot en specifik befolkningsgrupp, nämligen Minnesotas somaliska subsamhälle. Både myndigheter och media vet om detta, för det har förekommit sporadiska utredningar och inslag i media, men en blott 23-år gammal frilansjournalist har hällt rejält med bensin på den lågintensiva glöden och därmed startat ett totalt inferno.

    Nick Shirley gjorde en 40 minuter lång video där han helt enkelt besökte skolor, daghem och annan somalisk verksamhet i Minnesota som tagit emot pengar från skattebetalarna, och från vad man som tittare får se, så finns inte den verksamhet man tagit emot pengar för. Det kan såklart vara vinklat, men videon startade som sagt en rejäl brand. I skrivande stund har 2% av jordens befolkning sett Shirleys video om man summerar antalet visningar från de olika plattformar där den publicerats. Utanför Sverige har ett antal reaktioner inkommit.

    Bland amerikanska journalister har det pratats om att ansvariga politiker bör fängslas, bland somaliska huvudmän i Minnesota har det pratats om att videon spelades in precis just när deras inskrivningslistor stulits och på en tid när somalier normalt har ledigt. Den svensk-somaliska opinionsbildaren Mona Walter hävdar att somalier har en annan syn på staten än vad svensken har, och därmed faktiskt kan tänka på sanningen för egen vinning skull när motparten är staten. Somalier i Minnesota som inte är en del av bedrägeriet, anser att det är själva bedrägeriet och inte granskningen därav, som skapar misstro mot somalierna.

    Så hur ser det ut i Sverige? Lika upprörda som amerikaner blir av att luras på pengar via skatten, blir svensken av att utbetalning av skattepengar ifrågasätts. Här hemma har Dagens Nyheter (DN) tagit upp frågan, så narrativet här blir snarare att det är fel av Trump att utnyttja frågan om bedrägerier som begås av det somaliska subsamhället för att argumentera mot stöd till det somaliska subsamhället. DN visar att de förstår hur gemene svensk resonerar, och träffar helt rätt i sin text – anklagelsen om bedrägeri är värre än bedrägeri.

    Minnesotas guvernör, Tim Waltz, kan inte längre göra sig hörd i delstatens parlament på grund av protester från åhörare. Så även om allt har gått rätt till när denna miljard försvann, så är det viktigt för demokratin att skattebetalarna inte ens behöver misstänka att deras pengar har gått dit de inte ska. Men i Sverige är det lite mer komplicerat, speciellt om den misstänkte är somalier.

    Nick Shirleys video slutar med att han avlägsnas med våld från ett tomt dagis. Idag lever han under dödshot, vilket hade upprört svensken om han inte vore misstänkt anhängare av det republikanska partiet.

  • Ny inkomstskatt år 2026

    Mot slutet av mandatperioden kan det vara lärorikt att titta på den nya inkomstskatten år 2026. När man tittar på kommunalskatten så redovisas den ofta sammanslaget med regionsskatten i regionen som kommunen ingår i, före eventuella jobbskatteavdrag. I en kommun där du ska betala 30:- per intjänad hundring i inkomstskatt, går förmodligen ungefär 20:- per hundring till kommunen och 10:- per hundring till regionen. Hur mycket du faktiskt betalar, beror på vilket jobbskatteavdrag du har, för du betalar lägre skatt i procent om du har lägre lön, och högre skatt i procent om du har högre lön, tack vare jobbskatteavdraget.

    Tittar man t.ex. på Sollentuna kommun, som inte förändrar skatten som går till kommunen, så blir kommunalskatten ändå 5 öre billigare för att regionen som Sollentuna tillhör, Region Stockholm, sänker skatten med 5 öre. På samma vis får medborgarna i Dorotea kommun 50 öre dyrare kommunalskatt, trots att den del som går till kommunen inte förändras, eftersom Region Västerbotten höjer regionsskatten med 50 öre. Övriga förändringar beror på att kommunen har ändrat skatten, och i snitt sänks kommunalskatten med 3 öre per intjänad hundring i Sverige. Inga andra regioner än Stockholm och Västerbotten ändrar sin skattesats år 2026. Eftersom jobbskatteavdraget stärks år 2026, kommer många personer, främst låginkomsttagare, få behålla mer av sin lön i procent än vad kommunalskatten allena visar. Men oavsett om du är hög- eller lågavlönad så betalar du 25% i statlig skatt när du köper en ny gitarr, på grund av momsen. Dessa fyra listor påverkas inte olika av jobbskatteavdraget, men färgas en aning av regionsskatten som jag nämnde tidigare.

    De 10 bästa kommunerna år 2026 är (ny skattesats och ordförandens partifärg inom parentes):

    • Österåker (28,93%, M)
    • Kävlinge (29,59%, M)
    • Lidingö (29,67%, M)
    • Vellinge (29,68%, M)
    • Solna (29,70%, M)
    • Täby (29,88%, M)
    • Nacka, Magdalena Anderssons hemkommun (30,11%, M)
    • Staffanstorp (30,12%, M)
    • Örkelljunga (30,24%, M)
    • Sollentuna (30,45%, M)

    De 10 sämsta kommunerna år 2026 är:

    • Dorotea (35,65%, S)
    • Vilhelmina (35,50%, S)
    • Sorsele (35,45%, V)
    • Åsele (35,45%, ÅSP)
    • Degerfors (35,30%, V)
    • Malå (35,20%, S)
    • Norsjö (35,20%, S)
    • Vindeln (35,20%, S)
    • Vännäs (35,20%, S)
    • Nordmaling (35,10%, C)

    Tittar vi i stället på förändring från år 2025 till 2026 är dessa kommuner vinnarna (förändring i kr per tjänad hundring samt ordförandens partifärg inom parentes):

    • Lekeberg, min hemkommun (-1,00 kr, M)
    • Haninge (-0,55 kr, M)
    • Karlshamn (-0,30 kr, SD)
    • Höör (-0,30 kr, M)
    • Sigtuna (-0,25 kr, M)
    • Botkyrka (-0,20 kr, M)
    • Hammarö, som fortfarande har extremt hög skatt (-0,15 kr, S)
    • Ekerö (-0,15, M)
    • Nacka, Magdalena Anderssons hemkommun (-0,15 kr, M)
    • Örnsköldsvik (-0,15 kr, C)

    Tanken att Magdalena Andersson röstar på Moderaterna är inte helt orimlig. Det går inte att titta på 10 förlorare, för 15 kommuner höjer skatten med 50 öre, och en med 20 öre (Herrljunga). Inga andra kommuner höjer skatten. Inom parentes redovisas därför endast ordförandens partifärg på denna (lite längre) jumbolista.

    • Dorotea (S)
    • Vilhelmina (S)
    • Sorsele (S)
    • Åsele (ÅSP)
    • Malå (S)
    • Norsjö (S)
    • Vindeln (S)
    • Vännäs (S)
    • Nordmaling (C)
    • Bjurholm (C)
    • Robertsfors (S)
    • Storuman (S)
    • Lycksele (KD)
    • Umeå (S)
    • Skellefteå (S)
    • Herrljunga (S)

    Eftersom skatten sänks på rikssnittet så kan man förvänta sig att även skatteunderlaget ökar, eftersom skatteunderlaget skadas av höga skatter. Vi kan alltså räkna med att det gemensamma får in mer pengar att använda på välfärd, även om det kanske inte blir någon rusning till högskattekommunerna i år heller – inte ens från de väljare som är för höjd skatt. För det spelar roll vem som styr.

  • Slöseriets agenda

    Skattebetalarna satsar ungefär 44 miljarder kronor per år på föreningar. Det bästa vore såklart om föreningarna finansierades av deras medlemmar, men det kan säkert finnas skäl ibland att ta en del av arbetarnas pengar och fördela dem till föreningarna. Ett av problemen med att använda skattepengar är givetvis svårigheterna att prioritera. De som administrerar bidragen kommer ofrånkomligen att lockas av att tolka reglerna generöst när det är en förening man gillar som söker bidrag, men tolka samma regler strängt när en förening man ogillar söker bidrag.

    Ett lysande exempel är stiftelsen Expo, en samling vänsterextremister som säger sig granska extremhögern, som beviljades 800.000:- år 2024, medan Doku, en tidning som granskar islamismen, finansieras helt av deras läsare. Problemet med bidragen är alltså helt uppenbart.

    Och apropå islamism har föreningen Män nyss vunnit allmänhetens kännedom när en samling typer med ytterst tveksam värdegrund hållit ett panelsamtal om myten om den farlige muslimske mannen, om islamofobi, sörjbarhet och Gaza. När denna suspekta och brokiga skara klev upp på scenen så fullkomligt bankade frågan om finansiering på dörren. Män är en liten förening med 1800 medlemmar, men skattebetalarna gav dem 42 miljoner kronor år 2024, alltså motsvarande mer än 23.000:- per medlem!

    Det kan jämföras med RFSL, som har en betydligt högre renommé än Män, även om inte de heller är helt oproblematiska. De har 8000 medlemmar och fick 72 miljoner av skattebetalarna 2024, vilket alltså innebär 9000:- per medlem. Föreningen Vetenskap och Folkbildning fick ingenting, och förbundet Humanisterna fick ingenting, trots att dessa faktiskt bidrar positivt till samhället. Själv är jag stolt ledamot av Bifrostorden som lägger stora pengar på välgörenhet, samt delar ut stipendier till (främst) unga konstnärer och musiker, men dessa pengar tar vi ur egen ficka utan att belasta skattebetalarna. Och vi skulle nog kunna ta mer pengar ur egen ficka om inte en del av vår lön försvinner till föreningen Män och deras reklam för islam, som de gott och väl kan finansiera själva.

    Men det lär inte falla i god jord, för då behöver även de jobba och betala skatt, precis som vi. Och så finns det fördelar med att öka arbetarnas bestämmanderätt över sina pengar och låta dem behålla mer av det som de jobbar in, som t.ex. fördelen av att ha råd att betala för mat och el, och den själsliga tillfredsställelsen som kommer av att kunna stå på egna ben genom det arbete man utför. Att vi inte vill ha det så, är ett resultat av Socialdemokraternas enorma inflytande över svenskens uppfattning om hur nationalekonomi fungerar, som kan summeras med denna kraftiga förenkling:

    Du blir fattig av att betala för lite skatt, så vi lovar att höja skatten. När skatten höjs och fattigdomen verkligen infinner sig, beror fattigdomen på att skatten inte höjdes tillräckligt. Denna grundpremiss är kryddad med uttalanden om att skatten inte kan sänkas för att det gynnar höginkomsttagare mest, och att man inte kan ha välfärd utan att skatterna är höga. Det sistnämnda är särskilt bedrägligt av två skäl: 1) Sänkta skatter leder till högre skatteintäkter i länder med hög skatt, och i Sverige ökar skatteintäkterna när skatten sänks. 2) Skattepengar går inte bara till välfärd. Hur mycket pengar som går till välfärd beror på hur gemensamma medel prioriteras, inte på hur hög skatten är.

    Dessa skäl är inte särskilt spridda, för de skaver mot Socialdemokraternas narrativ, men de är ytterst sanna och korrekta. Och en korrekt prioritering av gemensamma medel, skulle med största sannolikhet inte innefatta föreningen Män.

  • Jag kanske röstar på S om de genomför sina reformer!

    Högerns väldigt impopulära väg till framgång bygger på att om många arbetar hårt, kan lönen för mödan i hög grad får stanna hos arbetaren – en arbetarlinje! Socialdemokraterna har en långt mer glamorös väg till framgång, vilket faktiskt tilltalar mig!

    En ”familjevecka” ger alla med barn en veckas betald ledighet! Jag skaffar gärna ett extra barn för att åtnjuta den veckan, men annars kanske en S-regering drista sig att erbjuda alla arbetare denna lyx!

    35 timmars arbetsvecka i stället för nuvarande med bibehållen lön! Jag skulle kunna vara ledig tre dagar i veckan, om jag jobbar 9 timmar under de flesta av de resterande dagarna! Ja, tack!

    Med en slopad karensdag kostar det dig just inget om du skulle bli sjuk, för om du jobbar får du 100% av din lön och om du är sjuk får du 80% av din lön – du slipper avstå lön första dagen, vilket givetvis ökar möjligheten att sjukskriva sig utan några tyngre ekonomiska konsekvenser!

    Om en arbetare vill behålla mer av sin lön (t.ex. genom ett jobbskatteavdrag eller ett RUT-avdrag om man behöver hjälp med att få gräsmattan klippt) så pratar socialisterna om att det kommer med en ”kostnad” för kommun och stat, trots att det egentligen bara betyder att kommun och stat förvaltar mindre av de pengar som tillhör arbetaren. Att låta arbetaren stå på egna ben, kommer inte till någon kostnad alls!

    Men bidrag kommer förmodligen till en kostnad, och om Socialdemokraterna hellre pratar om förmånerna som går ut, än pengarna som måste in för att finansiera dessa, så antar jag att de sistnämnda är obetydligt, för nog vill väl även socialdemokrater att den lilla människan ska vara samhällssystemets förmånstagare? Den dystra sanningen är att varje krona kommer från någon som har arbetat, och att äkta välstånd kommer från att arbetaren själv får förvalta dessa kronor. Då kommer pengarna förmodligen räcka till 3-4 familjeveckor, då de inte längre går via byråkrater, socialdemokrater och tjänstemän, som redan idag tjänar mer än de förtjänar.

  • Det stora transferiatet

    Under de tre senaste mandatperioderna har Sverige haft en borgerlig riksdag, och under den tiden har skatten sänkts ganska rejält, successivt genom åren. För ett hushåll med två vuxna kan det vara så mycket som tusenlappar varje månad! Men folk är inte nöjda, och det är inte självklart att vi får en borgerlig riksdag under nästa mandatperiod (2026-2030), för svensken gillar att betala skatt. Motiven är lite olika beroende på, och stödet för höga skatter är inte lika stort hos låginkomsttagare, men det finns där1.

    Låginkomsttagare är typiskt arbetare, och arbetare tenderar att vara mer benägna att rösta höger. Moderaterna eller Sverigedemokraterna. Åtminstone Moderaterna anser att skatterna ska sänkas försiktigt, men fortfarande ligga på en väldigt hög nivå i förhållande till jämförbara2 länder (ofta tillsammans med Danmark). Men det är inte ovanligt att knegare röstar på Vänsterpartiet, som snarare vill höja skatterna ytterligare.

    Låginkomsttagarens motiv att vilja betala mindre skatt är såklart en önskan att kunna klara sig på sin lön, och att få en mer signifikant effekt av en löneförhöjning. Drivkraften är att kunna stå på egna ben, och att få behålla lite av eventuella extra pengar man tjänar, för att ha möjlighet att ibland skapa en guldkant i vardagen.

    Bland höginkomsttagare, som typiskt är akademiker eller högre tjänstemän, är man mer benägen att rösta på Socialdemokraterna och gilla höga skatter. Höginkomsttagare som är entreprenörer tenderar att vara undantagna från tendensen att gilla höga skatter, och luta lite mer åt M eller SD, eller möjligtvis Centerpartiet om man är jordbrukare. Men generellt sett är förvärvsarbetare med hög lön positiva till S och positiva till skatt.

    Den mest prominenta skattesänkningen som skett genom åren är att inkomstskatten på arbete (som är väldigt hög i Sverige) har gjorts mer progressiv. Ju lägre lön du har, desto lägre skattesats har du. Högern, som har sina väljare bland låginkomsttagare, har drivit denna fråga, tillsammans med RUT- och ROT-avdrag som gör att fler privatpersoner har möjlighet att ta hjälp av vita och skattebetalande leverantörer.

    Historien är densamma när det gäller byråkrati. Högern vill ha mycket hög byråkrati, vänstern vill ha skyhög byråkrati. Högern avskaffade dansförbudet, vilket gjorde att polisens dansavdelning kunde göra nytta inom andra områden, vänstern klagade över att högern lagade små problem när det finns stora. Det finns inget riksdagsparti som vill att staten ska fokusera på sitt kärnuppdrag, men olika riksdagspartier tävlar om exakt hur ointressant kärnuppdraget är.

    Höginkomsttagarens motiv att vilja betala mycket skatt handlar om en känsla om att legitimera sitt privilegium av att tjäna mycket pengar på ett jobb som egentligen inte behövs, genom att ”dela med sig” till det gemensamma, som till viss del tillfaller en arbetarklass som inte alls vill bli försörjd av den tantokrati3 de finansierar via skattsedeln.

    Idag finns två tydliga alternativ. Vänstern, vars övre klass vill göra gott genom att betala skatt, och vars undre klass vill ha deras allmosor. Och högern, vars övre klass vill förverkliga sina drömmar och undre vill kunna leva på sin lön. Svensk media, som till stor del är skattefinansierad, innehåller väldigt många från kategorin anställda höginkomsttagare, och tenderar att rapportera med ett narrativ att skatt är bra, och ekonomisk frihet är dåligt – för arbetarens frånvaro av ekonomisk frihet är ofta en viktig del i dennes försörjning!

    Det är detta som är ”det stora transferiatet”, den fattiga arbetarens finansiering av den rika tjänstemannen.

    1) Av någon anledning ökar skatteintäkterna när skatten sänks, och det kan ha att göra med att fler väljer ”vita” lösningar när de har råd att betala skatten.

    2) Anglosaxiska länder, som t.ex. USA, Storbritannien, Kanada och Australien, har ungefär hälften så hög skatt som Sverige. Frankrike har haft en stegrande skatt på grund av politiska problem, men var förr ett lågskatteland.

      3) ”Tantokratin” hänvisar till politiskt tillsatta höga tjänstemän, företrädelsevis korkade och inkompetenta medelålders kvinnor med en ideologisk drivkraft, som t.ex. Cilla Benkö, Petra Lundh, Anna Borg eller Anne Lagercrantz.

    1. Frihet är impopulärt, men har positiva effekter

      Tänk dig att du hör talas om att någon du inte känner som knappt har råd med mat för dagen. Lösningen på det problemet landar ofta i minskad ekonomisk frihet och försvagad äganderätt. Man skulle kunna beskatta personen hårdare, och använda intäkten till att reglera matbutikens prissättning, vilket skulle göra alla lite fattigare och lite mindre fria, men det skulle göra personen i fråga mindre hungrig för stunden.

      Om du själv befann dig i samma situation är det mindre sannolikt att du tänker att om du bara fått skatta bort mer pengar och få behålla mindre, så skulle allt vara bra. Det beror på att envar anser sig vara bättre på att förstå sina egna behov än vad andra är, och vill därför behålla en viss del av sina pengar (låga skatter) och en viss del av sin frihet att fatta egna beslut (få lagar och regleringar). Samtidigt anser envar att politiker och byråkrater som inte känner en person som han själv inte heller känner, är bättre på att förstå den personens behov, och anser därmed att den personen ska beskattas och regleras för sitt eget bästa.

      Svensken ogillar generellt sett frihet. Dels förstår man inte värdet av frihet (”varför är det så viktigt att kunna köpa starköl på en söndag?”) och dels kommer frihet med ansvar, vilket är jobbigt. Att lösa problem genom höjda skatter och fler regleringar är därför en appellerande tanke. Det är betydligt svårare att backa från skatter och regleringar, än vad det är att införa dem. När den moteratledda regeringen tog bort dansförbudet blev många väldigt arga och ledsna. Man frågade sig varför regeringen lägger tid på något så oviktigt som att det är olagligt att dansa? Det rationella svaret är att dansansvariga poliser kan ägna sig åt viktigare brottsbekämpning, men det viktigaste glöms ofta bort.

      Välmåendet och den psykiska hälsan som kommer av att klara sig på sin lön (för att man inte skattar bort allt) och kunna fatta egna beslut (för att inte allt regleras) pratar man sällan om. Dessa värden står inte högt i kurs, särskilt inte i Sverige. Men givet att man lever under en så kort tid, så borde alla ha rätt att få uppleva detta. För även den som föraktar frihet, trivs med att ha den.

    2. Det är hög tid att stryka Islamiska förbundets gratispengar

      Vill man bli rik och vill man bygga moskéer, så är bör man driva företag och jobba. Att staten driver pengar åt det hållet är inte acceptabelt i ett sekulärt land.

      Skattefinansierade Islamiska förbundet (som är en del av FIOE) grundades 1989 av jihadistiska Muslimska Brödraskapet. Förbundets hemsida fungerar ungefär som en reklampelare som främst vänder sig till personer som inte är medlemmar, så när de beskriver sin tro och sin världsbild där, så får man anta att det är den polerade delen som lyfts fram. De delar som man tycker är odiskutabelt positiva eller åtminstone okontroversiella. Här får vi läsa att Allah skapade Universum och underställde det fysiska lagar för en bestämd tidsperiod, och att han skapade människan i syfte att dyrka honom.

      (I verkligheten existerar du inte för att dyrka Allah, du existerar för att självreplikerande gener kan självreplikera mer effektivt genom att använda dig som fordon.)

      Om Big Bang frågar man sig retoriskt hur en skrift, som först uppträdde i Arabiens öknar för 1400 år sedan, kan innehålla en så djupgående vetenskaplig sanning? Det är alltså inte Muhammed som har hittat på Koranen, det är Allah som har dikterat den. Och utöver det, hyllas islam som feministiskt, baserat på frivillighet och en religion med omsorg för minoriteter.

      Så varför lockade denna fyrbåk av demokrati och feminism till sig en ordförande som Omar Mustafa? Både HBT-socialdemokraterna och RFSL förfärades när han valdes in i partistyrelsen, men han lyckades snabbt få en hemvist där han passade bättre, nämligen utvecklingschef vid skattefinansierade Ibn Rushd. Där var förbud mot homosexualitet och förespråkande av barnaaga helt okontroversiellt, men eftersom deras företrädare gärna pratade om sina åsikter, drogs statsbidraget in. Och idag är Omar Mustafa statstjänsteman, närmare bestämt enhetschef på Tillväxtverket. Så med Mustafa ut vägen, borde allt vara frid och fröjd?

      Nej, Islamiska förbundet har gång på gång bjudit in antisemitiska talare, och till och med de hemmablinda galningarna på Expo beskriver dem som antisemitiska. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap nämner i studien ”Muslimska Brödraskapet i Sverige” (2017) Islamiska förbundet syftar till att låta Muslimska Brödraskapet komma åt svenska skattemedel, även om de själva förnekar kopplingen. Sameh Egyptson blev till och med anmäld till åklagare för sin avhandling (2023) som lyfte fram starka kopplingar mellan Islamiska förbundet och Muslimska Brödraskapet. Och sedan dess har det bubblat upp berättelser i media som beskriver hur Islamiska förbundets företrädare stoppat projektpengar i egen ficka.

      Det var inte detta som var överenskommelsen när man väl började beskatta arbetarna.

    3. Winter is coming

      Som det ser ut nu, kommer Socialdemokraterna (med tillhörande regeringsunderlag) att få en rejäl riksdagsmajoritet efter nästa riksdagsval (2026). Moderaterna håller ställningarna i opinionen, men 2026 års val kan vara det första valet någonsin där Sverigedemokraterna (som är en del av högerns regeringsunderlag) tappar mandat. Dessutom ser det ut som att högersidan tappar två partier – både Kristdemokraterna och Liberalerna kommer förmodligen att åka ur riksdagen, vilket innebär att 35 mandat på högersidan försvinner rakt av.

      Centerpartiet kommer förmodligen klara riksdagsspärren, men Socialdemokraterna behöver inte förhandla med C, för Socialdemokraternas regeringsunderlag kommer ha riksdagsmajoritet utan stöd från C. Centerpartiet må vara en samling galningar, men det är det enda riksdagspartiet som har betänkligheter när arbetarna beskattas hårdare och hårdare. De andra vänsterpartierna (Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet) har inga betänkligheter när det gäller beskattning. Deras väljare är typiskt övre medelklass som har råd att betala skatt – höga skatter drabbar ingen rik, det är fattiga som får problem när man tar deras pengar. För även om höginkomsttagare betalar mer i skatt än låginkomsttagare, inte minst tack vare jobbskatteavdragen, så har de ofta råd. En tjänsteman som tjänar 60.000:-/månaden har troligtvis inget emot att betala 22.000:- (totalt ungefär 37%) i inkomstskatt, eftersom han ändå har 38.000:- kvar att spendera efter eget huvud. En arbetare som tjänar 30.000:-/månaden betalar bara 6000:- (ungefär 20%) i inkomstskatt, men det kan svida eftersom han bara har 24.000:- att leva på – och då lämnar jag arbetsgivaravgiften okommenterad.

      Att den med lägre inkomst betalar mindre skatt beror alltså på att jobbskatteavdragen är progressiva och därmed gynnar personer med lägre inkomst. Att vänsterns väljare är höginkomsttagare märks tydligt i synen på dessa avdrag. De är oönskade och betraktas som något slags bidrag, men i själva verket gör det skatten mer progressiv: Ju mindre du tjänar, desto lägre är din skattesats. Detta kan jämföras med matmomsen (12%), som är regressiv. Det innebär att ju mindre du tjänar, desto större del av lönen försvinner i skatt, eftersom alla betalar samma matmoms i kronor, oavsett lön. Så matmomsen borde verkligen vara viktig att bevara för den som själv har det gott ställt, då fattiga gynnas mest av att den försvinner. Rimligtvis borde alltså vänsterväljare vara anhängare av matmomsen.

      Socialdemokraterna kommer att få igenom sin budget, eftersom de kommer att ha en riksdagsmajoritet (tillsammans med regeringsunderlaget). Deras föreslagna statsbudget ökar de gemensamma utgifterna rejält och finansieringsstrategin är skattehöjningar. Om man får behålla mindre av sin lön, om maten blir dyrare och om banktjänsterna ökar i pris för att kompensera för deras nya bankskatt, så drabbas ingen rik – de har råd att betala.

      Men skattehöjningsstrategin är inte vattentät, då skattetrycket inte korrelerar med skatteintäkterna. Det finns inget 1-1-förhållande mellan hur hårt man beskattar en befolkning och hur mycket det gemensamma får i intäkt. I Sverige har skattetrycket sjunkit från 51% (2000) till 41% (2023). Under samma period har skatteintäkterna ökat. För välfärd finansieras inte av skattetryck, välfärd finansieras av skatteintäkt, men inte många förstår att fem myror faktiskt är fler än fyra elefanter. Om många hjälps åt att betala för välfärden, kostar välfärden mindre per capita. Om välfärden kostar mindre per capita, behöver inte skatten vara lika hög. Om skatten inte är lika hög, har företagen råd att anställa fler. Om fler anställs, går inte lika mycket pengar till arbetslöshetsersättning och liknande.

      Nuvarande regering har inte sänkt skatterna tillräckligt (jag vet att rörelsen mot individers ekonomiska frihet har mer friktion än rörelsen mot högre skatt) och Socialdemokraterna har förmodligen valsegern i en liten ask år 2026. Med tanke på att partiet lyckades slakta både vården och ekonomin i Region Stockholm på endast tre år, tror jag säkert att nästa fyraåriga mandatperiod i riksdagen kommer vara ett slags facit på deras politik. Går vi ur den perioden med lägre arbetslöshet och bättre välfärd, kommer jag att omvärdera mina politiska åsikter. Går vi ur den perioden med ökade klyftor och ett infekterat blame game, kommer jag förmodligen säga: ”Vad var det jag sade?” Winter is coming.

    4. Korrekt val av ord gör skillnad – gratis och tvångsfinansiering är egentligen inte samma sak

      För någon vecka sedan var det en högstadieelev som skrev en insändare till Nerikes Allehanda om att mensskydd borde vara gratis för tjejer. Jag uppskattade att hon tog sig besväret och skrev en insändare som formulerade hennes åsikter och goda intention, så jag tänker inte bemöta henne där. Men jag reflekterar gärna över hur ord skiftar i betydelse.

      Om mensskydd vore gratis, skulle det bli jättesvårt att hitta fabrikörer som vill producera mensskydd. Produkten skulle förmodligen försvinna helt. Det man kan göra, är att tvångsfinansiera mensskydd, alltså minska studiebidraget mot att mensskydden kan hämtas ut utan betalning. Fördelen med tvångsfinansiering är att även den som är dålig på att göra kloka prioriteringar får sitt mensskydd.

      Nackdelarna är flera. När något är gratis i betydelsen tvångsfinansierat, så finns det pengar utan att någon behöver välja att betala. Vi tar pengar och ger till det som är gratis, helt oavsett. Det är ett paradis för den organiserade brottsligheten. Vi ser korruption, fusk och bedrägerier i vart enda område där kommun, stat eller region lägger sig i.

      Ett annat stort problem är individens möjlighet att göra bättre val. Alla kanske inte har det så gott ställt, och behöver ha möjligheten att välja något annat än bindor. T.ex. en menskopp eller något annat. När någon annan bestämmer att du ska köpa bindor för pengarna, skulle ett annat val vara en extra kostnad istället för en möjlighet att göra ett mer ekonomiskt val. Till detta utmanas innovationsmöjligheten, då en lösning för att hantera mensen cementeras. En möjlig fördel är att det blir lätt att bli rik när inkomsten kommer från en obligatorisk skatt, och Sverige, som har hög skatt, har en stark tillväxt på mångmiljonärer. Ett exempel från verkligheten är att vi sedan många år valt att tvångsfinansiera media, vilket över åren har skapat ett gigantiskt kvalitetsproblem i den branschen.

      Om man kallar tvångsfinansiering för ”gratis”, finns det en risk att man inte tittar på nackdelarna, eftersom ”gratis” har en positiv laddning. Därmed inte sagt att skatt är något negativt per automatik. Även om vi får väldigt lite välfärd för pengarna när välfärden är skattefinansierad, så är de allra flesta överens om att den lilla del av skatten som går till välfärd, är legitim.

      Vi är alla överens om att sjukvård är bra, men inte alla tycker att EU-parlamentariker behöver ha en grundlön på hundratusen kronor plus ett dagstraktamente på 3400:-. Skatten skulle vara mindre ifrågasatt om de som behöver bo på serviceboende kunde göra det till en lägre kostnad.

      Vi är alla överens om att bilvägar och tågrälser är bra, men inte alla tycker islamistiska Ibn Rushd ska finansieras av andra än deras medlemmar.

      Vi är alla överens om att den som blir arbetslös ska kunna överleva tills han får ett nytt jobb, men inte alla tycker att det är värt flera miljoner att kommuner bedriver magisk städning med avjoniserat vatten. Och så vidare.

      Tvärt om, slöseri har gjort att SOS Alarm mest fungerar som grindvakt till sjukvården och att långtidssjukskrivna blir utförsäkrade, medan de som lärt sig att exploatera systemet blir rika. Västlänken var tänkt att vara en tunnel för kollektivtrafiken under centrala Göteborg, projektet har torterats av finansiella opportunister, som t.ex. en rosa sten för 26 miljoner kronor. Andra människors pengar. Pengar, som enligt samhällskontraktet skulle vara vårdpersonalens lön.

      Och det lär inte bli bättre. En kommun som har ont om pengar, sparar väldigt lite på att säga upp en kommunikatör, och får dessutom badwill på halsen. En kommun som skär ner en blygsam procent på t.ex. skolan, frigör massor av pengar och kanske rent av får råd att anställa ytterligare en kommunikatör. För kommunikatörer kan verkligen förklara varför vårt nuvarande (och i princip redan havererade) system egentligen är bra, medan nästa bidragsmiljardär flyttar sina pengar till ett lågskatteland, där han inte behöver betala för rosa stenar, Ibn Rushd eller Dagens ETC.

    5. Dansbandet Larz-Kristerz ger oss ledtrådar om svensk politik

      Jag vill ge en kort kommentar om dansband och rättvisa, med anledning av ett inslag som gick på P4 Dalarna häromdagen, men jag bjuder gärna på lite bakgrund till varför jag reagerade.

      Vi lever i en värld där vänstern betraktar vindkraft som något ”marknaden vill ha”, trots att svensk vindkraft belastar den gemensamma kassan ganska tungt, samtidigt som företagen som driver vindkraften skuldsätts mer och mer för varje dag som går. När vi väl har lönsam vindkraft, behöver vi ändå vatten- och kärnkraft för strömförsörjningen, för strömförsörjning kan man faktiskt kan få utan vindberoende kraftslag, och därmed spara den ganska tunga miljöbelastning som vindkraft utgör. Samtidigt anser vissa, inte alla från politiska vänstersidan, att kärnkraft inte är lönsam, trots att företag som driver kärnkraft hellre betalar alla straffskatter som ligger på kärnkraften, än att avveckla den.

      Skatt och bidrag antas alltså inte ha någon effekt. Man ser bidragstung vindkraft som lönsam, trots att den dränerar gemensamma medel, och kärnkraft som olönsam, trots att den drar in pengar till det gemensamma genom skatterna som ligger på kraftslaget.

      Detta stämmer väl med vad man får höra när man pratar om skattesatser som arbetare betalar. Vi förväntas tro att arbetare inte drabbas särskilt hårt av att lämna ifrån sig sin lön. Företagare antas inte drabbas särskilt av bolagsskatten, och den tros inte ge någon vidare kurrensnackdel på den internationella marknaden.

      Enter dansbandet Larz-Kristerz.

      Någon bandmedlem i dansbandet Larz-Kristerz pratade i P4 Dalarna häromdagen. Två poänger gjordes, varav huvudpoängen var att dansband betalar 25% moms, medan rockband betalar 6%, och att detta faktiskt gör en skillnad. Tänk då att Kanal 5 betalar miljoner i sändningstillstånd och måste finansiera sig själva, medan SVT får miljarder i anslag! Jag håller givetvis med om att momsen ska vara låg för alla (6% kan svida tillräckligt) och att det ska vara rättvist, men jag tror många som betraktar skatt som något oproblematiskt rynkar på näsan åt Larz-Kristerz.

      Den andra poängen gjordes i förbifarten: Nu behöver vi [dansbandet Larz-Kristerz] inte längre söka danstillstånd. Detta frigör viktiga resurser från polisens dans-sektion, och det gör det lättare för dansband att leva på sitt arbete, eftersom det minskar kravet på byråkrati. Trots att denna poäng gjordes i förbifarten, så är det en viktig poäng.

      Jag förstod att detta var viktigt när en ganska nytillträdd borgerlig regering fick igenom avkriminaliseringen dans, eftersom vänsteranhängare protesterade mot avkriminaliseringen genom att säga att en regering som tar över ett misskött land måste ha viktigare frågor att hantera.

      Vem misskötte Sverige? Svaret på den frågan får man genom att titta på vilka som styrt landet under större delen av det senaste seklet. Men vänstern bjuder på detta, för att raljera över att Larz-Kristerz onödiga byråkrati inte rör dem i ryggen.

      Så vad är viktigt? Den frågan kan endast besvaras av någon som haft ett jobb, vilket gör Larz-Kristerz bandmedlemmar betydligt mer lämpliga att ha en åsikt än gemene socialdemokrat, som tenderar att antingen ha en offentligt finansierad konstruerad tjänst eller vara bidragstagare.

      Attityden ”hö-hö-hö, regeringen avkriminaliserade dans” är inte ett uttryck för solidaritet, det är ett uttryck för privilegium och av att inte behöva täcka sina egna kostnader.

    6. Socialdemokraternas bästa trick någonsin

      Så gick det till när det blev häftigt att betala skatt.

    7. Därför vill vänstern sänka skatten och högern höja densamma

      Anledningen till att de borgerliga vill beskatta arbetarna hårt, är att de borgerliga sitter i maktpositioner som är förmånstagare för skatten. Skattepengar går till styrande organ, ämbetsmän, präster och andra statliga institutioner.

      Vänsterns motiv att hålla skatterna på låga nivåer, är att arbetarna gynnas av självbestämmanderätt över de pengar som de arbetar in. De skattepengar som faktiskt tas från arbetarna, skulle användas till det absolut nödvändigaste, så att inget slösas bort från den som egentligen äger pengarna – den som har arbetat.

      Av den anledningen blev politiska partier som stod på arbetarnas sida väldigt populära, och för ungefär 100 år sedan påbörjades en maktförskjutning, där vänsterpolitiker tillträdde på höga poster i landet.

      Idag är vänstern väl representerad på svenska myndigheter och statliga företag, mycket tack vare Socialdemokraternas tradition av politiska tillsättningar av högre tjänstemän, och viktiga statliga företag har bemannats med personer som har hjärtat till vänster.

      Med vänsterpolitiker som förmånstagare för skattepengarna, är det nu intressant att övertyga arbetaren om att han inte alls är förmögen att förvalta sin inkomst, och att han gör bäst i att lämna ifrån sig så mycket som möjligt.

      Nu talas det mer om ”tillsammans”, ”demokratisk kontroll” och ”gemenskap” än ”ekonomisk frihet”, ”självbestämmanderätt” och skattepengars låga verkningsgrad, eller om följderna som kommer av pengars låga verkningsgrad, som inflation och ökad import från låglöneländer.

      Och cirkeln blir tillslut sluten när de borgerliga ser att antalet jobb minskar och företag flyttar utomlands, och därför vill sänka skattetrycket. Den skatt som tas ut, ska användas klokt på sådant som är nödvändigt för samhällets existens, så att företagen kan växa mot den internationella konkurrensen och så att kultur och media inte är beroende av att få bidrag från en stat.

      En stat som gärna ställer villkor på bidragspengarna, så att kulturen inte riktigt blir fri och media inte riktigt blir opartisk och objektiv.

    8. Därför dömer socialister ut välfärdssamhället

      Våren 2023 påstods det att barn svälter i Sverige. Detta var inte sant, men narrativet var så lockande att många, särskilt på vänstersidan, spred det som om det vore sant. Om nu Sverige i princip alltid i modern tid styrs av vänstern, varför vill inte vänstersympatisörer lyfta Sverige som ett gott exempel? Varför är det inte mer lockande att tala sanning, och erkänna att ingen behöver svälta i Sverige? Visst, Socialdemokraterna hade precis förlorat regeringsmakten till Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna, och vänsterkartellen (Socialdemokraterna, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet) har sedan dess ett underläge i riksdagen. Men denna maktförlust skedde hösten 2022, så våren 2023 borde väljarna fortfarande leva i ett land som präglas av långt socialdemokratiskt styre. Ändå blev många förförda av tanken på barn svälter i välfärdssverige, för vad som är sant eller falskt är irrelevant för vad vi väljer att tro på. Det som räknas är om vi gillar narrativet.

      Höga skatter antas ha en utjämnande effekt. Det är inte sant, för Sverige har både höga skatter och hög tillväxt på miljardärer. Men det antas som sagt ha en utjämnande effekt. Och eftersom utjämning är bra i ett land med höga klyftor, så är höga skatter bra. När jag berättade för en person att det är låginkomsttagare som tjänar mest i kronor på att få jobbskatteavdrag (alltså sänkt inkomstskatt för lågavlönade arbetstagare) så tyckte hon att det var tråkigt, ur ett rent pedagogiskt skäl. För skatt är ju bra! Och miljardärerna är egentligen inte något problem, såvida inte man tänker sig att dessa blivit miljardär på andras bekostnad, vilket är en svår fråga att driva i ett land utan svältande barn.

      Men välfärdssamhället fungerar faktiskt åtminstone så pass bra så att inget barn behöver svälta, så länge deras föräldrar prioriterar korrekt. Pengar till mat för dagen finns, även hos de allra fattigaste. Detta påpekades av författaren Lena Andersson, vilket skapade enorm irritation. Det var så uppenbart att hon hade rätt. Hon skadesköt därmed argumentet som skulle användas till att skapa opinion för något så nobelt som att införa mer välfärd. Eller kanske inte införa mer välfärd, men för att behålla den folkliga opinionen för att ta ut höga skatter. Vi betalar nämligen skatt för mycket som inte har med välfärd att göra, så mer välfärd kan vi få utan en enda skattehöjning – det handlar bara om prioriteringar – ungefär som när föräldrar prioriterar mat till sina barn. Men det skulle ju handla om höjda skatter! Att Andersson har rätt är en klen tröst, för hon har skiftat fokus från påståendets ursprungliga syfte: Att krama ut mer pengar ur arbetaren.

      (Frasen ”låt dem äta havregrynsgröt” har förekommit i debatten. Det är en parafras på ”låt dem äta kakor” som tillskrivits Marie Antoinette i syfte att göra gällande att hon inte hade någon förståelse för fattigdomens konsekvenser. Man försökte visa att Antoinette hade förlorat kontakten med vanligt folk. ”Låt dem äta havregrynsgröt” fungerar inte riktigt att vända mot Andersson, eftersom fattigdom idag tenderar till att man måste välja t.ex. gröt, medan fattigdom under Frankrikes 1700-tal innebar att man inte hade tillgång till de ingredienser som behövs för att göra kakor.)

    9. Varför vill inte arbetarna ha vänsterns generositet?

      Att samla in arbetarnas pengar och spendera pengarna åt dem, är inte en god gärning – även om många tycks tro det.

    10. Vart tar dina pengar vägen?

      Är du nyfiken på vad som händer med pengarna som du genererar genom att gå till jobbet? Här är svaret:

    11. Varför sänka skatten, när skatt används till bra saker?

      Det sker fortfarande en sammanblandning eller ett likställande mellan skattetryck och skatteintäkt, och med det som utgångsläge tänker man att det sänkt skatt saboterar möjligheten för det gemensamma att leverera vård, skola och omsorg. Även om man leker med tanken att sänkt skatt verkligen leder till minskade skatteintäkter, så säger inte det något om hur mycket pengar som går till vård, skola och omsorg, eftersom det gemensamma finansierar så mycket annat. Gud kostar hundratals miljoner kronor, hantverk är jättedyrt, kommunpoddar kostar pengar, och allt detta finansieras av det gemensamma, trots att det inte alls behövs. Både Gud, hantverk och poddar, kan betalas av den som nyttjar dem – eller göras ideellt. Jag har väldigt svårt att tro att alla blir ateister om vi lägger ner Myndigheten för stöd till trossamfund – Gud klarar sig alltid, för han är ju Gud! Så även om sänkt skatt verkligen leder till minskade skatteintäkter, så finns det inga skäl att tänka att anslagen till vård, skola och omsorg behöver minska – politik är prioriteringar och välfärd är en prioriteringsfråga.

      Men till detta så är antagandet att skattetryck är lika med skatteintäkt, inte sant!

      När någon pratar om ”sänkt skatt” menar personen förmodligen vad man betalar (sänkt skattetryck), inte vad det gemensamma får in (sänkt skatteintäkt). Relationen mellan dessa är inte ”ett till ett” – man kan inte säga att 100% skatt är lika med 100% välfärd.

      0% skattetryck ger verkligen 0% skatteintäkt, och en väldigt låg skatt ger väldigt låga skatteintäkter, så då borde väl rimligtvis antagandet att högre skatt ger högre skatteintäkt vara sant ända in i oändligheten? Och om man antar den linjära korrelationen mellan dessa två faktorer verkligen ser ut så, så borde sänkt skatt verkligen alltid leda till minskade intäkter för det gemensamma. Om vi för exemplets skull glömmer bort möjligheten att omallokera pengar från t.ex. Gud till t.ex. sjukvården eller möjligheten att omallokera pengar från t.ex. kommunpoddarna till äldreomsorgen, så är det fortfarande inte sant att vård, skola och omsorg drabbas av sänkt skatt:

      Sänkt skatt kan rentav öka de totala intäkterna till det gemensamma. Det låter märkligt. För att förstå det, måste man först acceptera att höjd skatt minskar gemensamma intäkter. Och det låter ju också väldigt märkligt. Kan det verkligen vara så?

      Om konsumentens kostnad för t.ex. en Playstation är 2000 kr och momsen är 5% så betalar konsumenten 2100 kr. Lika många som har råd med 2000 kr och lika många som prioriterar utgiften av 2000 kr för att få ett Playstation, kommer att ha råd med och prioritera 2100 kr. Det innebär att skatteintäkten för ett Playstation är 100 kr per såld enhet, och antalet sålda enhet är exakt samma som när momsen är 0% – låt oss kalla antalet för X. Skatt ökar alltså inkomsterna för det gemensamma.

      Låt oss fortsätta detta exempel och anta att momsen på en Playstation är 25% (vilket den faktiskt är). Det innebär att konsumentpriset på 2000 kr belastar kunden med 2500 kr. Antalet sålda enheter är fortfarande ungefär densamma, alltså ungefär X. De som blir utan är de ekonomiskt svaga, men de borde raka sig och skaffa ett jobb, så det kan rentav betraktas som en fördel. Är det något det svenska sosseriet verkligen lyckats med, så är det att övertyga ekonomiskt utsatta att de mår bra av att beskattas. Det gemensammas intäkter är numera inte längre 100 X utan 500 X, vilket är väldigt mycket mer än 100 X (X var antalet sålda Playstation-enheter).

      Men vad händer om momsen är 65%? Är detta nu regeringen får guldkranar och marmorhandfat i badrummet? För att får en tvåtusenkronors Playstation måste kunden nu betala 3300. Istället för 500 kr tjänar det gemensamma nu 1300 kr per såld Playstation – mer pengar, såvida inte X numera är ett lägre tal? Kanske att några färre köper sig en Playstation nu? Om vi fortsätter att höja momsen, kommer kanske Playstation sälja så dåligt att det gemensamma faktiskt får in mindre pengar. Om momsen är så hög att endast en person har råd att köpa sig en Playstation, har vi inte bara lyckats svälta det gemensammas intäkter, vi har även lyckats göra ytterligare en sak till en klassfråga – för skatt drabbar ingen fattig.

      Betänk nu att en person med 30.000:- i månadslön (360.000:- i årslön) kostar 6000 kr i semestertillägg, 115.000 kr i semestertillägg, 18.300 kr i försäkring, 3.500 kr i löneskatt! Alltså över en halv miljon kronor per år! Det är ganska enkelt att inse att ett företag skulle ha lättare att generera vinst utan dessa kostnader, och att det med lätthet skulle finnas utrymme för fler anställda på firman. Det gemensamma skulle få in mindre pengar per anställd, men skulle samtidigt både få in pengar för fler anställda och ha färre arbetslösa medborgare att försörja med bidrag. Varför är detta bättre för statskassan?

      Varje inarbetad krona är en värdeskapande krona, som stärker svensk ekonomi. Varje skattekrona och varje bidragskrona är en real-förlust för landet. Konceptet med välfärd är att pengar används till annat än ekonomiska värden – syftet med sjukvård är inte primärt att tjäna pengar, utan att göra så att en sjuk person blir frisk, och av den anledningen får sjukvård kosta pengar. Vi tar oss råd att spendera pengar på sådant som inte är direkt värdeskapande (vård, skola, omsorg) för att det är värdeskapande indirekt – den utbildade kan skaffa ett bra jobb – eller för att det ger andra värden – en bra tillvaro som sjukpensionär. Men utlandet är inte beredda att betala för våra utsatta, de har sina egna att oroa sig för. Därför måste en del av pengarna vara värdeskapande ur ett finansiellt perspektiv.

      Vi behöver inte veta var den gränsen går, för att acceptera argumentet jag lägger fram:

      En arbetsgivare har en viss inkomst för de varor/tjänster som säljs. Denna inkomst ska täcka kostnaden för att ha anställda och eventuell ersättning till investerare. Med lite tur går man i vinst, så att man kan expandera – anställa fler, sälja mer. Förr eller senare, kommer skatter att bli ett styrmedel – en broms. Vi har hög skatt på bilbränsle för att minska bilåkandet. Vi har hög skatt på alkohol för att minska drickandet. För att skatter bromsar! En anställd kommer inte att gå till jobbet om han måste lämna ifrån sig 100% av sin inkomst från arbetet till det gemensamma – vi under skatter dignar ner. För att förstå detta har vi Lafferkurvan: Ett land med låga skatter kan öka sin inkomst genom att öka skattetrycket, ett land med höga skatter kan öka sin inkomst genom att sänka skattetrycket. Om inte detta vore sant, skulle folk gladeligen göra samma insats för samhället, oavsett hur liten del av sin ersättning de fick behålla. Och om detta vore sant, skulle det inte göra något om folk valde att gå på bidrag istället, för om deras värdeskapande insatser inte spelade någon roll, skulle de lika gärna kunna försörjas av det gemensamma utan att jobba. Sanningen är tyvärr en annan.

    12. Här har ni en vänstervriden valkompass – mycket nöje!

      På valkompass.com får man hjälp med att välja vilket parti man ska rösta på i riksdagsvalet som går av stapeln om 162 dagar. Dessa frågor ska du besvara:

      Fråga 1: Vad tycker du om kärnkraft?

      Det positiva svaret påpekar att radioaktivt avfall måste förvaras i hundratusen år. Det där är inte alls säkert att det stämmer. Avfall från moderna kärnkraftverk kan mycket väl vara i ett tillstånd som kräver betydligt kortare slutförvaring.

      Fråga 2: Är det ok med vinster i välfärden?

      Här påpekas i förbifarten att vårdkvalitén är svårkontrollerad på just privata alternativ, trots att vi känner till att t.ex. oegentligheter på kommunala ålderdomshem ofta kommer till allmän kännedom tack vare visselblåsare och inte kontroller. Det nekande svaret använder formuleringen att ”alla skattemedel ska återföras in i välfärden”, trots att det förutsätter just vinst – det är förlorade pengar man inte har möjlighet att återinvestera i verksamheten.

      Fråga 10: Ska Sveriges skatter höjas eller sänkas?

      Bifogat till svarsalternativet om liten sänkning och ordentlig sänkning påstås att det är skatter som uppehåller vår välfärd. Detta är en ren och skär lögn. Mycket av välfärden finansieras av skatt, men absolut inte allt. Den delen som är skattefinansierad, finansieras av skatteintäkter, inte av skattetrycket, som frågan avser. Om skatteintäkterna ökar när skattetrycket ökar, skulle alla våra problem kunna lösas med ännu högre skatter och bidrag, men beskattning är inte konsekvensfritt. Vi har t.ex. hög skatt på bilbränsle och på alkohol för att vi vill hämma konsumtionen, och lägre moms på teaterbiljetter än på tv-apparater för att vi vill stimulera till teaterbesök.

      Fråga 14: Ska friskolor kunna ta ut vinst?

      Här visar man att man förstår skillnaden mellan att generera vinst och att göra vinstuttag, vilket inte framgick i fråga 2. Man upprepar att det är just svårigheten att kontrollera privat verksamhet som är problemet man ser framför sig. Varför?

      Det är nog inte helt utan att denna valkompass inte bara guidar sina läsare, utan faktiskt försöker få dem att rösta ”rätt”.

    13. Värdeskapande eller omfördelande?

      Är verkligen Sveriges största problem att det bor rika människor här? Och är det verkligen fattiga som mår bäst av beskattning?

    14. Vi behöver göra det lite billigare att anställa personer

      Jag minns när jag gick i gymnasiet, drack folköl och skrålade på Internationalen, en kampsång som ställde individens frihet framför den starka statens väl. ”Både stat och lagar oss förtrycka vi under skatter dignar ner.” På den tiden fanns staten för oss, inte vi för staten. På den tiden var man ”punk” om man ifrågasatte etablissemanget, och ”Staten och kapitalet” med Ebba Grön ansågs fortfarande bära det budskapet från det regimkritiska originalet, ”Den ena handen vet vad den andra gör” av Blå Tåget. Socialdemokraternas kontroll över landet fick ett kort avbrott under 1970-talets andra hälft, till förmån för Centerpartiet – det var alltså innan nazistiska rötter var något dåligt – men har sedan dess varit mer eller mindre konstant, och avbrotten i och med regeringen Bildt och regeringen Reinfeldt var ganska tveksamt framgångsrika. 

      Sedan dess har ”skattetryck” blivit synonymt med ”skatteintäkt”, och skatteintäkter är ju bra, eller? Tanken är att ju mer vi betalar för välfärden är, desto mer pengar får staten att röra sig med när välfärden finansieras. Om det vore sant, skulle lågprisbutiken Walmart ha tjänat ännu mer pengar på att vara NK än på att vara Walmart. Det är alltså inte säkert att betalningsviljan ökar om man får mindre för pengarna – det är sant när man inte kan göra andra val, men på en fri marknad är det definitivt inte sant. Tvärt om, om det är lättare för företag att tjäna pengar på att anställa människor om det inte är förenat med för höga skatter och avgifter att göra så, och om fler kommer i arbete så är det fler som bidrar till värdeskapandet, vilket t.ex. pengar som betalas ut i bidrag inte gör. Det är alltså bra för landet som helhet att skattesatsen är låg, och det som är bra för landet är särskilt bra för samhällets svaga.

      Det finns områden där skattetryck och skatteintäkt korrelerar. Teaterbiljetter är inte ett sådant område, för nästan alla som går på teater är personer som har råd att gå på teater, och därför vill man inte ha för hög moms på teaterbiljetter. Dambindor är nästan ett sådant område, för många köper dem även om de är dyra, och därför har vi den högsta momssatsen på dambindor. Bensin är definitivt ett sådant område.

      Dyrare bensin ger högre intäkter för staten, då momsen är en andel av priset, eftersom din bensinbil inte kan köras på ljus och kärlek. Det mesta okynneskörandet är redan borta när literpriset passerade tio kronor, men det går inte att välja bort bilen helt för alla. Någon som bor utanför kollektivtrafiken kanske behöver handla mat, någon annan kanske behöver ta sig till jobbet. Men när val kan göras, är inte sambanden mellan ”skattetryck” och ”skatteintäkt” lika självklara. Om ett bolag säljer Dickens böcker för 40 kr/styck och ett annat bolag säljer samma böcker för 80 kr/styck, kanske fler personer väljer att betala 40 kr, vilket innebär att den med lägre påslag tjänar mer. När det handlar om momssatser och skatter så kan man inte välja, men ofta kan man det. När en företagare kan anställa personer till en lägre avgift och får behålla en större andel pengarna som den anställde genererar, kommer givetvis företagaren både att vilja anställa fler personer och kanske förmå att betala varje anställd bättre. För den som driver företag vill tjäna pengar, och att betala personer för att utföra saker som gynnar det målet är centralt.

    15. Bedrägeri: Islam får folk att tappa huvudet

      Tänk dig att en friskola tar emot skolpeng från skattebetalarna under förevändningen att de ska användas för att bedriva skolverksamhet, men att en av cheferna stoppar en del i egen ficka. Istället för att pengarna hamnar i verksamheten, finansierar chefen sin ganska kostsamma modelljärnväg som han njuter av på sin egna tid. Detta är uppenbarligen ett bedrägligt beteende, eftersom de pengar som vi medborgare betalar för att friskolan ska kunna bedriva sin verksamhet, till viss del används för att finansiera någons privata hobby.

      Det finns många reaktioner som kan komma från en sådan historia. De allra flesta kommer naturligtvis att opponera sig mot det bedrägliga beteendet, men vissa kommer att skylla på systemet. Friskolor kan i praktiken generera ett överskott i verksamheten – en vinst – och delar av denna kan rent av tillfalla någon som investerat pengar i skolan. Denna person kanske rentav inte har sitt bankkonto i Sverige, så det finns ett inbyggt problem i det svenska skolsystemet, och således kan man skylla på systemet.

      Jag accepterar inte systemkritik när en person olovligen roar sig för gemensamma medel. Om någon investerar i en verksamhet och får avkastning, så kan han rent lagligt köpa modelljärnvägar för de pengarna, även om vi gemensamt kan tycka att systemet är kasst. Jag stöttar ett förstatligande av skolan. Dessutom ska man veta att det går att förskingra pengar från en statlig skola, så systemkritik är inte det mest relevanta här.

      Tänk dig nu att en friskola tar emot skolpeng från skattebetalarna under förevändningen att de ska användas för att bedriva skolverksamhet, men att en av cheferna stoppar en del i egen ficka. Istället för att pengarna hamnar i verksamheten, finansierar chefen byggandet av en moské på Island. Jag kan fortfarande, av samma skäl som tidigare, avfärda kritiken mot systemet, trots att jag tycker att nuvarande system är kasst, men vi har en annan nyans att ta hänsyn till här.

      Nu är personen något av en aktivist. Kom ihåg att vi fortfarande inte diskuterar hur vinsten används, utan om hur skolpengen används. Men det är ju till något fint och bra. En moské är en utmärkt mötesplats! Muslimer har det inte så lätt, och en moské är en tillgång för dem! Och så vidare. De allra flesta kommer naturligtvis att opponera sig mot det bedrägliga beteendet även i denna situation, men nu kommer flera människor titta efter andra problem än det faktum att en person har tagit gemensamma medel, öronmärkta för att bedriva skolverksamhet, och lagt dem på sin privata hobby. Den bedrägliga personen har en lägre plats i maktanalysen och tillhör således en mer skyddsvärd grupp.

      Är det så dåligt att någon bygger en moské? Även om det nu råkar vara utomlands, för svenska medborgares pengar, utan deras godkännande, eller ens vetskap? Där får man tycka vad man vill, men det är villospåret som man lockas in på, när man sympatiserar med gärningen, men rent juridiskt är det samma gärning som har begåtts i båda exemplen och detta måste vi kunna se, för annars är verkligen vägen till helvetet kantad av goda intentioner. Så förstatliga gärna skolan, det skulle glädja mig, men även när vi kommit dit, ska anslagen som går till skolan användas till just skolan.

    16. Skattefinansierad fjällvandring är en dålig idé

      En forskare fjällvandrar för att studera skillnaden mellan fjällmat på sociala medier och fjällmat AFK. Forskaren i fråga, Joachim Sundqvist, säger: ”Jag är ute i verkligheten för att se hur det verkligen ser ut. Jag intervjuar folk om vad de äter men gör också observationer vid knutpunkter där folk samlas”. Det är ju bra, och det kan säkert vissa ha nytta av! Så vad är problemet?

      Skatt kommer till ett pris, det är helt uppenbart. Om det inte vore sant, skulle vi kunna ha ett skattetryck på 200 procent. För varje hundralapp du tjänar, ska du lämna ifrån dig 200 kronor till det allmänna, och vips skulle vi få världens bästa välfärd. Men oavsett om skattetrycket är 50% (som är skattetrycket i Sverige) eller 200% så är det självklart att motivationen att ”jobba för någon annan” är lägre än att själv få den stora delen av frukten från sin insats, som t.ex. vid ett skattetryck som är under 50%. EU-snittet, Norge och Kanada ligger alla under den rimliga siffran 40%, som alltså innebär en fin balans mellan ersättning till den som drar in välfärdspengar och en god välfärd. Den som jobbar ihop 100 spänn får där behålla fina sextio kronor att spendera hur man vill, eller rent av spara. Det är främst låginkomsttagare som vinner på en högre ekonomisk frihet och större möjlighet att förvalta sina egna pengar, för det är ofta den som tjänar lite, som får slut på lönen innan månaden är slut. Den som tjänar bra, bryr sig inte särskilt mycket om en tusenlapp till försvinner i skatt.

      Till detta kommer även frågan om värdeskapande. På en global marknad är det viktigt att ett svenska företag kan åstadkomma något värdeskapande till en rimlig kostnad för att utländska kunder ska välja att att satsa sina pengar på det svenska företaget i fråga som leverantör. Om det är för dyrt att anställa, för dyrt att producera och för dyrt att sälja, ökar risken att kunden väljer någon från EU-snittet, från Norge eller från Kanada. Skattefinansierad verksamhet behöver inte vara värdeskapande för marknaden, men den ska skapa värde för medborgaren. Kan jag gå pension och leva drägligt trots att jag inte fyllt 70? Om jag får cancer, får jag en vård som har så hög kvalité att min chans att överleva är rimlig? Om jag sliter ut mina knän, kan jag då leva som sjukskriven? Detta är samhällskontraktet.

      Och samtidigt är det låginkomsttagare som tjänar mest på att vissa saker finansieras av det offentliga. Ja, när pengarna används väl, är det sant. Den 69-åring som måste fortsätta jobba trots att kroppen säger ifrån, är inte den som har bestämt att ge anslag till Göta Kanal 4, eller att många utförsäkrade personer som beställt fjällvandringen i fråga. Legitimitet för insamlandet av skattepengar står i relation till hur väl användandet av pengarna rimmar med samhällskontraktet. Denna fjällvandring är inte välfärd, det är alla överens om. Men kan den legitimeras genom någon annan form av användbarhet? Jo, detta lilla projekt har målsättningen att ”resultaten ska kunna användas av entreprenörer som vill satsa i fjällen inom besöksnäringen”, vilket alltså innebär att tjänsten ändå kommer att köpas av dessa entreprenörer. Svaret på frågan om den som betalar det högsta priset för att beskattas, skulle prioritera just detta, är solklart nej. Att utföra denna forskning är ett privilegium, att anse att detta ska skattefinansieras kräver att man är särskilt priviligierad. För vanligt folk, är detta pengar som samlas in under en förevändning, men förbrukats under en annan.

      Jamen Göta Kanal 4 då? Med låg skatt, kan det finnas ett marknadsmässigt intresse att producera filmen. Det var ju det marknadsmässiga intresset som gav oss Jaws, Blade Runner och Alien. Det var svenska skattepengar som gav oss Göta Kanal 4, Seanfrika och Reine & Mimmi i fjällen.

    17. Den impopulära pressfriheten behövs

      Pressfriheten beskriver ett förhållande mellan medborgare och stat. Den innebär att man fritt får sprida åsikter och påståenden i textform, utan att behöva bekymra sig om censur. Pressfrihet är en grundläggande komponent i ett demokratiskt samhälle, och i Sverige är pressfriheten grundlagsskyddad, vilket betyder att regeringen inte kan åsidosätta den. Före Internet var pressfriheten inte särskilt ifrågasatt i Sverige, för pressfriheten var inte särdeles utmanad. Det enda sättet för information att få spridning, var att gå via en redaktion som gjorde ett noggrant urval på vad som skulle publiceras. Den som tryckte stenciler, hyrde ett flygplan och spred dessa för vinden, betraktades som lite stollig redan på min tid. Han utgjorde inte ett större hot än den skäggiga mannen med den handritade skylten på magen i Speakers’ Corner. Pressfriheten var populär när den egentligen inte behövdes.
      Idag finns en opinion som vill avveckla pressfriheten, ofta med de mest nobla intentioner, men tyvärr lika ofta helt utan någon konsekvensanalys. Alternativmedia, såsom Joakim Lamotte eller någon av Sverigedemokraternas propagandaorgan, sprider fördomar och falska nyheter. Man angriper skyddsvärda grupper som t.ex. människor med utländsk härkomst eller människor som är anhängare av islam. Ingen tycker väl att något sådant är bra? Tyvärr måste man leva med att även åsikter och påståenden man starkt ogillar sprids, och att dessa får spridas. Skulle vi formulera en princip som skyddar den ene från att behöva riskera exponering för sådant, blir konsekvenserna än värre för den andre, för det är alltid minoriteter och människor som avviker från normen som drabbas när pressfriheten inskränks. Alltid. Det är sant även när det är den snällaste tänkbara människan driver åsikten att man visst ska ”få skriva om vad som helst, men…”
      Om man dessutom löper en risk att bli stämd för att man publicerar ett gräv, kommer självcensuren som ett brev på posten. Ett aktuellt fall är just Joakim Lamotte som lyft att Tomas Åberg (anlitad av staten för att få bort näthat från sociala medier) har djurförbud på grund av tidigare fall av djurplågeri, vilket Åberg gärna hade velat hålla hemligt. Man kan tycka att jag som betalar Åbergs lön har rätt att veta vem han är. Medborgare som tyst och nöjt betalar sin skatt utan att kräva någon genomlysning och utan att ifrågasätta hur pengarna används, är de människor som möjliggör att maffian kommer över välfärdspengar och att terrorister får projektbidrag. Människor med för lite skepticism och för mycket betalningsvilja, kan snabbt rasera ett samhälle. Här har media ett ansvar. I Åbergs fall gick åren, utan att media visade något intresse. I det vakuum som uppstod trädde Lamotte fram, och det är ingen överraskning att inte alla blev nöjda. Lamottes osmidighet gav således vatten på kvarn åt dem som längtar efter ett totalitärt styre och diktatur. Man ska visst ”få skriva vad som helst, men…” förvandlades snabbt till det mindre sofistikerade ”man ska inte få påstå vad som helst”, som snarare är ett vedertaget sätt att uttrycka sin önskan om att skydda den goda makten från den onda medborgaren.
      Falska berättelser sprids som snabbast under tiden från det att alternativmedia publicerat en berättelse till dess att gammelmedia tagit upp berättelsen, som t.ex. den om Tommie Lindh. Ibland har såklart alternativmedia rätt, som t.ex. att svenska skattebetalare försörjer iranska ministrar, men det är inte konstigare än att Flashback ibland har rätt. Och ännu värre, ibland får berättelser fortgå, utan att gammelmedia varken försöker bekräfta eller dementera. Lösningen på problemet heter mer journalistik, inte mindre journalistik.
      I Sverige är staten en enorm aktör i mediabranschen. Staten driver flera radiokanaler, tv-kanaler och streamingtjänster och man satsar både på licensfinansierade kanaler (som t.ex. SVT1 och SVT2), abonnemangsfinansiering och reklamfinansiering (C More-kanalerna , TV4, Sjuan, TV12, TV4 Fakta, Sportkanalen, TV4 Film och TV4 Guld). Dessutom ger man finansiellt bidrag till vissa utvalda tidningar, inte minst ETC. Förutom en handfull tidningar (främst DN, SvD, Aftonbladet och Expressen) är man antingen statsägd, statsfinansierad eller utom tävlan när det gäller journalistik (t.ex. tv-kanalerna TV3 och Kanal 5). Summan av beroendet till staten är alltså ofantligt, och således är den grupp som tjänar på att misstänkliggöra fri journalistik, så som t.ex. Joakim Lamotte, Kvartal eller Emanuel Karlsten, nästan ofattbart stor.
      Men fri journalistik är inte alltid dålig (särskilt inte Kvartal eller Emanuel Karlsten). Den kritiseras för att den alltid konkurrerar med statligt kontrollerad media om publikens uppmärksamhet och tid. Och även om fri journalistik alltid vore dåligt, har man mer att vinna på att låta journalistik tävla om kvalité istället för lagligt existensberättigande eller statligt gillande, som i sin tur är kopplat till pengar. Att förbjuda yttranden man ogillar, är självdestruktivt för alla som inte är en enväldig härskare. Så även om jag tror att Joakim Lamotte kommer att förlora i rätten mot Tomas Åberg, så finns det något vackert i att någon tog bollen, trots att priset är högt. Och det vore en seger för det fria ordet om Lamotte vann, trots att han inte (längre) är en Af Staten Godkänd Journalist. För vad som är sant och vad som är falskt, ska avgöras genom olika infallsvinklar från en källhänvisande journalistkår, av en källforskande allmänhet. Inte av någon fakta-auktoritet, speciellt inte om den som utger sig för att äga fakta heter Twitter eller Facebook.

    18. Att ta från de fattiga och ge till de rika

    19. Leder avreglering till försämring?

      Det cirkulerar ett roligt inlägg i sociala medier i form av en bild med följande text:

      Vad folk beklagar sig över:
      – Försämrad posthantering
      – Försämrad tågpunktlighet
      – Försämrad medicintillgång
      – Försämrad skola
      – Försämrad sjukvård

      Exempel på avregleringar:
      – Post
      – Järnväg
      – Apotek
      – Skola
      – Sjukvård

      Givetvis en slump, så för all del – KEEP GOING.

      Det roliga i inlägget ovan antas vara att eftersom svenska staten är den bästa aktören inom ovannämnda områden, borde svenska staten vara den enda legala aktören inom ovannämnda områden. Jag vill först kommentera dessa fem exempel, och sedan göra ett principiellt uttalande.

      Posten, som tidigare delade ut post i Sverige, ägdes av svenska staten. Idag har Posten uppgått i Postnord som endast ägs av svenska staten till 60%. Resterande 40% ägs av danska staten. Fram till år 1993 har Posten haft monopol på utdelning av post, men sedan dess finns fler aktörer på marknaden. Och i och med att Posten nu konkurrerar om lönsamma kunder, antas det förklara den upplevt försämrade kvalitén.

      SJ, som kör tåg, är fortfarande helägt av svenska staten, men sedan 2009 är det tillåtet för andra aktörer än staten att köra persontåg på svenska statens järnvägsnät, vilket antas orsaka försämrad kvalité. Samma sak gäller Apoteket – det är fortfarande ett helstatligt företag, men konkurrensutsatt sedan 2009.

      Skolan kommunaliserades år 1991 och friskolereformen genomfördes 1992, så med tanke på hur svenska elevers skolresultat har dalat, skulle det kunna vara just friskolereformen. Andra faktorer skulle kunna vara pedagogiska förändringar och fler elever från utsatta områden, men friskolereformen skulle kunna vara en viktig bov i dramat.

      När det gäller vården så har vi länge haft att göra med flera aktörer. Kommuner har sjuksköterskor anställda på t.ex. vårdhem, men primärt är det staten (genom landstingen) som bedriver vård, avlastat av privatägda institutioner. Eventuellt kan den offentliga vården ha fungerat bättre om även de patienter som söker privat vård istället också hade vänt sig till den offentliga, men det är absolut inte självklart.

      Visst gör staten vissa saker riktigt bra. Clocks statliga hamburgare var bättre än McDonalds privata hamburgare, maskiner som hyrs från ett bolag vars aktiekapital kommer från skattebetalarna kan hyras ut billigare än vad bolag vars aktiekapital kommer från privat riskade och lånade pengar kan göra och Sveriges Television producerar bättre tv för skattepengar än vad TV4 gör för betydligt mindre pengar de måste dra in själva. Så allt borde vara frid och fröjd?

      En aspekt är att konkurrens nästan alltid är bra. Systembolaget har kvar sitt alkoholmonopol men har sedan 90-talet infört självbetjäningsbutiker och ett bredare utbud då svensken hittat andra sätt att köpa alkohol bortom svenska statens kontroll, t.ex. privatimport via Internet. Vi vet inte ens vad privata aktörer skulle erbjuda för slags butiker, om de fick chansen. Kvalité är ett konkurrensmedel! När det gäller media så öser man in oproportionerligt mycket skattepengar i statlig radio och tv att det kanske rent av har hämmat de privata aktörerna, som har betydligt mindre pengar att röra sig med. Vi vet inte.

      Men var vi vet är att frihet kräver en fri marknad, att frihet är viktigt för många invånare och att staten egentligen finns för invånarnas skull. Om du satsar dina pengar på att bygga upp ett företag genom att riska lånade pengar, skulle det vara surt att konkurreras ut av någon annan som gjort samma sak, men det skulle rent av kännas orättvist om du konkurreras ut genom att skattepengarna du betalar in vänds emot dig. Statlig inblandning har en hämmande inverkan. Vad skulle nya mediebolag kunna åstadkomma om konkurrensen från SR, SVT och UR vore mer resonlig? Och hade SVT varit lika bra som de är idag utan det fria informationsflödet mellan länder – alltså den konkurrens som är bortom svenska statens kontroll.

      Slutligen bör man tänka på att statens överlägsna förmåga att föra fram ett tåg inte innebär att staten över lag är bättre än sina skattebetalare, och det går att hitta exempel på det motsatta. T.ex. när staten skulle bygga ett digitalt autentiseringssystem som aldrig såg dagens ljus, trots att projektet var både statligt och dyrt. Idag är det privata alternativet Bank-ID snarare en standard. Man bör fråga sig varför en tjänst finns: För att generera pengar eller för att utgöra en grundläggande service till sin befolkning? En stat som inte är allt för stor är inte så dyr att försörja, vilket innebär att det blir mindre betungande för företagen att betala in sin skatt som ska gå till vård, skola och omsorg. Börjar draken växa sig för stor, börjar den gnaga på den hand som föder den – företagen. När det sker, är det alltid de utsatta som får betala det högsta priset. Det är därför de högsta skatterna inte med nödvändighet leder till den bästa servicen åt invånarna.

    20. Skattetryck eller skatteintäkt?

    21. Skolbarn behöver lära sig om mat

      Om det är något som vi har riktigt, riktigt gott om i Sverige så är det pengar. Trots att staten har enorma utgiftsposter i sin budget, så går det bra för Sverige. Vi får in de pengar som vi behöver, och hur pengarna fördelas, beror på vad regeringen prioriterar. Över etthundra miljarder kronor av statens pengar går årligen till landets kommuner, som i sin tur dessutom försörjer sig på inkomstskatt. För just min hemkommun, Örebro, är utbildning en stor utgiftspost, men man lägger t.ex. mer än dubbelt så mycket av sina pengar på kultur än på vuxenutbildning, vilket visar att det inte bara finns pengar för allmännyttan utan även för invånarnas guldkant. Och apropå guldkant, så finns det förbättringspotential inom ett område som faktiskt kan ge en hel del tillbaka till samhället, nämligen skolmaten.

      När jag gick i skolan på 80-talet höll man fram en talrik till en mattant som slevade på någon form av gryta som skulle agera bukfylla. Idag är skolmaten bättre och kan liknas med en medioker lunchbuffé i ett skabbigt industriområde, men det är fortfarande inget jag skulle äta eller skulle önska att någon annan äter. Även mat är nämligen kultur. Barn behöver lära sig att mat inte bara ska mätta hunger, utan att en måltid är en upplevelse och en faktor för livskvalité. Istället för att barnen hämtar mat på en buffé, anser jag att de ska hämta en bricka med en trerättersmiddag. Det ger barnen en chans att få saker på sin talrik de kanske inte skulle ha plockat på buffén, och ett fint upplägg kan inspirera dem till att faktiskt äta och njuta av den maten.

      Maten behöver inte vara speciellt avancerad. En förrätt kan bestå av två sparrisar, en ägghalva och hollandaisesås. En efterrätt skulle kunna vara en enkel kompott. Men det ska få kosta några kronor mer än den tia maten kostar idag, vilket är en god investering. Jag tror att en smak för livets goda inte bara ökar det psykiska välmåendet, utan även det fysiska, för att det t.ex. kan ge McDonalds en match. Barn som växer upp med god smak, går inte frivilligt till ett sådant ställe, vilket även kan vara bra för miljön. Så eftersom pengarna finns, tycker jag att skolmaten ska prioriteras – servera inte skolbarnen något som du själv inte är beredd att äta.

    22. Skattetryck och skatteintäkt

      Eftersom jag flera gånger hört statsminister Stefan Löfven förväxla skattetryck och skatteintäkt tänkte jag bjuda på en kort förklaring. Misstaget Löfven gjort är att motivera ökat skattetryck genom att säga sig ha ett behov av ökade skatteintäkter. Men jag har sett tv-programmet ”Ullared – jakten på storsäljaren”, så jag har via lätt underhållning lärt mig att förstå skillnaden.

      I ”Ullared – jakten på storsäljaren” får en innovatör presentera en produkt för Gekås verkställande direktör, för eventuell försäljning på varuhuset. När herr direktör har frågat innovatören vad varan ska kosta i butiken, försöker han alltid pressa ner priset och alltså låta kunden komma åt varan med en större del av sina pengar i behåll. Den som tror att ett högt pris alltid ger höga intäkter kanske tänker att direktören agerar av välmening, men i själva verket vill direktören tjäna pengar.

      Det är medelstora företag som försörjer den svenska staten, och många av dessa brottas med att gå i vinst. En mycket liten skattesänkning skulle skapa utrymme för nyanställningar och nyinvesteringar, alltså sådant som ger intäkter till staten.

      Visst är skattetrycket för företag redan lågt i Sverige, men det är ändå dyrt att driva företag, bl.a. på grund av arbetsgivaravgiften. Dessutom måste lönerna vara höga då de anställda betalar en helt orimligt hög inkomstskatt till kommuner med ständigt ökande räntekostnader för sina ständigt ökande lån. Sen tillkommer momsen när pengarna ska spenderas.

      Men precis som Gekås kan sälja fler reflexarmband om priset är rätt, kan staten tjäna mer pengar om skattetrycket är rätt. Och rätt är inte alltid högre än idag.

    23. Skattepengar går till organisation som tror på elallergi

      Skattefinansierade Örebro Rättighetscenter (ÖR) har som sitt syfte att motverka diskriminering, och en grupp som är diskriminerad är elallergikerna. På ÖR:s blogg skriver Hana Duraković:

      ”Eftersom elöverkänslighet är en erkänd funktionsnedsättning skulle avsaknad av elsanerade myndighetslokaler och liknande kunna ses som diskriminerande.”

      Det skulle kunna ses så, men det borde inte det, eftersom diagnosen saknar vetenskapligt stöd. En person som lider av elallergi är inte allergisk mot el, och om man agerar som om så vore fallet, bidrar man till stigmatiseringen av personen, eftersom man helt enkelt inte fokuserar på det verkliga problemet: Att personen mår dåligt. Diagnosen är felaktig.

      Jag har personligen kommit i kontakt med självpåstådda elallergiker. Den ene kräver att man ska stänga av telefonen, den andre leker gärna med sin telefon men kräver att man ska släcka lysrören. Det finns bevisligen inte en sjukdom som vi kan kalla för elallergi, eftersom dessa personer uppenbarligen lider av olika saker. Båda är självdiagnosticerade och jag misstänker att båda har fel – telefoner man tror är avstängda utgör nämligen inte något problem.

      ÖR är hyfsat billiga i drift – vi betalar 900 000 kronor per år för att de ska motverka diskriminering. Men det är pengar som hade kunnat användas bättre än att hitta på sjukdomar som man sedan ska rädda folk ifrån. Dessa personer som beskriver sig som elallergiker lider nämligen på riktigt – det är diagnosen som är fel. De verkliga orsakerna bakom problemen kan vara allt från andra faktorer i arbetsmiljön eller rent av psykosomatiska.

      För mer läsning tipsar Duraković om boken ”Tål du el” av Clas Tegenfeldt. Tegenfeldt jobbar som elsaneringskonsult, så det är alltså ingen slump att han driver frågan att elallergi verkligen är en sjukdom. Inledningsvis hänvisar hon till Hanno Essén. Läs gärna hans text ”Elöverkänslighet existerar inte”.

    24. Mer rasism från Rashid Musa

      I egenskap av justitieminister har Morgan Johansson sagt att antisemitism är dåligt oavsett vem som är avsändaren och:

      Min uppfattning är den att har man fått en fristad i Sverige är det också våra regler som gäller, då kräver jag att man bidrar till avspänning och konfliktlösning och inte till ökade spänningar mellan olika grupper. Den konfliktnivån som finns i Mellanöstern kan man inte ta hit, man måste bidra till avspänning.

      Låter det vettigt? Man kan åtminstone säga att Johansson har en poäng, men Sveriges unga muslimers ordförande Rashid Musa låter sig inte imponeras, utan kommenterar på Facebook:

      Många är med all rätt förbannade över Morgan Johanssons islamofobiska utspel. Men jag är inte riktigt förvånad. Jag har liksom inte så höga krav på vita medelåldersmän från Skåne.

      Jag har däremot både högre förväntningar och krav på unga somalier, eftersom jag har det på unga – somalier eller ej – speciellt om de är avlönade med skattepengar för sina värderingar. Jag kan förstå att Musa blev irriterad på Johansson, men hans kommentar är inget annat än rasism. För även om Morgan Johansson har helt fel i att det kan finnas spänningar mellan judar och muslimer (vilket han inte nödvändigtvis har) borde Musa kunna behålla filtret, som han tyvärr tycks behöva ha mellan sina tankar och sina yttranden – han är helt klart en av de sämre investeringarna vi använder skattepengar till.

      Och apropå skattepengar drogs Sveriges unga muslimers statliga bidrag in (december 2016) vilket de överklagade. Debatten handlade mycket fram och tillbaka om huruvida de respekterar demokratins idéer eller inte, vilket för de flesta är helt självklart även om man inte får betalt för det. Men nu pratar vi alltså om någon som anpassar sin uppfattning om sina medmänniskor på deras hudfärg, som leder en organisation som återigen är skattefinansierad, vilket är ytterst tveksamt även om inte Rashid Musa vore inblandad i kråksången.

    25. Levande konst på Västlänken, jag erbjuder mig att samla skräp

      För några miljoner kronor får skattebetalarna ett konstverk med fabrikstema som har en levande människa däri. Konstverket med människan kommer att pryda Västlänkens tågstation vid Korsvägen i Göteborg. Kostnaden för detta är, förutom att bygga konstverket, lönen som går till personen som jobbar i konstverket, som en del av konstverket. 28 miljoner kronor har säkrats till konst på Västlänken, och dessa ska räcka till ett verk till. Pengarna kommer från Västlänkprojektet och från statens konstråd.

      28 miljoner är försvinnande lite pengar i Sveriges budget. Statskyrkan kostar betydligt mer för skattebetalarna (ungefär 100 miljoner kronor), men min invändning mot statskyrkan handlar om principer, inte om pengar. Som jämförelse föreslås 8,5 miljarder skattekronor årligen ges till Sveriges Radio, Sveriges Television och Utbildningsradion från och med 2019. 28 miljoner kronor är alltså inget att bråka om, såvida man inte kanske har några principiella invändningar. Om inte annat lär det höja kvalitén på det offentliga rummet.

      I Örebro satsade kommunen på märkta soptunnor, i syfte att källsortera, ändå skickar man rubbet på förbränning. De få örebroare som över huvudet taget vet hur en papperskorg fungerar, slänger sitt skräp i valfritt fack. Det är ett problem att så pass många slänger sitt skräp på marken, många helt obesvärade av att de är betraktade av sina medmänniskor. Och när jag går på stan i Örebro, brukar jag faktiskt tänka på hur vacker staden skulle vara om man rensar den på skräp! Östra och Västra Bangatan är särskilt drabbade av nedskräpning.

      Mitt drömjobb vore att sanera Örebro på skräp. För pengarna vår vi en ren stad (vilket förmodligen gynnar turistnäringen) och nedskräpningsstatistik i valfritt format. Jag tror att det kan ge en bra kickback till Örebro!

    26. Vänstern försörjs av samhällets svaga

      Idag är det samhällets svaga som försörjer vänstern. Arbetare i Sverige har ganska höga löner jämfört med t.ex. den amerikanska minimilönen. Typiska låglöneyrken i Sverige är brandman och polis. En brandman i Sverige tjänar ungefär 22000:-/månad och en polis ungefär 25000:-/månad. I USA tjänar en brandman ungefär motsvarande 10000:- mer än en svensk brandman per månad, och en polis tjänar ungefär motsvarande 8000:- mer än en svensk polis i månaden, men om vi jämför med yrken som är låglöneyrken i USA, så kan en motsvarande heltid landa på blygsamma 9200:-. Det skulle t.ex. kunna vara en diskplockare, en s.k. busboy. Det är alltså betydligt trevligare att vara lågavlönad i Sverige än i USA. Men så ser skattetrycket lite annorlunda ut. Den som tjänar 9200:- i USA betalar 10% i inkomstskatt. Den som tjänar 22000:- i Sverige betalar 33% plus en högre moms när pengarna väl används.

      En viktig anledning till att det är bra för landet att låginkomsttagare får större rörelseutrymme är att konsumtionen ökar, en annan är att de faktiskt bättre kan tillgodose sina behov att göra inköp. En viktig anledning till att det är bra för landet att medelklassen får större rörelseutrymme är att de står för den stora delen av konsumtionen. De rika är så få, och de betalar inte ett öre mer moms när de köper en ny tv än vad medelklassen gör. Alltså, en väg till en välmående ekonomi är att förbättra villkoren för medelklassen och för de som har det sämst. Man skulle kunna ta ut mer inkomstskatt för den som tjänar mer, och mindre för den som tjänar mindre. Dessutom ska man vara försiktig med att beskatta arbete, eftersom det är bättre för ekonomin om fler får sin ersättning för utfört arbete.

      När skattetrycket ökar, vilket det gör i procent från budgetperiod till budgetperiod, innebär det en större ökning för den som tjänar mycket, men även den som tjänar lite får mindre pengar kvar att röra sig med. Alltså, även de som förmodligen skulle behöva mer pengar att röra sig med. Det vänstern kan erbjuda som kompensation för höjda skatter är ökade bidrag, t.ex. högre barnbidrag. Med högre skattetryck ökar behovet av högre bidrag, och genom att låta samhällets svaga betala mer i skatt, blir de beroende av bidraget de får tillbaka, och indirekt av den regering som budgeterar för bidraget. Den regering som under denna förutsättning står på de svagas sida, behöver ha svaga för att ha någon på sin sida. Till detta vill Socialdemokraterna gärna utmåla ”kapitalet” som ondskefulla girigbukar för att förstärka bilden av sin egen godhet.

      Bill Clintons rådgivare Robert Reich var mycket framgångsrik på sin tid. Han pratar om sju grundläggande punkter att tänka på för att få igång ekonomin. Allt går inte att överföra till Sverige, men det är mycket tänkvärt.

      1. Arbetare är konsumenter.
      2. Konsumtion är en stor del av ekonomin.
      3. Rika människor är få, och spenderar en betydelselös andel av sina pengar på konsumtion.
      4. Med ett stort gap mellan fattiga och rika får man en svag nationell konsumtionskraft.
      5. Med en starkare under- och medelklass får man en starkare nationell konsumtionskraft.
      6. En starkare under- och medelklass får man med högre löner för lågavlönade och lägre skatter för under- och medelklassen. Detta kan t.ex. finansieras med progressiva skatter.
      7. De rika tjänar mer på att utgöra en liten andel av en växande ekonomi än en stor del av en som inte växer.

      Så även om en skattehöjning bara kostar som några påsar ostkrokar för brandmannen som ska betala den, så är det bättre att skippa mellanhanden där mellanhanden inte behövs, och låta den som arbetar för låg lön få behålla så mycket som möjligt av den.

      Stefan Löfven har pratat om ökat skattetryck som ”ökade skatteintäkter”, men skatt kan faktiskt även vara ett styrmedel. Precis som du kanske tjänar mer på att sälja en produkt billigare, kan du faktiskt få in mer skattepengar på ett lägre skattetryck, vilket vi kan se på t.ex. Kanada eller Tyskland. Så när både bidragen och skatterna ökar, tänk på att du förmodligen betalar mer än några påsar ostkrokar för kalaset.