Anders Hesselbom

Hatet mot Marcus Birro problematiseras av den kristne journalisten Jacob Rudolfsson. Att någon med Rudolfssons syn på frågan om Birro råkar vara kristen, är en riktig lågoddsare. Rudolfsson inleder texten med att berätta att prästen Richard Wurmbrand var förtryckt på grund av sin kristna tro i Rumänien på 1940-talet, och illustrerar därmed hur han anser att kristna har det i Sverige idag. Att Wurmbrand fick sitta i isolering i åratal under ryska ockupationen i Rumänien, och att Marcus Birro inte oemotsagd får använda sin plattform att tala till i princip hela svenska folket, är två exempel på religiöst förtryck. Generöst nog, påpekar Rudolfsson att Wurmbrand hade det värre än Birro, men att vi ”nyateister” är ”farligt nära anständighetens gräns”.

Gamla ateister förstod att deras röst inte var önskvärd, men nyateisterna bloggar, de gör poddradio, de skriver insändare. De är kort och gott oanständiga, när det tar sig rättigheter som reserverats gudstroende eller ateister som inte tar sig ton i frågan. Jag känner mig alltid manad att ge replik när ”nyateister” kritiseras, för jag är en av dessa. Jag håller mig framme, jag säger vad jag tycker, jag är kort och gott ”oanständig” då jag tar mig Birros friheter.

Trots att jag befinner mig långt borta från Marcus Birros världsuppfattning, är jag ändå en av de som faktiskt beundrar honom. Jag delar inte alls Birros uppfattning att det finns en fragil Gud som blir sårad om han inte dyrkas, jag delar inte alls Birros uppfattning att denne Guds inflytande över samhället är något positivt, och epitetet ”nyateist” gör jag mig förtjänt av, när jag argumenterar emot detta. Och jag vet var Marcus Birro får utstå – jag vet att han får hatiska kommentarer och otrevliga mail. Jag utgår ifrån att han får minst tio gånger så många mail från otrevliga och korkade ateister, som jag får mail från religiösa apologeter. Men det finns en skillnad. Om man bortser från vad en liten skara nyateister tycker, är jag en oönskad samhällsröst. Jag tillhör en oanständig samling bråkstakar som tar sig ton. Vi som inte bekräftar övernaturliga föreställningar, utan river ner dem.

Marcus Birro däremot, betraktar det offentliga rummet som hans privilegium, och blir uppriktigt ledsen av mothugget han får. Och som jag skrev, mothugget består inte bara i korrekt påpekande av vari Birro brister, det består av hatiska kommentarer från inte allt för begåvade personer som huserar på Internet. Jag vet, för jag finns själv på webben, och jag får själv ta emot dessa. Dock kanske med lite större rätt än Birro, eftersom jag tillhör de oönskade ”nyateisterna”. Jag har ju en väldigt mäktig fiende i Gud, och om det finns någon sanning i de mail jag får ta emot, kommer jag efter min död bli förpassad till den eviga elden. Alltså, både Jacob Rudolfsson och jag kan gnälla över debattklimat och påstådda oanständigheter, men min uppfattning är att det som egentligen är riktigt oanständigt är något helt annat.

Precis lika förolämpande det är för Rudolfsson att det finns ”nya ateister” som inte är ett dugg intresserade av att bekräfta tokiga föreställningar, är det för mig förolämpande att man vill diskutera ”religiöst förtryck” när motståndarsidan också tar sig ton – de oanständiga nyateisterna gör inget som inte de fromma kristna redan gör, och länge gjort. Fängslandet av Richard Wurmbrand har inget med detta att göra. Men det blir värre. Jag tycker att det är oanständigt att en vuxen människa, såsom Marcus Birro, på fullaste allvar skriver att han vet att ett övernaturligt väsen har en plan för samtliga människor. Men jag kan inte agera som om detta vore oanständigt, jag måste uppmuntra debatten. Som jag sa, jag beundrar Birro för hans kamp, men jag tänker inte avstå att ge min syn på saken. Så länge vi diskuterar sakfrågor, alltså anspråken som Birro gör, har jag inga problem.

Jag tänker inte heller låta varken Birro eller Rudolfsson få bära något hundhuvud på grund av det näthat som vi som sticker ut hakan får ta emot. Avståndet mellan den som talar och de som lyssnar, är helt enkelt mindre idag än på 80-talet, och det gäller alla, inte bara Birro. Det enda man kan göra om man inte gillar stormen, är att inte stå där det blåser. Att hatiska kommentarer förekommer mot Birro är lika mycket mitt fel som att det är Rudolfssons fel att jag får ta emot detsamma. De som verkligen representerar de olika åsikterna, är de som tar sig besväret att föra de olika sidornas talan, inte näthatarna. Aktörerna, de troende som Rudolfsson försvarar, och ateisterna som Rudolfsson betraktar som oanständiga, är det vi diskuterar.

Jag skulle vilja skicka mina läsare vidare till bloggen Vem i helvete.

(Marcus Birros tragiska krönika finns att läsa här.)