Anders Hesselbom
Programmerare, skeptiker, sekulärhumanist, antirasist.
Författare till bok om C64 och senbliven lantis.
Röstar pirat.
Skillnaden mellan kristendom och vetenskaplig skepticism
2013-03-03
I diskussionen om hur skeptisktdet är att vara kristen, känns det som om ett motargument har fått slinka igenom. Om det är av artighet eller av slarv låter jag vara osagt. Som vanligt när man ska göra en poäng om kristendom eller islam är det bra göra överföringen till någon annan pseudovetenskap, eftersom känslobanden som en kristen kan ha för sin religion (eller känslobanden som en skeptiker kan ha till en kristen) nästan alltid påverkar hur man resonerar om förhållandet mellan religionen i fråga och den skeptiska ambitionen.
Vetenskaplig metod och religiös metod skiljer sig radikalt när det gäller att ta in kunskap, och de vetenskapliga anspråk som brukar kunna samlas under epitetet ”kristen” är anspråk som avfärdas bestämt av vem som helst som har ambitionen att ha en korrekt syn på verklighetens beskaffenhet. Bland dessa hittar vi t.ex. föreställningen om ett mer eller mindre subtilt medvetande i (eller utanför) Universum, som är mer eller mindre medveten om din existens. Bland de mer sofistikerade kristna hittar vi dem som tror på en transcendent Gud, bland de lite mer skogstokiga kristna finns de som tror på en gud som är ett övernaturligt väsen som kan ingripa (mirakel). Även bland de brukar bedyra att Gud inte har skägg, så finns det mycket primitiva gudsbilder. Övriga föreställningar som ibland förekommer bland kristna är t.ex. att Jesus var mer än bara människa, att det var något speciellt med hur det gick till när Jesus mor blev befruktad, att det var något märkvärdigt som hände med hans kropp eller ”själ” efter hans död, och så vidare.
Argumentet säger att det inte är speciellt problematiskt att kalla sig kristen samtidigt som man kallar sig skeptiker eftersom ”ingen har kryss i alla rutorna”. I första anblicken ger detta ett intryck av att vara ett bra argument, eftersom faktiskt ingen har kryss i alla rutorna. Det som menas är att det är rimligt att anta att ingen har en helt korrekt föreställning om verklighetens beskaffenhet. Man kan alltså vara skeptiker och homeopatitroende, trots att homeopati är en pseudovetenskap. Eller skeptiker och kristen, trots att kristendomen också är full uppenbart falska föreställningar.
Men som skeptiker så håller jag inte medvetet fast vid några falska föreställningar. Gränsen för vad som är eller inte är skeptiskt, går inte vid vad som är eller inte är korrekt. Uppenbarligen inte, eftersom vetenskapen ibland har fel, och rättar sig själv. Gränsen går just vid ambitionen att ha en korrekt uppfattning. Viljan att rätta sig. En kristen skeptiker är bara kristen till dess att det påvisas för honom att vi inte har någon data som pekar på att vi kan lita på att gudar verkligen finns. En kristen skeptiker är bara kristen till dess att man påvisar att kristna anspråk strider mot annat vi faktiskt vet om verklighetens beskaffenhet. Att ta något på tro (trots att det kanske rent av skapar nya problem) är inte skeptiskt. Viljan att ta frågor man vurmar för på tro, är det som är själva skillnaden – den konkreta olikheten – mellan skepticism och religion.
Kategorier: Uncategorized
3 svar till “Skillnaden mellan kristendom och vetenskaplig skepticism”
Lämna ett svar
En kopp kaffe!
Bjud mig på en kopp kaffe (20:-) som tack för bra innehåll!
Följ mig
|
|
|
|
Jag har redan kommenterat detta på Humanistbloggen, men kan inte låta bli att förtydliga mig ytterkligare om själva bevisvärdet av påståenden.
Vetenskapligt har påståenden inget bevisvärde alls. Som diskussionsunderlag för en luddig diskussion på Humanistbloggen möjligen…?
Och där blir det som det alltid blir. Ju luddigare, desto bättre.
Enkla relevanta empiriska försök som hela fysiken bygger på, är plötsligt underställda anekdotiska bevispåståenden som inte ens är värda bokstäverna de är skrivna med. Och så försöker man representera en akademisk naturvetenskap. Det är klart att man i såfall uppfattas som irrelevant och ovetenskaplig. Eller i bästa fall som spridare av dimridåer…
En potentiell verklighet kan se ut hur som helst nästan, men en verklig verklighet ser ut som den gör. Märkligt…eller hur?
Apropå det som sagts på Humanistbloggen så verkar kritik mot gudomar dra ut de sämsta argumenten ur folk.
Klanka på mig om jag tycker fel, men jag tror det i huvudsak beror på att när religiösa föreställningar diskuteras, så kommer vi ut på sju famnars vatten. Osäkerheten gör, att ingen vill släppa det minsta lilla grepp om den overklighet de har, eftersom de då skulle hamna i en osäker overklighet, vilket är ännu sämre.
Av den anledningen tror jag att förutsättningen för att kunna bli ateist är att man både är trygg och lycklig med sin brist på tro. Av den anledningen måste man veta varför man inte tror. I det läget är tron skrattretande.