Anders Hesselboms blogg (politik och filosofi)

Svenska Kyrkan och barnen

2013-10-01

Att överge sin tro och sin församling – Svenska Kyrkan – är inte alltid lätt. Speciellt inte om man tagit all den utbildning i tro som kyrkan erbjudit under åren, speciellt för barn under 1970-talet. Är det något jag vet, så är det att priset för Guds nåd är min tro på honom och min kärlek till honom. Detta och annat lär man ut till barn. Eller lärde ut till barn på 70-talet. Jesus utförde mirakel, botade sjuka, gick på vatten, trollade fram mat, och så vidare. När man sedan växer upp, utvecklar man förmågan att tänka kritiskt, förmågan att förhålla sig skeptisk till osannolika påståenden och att ställa påståenden i relation till varandra. Det skapar två goda anledningar att ta itu med sin religiösa tro. Antingen är det något som inte stämmer med det jag förväntas tro på, eller så förväntas jag inte tro på det som kyrkan lärt mig att tro på. I kontakt med representanter för Svenska Kyrkan har detta hanteras med rationaliseringar, i stil med:

I söndagsskolan fick jag lära mig att tacka Gud för sådant jag sedan förstod inte var Guds ansträngningar. Idag har det förklarats för mig att det var meditation vi sysslade med.

I kyrkans barntimmar fick jag lära mig om den bibliska historien. Idag har det förklarats för mig att det var metaforer och symbolik.

Under konfirmationsutbildningen fick jag lära mig att Jesus var Guds son och född av en jungfru. Idag har detta bortförklarats som en lek med ord i en ritual.

Ingen har frivilligt gått ut och sagt att Svenska Kyrkan inte längre påstår för barnen att Jesus är född av en jungfru, eller att de nu förklarar för barnen att detta påstående ska tolkas symboliskt när det görs. Det skulle kännas bättre att få höra detta! När det gick upp för mig att jag var bedragen, så insåg jag att det var gjort med de bästa intentionerna av de mest välmenande människorna, men jag var fortfarande bedragen, och att det mer eller mindre var en slump som fick mig att bli den som sökte mig bort istället för att svälja sveket och anammade rationaliseringarna för att kunna vara kvar i värmen.

Svenska Kyrkan är mycket tydlig i sitt intresse för barnen, vilket speciellt märks kring skolavslutningstider. Men jag efterlyser även lite tydlighet i vad som sägs till barnen. Det var inte länge sedan mina barn var i den relevanta åldern för skolavslutningar, och för den med min bakgrund är Svenska Kyrkans inställning till andras barn direkt frånstötande. Även om jag inte betalar medlemsavgiften, måste vi leva med varandra – staten subventionerar kyrkans närvaro och medborgarna serverar barnen för välsignelse inför jullov och sommarlov. En så priviligierad organisation måste vara öppen med hur de agerar.

Kategorier: Uncategorized