Anders Hesselbom
Programmerare, skeptiker, sekulärhumanist, antirasist. Författare till bok om C64 och senbliven lantis. Röstar pirat.
2020-02-28
När Lars Vilks ritade en karikatyr av ”profeten” Muhammed var det mÃ¥nga som reagerade med förskräckelse. Religionsfriheten är ett tveeggat svärd där bÃ¥de den som tror pÃ¥ gudar och demoner fÃ¥r praktisera sin tro, och den som inte tror fÃ¥r trotsa religiösa regler, utan hänsyn till begränsningar. I ett fritt samhälle kan man inte tillÃ¥ta det ena utan att tillÃ¥ta det andra. Att nÃ¥gon förfaras över att man fÃ¥r driva med, eller rent av riva ner, konceptet med en profet som företräder Universums skapare, är inte konstigare än att jag förfäras över att folk fortfarande ansluter sig till tvivelaktiga religioner. Och det är nÃ¥got bra – det är när idéer möts som man lär sig nya saker. Men jag är inte riktigt lika imponerad över de som anser att religionsfriheten kommer med ett underförstÃ¥tt ansvar att inte praktisera den. AlltsÃ¥ tanken pÃ¥ att man fÃ¥r kritisera religion, men endast om man väljer att avstÃ¥. Och jag är direkt förfärad över de röster som säger att man fÃ¥r skylla sig själv om man sÃ¥ gör – har man ritat en karikatyr av Muhammed sÃ¥ kommer man utsättas för vÃ¥ld ”och jag är trött pÃ¥ att betala för Lars Vilks skydd”.
Svensken är van att staten äger informationsflödet, och endast i modern tid har mÃ¥ngfalden i ljud och bild varit sÃ¥ stor som vi upplever den idag. Alldeles nyligen (sent 1980-tal) släpptes privata aktörer in i radio- och tv-marknaden och sedan dess har även Internet möjliggjort spridandet av i princip vad som helst i form av ljud och bild. Detta har resulterat i ett fullkomligt legitimt förfärande av nya infallsvinklar, som aldrig nÃ¥gonsin skulle ha lyfts av mediemonopolet. Men det finns en oroväckande tendens, som vuxit ur myllan av avskaffandet av informationsmonopolet. Den f.d. public service-journalisten Joakim Lamotte har kommit pÃ¥ att han kan nÃ¥ en betydligt större publik genom att producera material pÃ¥ Facebook istället för pÃ¥ SVT, men för att göra det mÃ¥ste han appellera till andra säljargument än vad SVT gör. Han har hittat ett narrativ som fungerar ur kommersiell synvinkel, vilket innebär att han idag har en betydligt större publik för sina inslag än vad SVT har pÃ¥ sina – med mycket god marginal.
Den som inte drar alla medhÃ¥rs fÃ¥r mÃ¥nga fiender, och Joakim Lamotte rÃ¥ddes av polisen att bära skyddsväst när han utför sitt arbete. För att detta skulle uppmärksammas valde han att fortfarande bära skyddsvästen i en direktsänd tv-debatt. Detta genererade (med rätta) mÃ¥nga nedlÃ¥tande kommentarer, men Ã¥terigen blottades svenskens problem med frihet och mÃ¥ngfald. Vissa uttrycker att fri journalistik bygger pÃ¥ att denna frihet ska avstÃ¥s och lämnas till staten, andra att Lamotte fÃ¥r skylla sig själv att han utsätts för hot – han är inte objektiv. Det finns lika mÃ¥nga objektiva vinklar som det finns mediekonsumenter, dÃ¥ objektivitet i bästa fall används synonymt med ”medhÃ¥ll”. Men egentligen är det mÃ¥ngfalden av nyhetsurval, narrativ och infallsvinklar som skapar objektivitet, eftersom konsumenten dÃ¥ kan jämföra dessa mot bÃ¥de varandra och sin egen kunskap. Det är inte den som längtar tillbaka till monopolet som är objektiv, den är subjektiv sitt förhÃ¥llande till den rÃ¥dande maktbalansen.
Categories: Yttrandefrihet
Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.
Lämna ett svar