Anders Hesselbom

Svensken längtar tillbaka till den starka staten

2020-02-28

När Lars Vilks ritade en karikatyr av ”profeten” Muhammed var det många som reagerade med förskräckelse. Religionsfriheten är ett tveeggat svärd där både den som tror på gudar och demoner får praktisera sin tro, och den som inte tror får trotsa religiösa regler, utan hänsyn till begränsningar. I ett fritt samhälle kan man inte tillåta det ena utan att tillåta det andra. Att någon förfaras över att man får driva med, eller rent av riva ner, konceptet med en profet som företräder Universums skapare, är inte konstigare än att jag förfäras över att folk fortfarande ansluter sig till tvivelaktiga religioner. Och det är något bra – det är när idéer möts som man lär sig nya saker. Men jag är inte riktigt lika imponerad över de som anser att religionsfriheten kommer med ett underförstått ansvar att inte praktisera den. Alltså tanken på att man får kritisera religion, men endast om man väljer att avstå. Och jag är direkt förfärad över de röster som säger att man får skylla sig själv om man så gör – har man ritat en karikatyr av Muhammed så kommer man utsättas för våld ”och jag är trött på att betala för Lars Vilks skydd”.

Svensken är van att staten äger informationsflödet, och endast i modern tid har mångfalden i ljud och bild varit så stor som vi upplever den idag. Alldeles nyligen (sent 1980-tal) släpptes privata aktörer in i radio- och tv-marknaden och sedan dess har även Internet möjliggjort spridandet av i princip vad som helst i form av ljud och bild. Detta har resulterat i ett fullkomligt legitimt förfärande av nya infallsvinklar, som aldrig någonsin skulle ha lyfts av mediemonopolet. Men det finns en oroväckande tendens, som vuxit ur myllan av avskaffandet av informationsmonopolet. Den f.d. public service-journalisten Joakim Lamotte har kommit på att han kan nå en betydligt större publik genom att producera material på Facebook istället för på SVT, men för att göra det måste han appellera till andra säljargument än vad SVT gör. Han har hittat ett narrativ som fungerar ur kommersiell synvinkel, vilket innebär att han idag har en betydligt större publik för sina inslag än vad SVT har på sina – med mycket god marginal.

Den som inte drar alla medhårs får många fiender, och Joakim Lamotte råddes av polisen att bära skyddsväst när han utför sitt arbete. För att detta skulle uppmärksammas valde han att fortfarande bära skyddsvästen i en direktsänd tv-debatt. Detta genererade (med rätta) många nedlåtande kommentarer, men återigen blottades svenskens problem med frihet och mångfald. Vissa uttrycker att fri journalistik bygger på att denna frihet ska avstås och lämnas till staten, andra att Lamotte får skylla sig själv att han utsätts för hot – han är inte objektiv. Det finns lika många objektiva vinklar som det finns mediekonsumenter, då objektivitet i bästa fall används synonymt med ”medhåll”. Men egentligen är det mångfalden av nyhetsurval, narrativ och infallsvinklar som skapar objektivitet, eftersom konsumenten då kan jämföra dessa mot både varandra och sin egen kunskap. Det är inte den som längtar tillbaka till monopolet som är objektiv, den är subjektiv sitt förhållande till den rådande maktbalansen.

Kategorier: Yttrandefrihet