Anders Hesselboms blogg

Kategori: Yttrandefrihet

  • Henrik Jönsson kan ha räddat public service

    Detta är en stor dag för den som gillar fri media. Henrik Jönsson har startat en public service-kanal som ska komplettera Sveriges Television (SVT) med ytterligare infallsvinklar. Mediabolaget förmodligen något i stil med “100%” (tv-kanalen som de ska driva heter så) och de ska bidra med den subjektiva infallsvinkeln från höger, medan SVT kan fortsätta att stå för den objektiva infallsvinkeln från vänster. Jag vet inte mycket om hur “100%” primärt ska finansieras (gissningsvis med stöd från näringslivet), men jag vet att det finns en frivillig public service-avgift kopplad till bolaget, som kostar 1249:- per år. Redan före premiären har “100%” fått in fyra frivilligt betalande kunder enligt bolagets vd Marie Söderqvist, vilket är fler än vad SVT kan visa upp.

    Själva tror de inte att vänstersidan gillar fri media, och att vänstern därmed kommer att ifrågasätta om finansieringen är legitim, ifrågasätta om det är “riktiga journalister” som jobbar där, och (givetvis) åberopa ett hot mot demokratin. Jag tror däremot att “100%” kan rädda SVT, för med en ny tv-kanal med en tydligt från SVT avvikande infallsvinkel, kan SVT bidra med det perspektiv som “100%” inte ger. SVT får en plats i tillvaron. När du ser ett högersubjektivt inslag på “100%”, blir du kanske nyfiken på hur den objektiva vänstern rapporterar om samma sak?

    Även om det inte finns någon forskning som säger att SVT är vänstervridna, så är det inte jättefarligt att göra det antagandet. Det finns forskning som visar att SVT gärna väljer ett vänsternarrativ i sin omvärldsbevakning, och det finns undersökningar som visar att SVT:s personal röstar vänster. Låt mig förklara vad jag menar med vänsternarrativ genom att ge några exempel. Både vänstern och SVT tror att jobb skapas av myndigheten Arbetsförmedlingen, medan högern tror att jobb skapas av entreprenörer som anställer arbetare som skapar värde, som i sin tur lockar in kapital. Både vänstern och SVT tror att miljardärer blir rika för att de levt på arbetares bekostnad och att välfärd därför kan finansieras av dessa miljardärer. Både vänstern och SVT tror att högre skatter ger mer pengar till det gemensamma. Både vänstern och SVT tror att samhället byggs av politiker. Höga skatter är en förutsättning för ett rättvist samhälle. Staten är en kraft för det gemensamma bästa. Sociala insatser är viktigare än hårda straff. Marknaden behöver regleras hårt. Politiska krafter handlar inte bara om olika åsikter, utan om goda och onda åsikter. Och så vidare. Är du själv vänster, kanske du inte ens kan tänka dig att detta är kontroversiellt, för detta är från vänsterperspektiv De Objektiva Åsikterna.

    Men om du är höger, så tror du förmodligen inte att politik behöver vara en kamp mellan goda och onda åsikter – politik kan lika gärna vara olika metoder att nå framgång och välstånd. Individens ansvar för att bidra till det gemensamma måste trumfa att skylla problemen på systemet, på socioekonomiska faktorer, på att det är själva fattigdomen som skapar kriminalitet. Skatter, lagar och regler kan vara ett hinder för den ekonomiska tillväxten och den personliga friheten. Den ekonomiska tillväxten är i sin tur viktig för välfärden och den personliga friheten är viktig för livskvalité och mental hälsa. Staten är en ineffektiv och dyr samhällsaktör med mycket byråkrati och låg innovationsförmåga. Kriminalitet måste komma till ett pris, och våldsamma människor bör avlägsnas från sina offer. Och så vidare.

    Om “100%” blir det som jag tror att många hoppas, kommer nog många som idag vill avveckla SVT se att SVT faktiskt har en plats, som ett alternativ till det högernarrativ som “100%” (förmodligen) kommer att sprida. Den kvarvarande kritiken mot SVT blir då rent principiell, när public service-avgiften som går till dem är skattefri, obligatorisk och hanterad av skatteverket, medan public service-avgiften som går till “100%” tas från beskattade pengar som betalas in av medborgaren själv. Media blir fri först när förutsättningarna att driva media blir rättvis, så den som inte gillar fri media, men ändå seglar under falsk flagg, tvingas angripa själva konceptet med fri media. De är inte riktiga journalister! Deras finansiering är suspekt! De är ett hot mot demokratin!

    Viktor Klemming får show i 100%

  • Frågan om yttrandefrihet är en fråga om principer

    I Storbritannien finns inte någon grundlag på samma sätt som i Sverige. Det innebär att det skydd som svensken har från juridiskt ingripande så länge man följer lagen, i princip saknas i Storbritannien. Där väger praxis mycket tyngre, och man tittar gärna på tidigare domar som vägledning. Detta behöver inte vara en nackdel, så länge de som förvaltar lagen är principfasta. Begår man gärning som inte är kriminell, så ska man inte straffas för gärningen. Finns det däremot exempel på att människor har blivit dömda för gärningen, så kan man bli dömd för gärningen.

    Men hur ser samhället på människor med vidriga åsikter, som skriver fruktansvärda saker på Internet, på rasister eller på kommunister? I Sverige är det inte så mycket snack om den saken. Grundlagen syftar till att skydda den som går emot strömmen. Här behöver ingen idka självcensur av rädsla för repressalier, och den som talar har rätt till anonymitet, om så önskas. Ingen politiker och ingen tjänsteman kan sätta stopp för detta. Även FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som Sverige har antagit, skyddar den svenska medborgaren som vill uttrycka vidriga åsikter.

    Så varför vill man skydda en person som t.ex. skriver fruktansvärda saker på nätet? Varför vill man skydda en rasist eller en kommunist? Vad som anses vara fruktansvärt, beror ofta på makten. I ett kommunistiskt samhälle är det marknadsliberalismen som är fruktansvärd, så där kanske en marknadsliberal inte får kritisera kommunismen. Skulle någon nazistisk organisation få makten, så kanske det är trans-communityt som är fruktansvärt. Skulle fascister ta makten, kan samma verktyg vändas mot anonyma opinionsbildare. Skulle Sverigedemokraterna ta makten, kanske man bara får säga att det finns två kön. Principen att man inte får skrämma en medborgare till att inte tala fritt från hjärtat, anonymt om så önskas, får man inte nagga på i Sverige, för det är konstitutionsvidrigt.

    Idag har vi en kulturpolitisk agenda som vilar ganska tungt över västländerna. För att nämna två exempel så anses muslimer behöva särskilt skydd, och dragshow-artister anses vara utsatta för särskilda för hat. Visst vore det skönt om osaklig och elak kritik mot dessa grupper kunde bemötas med juridik? Svarar man ja, har man lämnat principerna bakom sig – principer som vore bra att ha när en ond kraft har tagit makten. Som kanske använder juridiken för att bemöta andra opinionsbildare.

    I Storbritannien grips ungefär 30 personer om dagen på grund av inlägg på sociala medier. De allra flesta släpps efter förhör, men det finns inget egentligt skydd för den som vill utmana rådande ordning. Man måste följa strömmen för, annars kan man råka illa ut. “Check your thinking” får den obekväme höra. Står man stadigt i yttrandefrihetens läger, skulle dessa polisiära resurser i stället kunna användas till att minska kriminaliteten, så som i Sverige.

    Men även här finns ett mörkt moln på himlen. Sverige kan inte stifta lagar i strid med grundlagen, och kan inte åtala personer i strid med grundlagen. Men svensk grundlag är underordnad EU-lagar, och en EU-lag som står i strid med svensk grundlag, gäller i Sverige. Det är därför onda krafter som vill avlyssna eller kontrollera det fria ordet, går via sina EU-mandat. Och för att få igenom dessa, vädjar man med känsloargument till parlamentet för att få igenom sina lagförslag. Chat Control, som innebär automatisk avlyssning på all aktivitet på Internet, såldes in som ett slags verktyg för att jaga pedofiler. Den nationella nätpolisen som Socialdemokraterna nu föreslår, ska “säkra ett bra samtalsklimat utan hat och hot”. Man vill “inrätta en nätpolis med särskilda enheter som kan patrullera på nätet och arbeta mot kriminalitet, hatbrott, grooming och våldsbejakande extremism”, och vem kan försvara kriminalitet, hatbrott, grooming och våldsbejakande extremism? Men igen, fundera alltid på vilka konsekvenser som kommer av att detta verktyg hamnar i händerna på en regering man inte sympatiserar med. Fundera på om detta verktyg kan vändas emot personer vars regimkritiska åsikter faktiskt kan vara relevanta i skapandet av en hoppfylld framtid.

    Är du besvärad av att någon missaktar islam, så borde du vara besvärad av att det kanske är ett framtida påbud. Är du besvärad av att någon missaktar HBTQ-personer, så borde du vara besvärad av att det kan bli ett framtida påbud. Och beträffande barns säkerhet: Barn ska inte hänga på Internet, och om så sker, ska det vara med vuxet sällskap! Hur förhatligt föräldraansvar än är, så behöver man engagera sig i att de miljöer man knuffar ut sina barn i, är trygga och säkra. Det som var en självklarhet när jag hade småbarn, förväntas idag betraktas som en svåruppnåelig lyx! När du ser en rasistisk eller transfobisk åsikt uttryckas, kan du gå i debatt, blockera avsändaren eller gå någon annan stans. När du ser ett kriminellt beteende som t.ex. olaga hot eller grooming, kan man ta hjälp av polisen, som i sin tur förhåller sig till svenska lagar. Att skapa ett EU-mandat för att polisa det öppna Internet, är en förförande tanke i godhetens tecken, men det är att öppna Pandoras ask, för är det något historien har lärt oss, så är det att makt inte alltid korrelerar med godhet.

  • Vänstern hatar fri journalistik

    Vi vet att svensk vänster hatar det fria ordet. De försöker undergräva förtroendet för svenska journalister och de skriker “fascist” efter den som ämnar styrka yttrandefriheten. Det finns ingen respekt för yttrandefrihetsdelen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som handlar om att motverka självcensur på grund av rädsla för repressalier, utan snarare någon slags omdefinition av begreppet yttrandefrihet för att kunna ducka eventuella risker att den lilla människan som jobbar och betalar skatt, ska kunna höras i debatten. “Det är inte yttrandefrihet att…” följt av något som är själva grundtanken med yttrandefriheten, är strategin.

    Journalistik är något man föraktar. I Sverige var både radio och tv totalförbjudet ända fram till 1987, och då var det inte vänsterns nyvunna kärlek till det fria ordet som ledde till avkriminalisering, det var den praktiska svårigheten i att förhindra informationsutbyte i en allt mer global värld – mycket tack vare den tekniska utvecklingen. Gemene man kunde skaffa parabolantenn, gemene man kunde importera en VHS-kassett.

    Socialisterna talade nu till folket som en blodhostande döende man. Riksdagsförslag om att helt enkelt förbjuda satellitmottagare hade inte gått igenom. Skulle svensken bli världsvan? Så kan vi inte ha det! Vi skulle vara skeptiska mot media som inte var subventionerad av staten. Även om TV3 var privatägt, så lydde de under staten via sitt sändningstillstånd, som var ett avtal med staten om vad man ska och inte ska göra, och vad man får och inte får göra. Och med intåget av Internet i mitten 1990-talet var situationen för statskontrollerad media desperat.

    Sveriges Radio slängde sig med termer som “swishhora” om gräsrotsrörelser, och vi fick grundligt lära oss att media som granskar Socialdemokraterna inte var riktiga journalister. Har man valt att betala för journalistiken så är det man köper inte riktigt journalistik. Vem kan glömma när marionettdockan Magdalena Andersson sufflerades av sin pressekreterare i syfte att ifrågasätta att en icke-statligt finansierad röst, Henrik Jönsson, fick hållas? Det fria ordet är dött.

    Den journalistik man får ett fängelsestraff för att inte betala för, är pålitlig och saklig. Den är så bra så att det helt enkelt är olagligt att inte betala för den! Och samtidigt som svenska företag och myndigheter nåddes av nyheten att Twitter (X) skulle tillåta alla röster att höras, flydde de fältet, och idag är de få socialister som är kvar förföljda av att påståenden som görs på Twitter faktagranskas. Peer reviewing har blivit ett stort problem, då nålsögat som släpper igenom lögner krympte.

    Det handlar aldrig om principer, det handlar bara om medhåll. Alla kan vara överens om att om Ebba Busch vore statsminister, och i egenskap av sådan använde rekreationsbostaden Harpsund till att bjuda tjänstemän på mutmiddagar för att få igenom önskade avtal, vore problematiskt. Herre jävlar, Ulf Kristersson får inte ens ha dottern på middag i en bostad ämnad för “sin familj”! Men när Göran Persson gör detsamma, måsta man fundera… Han röstar på samma parti som media, så detta måste vara bra…? Medias hantering av att Harpsund används för att muta tjänstemän under “en privat middag” var beröm, men medias hantering av att Ulf Kristersson använder Harpsund i enlighet med Wicanders testamente hanteras genom att LO-ägda Aftonbladet (jo, samma LO som äger ICA och njuter av deras vinst) förföljer statsministerns dotters barn.

    Svensk byråkrati behöver rivas upp med rötterna, och den energi som läggs på att ursäkta undantag från grundlagen, bör läggas på att bekämpa socialismen. För de socialister som accepterar yttrandefriheten, sträcker sig inte längre än till de yttranden de själva gillar. För när den spårar ur till det dike som utgör det den intellektuella slaskhink som socialisterna lämnat efter sig, är man helt plötsligt villig att slå ett slag för att journalistik är bortom kritik, och delar DN:s spaltmeter av moralpanik om kravet på korrekthet, på intellekt, på förståelse och på objektivitet.

  • Det går att få bra public service-tv om man vill

    Det finns en högljudd minoritet som vill förbättra Sveriges Television (SVT), men den stora majoritet som vill skydda SVT i sin nuvarande form betraktar alla förändringar som inkluderar krav som hot. Public service är en kostnad som pressar medborgaren hårdare och hårdare för varje år som går. Från en årsavgift på 10:- per hushåll och år (eller drygt 350:- per år, kompenserat för inflation) på 1920-talet, till 2400:- per hushåll och år (2900:- kompenserat för inflation) år 2018, till en skatt på 1249:- per person och år idag, vilket i mitt hushåll motsvarar 3747:- per år. Till detta måste vi dessutom betala för den media vi faktiskt vill konsumera, som inte får några anslag!

    Tvångsfinansieringen så finns det inget seriöst med SVT, förutom möjligtvis pengarna de tar från oss. Israel-Palestina-konflikten bevakas av Hamas-sympatisörer, underhållningsprogrammen har gått från att vara dåliga till att vara direkt pinsamma, och har fått samma politiska slagsida som nyhetsbevakningen. En lösning på problemet är att göra finansieringen av SVT frivillig. Det skulle innebära att kanalen får ett ekonomiskt incitament att göra bra tv, för kvalitativ tv-produktion skulle locka in betalande kunder, medan insatser som liknar dagens, skulle minska deras inkomst.

    Kritikerna till detta förslag utmärker genom att både gilla det narrativ som SVT driver idag, och betraktar det gärna som Det Objektiva Narrativet™. Dessutom är de övertygade om att SVT är oförmögna att förbättra tjänsten de levererar, och ser därför inte frivilligfinansiering som en möjlighet till förbättring, utan som deras undergång. Varje gång en SVT-tittare dör i Sverige så tappar SVT en tittare, för tillväxten av nya tittare är noll. De flesta under 20 år vet inte att SVT finns, och nästan ingen väljer SVT framför YouTube, TikTok, X eller Reddit för sin nyhetskonsumtion. I USA är förresten X (Twitter) den populäraste nyhetsappen, långt före Fox, CNN och Google News, förmodligen för sitt peer reviewing-system och det krav på källhänvisning som X har. Och så är det frivilligt att betala för X! Det innebär att SVT kommer att dö, om inget förändras. Inte för att de inte får pengar, för den biten går Sveriges riksdag i god för, utan för att de inte har några tittare. Så varför inte bara låta medborgarna välja om de vill betala för SVT? Känner du igen dig i detta resonemang?

    “Jag vill ha nyheter av god kvalitet och förstklassig underhållning. Men om gemene man får inflytande över tv-utbudet, lämnas vi med triviala nöjesprogram och ytliga nyheter.”

    Att SVT levererar triviala nöjesprogram och ytliga nyheter antas bero på att man vill locka in tittare. Ironin är total, för den person som själv inte anser sig vara mer intellektuell än sina medmänniskor är inte född än. När man frågar bilförare om de kör bättre än de flesta, svarar över 70% att de gör det, vilket såklart inte går ihop. Men SVT:s tittare kan förmodligen inte drömma om att hamna i närheten av den låga graden av förvirring. Det är inte bara så att alla vill ha kvalitativ journalistik, utan mest av allt anser alla sig vara helt ensam om det.

    Dessutom förväntas vi anta att oberoende media, som inte lyder under statens sändningstillstånd, hotar demokratin. Statsministerkandidaten Magdalena Andersson var 2024 mycket upprörd över att personer som är kritiska till Socialdemokraterna fick göra sin röst hörd på t.ex. YouTube, och (sufflerad av sin pressekreterare) frågade vem som betalar för Henrik Jönsson – han har ju en studio! Hans studio är en mikrofon, en greenscreen och en 5K-kamera i en liten skrubb, och han finansieras av personer som betalar frivilligt. Men Anderssons upprördhet över vanligt folks möjlighet att nå ut gick inte att ta miste på. För Jönsson behöver inte ha något sändningstillstånd, han får säga vad han vill. Han lyder inte under regeringens kontroll, han lyder under den (numera så förhatliga) grundlagen om yttrandefrihet. För det verkliga hotet mot demokratin är faktiskt inte kritik mot socialdemokratin, det är underminering av fri och oberoende media, helt oavsett om dessa medier, likt Jönsson, kritiserar Magdalena Andersson eller ej.

  • Denis Omerspahic är en idiot

    Jag börjar bli mer än trött på att folk, vars främsta kvalifikation att uttala sig om ett ämne är att han har en agenda, poserar som någon slags expert. På Quora ställdes den retoriska frågan “Varför finns inte yttandefrihet i Sverige?” och en Denis Omerspahic fick för sig att svara. Varför han ansåg sig vara kvalificerad framstod som mer och mer mystiskt ju längre diskussionen på Quora pågick, och något annat svar än att han förväxlat sin åsikt med kompetens har jag svårt att hitta.

    Det korrekta svaret på den retoriska frågan om varför yttrandefrihet inte finns i Sverige, är att vi egentligen ligger hyfsat bra till i frågan om yttrandefrihet. Så länge det finns personer som använder din maktanalys emot dig, kommer inskränkningar i yttrandefriheten vara nödvändiga. Även om inskränkningarna är nödvändiga, leder mer inskränkningar till mindre yttrandefrihet – det är inte så att yttrandefriheten exkluderar vissa människor, såsom Denis tycks tro. Hans inlägg, ordagrant med kreativ stavning och kreativt användande (eller icke-användande) av skiljetecken bevarat:

    “Vad är det folk inte fattar? Yttrandefrihet betyder inte att du har rätt att säga vad som helst hur som helst och sen förvänta dig att alla ska vara tysta och hålla med dig.

    Det betyder att du har rätt till att säga vad du vill men inte hur du vill. Det betyder ibte att du har rätt till att bete dig svinigt eller säga kränkande saker. Det finns nämligen något som heter konsekvenser. Yttrandefrihet betyder inte rätt från konsekvenstänkande..

    Det betyder heller inte att du har rätt till att bli helt obemött av det du säger. Det är inte censur att gå emot dina åsikter eller att vägra ge dig en plattform

    Det är nämligen skönheten med begreppet. Att privatpersoner eller företag inte behöver ge dig en plattform för dina åsikter. Det är inte censur”

    När jag ifrågasätter Denis Omerspahic kompetens i ämnet ger han följande förtydligande, igen bevarar jag hans kreativa grammatik – han är ju trots allt expert:

    Yttrandefrihet betyder inte frihet från konsekvenstänkande. Vilket många extremister inte förstår. Det betyder inte att du ska gå oemotsagd. Eller att du måste få en plattform för dina åsikter

    Den första meningen kan göras begriplig om man ersätter ordet “konsekvenstänkande” med ordet “konsekvenser” (eller möjligtvis “repressalier”). Men yttrandefriheten lyfter inte begränsningar. Regeringsformen lyder:

    2 kap. 1 § RF:
    Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

    2 kap. 2 § RF:
    Begränsningar av yttrandefriheten får göras genom lag, men endast om de är förenliga med det demokratiska samhällets grundläggande värderingar och för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

    Eventuella begränsningar regleras alltså i brottsbalken. Eventuella begränsningar av yttrandefriheten ger mindre yttrandefrihet, inte mer yttrandefrihet, för yttrandefriheten säkerställer rätten att yttra sig, inte prinsessan Denis rätt att begränsa sina medmänniskors rätt att yttra sig. Yttrandefrihetsgrundlagen säger:

    1 kap. 1 § YGL:
    Yttrandefrihetsgrundlagen syftar till att säkerställa friheten att i medier som anges i denna lag fritt uttrycka tankar, åsikter och känslor samt att i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.

    1 kap. 2 § YGL:
    Yttrandefriheten enligt denna lag innefattar en rätt att offentliggöra uppgifter utan förhandscensur eller andra hinder från det allmänna.

    I efterdyningarna av sina uttalar sig Denis om sitt sköra nylle. Återigen ordagrant:

    “Förstår inte varför man anstränger sig för rätten att kunna kränka folk? Var får man ut av det? Det är just det som är avsaknad av konsekvenstänkande. Att tro att man kan säga vad som helst och sen får ingen säga emot”

    Det sista påståendet, att ingen får säga emot, är helt befängt. Denis försvarar allas rätt att säga emot, och har inget emot att jag avslöjar vilken charlatan han är. Motsägelse regleras inte av yttrandefriheten, för yttrandefriheten gäller alla. Härmed säger jag emot Denis Omerspahic, för han har fel.

    Det första påståendet om kränkning är bedrägligt. Att Denis får höra något han inte gillar, innebär inte att han är kränkt i någon juridisk mening – det betyder bara att han är en skör människa som behöver skyddas från intellektuell utmaning. Det betyder att han är lite korkad. Det betyder att han är obildad. Det betyder att han är dum. Det betyder inte att han är kränkt. Att man känner sig kränkt betyder att man är en skör människa, inte att man är ett brottsoffer.

    Den som vet vad yttrandefriheten handlar om, känner till detta. Av precis den anledningen bör inte Denis Omerspahic uttala sig som expert på yttrandefrihet, eller som expert på svensk grundlag över huvudet taget. I stället för att sprida desinformation som gynnar det egna narrativet, kanske en grundkurs i demokrati vore något att fundera på för Denis?

  • Sverige har dödsstraff för hädelse

    Sedan den irakiska koranbrännaren Salwan Momika mördades i direktsändning (29/1) har svenskar från norr till söder firat. I Sverige är islam en populär religion, och bland aktiva utövare är islam den största religionen, så det råder ingen brist på personer som stöttat mordet. Förr kunde man tänka att en person som lever med överhängande mordhot skulle skyddas av Säkerhetspolisen, men idag är gruppen som ogillar den västerländska liberala demokratin både stor och beväpnad, så det går inte. Ska man undvika att bli mördad, ska man undvika att utmana den gruppen.

    Södertälje kommun, där dådet ägde rum, har kommenterat händelsen och vinkeln är tydlig. Det som är värt att notera är inte att en religionskritiker har mördats, för det är vardag. Det som är värt att notera är att han inte var en “bra” religionskritiker, att han inte underkastade sig islam och att han inte borde ha befunnit sig i Södertälje (som underförstått bekänner sig till islam). Till SVT säger en företrädare:

    “Eeh, ja tror han bor eeh eh i fel område. Ehm, eh. [Klipp] Han respektera inte eh muslim och Koran. Och det eeh jättejobbig för andra. Vi måste respektera alla [?].”

    Att skjuta ihjäl en meningsmotståndare är alltså mer respektfullt än att ogilla någons religion. Tack Södertälje, nu känns det jättebra att betala skatt så att ni får 15.000:- om året per invånare från hederligt folk! Och på tal om “hederligt folk” så låter relativiseringen inte vänta på sig.

    • “Även Sverige har en historik av kvinnoförtryck, därför ska vi acceptera muslimskt kvinnoförtryck.” Nej, vi ska omfamna utveckling!
    • “Livets ord är homofober, därför gör det inget att muslimer är homofober.” Nej, eftersom vi slipper dödsstraff när vi kritiserar Livets ord, borde vi slippa dödsstraff när vi kritiserar islam.
    • “Jamen Donald Trump har avskaffat demokratin i hela världen och äter bäbisar till frukost.” Non sequitur! Det kan fortfarande vara dåligt att döda religionskritiker även om Donald Trump inför diktatur.

    Du som läser detta har kanske funderat på varför betongsuggor placeras runt julmarknader men inte runt moskéer? Och du kanske också har funderat på varför Christopher Hitchens beskrev islam med orden “resist it while you can“?

  • Därför är censur viktigt just nu

    Helt plötsligt är frågan om hur man kan begränsa svenskens yttrandefrihet. Varför är det så och vem tjänar på det?

  • Biden-administrationens roll i Metas förbättrade faktagranskning

    Politiker och journalister är i upplösningstillstånd när Meta-ägda Facebook och Instagram förbättrar sin faktagranskning. Dagens system, som Meta anser har brister, fungerar genom att en kommitté granskar inläggen på Facebook och Instagram och raderar inlägg man anser vara opassande. Den som får sitt inlägg raderat, får en standardförklaring (t.ex. “brutit mot en regel”), och blir satt under bevakning så att man inte kan citera det inlägg som har blivit raderat, så att man kan ge en förklaring till sina följare. Följarna får ingen information alls.

    På plattformen X (the platform formerly known as Twitter) tog man fram en bättre lösning. Man låter andra användare identifiera något som inte är korrekt, och om de kan tillhandahålla en korrekt källa som styrker felet så får inlägget en kommentar och källan fäst på sig. Det håller politisk bias i schack, eftersom alla har samma chans att reagera på faktafel. Det är transparent, eftersom orsaken till invändningen står och källhänvisning finns. Det minskar risken för censur, för det felaktiga inlägget blir kvar (om inte skribenten själv väljer att ta bort det).

    Det är denna lösning som Meta vill se på sina plattformar (Facebook och Instagram). Lösningen förskjuter maktbalansen. Sveriges Television (SVT), Dagens Nyheter (DN), med flera, blev trötta på ett ifrågasättande de inte är vana vid, och valde att lämna X. Lösningen kallas för community notes. I affektion publicerade SVT en text som påstod att Meta slutar med faktagranskning, men sanningen är att de förbättrar den. När den förbättrade faktagranskningen är på plats, kommer SVT och DN förmodligen skruva upp sin närvaro på TikTok. Att genom innehållsproduktion stötta en plattform som syftar till att marknadsföra Kinas kommunistiska parti uppfattas som betydligt mer relevant än att stötta en plattform som avslöjar felaktiga påståenden.

    När Meta kontaktade Biden-administrationen i augusti 2024 om en oro kring censur, talade de i gåtor. De var missnöjda, men med vad? Att Biden-administrationen inte gillar memer om Covid-19 framgår, men sen talar Meta lite luddigt om Biden själv. I brevet till administrationen kan vi bl.a. läsa:

    “That fall, when we saw a New York Post story reporting on corruption allegations involving the then-Democratic presidentiall nominee Joe Biden’s family, we sent that story to fact-checkers for review and temporarilyy demoted it while waiting for a reply. It’s since been made clear that the reporting was not Russian desinformation, and in retrospect, we shouldn’t have demoted the story.”

    Kan detta handla om Hunter Biden? Kan det vara så att det gamla systemet, med en expertkommitté, medför en risk att information censureras?

    Även om man tycker att situationen är bra – vi gynnar Joe Biden genom att hålla tillbaka vissa fakta – så måste man ha principer. Om man låter eliten ha makt över vad som är sant eller falskt, blir livet mycket bättre ända tills makten råkar bli någon man inte gillar. Då blir livet mycket sämre. Om man istället tänker att man har granskning och källförteckning (det som SVT märkligt nog kallar för “ingen faktagranskning”), kommer livet alltid vara en kamp, men det kommer alltid vara ganska bra.

    Etablissemanget har förlorat, men de kan inte gå ut med värdighet. Just DN har producerat åsiktsartiklar om X i en takt så att vi stackars satar som prenumererar på tidningen aldrig behöver köpa toalettpapper igen. Igår fick Stefan Löfven skrika om Nazityskland, fascism och 30-talet i tidningen, trots att han bara behövde skapa en community note. Om han hade haft X! Det har han inte, han kör på hörsägen från DN och SVT, som skrämts bort från X av faktagranskning!

  • Är det dags att lämna X, Dagens Nyheter?

    Det finns något som skaver i Sveriges syn på yttrandefrihet, en tendens som gör att man undrar om svenskar är mer benägna att försvara sina meningsfränder än sina meningsmotståndare. Detta är särskilt bekymmersamt när ordet “demokrati” används som slagord för egen vinning. Demokrati handlar inte om att enskilda grupper ska få sin vilja igenom på bekostnad av andra – det är ett system där alla röster ska få höras. Tillåt mig att ge några exempel.

    När Twitter gick från att vara en vänsterorienterad samtalsplattform som drevs av en islamistisk oljeshejk var Twitter det bästa man kunde tänka sig! Maktens närhet till medborgarna med möjlighet att skrämma den lilla människan till tystnad var passade makten som handen i handsken! Äntligen kunde makten (vilket i mångt och mycket är synonymt med vänster) tala ostört till en publik som faktiskt var intresserad av att ha ett samtal! Den som ställde motfrågor blev avstängda, plattformen var modererad till maktens favör – socialism och islamism är inte socialism och islamism utan totalitarism.

    Utan att gå in på att det idag är jurister som avgör vilken kritik mot islam som ska kopplas till bestraffning, så ser vi hur regimvänliga maktinstitutioner blir mer och mer obekväma på X (tidigare Twitter) efter att en yttrandefrihetsvurmare tog över ägandet. Nu skulle inte längre ifrågasättande kunna hanteras genom bestraffning, nu måste man antingen acceptera åsiktsmångfald eller försvara sin hållning – båda alternativen är naturligtvis helt otänkbara för makten. För makt är erhållen genom kontroll av information.

    Yttrandefrihet känns väldigt republikanskt och precis som rysk demokrati påbjuder stöd för Putin kräver svensk demokrati stöd för Socialdemokraterna. Annars tar du parti för arbetarna!

    Brit Stakston bekräftar detta bättre än någon annan, och hon är ju trots allt expert. Kapitalismen är inte där, och det är kapitalismen som försörjer socialismen. “Ford, Disney och Apple bland andra, eftersom man inte vill ha sina varumärken exponerade i ett högerextremt sammanhang.”

    Tanken att den kapitalism som riktar sig mot civilsamhället försöker agera inställsamt mot densamma, är tydligen helt otänkbar. Kapitalisterna är medgörliga, trots att det inte ens är helt riskfritt. Idag är till och med “normies” bekanta med begreppet “go woke, go broke“.

    Jag tänker inte hävda att detta är ett citat från Brit Stakston, även om tidningen Journalisten så påstår, för jag har fortfarande kvar ett visst hopp om en ljusnande framtid, men detta är vad tidningen Journalisten påstår att hon säger:

    “Några har ju lämnat tidigare: Sveriges Radio till exempel. Men X har haft en unik position i skarpa nyhetslägen, oavsett om det handlar om en jordbävning i Turkiet eller en masskjutning på en skola, eller en brand. Under rätt tagg har det inte spelat någon roll vem du är eller vilka följare du har, du har kunnat nå ut på X. Du har kunnat hitta journalister och journalister har kunnat hitta dig. Men det är ganska osunt om man som journalist idag har samma relation till X som man en gång i tiden hade till Twitter. X är en plattform som är helt algoritmstyrd utifrån vissa egenintressen, och som driver och fördjupar polariseringen genom desinformation.”

    Bra att veta: Om du vill ha information från algoritmerna eller följarna avgör du med ett enkelt val på startsidan, och du kan byta när du vill. Om du väljer algoritmerna (som jag ibland gör för att se vad som händer i världen) så finns källkoden för alla att läsa på GitHub. Och det är väl egentligen det som gör svenska makthavare nervösa. Transparens hotar status quo, och Meta är anständiga nog att hålla sina algoritmer hemliga för att tillmötesgå den som lämnar Twitter.

  • Yttrandefrihet kommer till ett pris, men alternativet är värre

    Ett upprop publicerat i DN i söndags kräver att “riksdag och regering” ska kontrollera det offentliga samtalet. Enligt uppropet har allmänhetens möjlighet att tala fritt har lett till att 70% av Journalistförbundets medlemmar upplevde “hot och hat i form av en förolämpning” mellan år 2020 och år 2021, och att det problemet väger tyngre än den svenska yttrandefriheten. Uppropet kräver att “riksdag och regering tar sitt ansvar för samtalsklimatet”.

    Hot och hat genom olaga hot, genom trakasserier eller genom förtal finns redan ett skydd emot. Tanken på att utöka detta skydd till att omfatta hot och hat i form av förolämpningar är givetvis en lockande hägring. Men hur gör man detta utan att inskränka den lilla människans rätt att göra sig hörd?

    Till det problemet, bland de som skrivit under uppropet om att avskaffa yttrandefriheten, finns personer som själva gjort sig skyldiga till att leverera förolämpningar. Vi hittar t.ex. de okontrollerade grodornas stormästare Owe “TT-mannen” Nilssons namn där. Han har tagit avstamp i både hudfärg och påstådd högerextremism när han avreagerat sig på sociala medier. Vad ska hända med honom när riksdag och regering tagit ansvar för hans yttranden? Som Mathias Bred påpekar i Skaraborgs Allehanda, är det lättare att peka finger i grupp än att föregå med gott exempel.

    Jag är, precis som upproparna säkert själva är, smärtsamt medveten om att en tidigare SVT-journalist nyss blivit misshandlad och rånad av politiker på den extrema ytterkanten. Det är helt oacceptabelt, men i ett fritt land ska rättsväsendet behålla fokus på den som kliver över gränsen, inte flytta fokus till att journalisten i fråga kan ha förolämpat någon våldsbenägen själ i politikens intellektuella rännsten utan självbehärskning. Riksdag och regering ska nämligen skydda den som vill tala, inte ta ansvar för vad den kanske kan säga.

  • Jag måste nog läsa “Inget är heligt” av Sakine Madon

    År 2022 gav Fri tanke ut Sakine Madons bok “Inget är heligt”. Jag missade den när den kom ut, men nu finns den att köpa för en billig peng som e-bok. Sakine Madon själv skrev på X om en incident som började med att Moderna museets överintendent Gitte Ørskou skrev att de inte är intresserade av att ställa ut Lars Vilks rondellhund föreställande profeten Muhammed. Diskussionen hade kommit igång i och med Lars Vilks tragiska bortgång, och texten publicerades av Dagens Nyheter tio dagar efter vi fått beskedet. Om verket i fråga skriver Ørskou:

    Att kränka är inte ett starkt konstnärligt verktyg om det inte kontextualiseras. En provokation utan fler dimensioner reducerar konsten till blott provokationen i sig själv. Teckningen har haft stor betydelse men gör det verket till stor konst?

    När man tittar på vad Moderna museet har ställt ut genom åren, så är de definitivt inte rädda att kränka någon. Man har t.ex. haft en tårt-happening med Makode Linde, som många minns med förskräckelse.

    I Sverige blir det alltid lite känsligt när konst eller satir riktar udden mot Islam. SVT hade ett humorinslag på Instagram som riktade udden mot islamistiska terrorister, men eftersom de fredliga och moderata muslimerna hamnade i upprorsstämning, så valde man att ta bort inslaget. Även om man inte är rädd för terrorismen som påföljd.

    Och vem hör inte av sig till Gitte Ørskou om inte SVT:s vd Hanna Stjärne.

    Gitte,
    Vilken fantastisk text du har skrivit om Vilks.
    Klarsynt. Tydlig. Och Resonerande.
    All respekt.
    Hanna (snart måste vi ju ses igen!)

    Det är helt uppenbart att SVT har ruttnat inifrån. Läs gärna kommentarerna till Sakine Madons inlägg på X, där finner du mycket som får dig att fundera på hur Sverige mår egentligen.

    När yttrandefriheten blir global och allmänt tillgänglig, måste vi välja mellan att förbjuda oönskade åsikter eller lära oss att acceptera att fler åsikter finns. Det första alternativet är långt mer förföriskt än att låta en massa marknadsliberaler och yttrandefrihetsfundamentalister tala fritt. Problemet med att lägga frågan om godkända åsikter i politikers händer, vilket redan skett i Storbritannien, är att man kan få ett bakslag vid ett maktskifte. Fördelen med att genomgå det stålbad som en ökad acceptans avvikande åsikter utgör, är att det som kommer ut på andra sidan är bättre, den smärtsamma resan till trots. Sveriges Television har grott in i sina åsikter, som ur många aspekter har goda intentioner, då de syftar till att skydda människor som de inte ser som mentalt vuxna eller kapabla att ta ansvar för sig själva. Men det eftersom det finns ett alternativ som är minst lika vettigt, kan jag inte ställa upp på att just deras åsikter skulle vara de objektiva åsikterna.

  • Britternas problem har blivit större än den fria åsiktsbildningen

    Förr skulle staten skydda medborgarnas fria åsiktsbildning, vilket givetvis är orimligt i en global värld där rätten till en åsikt av praktiska skäl måste korrelera med nivån av våldskapital åsiktsmotståndaren har. Men även med det givet, kan statliga överträdelser ske. Britten David Spring fick 18 månaders fängelse för sin ohörsamhet mot staten. Den officiella förklaringen var kritik mot islam, men det finns skäl att misstänka att det egentliga skälet bakom Springs fängelsetid egentligen är att han kritiserade just åsiktspolisandet, specifikt det som riktades mot två kvinnor. Även om man accepterar antagandet att dessa kvinnor är världens sämsta människor, så måste rätt vara rätt i rapporteringen. Här är en video publicerad på X, och jag kommer att lägga ut nya inlägg när mer information blir tillgänglig.

  • Gängens värsta fiende firar Pride

    Gängens värsta fiende, kommunpolitikern Jan Jönsson (L), som krossade de kriminella gängen genom tidiga insatser som stoppade rekryteringen, har deltagit i årets Pride-firande.

    Jag själv ämnar att delta i Pride-firandet i Örebro och tänker gå i Pride-paraden tillsammans med Humanisterna. Jag är tidigare ordförande för Humanisterna Örebro, men lämnade styrelsen efter några års arbete, och bistår nu med föreläsningar, eller vad det kan vara, när den nya styrelsen ber om hjälp. Jag är fortfarande en stolt medlem och jag försöker fortfarande lobba för frågor som jag tycker är viktiga för Humanisterna att ta i beaktning. Att verka för HBTQ-personers erkännande och lika rättigheter, oavsett sexuell läggning och könsidentitet, är för mig ett väldigt enkelt val, men jag kommer från ett helt annat håll än gängkrossare Jönsson. Så här skriver han på X:

    Efter att jag fick vara dragqueen för en dag förra våren har jag träffat många dragartister och andra kulturarbetare som berättat om att de blir utsatta för mycket hot och hat, och att det dessvärre har ökat under året.

    Till sitt stöd, hade gängkrossare Jönsson klätt sig i drag.

    Att vara dragartist och kulturarbetare är inte nödvändigtvis samma sak som att vara en HBTQI+-person. Det finns en överlappning, men primärt är artisteri och kulturarbete något du gör för att roa andra, medan din sexuella identitet är något som handlar om dig själv och ditt eget välbefinnande.

    Om någon frågar mig om min sexualitet, så blir svaret garanterat att de inte har med det att göra. Att kunna säga så, är ett privilegium. Jag företräder inget som är undanskuffat eller underrepresenterat – jag gillar brudar.

    Att vara sångare i Queen är inte samma sak som att vara en HBTQI+-person. När Freddie Mercury fick frågan om sin sexualitet, blev svaret att de inte har med det att göra. Förmodligen för att han behövde skydda sin image, till skillnad från mig som inte hade något intressant att säga till svars. Sedan dess har Queen haft två andra leadsångare, där den ene inte var någon HBTQI+-person över huvudet taget (Paul Rodgers), och den andre var öppet homosexuell (Adam Lambert). Till skillnad från Freddie Mercury.

    Att vara kulturarbetare är inget som med nödvändighet väcker folks irritation. När så sker, tycker jag absolut att det ska vara den som inte kan kontrollera sina känslor, som ska ta ansvar för att konsumera annan kultur.

    Blackface är en underhållningsform som går ut på att en vit person klär ut sig till en stereotyp av en svart person, för att i syfte att roa parodiera svarta personer. Av högst förståeliga skäl dog underhållningsformen ut. För den som vill betrakta ett exempel av ett sådant spektakel, kan titta på julfilmen Värdshuset Fritiden (1942) med Bing Crosby och Fred Astaire.

    Lika lite som blackface-artister av nödvändighet måste vara transsvarta, behöver dragartister vara transpersoner. Det finns såklart en överlappning, men orden betyder helt olika saker.

    En dragartist är typiskt en man som klär ut sig till en överdriven stereotyp av kvinnor, och humorn bygger på att dessa överdrivna stereotyper blir roliga, särskilt när det inte ens är en kvinna under masken. Bilden på gängkrossare Jönsson ovan visar precis sådana överdrifter. Inte ens Alice Timander kunde mäta sig med Jönssons smink och hår, och hon var ändå kvinna!

    Alltså, humor genom förstärkta stereotyper.

    Att driva med svarta är inte längre acceptabelt i dagens samhällsklimat. Att driva med kvinnor är mer acceptabelt, för kvinnor placeras generellt sett högra i den västerländska medelklassens maktanalys. Och om den person som driver med kvinnor skulle vara en transperson, så är detta något vi uppmuntrar, eftersom transpersoner placeras lägre än kvinnor på samma maktanalys. Men fallet är alltså inte alltid så att drag och trans är samma sak. Många klarar nog att se en skillnad mellan dragartisten Dame Edna och transkvinnan Tone Sekelius. Många kan nog uppfatta en skillnad mellan Christer Lindarw och Lia Thomas. Eller varför inte Ulla-Bella (min sekreterare) och Caitlyn Jenner.

    Med detta förtydligande, kan jag ställa mig bakom gängkrossare Jönsson, men utan, hade det faktiskt skavt. Nu jag fått säga vad jag anser vara vad, och noterat att Jönsson specifikt stöttar kulturarbetare, blir hans text och hans spektakulära utstyrsel mer begriplig. Och det är alltid den som vill deplattformera meningsmotståndare som är det egentliga problemet, inte dragartister eller transpersoner.

  • Sociala medier för tänkande människor?

    Jag försöker att prata vetenskap och politik på Twitter (X) och IRL (öga mot öga) istället för på Facebook, för både vetenskap och politik behöver ha en krattad manege. Om man skriver något politiskt på datoriserade kommunikationsplattformer som attraherat personer vars mest radikala uttalanden handlar om att ta kort på en maträtt (Facebook, Instagram), kommer du i bästa fall att mötas av personangrepp, men i värsta fall kommer du få din existens ifrågasatt, särskilt om du har marginaliserade åsikter. Stöter man på osakliga angrepp bör man blockera utan att svara. Personer med det beteendet är nästan alltid obstinata, och deras motiv är alltid att se bra ut inför gruppen, genom att visa att man vågar sätta ner foten när filterbubblan inte varit tät nog. Ingen vinner på att ge luft åt dessa intellektuella trafikolyckor.

    Svara på angreppet, och premisserna anpassas för nästa angrepp. Tröttna och säg ifrån, och den som äger sidan kommer att identifiera ditt påhopp. Vad har du vunnit? Ingenting.

    Gör ett avgörande inför dig själv om du sakligt ska förklara varför du blockar, eller blocka direkt. Ställ inga motfrågor, försvara dig inte – du kan inte vinna.

    När man tittar på politiskt intresserade personers val av plattform att föra fram sitt budskap på, så måste man erkänna att Facebook faktiskt är en väldigt stor plattform för personer födda på 80-talet eller tidigare. Facebook har inte lyckats attrahera den yngre generationen mer än vad SVT har gjort, men till skillnad från det försvinnande SVT så har företaget som äger Facebook andra trick gömda i skjortärmen, som t.ex. WhatsApp. Och WhatsApp-generationen (“Generation Greta”) är färdiga med politik – de vet redan att valet står mellan SD eller M, så den politiska diskussionen kommer inte nå några större höjder på WhatsApp.

    Så vad händer när man lämnat Twitter och fortfarande vill sprida ett politiskt budskap?

    För det första så måste man förstå vem som lämnat Twitter. Plattformen är aldrig så populär bland genuint politikintresserade, men de som var trygga när en islamistisk oljeshejk ägde plattformen, blev väldigt stressade när en yttrandefrihetsvurmande marknadsliberal demokrat köpte plattformen. Alla “boomers” finns på Facebook, men ett speciellt slags boomers har lämnat Twitter till förmån för Facebook. För min del är Facebook-konceptet med “vänner” lite för intimt för att jag ska vara bekväm med att uttrycka politiska åsikter – för mig trumfar familjefriden sakfrågan. Men om jag vill göra mig hörd utanför min filterbubbla av yttrandefrihetsvurmare, som ändå inte har några invändningar mot min politik, så måste jag vända mig Facebook. Redan idag gör jag försiktiga inlägg som avslöjar min politiska vision, vilket faktiskt inte har varit särskilt problematiskt. Men att ge replik i en sakpolitisk debatt på Facebook, har alltid kommit till ett pris, och kommer alltid komma till ett pris, eftersom du talar till personer som aktivt sökt sig till en filterbubbla, och är beredda att angripa den som inte passar in, i syfte att se bra ut inför andra som sökt sig till samma filterbubbla.

    Och blir du du arg av personangrepp, kommer du begå ett personangrepp, och då har du förlorat debatten till någon vars närvaro syftar till att se bra ut inför gruppen, genom att visa att man vågar sätta ner foten när filterbubblan inte varit tät nog. Så igen, ingen vinner på att ge luft åt dessa intellektuella trafikolyckor! Därför anser jag att personangrepp ska leda till blockering, och att politik hör hemma på sociala medier för tänkande människor, inte på sociala medier för matfotografer. Både vetenskap och politik behöver ha en krattad manege. För om man skriver något politiskt på datoriserade kommunikationsplattformer som attraherat personer vars mest radikala uttalanden handlar om att ta kort på en maträtt (Facebook, Instagram), kommer man i bästa fall att mötas av personangrepp, och det är det inte värt. Så jag lovar att gå fram försiktigt.

  • Socialdemokraterna öppnar för att avskaffa pressfriheten för att skydda Andersson

    Henrik Jönsson har använt kryphål i befintlig lagstiftning för att yttra sina åsikter. Istället för att ta pengar från facket, staten (via skattefinansierade bidrag) och lottförsäljning, tar Jönsson betalt från sin publik. Magdalena Anderssons fråga om Jönssons finansiering är således relevant.

    Tobias Baudin intervjuas i Aftonbladet, och mitt i allt yrande om att separera kulor (va?) och om Gösta Hultens Photoshop-förmåga, föreslår Baudin att det är pressfriheten som är Socialdemokraternas egentliga problem.

    “Det kan inte uteslutas att se över lagstiftningen” – alltså den lagstiftning som gör det möjligt för personer som inte har S-maskineriets anonyma finansieringskällor att tillgå, och därför är förpassade till att personer skickar beskattade pengar till en kreatör de vill stötta.

    Genom att endast tillåta bidragsfinansierade röster att höras, kan den som förvaltar bidragen påverka vilka röster, och därmed vilka åsikter, som har rätt att komma till tals. Är det detta som behöver göras för att skydda Partiet, är det kanske dags.

    Till skillnad från Socialdemokraterna är Henrik Jönsson helt transparent med vem som finansierar honom. Något som får mig att fundera är att både Mirjam Kontio och Tobias Baudin lyckats höra honom sprida hat (trots att det aldrig har hänt) utan att uppfatta vem som betalar kalaset. Kanske att de inte har varit helt uppriktiga i sina utsagor? Kanske har en och annan lögn råkat smyga sig in?

    Men den som ser yttrandefriheten som sin värsta fiende, gör naturligtvis rätt i att se över lagstiftningen som ger Partikritiker en röst. Men ibland undrar jag om det inte är den som vill lagstifta bort en meningsmotståndare som har något att dölja?

  • Svensk socialdemokrati behöver informationskontroll

    På 1950-talet, när tv slog igenom i Sverige, blev det snabbt tydligt vilket enormt inflytande detta skulle ha över folket. Så snart man insåg kraften i att kunna prata direkt till medborgarna, kriminaliserades tv och staten gav sig själva ensamrätt att sända. Detta höll i sig ända till 1987, men att tv-monopolet försvann, innebar inte att inte tv släpptes fritt – den som ska sända måste betala en dyra licens och skriva på ett detaljerat tillstånd som reglerar vad man får och inte får säga. Avkriminaliseringen av att sända tv handlade alltså inte om att man ville utrusta flera med en röst att säga sin mening med, utan om att staten ändå hade tappat greppet om tv-tittandet. Till socialdemokraternas stora förfäran började folk hyra VHS-kassetter med innehåll, och vissa började till och med skaffa parabolantenn för att kunna ta del av tv-sändningar från andra delar av världen via satellit. En socialdemokratisk riksdagsledamot, Maj Britt Theorin, föreslog till och med ett parabolförbud.

    Idag skulle det inte göra någon skillnad, eftersom Internet finns. Idag kan nästan vem som helst ta del av information från vilken del av världen som helst. Inte minst kan man ta del av information som inte alls utgår från det socialdemokratiska narrativet, vilket betraktas som huvudproblemet. Problembilden blir väldigt tydlig när Daniel Suhonen skulle diskutera politik med Henrik Jönsson i SVT. Suhonen är kommunist som förespråkat väpnad revolution, men SVT kände sig manade att försvara varför de ger en röst åt en frihetlig person som Jönsson.

    Inte heller tidningsvärlden är fri. Sann pressfrihet bygger på att villkoren att driva en tidning är tillräckligt goda för att vilken åsiktsinriktning som helst ska kunna sälja journalistik till sin publik. I Sverige är det knappast möjligt, bl.a. på grund av hur hårt näringslivet beskattas. Sen erbjuds man bidrag i form presstöd, som givetvis är villkorat. Resultatet är ett överflöd av skattefinansierade socialdemokratiska tidningar som ingen tar på allvar och som nästan ingen läser. Arbetet, Dagens ETC, Proletären, Ny Tid, Kuriren, Social-Demokraten, Nya Folkbladet. Ett fritt informationsflöde hade inte efterfrågat nästa S-märkta skittidning, det efterfrågar mångfald och kvalitet.

    Ett dagsfärskt exempel på landets tillstånd kommer från Patric Källman. Under en paneldebatt i P1 säger någon att det råder elbrist, vilket får producent Linda Jerneck att bryta in med en rättelse: Det råder inte elbrist, det råder effektbrist! Å ena sidan måste de negativa konsekvenserna av att ha vindkraft förminskas, å andra sidan betraktar man sina åsikter som de objektiva åsikterna! I detta fall betyder “effektbrist” att vinden inte blåser på vindsnurrorna när det som bäst behövs.

    Skattefinansierad media kostar inte mig något annat än pengar, och att en stat slösar bort pengar drabbar ingen rik. Man kan naturligtvis diskutera de finansiella aspekterna, allt från det illojala i att använda välfärdspengar till informationskontroll istället för just välfärd, och man kan självklart ha åsikter om att man orsakar inflation av att ösa skattepengar över media som ingen vettig egentligen alls vill ha. Men så länge det finns personer som låter statsfinansierad media forma deras uppfattning om hur omvärlden fungerar, så utgör det ett samhällsproblem. Den cementerar den traditionella socialdemokratiska makten, den begränsar det fria ordet, och när de väl behöver ge en meningsmotståndare en röst för att kunna åberopa sin objektivitet, så sker det med varningar. Varningar som inte behöver ha någon som helst verklighetsanknytning. Henrik Jönsson är inte konfrontativ, men han är liberal.

  • Satir 2023 har ingen verklighetsförankring

    Jag har “scrollat” lite på Instagram och sett en del satirteckningar i flödet, förmodligen på grund av s.k. algoritmer.

    En teckning från Ellen Ekman är en serie där en (höger-) politiker som pratar med en medborgare, påstår sig vara engagerad i samma sak som bekymrar vanliga människor, men politikern får inte napp från medborgaren om att detta skulle kunna vara elpriserna, gängkriminaliteten eller bensinpriserna. Nej, vanliga människor är bekymrade över klimatet!

    Den som varken är bekymrad av elpriser, kriminalitet eller bensinpriser är extremt priviligierad. Man är förmodligen övre medelklass, som har råd med elräkningen, kanske inte ens behöver någon bil och har definitivt inte drabbats av gängkriminalitet. Man kanske rent av bor i ett område som inte är särskilt utsatt. Om man då tror att man företräder vanliga människor, är man förmodligen placerad ganska högt på behovstrappan. Och tvärt om, den som har blivit nedslagen och rånad, och således ligger betydligt lägre på behovstrappan, kommer att ha mycket annat än snittemperatursförändringen i huvudet. Den som betraktar Sveriges relativt låga klimatpåverkan som Den Viktigaste Frågan, tillhör inte vanliga människor, utan den priviligierade övre medelklassen.

    I en annan teckning från Robert Nyberg ställer en medborgare en fråga till en (höger-) politiker. Att sälja ut statliga bolag för att dra in pengar till statskassan, är inte det som att kissa i byxorna för att hålla värmen?

    Om medborgarna får driva företag utan att behöva konkurrera med statliga bolag – alltså bolag med i princip obegränsad finansiell styrka – kommer marknaden blomstra. Och det är just marknaden som beskattas för att staten ska få sin inkomst. Tekningen är inte rolig, man känner bara sorg över att kommunismen fortfarande florerar i Sveriges bakgårdar.

    En annan teckning kommer från Peter Ektröm. Han ritar en tant (som brukar återkomma i hans små inlägg) som förklarar sitt stöd för Palestina, men inte Hamas. Denna piruett handlar såklart om Hamas gigantiska terrorattentat mot Israel – den enda demokratin i Mellanöstern.

    Tanken kan liknas med att nazisterna är goda, men nazismen är ond. Men problemet är att det enda normala sättet att se på människor, är just att människor inte är sin hudfärg eller sitt ursprung, utan just sina åsikter och värderingar. Anledningen till att islamisterna ska ha ett frikort som man faktiskt inte är beredd att dela ut till nazisterna, beror på något slags maktanalys som ska ursäkta den som firar attentatet mot Israel genom att vifta med hakkors om personen är just islamist.

    Det var förresten Ekström som försökte göra en poäng mot religionsfrihet genom att påpeka att där man bränner böcker, bränner man snart människor. Men faktum är att de länder som kriminaliserar starkt avståndstagande till en ideologi genom rituell förstörelse av en bok som representerar ideologin, som bränner människor.

  • När yttrandefrihet hamnade på tapeten visar sig svenskens inkompetens

    Vecka ut och in sprutar Aftonbladet ur sig helt sinnesförvirrade texter som vittnar om total oförståelse om hur verkligheten de befinner sig i fungerar, och så kanske det ska det vara. De vänder sig till en helt världsfrånvänd läsarkrets i den övre medelklassen, och klarar finanserna genom skattefinansiering – Aftonbladet utgör ett bedårande exempel på politik som tar från de fattiga och ger till de rika. Men vad värre är så visar okunskapen i samhället att folkbildningsrörelsen som jag (tillsammans med Vetenskap och Folkbildning och Humanisterna) ser mig som en del av, trots allt har misslyckats.

    Anders Lindbergs senaste nummer handlar om att någon inte fick bära en tröja som hävdar att Jimmie Åkesson (och Vladimir Putin) är dumma i huvudet under sitt besök på Gröna Lund. Flera vänsterprofiler på X har valt att dela bilden på tröjan med budskapet, för att budskapet inte ska försvinna. Som en frihetens riddare vill jag visa mitt fulla stöd till detta. Läser och delar du detta inlägg på min blogg, stöttar du spridandet av budskapet att det finns en Gröna Lund-besökare som betraktar Jimmie Åkesson (och Vladimir Putin) som dum i huvudet! Och du stöttar spridandet helt oberoende av din egen åsikt i frågan, för yttrandefrihet handlar inte om medhåll!

    Tillåt mig att presentera Anders L. Larsson från Laxå. I gårdagens NA (endast för prenumeranter) skriver han:

    Yttrande- och handlingsfrihet är inte samma sak, vilket en del tycks tro och då när det gäller koranbränningar. Jag kan inte få till att bokbränningar kan gå under yttrandefrihet, det är en handling. Man måste skilja på dessa olika begrepp, för om inte så kan man få till att all handling är yttrandefrihet. Jag ger ett fingerat exempel: Pettersson och Gustavsson blir osams, och i vredesmod slår Petterson till Gustafsson, vilket Petterson blir ställd inför tingsrätten för detta tilltag. Gustavsson hävdar att han blivit misshandlad och kräver skadestånd. Som många i dag hävdar om koranbränningar att det är yttrandefrihet, då de utför en handling när de bränner koranen, så skulle mycket väl Gustavsson hävda att han har yttrandefrihet, om man jämställer yttrande-, och handlingsfrihet, därför bör Pettersson gå fri från sin handling då han misshandlade Gustavsson. Om man inte kan skilja på yttrande- och handlingsfrihet, så talar en del för att Petterson blir befriad från anklagelserna om misshandel, om man inte kan skilja på yttrande- och handlingsfrihet, vilket en del inte tycks klara av.

    Och för att styrka sin kvalifikation att uttala sig i frågan:

    Jag har inte studerat koranen så jag kan inte ge några värderingar om innehållet i den boken. Ett är jag medveten om att vill man kritisera eller värdera en ideologi positivt eller negativt. Så är det inte ovanligt att värderaren klipper och klistrar i texterna för att få till sina utlåtande till som det behagar sagesmannen. Då han hävdar att det står i boken om den ideologi han framför åsikter om, vilket gör att man bör granska sagesmannens syfte med sina utlåtanden. För övrigt, om inte bråk får bråk så blir det inget bråk, med andra ord att tala är silver att tiga är guld. Det är värderingar som man kan ha anledning att tänka på om man vill undvika bråk.

    Att uttrycka sitt ogillande av en ideologi genom att bränna en bok som företräder den, är förvisso en handling, men det är inte en handling som påverkar någon annans fri- eller rättigheter, och klassificeras således som ett yttrande.

    Att uttrycka sitt ogillande av en ideologi genom att skriva en bok som angriper ideologin i fråga, är förvisso en handling, men det är inte en handling som påverkar någon annans fri- eller rättigheter, och klassificeras således som ett yttrande.

    Så vad är det som ska förbjudas enligt Anders L. Larsson från Laxå? Är det handlingen att praktisera sin yttrandefrihet? Varför kan han inte bara ärligt säga att han betraktar demokrati som ett problem, och att yttrandefrihet inte existerar i hans drömsamhälle? Har Aftonbladet något ansvar för att diskussionen ligger på denna nivå? Det är ju inte helt orimligt att göra en koppling mellan dessa två intellektuella trafikolyckor.

    Vi har inte fått vår demokrati gratis, och vi har alla ett ansvar att sätta ner foten konsekvensen av statsfinansierad media bubblar upp.

  • Hädelsedebatten för 15 år sedan skiljer sig från idag på en punkt

    Debatten om yttrandefrihetens vara eller icke vara, och hur den skadar det muslimska samhället är inte ny. Den har blomstrat sedan Salman Rushdie skrev en oönskad bok, Satansverserna, år 1988. För 15 år sedan diskuterades hädelse i USA på ungefär samma sätt som det diskuteras i Sverige idag. Fast med en stor skillnad: Då var den intellektuelle giganten Christopher Hitchens en spelare i debatten.

  • Vad är det för rättigheter HBTQ+-personer saknar?

    Nu i Pride-tider ställs ofta frågan i sociala medier: Vad är det för rättigheter HBTQ+-personer saknar? Underförstått är HBTQ+-personer redan respekterade i samhället, och saknar definitivt inga formella fri- eller rättigheter. Så varför har vi en Pride-vecka och en Prideparad? Frågan är mycket enkel att besvara, så det förvånar mig att den anses vara obesvarad. Två ting är viktiga:

    För det första så har det inte alltid varit så. En mycket viktig anledning till den sociala acceptansen (vilket i demokratier föregår det legala) är att vi idag vet att vi är omgivna av HBTQ+-personer. Vi vet att vi är det, för att vi har Pride!

    För det andra är vi inte framme. Det svenska samhället bjuder HBTQ+-personer på en hel del motstånd. Idag finns väldigt högljudda krafter som vill att Sverige ska harmonisera med Organisation of Islamic Cooperation (OIC). Media pratar mest om hädelse, men OIC:s medlemsländer gör rent av matinéunderhållning av att avrätta personer som inte passar in i normen.

    Rent tekniskt är svaret på frågan detta: HBTQ+-personer saknar inga rättigheter i Sverige. Men det är inte särskilt svårt att se att vår gemensamma resa fortfarande är lång.

  • Låt inte meningsmotståndaren sätta narrativet

    Nu när våra fri- och rättigheter verkligen är hotade på grund av oroligheterna i landet, skulle jag vilja uppmana alla försöka betrakta det svenska tillståndet utifrån. Genom att förstå vilka narrativ som tävlar om att vinna allmängiltig status, och vilka grupperingar som förvränger motståndarens narrativ, har du en möjlighet att både ställa dig över informationskriget och ställa dig på rätt sida av denna del av historien.

    Svensk höger angriper Pride-festivalen med hänvisning till förekomsten av grooming, vilket bemöts genom att hävda att det som angrips är HBTQ-rörelsen som helhet och Pride generellt.

    Muslimer angriper yttrandefriheten med våld, och imamer hävdar att kritik mot islam bör kriminaliseras, vilket hanteras genom att koppla all opposition mot religiösa påbud som islamofobi eller rent av rasism.

    Den röriga situationen utnyttjas av länder som själva saknar religionsfrihet och yttrandefrihet, för att bedriva påtryckning på hur svensk lagstiftning ska bli mindre liberal och mer begränsad av religion. Inte minst har Islamiska konferensorganisationen, OIC, som består av 57 länder som definitivt inte skrivit på någon FN-deklaration om mänskliga rättigheter, haft ett krismöte om svensk demonstrationsrätt.

    Avslutningsvis har vi en svensk vänster som tar svenska imamers syn på HBTQ-rörelsen, tillskriver den till svensk höger och kritiserar högern för den, samtidigt som man sopar banan för islams inflytande i Sverige, inte minst genom den inbyggda hörsamheten mot storebror OIC så väl behöver för att få uppmärksamhet.

    Vår regering försöker desperat att hålla ihop situationen, men har flera gånger gjort uttalanden som skapat misstänksamhet kring om det verkligen är medborgarnas fri- och rättigheter som är deras primära fokus.

    Idag behöver du se den homofobi som finns, där den finns, vilket varken är alla i högern eller alla muslimer, och stötta Pride-festivalen. Låt inte personer med onda avsikter koppla sina nidbilder till denna rörelse!

    I text och ord angripa alla inskränkningar i svensk demokrati, men stötta alla muslimers rätt att praktisera sin religion. Muslimer ska ha rätt till sina riter och sitt firande på exakt samma sätt som Lars Vilks har rätt att göra karikatyrer eller Salman Rushdie har rätt att vara religionskritisk.

    Och det viktigaste av allt är att återupprätta tanken på att pennan är viktigare än svärdet. Vi kan inte ha ett land som påverkas av krafter som använder våld, eller ens hotar om våld. Sverige ska vara ett land som formas av en intellektuell process, inte av stenkastning. Förhandla inte med terrorister!

  • Därför ska koranbränningar vara lagligt

    En Novus-undersökning gör gällande att 40% av svenskarna vill förbjuda koranbränning. Även om det vore 60% som vill se en kriminalisering, är det inte självklart en bra väg att gå.

    I Sverige råder grundlagsskyddad yttrande- och demonstrationsfrihet. Den fria åsiktsbildningen utgör en av det svenska statsskickets grundvalar. Rätten till yttrande- och informationsfrihet, demonstrationsfrihet och mötesfrihet är därför centrala för vår demokrati. Yttrandefriheten innebär en mycket långtgående rätt för enskilda att uttrycka tankar och idéer i vilket ämne som helst. Den innebär dock inte en frihet att alltid säga precis vad som helst. Det är till exempel inte tillåtet att förtala någon eller att begå en gärning som innefattar hot eller hets mot folkgrupp. Däremot skyddas inte religioner som sådana mot åsiktsyttringar som ifrågasätter religiösa budskap eller som kan uppfattas som sårande för den som är troende.

    Att yttrandefriheten är grundlagsskyddad innebär att riksdagen inte kan göra inskränkningar i den. Det går att fatta ett beslut om en inskränkning som sedan kan beslutas om genomförande efter nästa val. På det viset har folket chans att rösta bort de ledamöter (eller i praktiken de partier) som försöker angripa medborgarnas frihet. Det innebär att en stark opinion för kriminalisering av koranbränning åtminstone i teorin skulle kunna få igenom en inskränkning av yttrandefriheten under den mandatperiod som inleds hösten 2026, givet att man får nuvarande regering att föreslå en inskränkning.

    Men om du är en av dem som anser att kriminalisering är en väg framåt, bör du fundera på varför innan du ens tittar på konsekvenserna. Är det för att totalitära teokratiska stater har godare omdöme om hur ett land ska skötas än västerländska liberala demokratier? Eller är det för att våldsverkare i Sverige ska få inflytande, så att det blir lönsamt att döda en polis för att få sin vilja igenom? Det är onekligen lättare att spränga en byggnad, tända eld på några polisbilar och kasta lite stenar på några statstjänstemän för att få med sig media, än att försöka sig på att bilda opinion genom en debattartikel. Pennan är inte särskilt mäktig bredvid svärdet i ett land där färre och färre bryr sig om, eller alls kan hantera, skriven text.

    Jag kan se tre viktiga skäl till att inte kriminalisera koranbränningen. Om detta sker, kommer det vara genom en justering av ordningslagen. Idag får man tillstånd att bränna en koran, om man inte tänker försöka döda en polis. Lagen tar inte hänsyn till att någon annan försöker döda en polis för att han inte gillar ditt budskap. Ska sådan hänsyn tas, har man automatiskt hamnat i konflikt med grundlagen och inskränkningen får inte genomföras förrän efter nästa val. Det kan hända, men det bör inte hända.

    För det första är Sverige en suverän stat. På samma sätt som Sverige inte kan bestämma att Nigeria inte ska avrätta homosexuella, kan inte Irak bestämma att Sverige ska ha sharialagar. Sverige är ett så pass liberalt land att de allra flesta anser att homosexuella personer ska ha samma fri- och rättigheter som alla andra, och skulle gärna därför bestämma att det ska vara så även i Nigeria, men vi har inte mandatet. Det vi kan göra är att stå upp för våra värderingar, vår vandel och vår frihet. Det gör intryck till den grad att fler flyr till Sverige än från Sverige, och det ska vi vara stolta över.

    För det andra måste man vara snäll om man är stark. Idag har vi en situation där mängden våldskapital avgör vilka rättigheter man har att sätta agendan i samhället, trots att det inte finns någon korrelation mellan god moral och att vara redo att skada (eller döda) en medmänniska. Hade konflikten varit intellektuellt driven, genom opinionsbildande artiklar och strukturerade debatter, så hade den goda sidan vunnit. Slutsatsen hade varit människor får ta ett eget ansvar för att inte exponera sig för sådant de inte gillar, oavsett om det handlar om fläskkött, öl, religionskritik eller ren och skär hädelse.

    Och för det tredje är yttrandefriheten till för att skydda utsatta grupper. Ett samhälle där majoriteten begränsar minoriteten, oavsett om det sker med våld eller med juridik, är inte ett fritt land. Jag vet att man inte ska slänga sig med ordet frihet utan att ge en kontext, för ordet är både svårbegripligt och svårt att förklara, men frihet är en av faktorerna när det gäller riktningen på flyktingströmmen. Det verktyg som ger muslimer rätt att driva igenom ett förbud mot att skända koranen, kommer förr eller senare att hamna i händerna på rasister som vill förbjuda muslimer.

    Så varför eldas det så mycket koraner till i Sverige? Förmodligen känner folk av det överliggande hotet om en inskränkning, och agerar i protest. Människan är obstinat till sin natur. Personligen har jag inte eldat upp mitt exemplar av koranen, men jag har parodierat “profeten” Muhammed. I slutet av 00-talet så var det nämligen karikatyrer som skulle förbjudas, men tack och lov blev det inte så.

    Läs gärna (2023-08-11): Vem ska få styra Sverige, och på vilken grund?

    Övriga texter: https://ahesselbom.se/texter/

  • Yttrandefrihet, koranbränning och anpassning

    Yttrandefrihet, koranbränning och anpassning – varför yttrandefriheten inte kan knådas om så fort någon blir kränkt.

  • Anser de 57 att gränsen går vid koranbränning?

    Debatten om huruvida yttrandefriheten gör mer skada än nytta i Sverige pågår fortfarande, och situationen ser inte särskilt ljus ut. De 57 länder som bedriver påtryckning mot Sverige att vi ska luckra upp vår yttrandefrihet för att inte såra muslimer, är inte precis 57 länder som är bättre på mänskliga rättigheter än vad vi är, men det skulle onekligen spara oss en hel del problem om vi bara rättade in oss i ledet och kriminaliserade smädandet av islam. Utrikesdepartementet har dessvärre tydligt tagit ställning mot yttrandefriheten, och skriver i ett mail till Ekot:

    “Sveriges regering förstår till fullo att de islamofobiska handlingar som enskilda personer gjort sig skyldiga till vid manifestationer i Sverige kan vara kränkande för muslimer. Vi fördömer starkt dessa handlingar, som inte på något sätt återspeglar den svenska regeringens åsikter.”

    Detta är ett märkligt uttalande, för en symbolhandling behöver inte spegla regeringens åsikter. Experter och tyckonomer nöjer sig inte med att misstänkliggöra koranbrännaren för rasism, de glider skamlöst över till att insinuera att den som försvarar yttrandefriheten inte kan ha andra motiv än rasism. Vitsen med våra grundlagsskyddade rättigheter är sedan länge bortglömd.

    Jag är inte så naiv att jag inte förstår att villkoren dikteras av dem med mest våldskapital, och det är inte precis sekulära humanister som sitter på det. Det finns inga farliga konsekvenser som kommer av att köra över en liberal, men att inte vara lyhörd för islam har konsekvenser i både det lilla och det stora. Politikerna tjänar fler röster än de förlorar.

    Men yttrandefriheten är grunden för vår demokrati. Att tillåta uttryck för starkt ogillande, till och med genom symbolhandling att förstöra ett föremål som representerar det man ogillar, är viktigt. Annars reduceras en demokrati till något slags majoritetens tyranni. Den bortre gräns som yttrandefriheten redan har, att du inte får hota någon eller uttrycka missaktning mot en folkgrupp, begränsar dig inte när du vill visa avsky för en religion, och ska inte heller göra det.

    Hur förbudet mot koranbränningar kommer att se ut, vet jag inte. I den bästa av världar kommer vi såklart att klara att stå upp för våra fri- och rättigheter, men jag är inte så säker på det. Men jag vill inte ge upp något gratis:

    Kan vi lita på att muslimer i Sverige och islamistiska stater kommer att försvara vår rätt att visa missaktning mot islam, när det inte längre sker genom att en koran eldas upp? Kan vi ge upp koranbränningarna mot ett erkännande vi i övrigt har rätt till våra fri- och rättigheter och vår sekulära livsstil?

    Vi ska komma ihåg att vissa av dessa 57 länder praktiserar offentliga avrättningar av homosexuella, samt dödsstraff som påföljd för allt från apostasi till att ha blivit utsatt för en våldtäkt. Men om vi bara kriminaliserar koraneldning, så kommer de vara våra villkorslösa vänner? Jag är tveksam.

    2023-07-03: Därför kan vi inte införa hädelselagstiftning i Sverige

  • Därför kan vi inte införa hädelselagstiftning i Sverige

    Jag har medvetet och aktivt tagit ställning mot hädelselagstiftning i Sverige. Frågan är inte relevant i praktiken då rätten att häda är grundlagsskyddad, men frågan är aktuell i samhällsdebatten efter att 57 länder, företrädelsevis islamistiska teokratier som Iran, Marocko, Afghanistan och Saudiarabien, har krävt att Sverige ska skydda hädelse mot islam. Och det kan tyckas vara en liten uppoffring för ett land som Sverige att t.ex. kriminalisera koranbränning i syfte att visa missaktning mot islam. Men det finns faktiskt goda skäl att våra vi har grundlagsskyddade fri- och rättigheter.

    Om vi ger efter för trycket och lyckas producera en riksdagsmajoritet för att riva upp yttrandefriheten i den form vi har den idag, och om efterkommande riksdag också producerar en enkel majoritet för förslaget, går det att verkställa. Utan yttrandefriheten kan vad som är tillåtet att yttra regleras i brottsbalken, vilket innebär att en riksdag på egen hand kan driva igenom t.ex. ett förbud mot hädelse riktad mot islam, eller vad man nu vill förbjuda, och så är väl allt frid och fröjd?

    Nej, ett sådant verktyg kan vara farligt att ha i verktygslådan. Om ett missnöjesparti lyckas vinna makt, kanske på grund av någon pågående kris, kommer verktyget garanterat att användas mot någon minoritet som pekas ut som krisens orsak. Yttrandefriheten är alltså till för att skydda minoriteter. Redan idag är det otillåtet att hetsa mot folkgrupp, men hets mot folkgrupp riktar udden mot den som visar missaktning direkt mot en folkgrupp. Att någon blir upprörd över att man skändar en religion, betyder inte att samma någon är utsatt för hets mot folkgrupp. Att någon anser sig vara kränkt, betyder inte nödvändigtvis att man ur juridisk mening faktiskt blivit kränkt.

    Bland de 57 länderna finns många länder där det är helt omöjligt att leva som homosexuell, vilket jag tycker är fruktansvärt. Att talibanstyret i Afghanistan gör matinéunderhållning av att stena homosexuella till döds får naturligtvis mig att protestera mot deras rådande ordning, och att vi har vår yttrandefrihet gör det lika naturligt för Afghanistan att protestera mot oss. Men vi kan helt enkelt inte avskaffa vår yttrandefrihet för att blidka Afghanistan, av de skäl jag nämnde inledningsvis. Vår ambition söker sig nämligen inte åt det hållet, utan vi vill säkerställa att ingen korrupt regering agerar på ett sådant sätt att minoriteter begränsas.

    Jag kan känna väldigt starkt för de som blir arga. Den som blottar sin akilleshäl, riskerar att få den petad på av någon som ogillar det du står för, oavsett om det handlar om koranbränning eller vad det nu må vara. Men vi offrar för mycket om vi låter riksdagen förbjuda vissa typer av kritiska uttryck, eftersom det, givet hur en demokrati fungerar, alltid kommer vändas mot marginaliserade grupper när riksdagen ledamöter anser sig finna skäl att inte agera i folkets bästa. Ett rasistiskt parti kanske kommer in i riksdagen? Och jag ska av liknande skäl inte kunna vinna immunitet mot kritik genom att åberopa religion.

    Därför har jag tagit ställning: Islamistiska stater ska inte ha någon påverkan på de friheter vi har betalat så dyrt för att få, och vi kan inte ge riksdagen vilka verktyg som helst, för det kan ge bakslag när vi minst anar det. Jag förstår att folk blir arga, men jag vill inte se någon hädelselagstiftning.

    Uppdatering 2023-07-04: Anser de 57 att gränsen går vid koranbränning?

  • Att kriminalisera kritik mot Socialdemokraterna gynnar ingen

    Rasism är inte ett högerproblem, det är ett ytterkantsproblem. Det är extremister som vill ha höga skatter, en stark stat och starka inskränkningar på civilsamhället. Både SD och S klagar om skatter sänks, om högre krav ställs på medborgarna och om statens roll minskar, de råkar bara inte vara överens om vilken statens roll exakt är. Konflikten mellan ytterhögern och yttervänstern är inte en konflikt mellan gott och ont, det är en tävlan om vem som ska äga rollen som den onda sidan i kampen. En kamp som förs mot frihetsförsvarare.

    Anledningen till att den politiker som vill öka medborgarnas frihet kan framställas som ond av ytterkantspolitiker, är att med frihet kommer ansvar. Att kräva att medborgare ska ta ansvar, är något av det fulaste man kan göra. Den som sett hur 80- och 90-talister fumlar omkring på arbetsmarknaden, samtidigt som de brutalt övervärderar sin insats, har säkert skäl att betrakta krav på ansvar som något dåligt. Totalitarism kanske inte är så tokigt, trots allt. Men givet att liberalism inte är önskvärt, vilket alternativ är bäst? Socialism eller nazism? Det finns givetvis fler, men svensk politik handlar verkligen om två sidor som utmålar sin motståndare i någon av dessa termer.

    Visst, vi har Centerpartiet. De är liberala, de vill släppa in civilsamhället på marknaden (vilket skulle göra den till en s.k. fri marknad), de vill sänka skatterna och därmed öka individens bestämmanderätt över sina pengar (men tyvärr också individens ansvar över sina pengar), och så vidare. Men de är långt ifrån ett perfekt parti, som brottas med identitetspolitiska idéer, vilket gör att jag inte kan hitta samhörighet hos något av våra åtta etablerade riksdagspartier.

    Att det finns folk som ogillar extremism fick socialdemokraterna erfara nu i slutet av maj. En miljöpartist, ett par vänsterpartister och några sossar annonserade att de skulle delta i en judefientlig konferens tillsammans med terroristorganisationen Hamas. Det låter problematiskt, men eftersom konferensen bara marknadsfördes på arabiska, ansåg man att det bara skulle vara att tuta och köra.

    Någon visselblåsare som kunde arabiska lyfte frågan, och de flesta hoppade av. I dessa sammanhang brukar vänstern använda ordet “husblatte” istället för visselblåsare, men det är en helt annan historia.

    Socialdemokraterna annonserar att de hoppar av terroristkonferensen, samtidigt som sociala medier drunknar i att bildbevis för motsatsen.

    Bilden visar hur riksdagsledamoten Jamal El-Haj kramar Amin Abu Rashid från Hamas.

    (Den konspiratoriske medborgaren kan bildgoogla detta och få en träff: Yassir Arafat, medan Bing, Duck-duck-go, med flera, berättar exakt vad som sker på bilden. Tänk att sant och falskt påverkas så pass mycket av wokeness!)

    Det var ofrånkomligt att detta socialistiska klavertramp skulle nå media, och Magdalena Andersson hotade naturligtvis med polisanmälan. En maktinstitution som hellre kriminaliserar kritik än bemöter den, kanske inte alltid har det moraliska övertaget. I värsta fall kanske de rent av väcker misstankar om den verklighet som lurar under fasaden faktiskt ligger där och lurar under fasaden. Om inget annat har blivit tydligt under den senaste veckan så är det detta:

    Ingen som röstar på Socialdemokraterna har reflekterat över folkets väl eller landets väl, de röstar för att skydda ett parti de gillar. De skyddar makten. Alla vet detta. Vidare, oavsett hur det ligger till med den saken, är det inte en polissak att det pratas om detta. Att Socialdemokraterna vill kriminalisera kritik mot Socialdemokraterna, betyder inte att det är kriminellt att kritisera partiet. En polisanmälan mot observationen av Hamas-konferensen kommer inte att stoppa pressarna.

    Och mycket riktigt är den hotade visselblåsaren redo att infinna sig i domstol för sin rätt att höras. Gulan Avci låter hälsa att hon “är redo att infinna mig i domstol och försvara min rätt att kritisera socialdemokraternas oförmåga att göra upp med antisemitism och extremism”, vilket är det minsta man kan kräva av henne.

    Hela denna historia påminner om Rasmus Paludans koranbränningar. Varför får man kritisera Socialdemokraterna när det gör många blir arga? Varför får man bränna koranen när det gör många så arga att de kastar sten på poliser? Grundlagen trumfar brottsbalken – deal with it!

    Här är debattartikeln som oppositionen vill utdela repressalier för. Ni som tar hot mot demokratin på allvar, läs och dela!

  • Längtan till det totalitära är förförisk

    Något som utmärker den som “är för yttrandefrihet, men…” är ofta att det ska vara tillåtet att göra sig hörd så länge som man väljer att avstå. Det fria ordet ska helst vara lagligt, men kan inte vara lagligt om det används. Som exempel på yttrandefrihetsproblemet lyfts gärna sociala medier. Personer som inte är experter på sitt ämne, kan ändå tycka fritt i offentlighetens ljus. Obekväma åsikter kan få luft under vingarna, och innan vi vet ordet av har någon ifrågasatt Systembolagets monopol och någon annan bränt en koran. Och så kan vi väl inte ha det?

    Lösningen är alltid staten. Staten ska bestämma vad som är sant eller falskt, rätt eller fel. För staten är aldrig korrupt, har aldrig några egenintressen och har alltid folkets väl för ögonen? I Sverige ska vi inte kunna landa där, för grundlagen kräver att staten sörjer för medborgarnas rätt att höras. Staten kan inte kräva att Twitter ska tysta de röster du inte gillar, men staten kan villkora Twitters närvaro på den svenska marknaden med kravet att alla ska få höras. Och tur är väl det.

    För historien har lärt oss att den som gör staten allsmäktig, också direkt gör avkall på människors frihet. Oavsett om vi diskuterar Vitryssland eller Brunei, Qatar eller Kina, Ryssland eller Saudiarabien, ser vi samma sak: De enda som har något att vinna på en allsmäktig stat är majoritetssamhället. I USA kan man stänga en diskussion genom att påvisa att någons frihet blir inskränkt, men svensken har ingen längtan efter att vara fri. Svensken vill vara reglerad och korrekt. Vi vill “lyssna på experterna”, vilket underförstått betyder att du förväntas avfärda allt du vet och aldrig ifrågasätta något som kommer från staten. Gud nåde dig om du lyssnar på någon annan än Folkhälsomyndigheten i frågan om hur pandemin ska hanteras, och kom inte dragandes med Folkhälsomyndigheten i någon fråga där de avviker från regeringens hållning.

    Så vad är lösningen? Tyvärr ligger den på en plats där vi inte vill ha den, nämligen eget ansvar. Precis som grundlagarna skyddar oss från korrupta regeringar måste vi medborgare skydda oss själva från att hugga falska beten, och vi måste göra detta genom att vara pålästa och kunniga. Vi måste ha god förmåga att tillgodogöra oss textinformation, vara kapabla att ställa den mot annan information och annat vi tror oss veta, och anpassa vår världsbild efter vad vi kommer fram till. Genvägen, att växla ett kunskapsdrivet samhälle mot ett samhälle där staten äger sanningen, är givetvis en lockande hägring i all sin effektivitet och bekvämlighet, som alltid har förödande resultat. Det som drabbar ett samhälles minoriteter kommer i slutändan att drabba hela samhället.

    Nästa gång någon har fel på Twitter, bör du ställa dig frågan om du själv ska vara där, och i så fall ta det ansvar som följer med din närvaro: Att veta bättre själv. Du bör inte ropa efter censur, för det kommer till ett pris som är högre än vad man kanske tänkt sig.

  • Nu helt plötsligt vill gammelmedia ha yttrandefrihet på Twitter

    Jag älskar Twitter, för den ger mig tillgång till information snabbare än gammelmedia och den ger en närhet till makthavare, kändisar och journalister på ett sätt som varken Expressen eller Aftonbladet ens kan drömma om, med sina mossiga gamla webbplattformar. Sen finns det såklart en hel drös med människor som ogillar Twitter, men som håller sid där av samma skäl – de vill ha koll, de vill höra och kunna höras, och så vidare. Men oavsett vad man tycker om Twitter, så engageras man av Twitter, och man hänger på Twitter.

    Likt ett dysfunktionellt parförhållandes relation har gammelmedias relation till Twitter pendlat hastigt. När den saudiarabiske Al Waleed bin Talal Al Saud ägde Twitter stängdes personer som gav lite för stora svallvågor av. Toppstyrning är något som gammelmedia är vana med, och att exkludera personer från den viktiga mötesplats som Twitter trots allt har blivit, var helt oproblematiskt.
    “Twitter är ett privat företag, och som sådant får de göra precis som de vill” och “det handlar inte om censur, utan om kommersiella beslut” kunde det heta.
    Elon Musk lovade att göra upp med avstängningarna. I yttrandefrihetens namn skulle det vara högt till tak innan någon blev utkastad från mötesplatsen. Vill man inte veta av någon, kan man blocka den personen. Vill man ha kontroll på vem som kan läsa det man skriver, och vem som kan svara, kan man låsa ner sitt konto. Detta skulle täcka de flesta behoven att hålla armlängds avstånd till bråkstakar. Men det räckte inte enligt gammelmedias företrädare. “Yttrandefrihet är bara en omskrivning av hat och hot”, så någon sådan vill vi inte veta av.
    Det visade sig inte ligga särskilt mycket i Musks löften om yttrandefrihet. Obekväma röster stängs fortfarande av. Samtidigt har gammeledias företrädare börjat upptäcka det vanliga människor alltid vetat om: Att bli avstängd från en viktig mötesplats, är ett stort problem för den som drabbas. Yrvakna klagas det nu på “ren och skär censur”. Vi vill ha en plattform för öppen dialog och yttrandefrihet! Jag är glad över att vi utanför journalisbubblan har fått med oss journalisterna, nu väntar vi bara på att de ska upptäcka ödmjukheten.

  • Vilket skratt anser staten är skadligt egentligen?

    I maj skrev jag om Svenska statens satirvarning, men vad var egentligen syftet med den varningen? Idag har Myndigheten för psykologiskt försvar tagit bort sin humorvarning, men den finns kvar på Wayback Machine.

    23/5 skrev man, under rubriken Skratt som kan skada att:

    Humor och satir kan användas för att sprida vilseledande information…

    Dagen efter, 24/5, hade myndigheten kommit på att även parodi kan vara farligt. Under samma rubrik:

    Humor, parodi och satir är vanligtvis harmlösa…

    Sen behöver vi vänta en hel månad innan satir friskrivs från alla anklagelser om villfarelse:

    Humor och parodi är vanligtvis harmlösa underhållningsformer…

    Det gamla påståendet att myndigheten inte varnar för satir, blev alltså sant tillslut. Åtminstone om man bortser ifrån att ordet “parodi” nästan är synonymt med ordet “satir”.

    Idag är sidan bortplockad. Den som besöker https://www.bliintelurad.se/skratt-som-kan-skada/ möts av felmeddelande 404. Skratt skadar inte längre. Nej, nu är det journalistik som är farligt. Därför har Myndigheten för samhällsskydd och beredskap tagit fram en liten handbok för journalister. Staten vill alltså säkerställa att journalisternas arbete behagar dem, vilket både kritiserats under regeringen Andersson och skett under samma regering – vi har alltså ett demokratiskt problem i Sverige.

  • Rasmus Paludan är inte någon lösning, men han bevisar att vi har problem

    Igår brände Rasmus Paludan en koran igen. Denna gång skedde det utanför Råslätt moské i Jönköping, utan demonstrationstillstånd och således utan kravaller – ligisterna visste helt enkelt inte om att det bjöds på koranbränning. (I Sverige behövs inget tillstånd för att få bränna en koran på allmän plats, men om du gör ett evenemang av det, så är det en allmän sammankomst som behöver godkännas av polisen.)

    Jag betraktar Paludan som min politiske fiende, men jag kan inte ta ifrån honom att han framgångsrikt visat att många som säger sig vara demokrater, gärna vill montera ner det fria samhället när saker och ting ställer sig på sin spets. Vi hade den diskussionen när Salman Rushdie kritiserade islam i boken Satansverserna (1988), vi hade den diskussionen när Nerikes Allehanda publicerade en karikatyr av “profeten” Muhammed (2007), vilket ledde till ett enormt pådrag och, och att Lars Vilks fick polisskydd för resten av sitt liv. Ska man få ifrågasätta religiösa dogmer? Ska man få rita karikatyrer?

    Så nu har vi en diskussion om huruvida det ska vara lagligt att uttrycka starkt ogillande av en ideologi genom att bränna en bok som representerar den ideologin? Det problem Sverige har dragit på sig, är mycket större än de individuella friheter som ifrågasätts. Hade vi förlorat debatten 1988 och kriminaliserat religionskritik, hade vi kunnat leva någorlunda gott liv ändå. Hade vi förlorat debatten 2007 och kriminaliserat karikatyrer, hade vi kunnat leva ett någorlunda gott liv ändå. Om vi idag kriminaliserar demonstrativt ogillande av ideologier, kommer vi ändå kunna leva ett någorlunda gott liv. Vi ger upp vår möjlighet till självförverkligande, men den ligger väldigt högt upp på Maslows behovstrappa, och påverkar inte mer grundläggande fysiologiska behov. Många islamistiska länder har sedan länge kapitulerat från de övre stegen. Jag skulle självklart vilja ha kvar det fria samhälle som våra mor- och farföräldrar offrat så mycket för att kunna lämna över till oss, men jag ser ett ännu större orosmoln.

    Vi kan inte låta den som är mest skrupelfri diktera villkoren för vårt samhälle. Om någon är beredd att döda en polis genom att drämma en sten i huvudet på honom, för att få igenom inskränkningar för sina medmänniskor, kan inte detta mötas med relativisering. Jonas Gardell efterlyser ett allmänt förbud mot att bränna böcker medan andra säger att det ska vara lagligt, men att det sociala stigmat ska vara så starkt att man rent av inte har några andra val än att avstå. Det råder alltså inga tvivel om att det fria samhället är under attack. Rasmus Paludan är inte någons räddning, men senast var det hans demonstration som påminde oss om att vi har problem. Och vårt största problem just nu är inte att det finns lagligt utrymme för hädelse, utan att folk är beredda att döda för att demokratin ska monteras ner, och att kulturpersonligheter låter sig luras.

  • Serietecknaren Lise Myhre sparkas på grund av den informella “med knorr”-regeln

    Cancel-kulturen har nu nått serietecknaren Lise Myhre, känd för serien Nemi. Hon släppte ifrån sig ett seriemanus som egentligen inte var någon serie, bara ett ställningstagande mot vargjakt. Den opponerar sig mot licensjakt och påpekar att vargen kan utrotas (underförstått från Skandinavien, skulle jag tro). Serien publicerades i flera lokaltidningar (mest NTM om jag uppfattat SVT korrekt) och beslutet att sparka Myhre från sitt uppdrag att leverera Nemi togs av chefredaktörerna på NTM:s tidningar, eftersom “serien” inte levde upp till det informella kravet att vara underhållande eller samtidskommenterande “med knorr”. Att kravet är informellt bekräftas av underhållningsleverantören Bulls, som har Nemi i sitt produktsortiment.

    Jag är inte blind för den skada som Lise Myhre har orsakat sina medmänniskor, och eftersom jag själv har varit motståndare mot licensjakt av varg, men idag svängt i frågan, så tillhör jag den grupp som förmodligen ska skyddas av NTM-tidningarna. Jag håller inte med Myhre, för jag ser inga problem i att vargen helt försvinner från skandinaviska halvön.

    Missförstå mig inte, jag älskar varg, och att möta varg i naturen är i det närmaste en religiös upplevelse för mig. Men just den varg som bor här är stor (ryssvargsgener?), svår att tygla på små landytor och ställer till med problem för bönder som redan har en dysfunktionell regering som tynger dem. Men varför ska just Lise Myhres åsikter rimma med mina? Hon är en autonom och fri människa, och vad har man för moral om det är den vars åsikter man inte delar som man försöker tysta?

    NTM:s antagande att jag måste skyddas är kränkande.

    Jag bröt med min lokaltidning Nerikes Allehanda (ProMedia) för ett par månader sedan. Det fanns flera skäl, men ett var definitivt att man bytte ut Carpe Diem (Niklas Eriksson) på grund av klagomål från läsare. Läsarna gillade inte serien, tidningen tog tillslut bort dem, jag fick ett mindre skäl att ge dem mina pengar, allt är i sin ordning.

    Men anledningen till att Myhre förlorade ett antal kunder var att en redaktör släppt igenom en knorr-fri serie för publicering. Myhre kan inte själv bestämma vad som ska nå tidningen, läsarna har inte levererat några upprepade klagomål, hon har levererat en serie som inte refuserades, utan gick i tryck! Fredrik Lagerqvist, som är chefredaktör för Norrköpings tidningar ger precis den bilden:

    Det är bara vi som utgivare som kan kritiseras för vi publicerade den. Man får väl titta på om vi ska se över några rutiner här.

    Solklart bullshit-språk för att hon måste kickas för att han har gjort fel. För detta betalar vi skattebetalare 3 miljoner kronor i innovationsstöd, 1,2 miljoner kronor i distributionsstöd, 2,6 miljoner i coronastöd och 2,1 miljoner i redaktionsstöd. Är man så viktig måste givetvis någon annan sparkas när man gör ett val man ångrar.

  • Varför byter ni inte kanal?

    Spotify plockar nu bort ett antal avsnitt av Joe Rogans podcastavsnitt på grund av att han brukar rasistiska termer (“racial slurs”). Jag sörjer inte, för jag vet inte vem han är, och kommer därför garanterat inte att sakna honom. Men jag ska försöka att kommentera frågan utifrån, från ett större perspektiv än mina personliga preferenser, för om mina personliga preferenser vore intressanta, skulle Melodifestivalen vara nedlagd sedan länge, och så vill väl ingen förnuftig människa ha det?

    Varför borde inte Joe Rogan få vara med på Spotify? För att det inte är censur att inte få vara med, och för att det inte är någon mänsklig rättighet att vara med, brukar nämnas. Det är inte riktigt sant, för det finns motargument mot dessa påståenden, och det är definitivt inte exempel på ärliga svar eftersom svaret inte adresserar ursprungsfrågan, om varför Joe Rogan inte bör få vara med. Vad man tycker om Joe Rogan eller hans podcast, är inte heller relevant. Det svarar ju bara på frågan om varför någon inte lyssnar på honom. Jag har aldrig lyssnat på ett enda avsnitt av Rogans podcast, och min möjlighet att inte lyssna påverkas inte ett dugg av hans närvaro på Spotify. Det är den som vill lyssna på Joe Rogan påverkas, men det är ju inte den som vill lyssna som skriker efter att podcasten ska blockas bort. Så varför finns det någon som vill få bort honom? Finns det människor som vill bestämma vad andra ska eller inte ska lyssna på? När jag växte upp fanns inte Internet, inga podcasts och inget YouTube. Dessutom var det olagligt att sända både radio och tv i Sverige.

    Jag har vuxit upp i en miljö där det mesta hade goda chanser att inte finnas, och anledningen till att vi ville ha det så, var för att radio och tv ansågs ha ett så pass starkt inflytande över medborgaren att staten ansågs vara tvungen att behålla ensamrätten att sända. I och med intåget av parabolantenner och VHS-bandspelare såg sig socialismen besegrad, och man kunde lika gärna avreglera radio och tv år 1987, även om man än idag ställer hårda krav på vad andra aktörer ska leva upp till för att få finnas på tv- eller radionätet. Och på 2000-talet förlorade Svenska staten kontrollen totalt över informationsflödet, i och med att gemene man kunde börja producera hemsidor, bloggar, podcasts och sedermera även videoklipp. Kampen var förlorad, informationen lyckades bli fri på riktigt.

    Enter sociala medier. Nu kan storebror ställa krav på att “olaglig information” och “olagligt innehåll” ska raderas, för annars får inte aktörerna tillgång den svenska marknaden. Nu gör det inget att man inte har kontroll över vilken information som ligger på medborgarnas hemsidor, för hemsidor är inte relevanta. Hemsidor har inga besökare. Nu är det Spotify, Facebook, Twitter och Instagram som gäller. Antalet beröringspunkter med den som kontrollerar informationen är så få att det hela anses vara hanterbart. Och kräver staten att Twitter raderar något, så är antas det inte vara censur, eftersom endast stater kan censurera, och när staten ber Twitter att radera något, så är det ju Twitter trycker på knappen. Men varför?

    Din möjlighet att slippa lyssna på Joe Rogan påverkas inte av huruvida han finns på Spotify eller ej. Om du ogillar Navid Modiris intervjuer på YouTube, har du alla förutsättningar i världen att inte titta, oavsett om han finns där eller ej. Tobias Hübinette satte kaffet i halsen medan han tittade på Sverigedemokraternas tv-kanal Riks, eftersom skådespelaren Ulf Brunnberg, vars åsikter han inte gillar, dök upp där. Och jag tror många blev irriterade när Trump-anhängaren och GMO-motståndaren Neil Young tog sin musik till Amazon, som inte bara är känd för sin usla personalpolitik, utan för att tjäna pengar på antivaccinationspropaganda. Det enda som antas ursäkta Young är att han åtminstone inte gillar Joe Rogan.

    För hade jag viss förståelse för att den som kritiserade mediautbudet inte nöjde sig med uppmaningen att byta kanal som svar, för det fanns inte så mycket att välja på, och det lilla som fanns betalade du för. Men idag finns inga ursäkter att inte titta på något annat istället. Utbudet är enormt, och de flesta tar inte betalt alls från dig som icke-lyssnare. Så varför avstår man inte att konsumera det man ogillar, och går vidare med sitt liv? Handler det om omsorg om sina medmänniskor? Är den fria åsiktsbildningen farlig för mig? Är det därför så många vill skydda mig från den? Nej, jag konsumerar inte alternativmedia. Fri åsiktsbildning är farlig för den som vill få bort den, för information är makt, och om vem som helst kan nå ut så rubbas status quo.

    Anledningen till att rasistanklagelser används i så många sammanhang idag, är att rasism är ett giltigt skäl för deplattformering. Om du accepterar Lafferkurvans förutsägelse om att högre skattetryck inte alltid leder till högre skatteintäkter, är du förmodligen nazist, helt oaktat att nazisterna var ett högskatteparti. Den mest extrema yttringen för detta är att en av Friluftsframjandets lobbyister kopplat ihop anhängare av kärnkraft med pedofili. Det behöver inte finnas någon logik, det räcker att ingen gillar pedofiler för att det ska vara lockande att koppla dem till någon fråga man själv inte gillar. Men tro inte att det handlar om omsorg om medmänniskan. Tro inte att lobbyisten i fråga är så mån om mitt väl att han vill rädda mig från pedofiler, och därför vill att jag ska vara kärnkraftsmotståndare. Han råkar bara inte vilja ha kärnkraft, och oförmögen att argumentera greppar han efter det medel som är tillgängligt för honom, utan en enda tanke på sans och förnuft – det är något abstrakt, som endast “andra människor” har, och det var ju de andra människorna som var problemet.

  • Vad är cancelkultur?

    Cancelkultur är ett märkligt ord, men det heter som det heter på grund av engelskans cancel culture, vilket ungefär kan översättas till avbokningskultur. Cancelkultur är något dåligt, men man kan inte utan vidare hänvisa till cancelkultur, för väldigt få vet vad det betyder. Jag vill kommentera ett par vanliga missuppfattning och bidra med en rimlig definition, utan inbördes ordning.

    Först har vi förväxlingen med konsumentkraft. Tänk dig att en företrädare för ett italienskt matmärke går ut i media med ett erkännande om sexköp, och att en mediaprofil intervjuar denne. Mediaprofilen får därmed erfara avbokningar av jobb. Detta är konsumentkraft, och det är något positivt. Det kan liknas med att någon annan inte köper havremjölk från ett bolag med samröre med en kolonial regering. Den som däremot ringer mediaprofilens uppdragsgivare och lobbar för en avbokning, sysslar med cancelkultur.

    Cancelkultur handlar alltså inte om konsumentens eller marknadsaktörens rätt att välja, utan om sabotage mot en meningsmotståndares möjlighet att försörja sig. Om du företräder usla åsikter så finns det en viss risk att din meningsmotståndare klarar sig fint på den fria marknaden. I det läget måste du lobba för att sabotera för din meningsmotståndare. “Gör som jag vill, annars ringer jag till din arbetsgivare!”

    Däremot, om du tillhör det goda lägret, räcker det att lägga korten på bordet och låta konsumentkraften ha sin gilla gång.

    Ett försvar för cancelkultur som jag har fått höra är att om jag skulle vara missnöjd med en servitris så skulle jag begära att få tala med hennes chef. För mig är liknelsen helt befängd, för jag skulle välja ett annat café om den dåliga servicen upprepar sig, men jag inser att jag ska kommentera en främlings bild av mig, och det ställer jag gärna upp på. Givet att jag ofrivilligt accepterar rollen som skitstövel och faktiskt ber att få prata med chefen, så var servitrisen i ett uppdrag att tjäna mig. Den som pratar med en matprofil som har köpt sex, pratar om någon som inte är det.

    Hur man än vrider och vänder på denna fråga, är cancelkultur något dåligt och konsumentkraft något bra. De som är anhängare av det förstnämnda, kommer givetvis att lägga ut rökridåer i debatten, och det kommer från insikten av att man lagt sina pengar i fel läger.

    Uppdatering: Se gärna Alex O’Connors kritik mot cancelkultur.

  • Vad är yttrandefrihet? Vem har yttrandefrihet?

  • Återigen uttrycks åsikten att yttrandefriheten kan “privatiseras bort”

    I dagens Nerikes Allehanda skriver signaturen “Trötter” om sociala medier och yttrandefrihet. “Sociala medier drivs och ägs av privata företag. Om de stänger ner åtkomsten för vissa personer till vissa sociala medier så har de fullt rätt att göra så. Det har absolut ingenting att göra med yttrandefrihet.” Och avslutningsvis, med anledning av att Sverigedemokraterna har uttalat sig om detta: “Om man är riksdagsman så bör man väl känna till lagar och bestämmelser och hur samhället fungerar?”

    Yttrandefriheten, som beskriver ett förhållande mellan medborgare och stat, innebär rätten att tala och bli hörd utan risk för repressalier, och det är främst risken att drabbas för repressalier som är närvarande i nationer som saknar yttrandefrihet. Idag när Twitter är den dominanta plattformen för politiska samtal, ska staten ta parti för medborgaren när villkoren för att närvara på den svenska marknaden dikteras. Antagandet att privata företag får göra vad de vill för att de är just privata, är inte sant. Vi har flera myndigheter som dikterar villkoren på den svenska marknaden, som syftar till att förhindra att en aktör blir allt för dominant, eller som ställer krav i medborgarens intresse när så är fallet, så att inte kapitalismen knuffar bort medborgarens möjlighet att praktisera sina fri- och rättigheter.

    Är man intresserad av att inskränka yttrandefriheten, ska man lobba för förändringar i relationen mellan medborgare och stat, inte hänvisa till privatisering, för den privata marknaden regleras i medborgarens intresse.

    Uppdatering 2021-02-08: Nerikes Allehanda publicerar min replik till “Trötter”.

  • Behöver vi SVT för att få kvalité?

    I Sverige antas staten ha bäst förutsättningar för att åstadkomma något som är riktigt bra. Kanske inte för att de alltid vet bäst eller för att marknadsaktörer tenderar vara inkompetenta, utan för att myndigheter har en förutsättning både företag och föreningar saknar: Oändligt med pengar. Det bästa exemplet på detta Sveriges Television (SVT) som får fem miljarder om året av medborgarna genom en obligatorisk skatt, och använder dessa för att konkurrera med aktörer som inte får något anslag alls. Resultatet antas vara ett bevis på att staten gör bättre media än marknaden, eftersom kvalitetsprogram som Stjärnorna på slottet, Carina Bergfelt och Studio natur är produktioner som just SVT har släppt ifrån sig. Antagandet är att SVT är den enda aktören som inte ger avtryck på marknaden.

    Anledningen till att konkurrens leder till kvalité är att publiken kan rösta med plånboken, vilket innebär att det är lönsamt att vara skicklig. SVT har inte kniven på strupen, och kan ohotat göra vad de vill utan att inkomsten påverkas det minsta. Det har till och med funnits diskussioner om att grundlagsskydda deras anslag! Problemet är SVT tar upp plats i medielandskapet utan att bidra till den positiva konkurrensen, för varje minut av tv-tittande som sker på SVT är en förlust för marknaden eftersom staten vann den minuten och således den affären. Över tid handlar detta om färre sålda abonnemang och ett klenare annonsunderlag. Den som säger att Carina Bergfelt inte kan visas på kommersiell tv, räknar inte med de negativa konsekvenserna av skev konkurrens. Samma personer som accepterar att Svevia-ägda Arento AB saboterar för den som försöker livnära sig på hyra ut byggmaskiner, verkar inte förstå att SVT saboterar för den som försöker livnära sig på tv.

    Historien om Systembolaget har lärt oss att skev konkurrens är bättre än ingen konkurrens. Sedan Systembolaget de facto förlorade sin monopolställning till Internet, har man gått från att skuldbelägga sina kunder till att serva sina kunder med ett brett utbud. Mattias Svensson exemplifierar med hur antalet sorters glögg fullkomligt exploderade i sortimentet, och många gillar att nämna hur satellit-tv satte en blåslampa i baken på det brittiska statliga mediabolaget BBC.

    Argumentet om samhällsansvar är inte applicerbart när det gäller tillgången av byggmaskiner, för marknaden kunde sköta detta alldeles utmärkt innan staten blandade sig i. Argumentet om samhällsansvar är ytterst problematiskt när det gäller massmedia, för varför skulle just information (kultur, debatt, nyheter) inte må bra av frihet? Varför skulle inte tvivelaktiga agendor förlora i långa loppet och rapportering av hög kvalité vinna i långa loppet på en fri marknad? Problemet är väl att det är precis det som skulle hända, och att det inte är önskvärt. Debattören Mattias Lindberg:

    Morgan Johansson twittrade nyligen: “Samma dag som Trump tvingas lämna och Joe Biden svärs in som president i USA, så signalerar Ulf Kristersson (M) att han vill gripa makten i Sverige med hjälp av SD”. Justitieministern försöker få allmänheten att associera den politiska oppositionen med stormningen av kongressen i USA. Han insinuerar att det finns risk att Moderaterna kommer att “gripa makten”. Menar han med våld eller?

    Det ironiska är att längtan efter att styra informationen är kontraproduktivt, speciellt när det handlar om att hämma det demokratiska spelet och behålla maktbalansen. Socialdemokraterna själva skulle vara ett bättre parti om de agerade under hotet att förlora makten när de presterar dåligt. Det ligger inte i sosseriets kultur att utsättas för den typen av hot, så när så väl sker, är det självaste demokratin som ifrågasätts. Därför vill man ha kvar SVT, till varje pris. Som Mats Örbrink uttrycker det: “SVT kan alltså bada vidare i pengar i sex år till. Samtidigt som det är en allmän uppfattning i TV-branschen att SVT lider av organisatorisk elefantiasis.” Fri media göra sig icke besvär, för man vet inte vad de publicerar här näst.

  • Tillståndet för yttrandefriheten och big tech år 2021

    År 2021 befinner vi oss i ett läge där yttrandefriheten har privatiserats och ligger i händerna på en handfull gigantiska företag, utan samhällsansvar. Vem som helst kan på lösa och godtyckliga grunder avstängd från Twitter, Facebook, Instagram och YouTube, och för den som drabbas kan konsekvenserna vara avsevärda. Anhängare av totalitära ideologier, främst på vänsterkanten, betraktar detta en önskad utveckling eftersom det flyttar maktbalansen i en mer kontrollerbar riktning: Om obekväma röster förlitar sig på privata bolag med vinstintresse för att höras, kan man få gehör för att utpeka de obekväma som oönskade, och underhålla idén att plattformen blir mer attraktiv bara dessa obekväma röster försvinner. Konton och inlägg anmäls hejvilt, och teknikjättarna samarbetar för att behaga sina användare, eftersom deras affärsmodell bygger på att kunna berätta för sina kunder att användarbasen är stor och lycklig. Totalitära krafter har lärt sig att dra nytta av de kommersiella aktörer som de rent ideologiskt föraktar, och är därför nöjda med att det offentliga samtalet ligger i deras händer. Avstängningar från sociala medier sker ofta koordinerat mellan bolagen för den som blir avstängd blir ofta avstängd från alla plattformar samtidigt.

    I USA händer det faktiskt personer som vill begränsa andras möjlighet att tala fritt faktiskt helt öppet tillskriver negativa attribut till yttrandefriheten på sociala medier. Jag har själv sett hur förklaringen bakom nazismens utbredning berodde just på att Tyskland hade yttrandefrihet. Men de allra flesta säljer in yttrandefrihet som något annat än vad det är. Yttrandefrihet innebär möjligheten att bli hörd när man talar fritt, utan risk för repressalier. “Jag är för yttrandefrihet, men” är inte mycket mer begåvat än “jag är inte rasist, men”. Om man påstår att man är för yttrandefrihet “men” med tillägget att man t.ex. måste bära negativa konsekvenser efter att ha yttrat sig, så är man lika mycket mot rasism som den som inte är rasist, “men”. Den personen kommer aldrig någonsin leva upp till sitt rykte om att vara för yttrandefrihet, aldrig försvara den friheten, aldrig försvara någon som drabbas av att inte kunna bli hörd, och förmodligen aldrig någonsin ta reda på vad ordet, som är så gynnsamt att använda som delbeskrivning av det egna jaget, över huvudet taget betyder. “Det är ingen mänsklig rättighet att få posta inlägg på Twitter” kan det heta, ironiskt nog från personer som skulle betrakta en avstängning från sociala medier som en enorm inskränkning.

    Jo, möjligheten att yttra sig är en mänsklig rättighet. Den som åtnjuter mänskliga rättigheter har äganderätt, tankefrihet, rätt att betraktas som oskyldig till motsatsen bevisas, rätt till likabehandling och rätt till hjälp från domstol. Och den som åtnjuter mänskliga rättigheter har friheten att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser, och en stat som försvarar sina medborgares mänskliga rättigheter kan inte lämna frågan om yttrandefrihet bakom sig bara för att det idag är privata aktörer som möjliggör den. Om vi höjer den högsta nivån av möjlighet att nå ut med sitt budskap, tack vare Twitter, gör vi bara fallhöjden högre för den som stängs av. Ibland föreslår yttrandefrihetens fiender att den som vill ha yttrandefrihet kan bygga sin egen plattform, men det förslaget presenteras givetvis under vetskapen det inte går. För att nya aktörer ska ha en chans behöver konkurrensen fungera bättre, men det finns fler problem: Konspirationsteoretiker och extremhögern. En plattform som t.ex. Parler har inget annat att erbjuda sina användare än det fria ordet, vilket attraherar människor som högaktningsfull struntar i de inskränkningar som faktiskt finns i olika stater, som t.ex. hets mot folkgrupp och olika typer av hot. En konsekvens blir att användarbasen inte attraherar “vanliga människor”, en annan att ingen app-butik eller webbhotell vill handskas med dem. Skulle man komma runt detta problem, kan du ändå inte gå från noll användare till något som kan tävla med t.ex. Facebook med sina knappt tre miljarder användare. Man kan alltså konstatera att konkurrensen har satts ur spel, och en kortsiktig lösning på det problemet är att stater ställer krav på sociala medier att faktiskt ha högt till tak, med en gräns som går vid hot, uppvigling och liknande.

    Fria nationers konkurrensverk har inte lyckats tjänat sitt syfte. Det skulle vara lättare att nöja sig med att lägga vissa mänskliga rättigheter i privata företags händer om det fanns mer mångfald. En godtycklig avstängning från en plattform skulle vara lättare att acceptera om det fanns flera likvärdiga konkurrenter att gå till istället. Och även om så vore fallet, är det inte konstigt att en fri nations stat ställer krav på aktörer som är verksamma hos dem. Den som vill använda den Svenska befolkningen och deras offentliga samtal som underlag till sina kunder, borde vara ett självklart mål för statens motkrav på att garantera att taket är tillräckligt högt för att tillgodose alla nationens medborgare. Företagens morot för att få tillgång till ländernas medborgare ska vara att även medborgarna kan få något tillbaka. Ställs inga sådana motkrav kommer yttranden av den typen som yttrandefriheten syftar till att skydda, göras i rädsla att förlora sin chans att bli hörd. I värsta fall kommer medborgaren idka självcensur. Så att man säger sig vara för yttrandefrihet betyder ingenting. För att avgöra om någon är för yttrandefrihet måste man titta på till vilken grad de försvarar sin meningsmotståndares rätt att, utan hänsyn till konsekvenser, tala och bli hörd. Att bereda rum för oppositionella åsikter och mot vilka svåra ställningstaganden som helst, ska vara lika självklart som nolltoleransen mot överträdelser i form av t.ex. hot och uppvigling.

    En redigerad version av denna text publicerades i första numret av Humanisten år 2021.

  • Vilken rätt har man att posta på Twitter?

    Twitter stänger av folk som man inte tycker bidrar till deras plattforms framgång, och många anser att privata företag minsann ska få agera hur de vill, vilket givetvis är en bra grundprincip. Det är dessutom en princip som sällan hänvisas till när IT-jättarna vill sparka personer som t.ex. vill gå med i facket, utan nästan bara när man håller med om att gärningen är positiv, som t.ex. när Donald Trump blev bannlyst från Twitter.

    Yttrandefrihet beskriver ett avtal mellan en medborgare och en stat. Vad är egentligen yttrandefrihet? Wikipedia beskriver det så här:

    Yttrandefrihet omfattar en frihet att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning.

    Yttrandefrihet är möjligheten att yttra sig och att göra det konsekvensfritt. FN beskriver yttrandefrihet så här:

    Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.

    Alltså möjligheten att yttra sig och att göra det konsekvensfritt. Men det är en relation mellan medborgare och stat, inte en relation mellan content producer (användaren) och content publisher (t.ex. Twitter). YouTube (som också gärna stänger av folk) har i skrivande stund två miljarder aktiva användare, Twitter har 320 miljoner, Instagram har en miljard och Facebook har knappt tre miljarder aktiva användare. Inte många stater kan mäta sig med detta, så det verkar alltså gå att privatisera bort yttrandefriheten. Om yttranden garanteras av staten, och staten låter ett privat företag tillhandahålla möjligheten att yttra sig, kan man peka på sina meningsmotståndare och säga att detta inte handlar om yttrandefrihet. Och nu är det IT-jättarna som bestämmer, vilket har introducerat ett nytt problem:

    Eftersom staterna ansvarar för medborgarnas rättigheter, men det är marknaden som erbjuder möjligheten att praktisera rättigheterna, kan vissa stater anse att de har ett förhandlingsläge som kan gynna makten. Man kanske kan dra nytta av att ha privatiserat bort sitt ansvar för medborgarna? Jo, vi har sett exempel där t.ex. Kina har ställt krav på inskränkningar för att tillåta nätjättarnas närvaro.

    En bra konkurrenssituation hade löst problemet. Om vi hade haft fem olika “Twitter”, så kan man vara mer tolerant mot principen att privata företag får göra som de vill, för om man blir avstängd från den ene kan man alltid gå till den andre. Då blir avstängningar en del av konkurrensen. Men utan en sund konkurrens, eller i en situation som i det närmaste liknar en monopolställning, försvagas det skälet. Konkurrensverken borde ha varit lite mer närvarande i vad som händer på marknaden.

    När vi nu är där vi är, där de stora givarna till yttrandefrihet kommer från en privat marknad som mer eller mindre är monopoliserad, är det märkligt att se ett påhejande av att vissa stängs av. Det är också märkligt att vi accepterar att vår stat, som garanterar vår frihet, inte lobbar mot detta. Formellt sett har vi svenskar fortfarande såklart yttrandefrihet, för både jag och Donald Trump kan skriva precis vad vi vill, utan rädsla för något, på våra respektive hemsidor, men läsarna och publiken finns hos nätjättarna – det är där yttrandefrihet skulle kunna praktiseras på riktigt. Den som inte har tillträde till rummet där alla är, kommer inte uppleva sin möjlighet att klottra på lappar som ingen får läsa som en lösning på den utmaning vi står inför, nu när även socialister har förlikat sig med att vår frihet ligger i händerna på privata de facto-monopol.

  • “Varför kritiserar ni bara islam?”

    Alldeles för ofta får man som sekulär frågan varför man bara hackar på den religion man kritiserar just nu. Svaret är att man troligtvis bemöter den som talar. Förra årtusendet, när kristdemokrater motionerade om att kriminalisera hädelse och att biologiundervisningen i skolan skulle kompletteras med en undervisning i kreationism, ställde många frågan varför vi kritiserar kristendomen istället för islam. Idag, i ljuset av attentaten mot tvillingtornen, mot Charlie Hebdo-redaktionen och hotbilden mot Lars Vilks, ställer sig många frågan varför vi kritiserar islam istället för kristendomen. (Nazism brukar nästan alltid vara tillåtet att kritisera, bortsett från en och annan “men judarna då”-kommentar.)

    Svaret är egentligen självklart. Vi sekulärhumanister ogillar allt irrationellt motiverat våld, och vi svarar den som tar sig ton. Just nu råkar muslimer vara en ganska stor och ganska högljudd grupp som ställer till med ganska mycket besvär. De allra flesta muslimer vill inget annat än att leva i fred i ett samhälle vars uppbyggnad de själva bidrar till, och så länge vi låter en rasistisk och våldsverkande minoritet företräda islam, undergräver vi drömmen om det harmoniska och mångkulturella samhället.

    Anders Lindberg säger att man sparkar nedåt när man angriper muslimer, men det är inte helt självklart sant. Muslimer har en stark ställning gentemot staten, och muslimska föreningar får olika typer av projektbidrag utbetalda. Muslimer har en stark ställning i samhället, och när hatbrott riktas mot muslimer väcks oerhört starka känslor, med rätta. Muslimer är dessutom den största etniska gruppen i Sverige, med åtminstone 810.000 anhängare (vilket motsvarar drygt 8% av befolkningen) år 2016, med en ökande trend.

    (Läst 2020-09-05.) Att kritisera islam är inte att sparka varken nedåt eller uppåt, för i ett civiliserat samhälle saknar idéer rättigheter, och att kritisera muslimer är inte med nödvändighet att över huvudet taget “sparka”, och inte med nödvändighet “nedåt”.

    Det kan alltså finnas goda skäl att kritisera kristna dogmer när kreationism jämställs med biologi, och det kan finnas goda skäl att kritisera muslimska dogmer när terror jämställs med västerländsk religionsfrihet. Det bästa sättet att slippa kritik är att inte ta sig ton, men det bästa man kan göra är att säga sin mening och bevilja meningsmotståndaren samma frihet, även om han är sekulär.

  • Systematisering av tanken på avsked vid åsiktsyttring

    Bakgrunden till detta inlägg är att Alexander Bard har fått sparken från TV4-programmet Talang på grund av att han uttryckte en olämplig åsikt på Twitter. Som amatörmusiker känner jag Alexander Bard främst som låtskrivare och popstjärna, så jag gissar att det passade honom som handen i handsken sitta i juryn i ett talangjaktsprogram i tv. Bard har själv tävlat i Melodifestivalen flera gånger, både som låtskrivare (t.ex. “Driver dagg faller regn” och “En dag”) och som artist (t.ex. “Temple of love” och “You’re not alone”). Dessutom är han en prominent låtskrivare med hit-låtar som “The way you are” och “Where were you last night” på sitt CV, författare och visionär. Jag minns speciellt ett tillfälle när han föreläste i Örebro under ett evenemang (“Framtidsdagarna”) tillsammans med författaren Douglas Adams. Det var givetvis en ynnest att lyssna på Adams, men det var helt klart Bard som gav lyssnaren mest långvarig behållning. En av Bars poänger var att vi i framtiden skulle umgås på nätet och att relationerna skulle vara mer lösa – lättare att skapa och lättare att bryta upp. Som framtidsvisionär har jag inga invändningar mot Bard – han har en tendens att ha rätt – men hans åsikter är ytterst diskutabla, vilket jag säger utan att kategoriskt säga att han har rätt eller fel. Tvärt om, jag närmar mig denna situation så ödmjukt jag absolut kan, för jag vet att vissa frågor väcker reaktioner som skymmer de principer jag vill skriva om. Som exempel, jag minns när programmet “Ekdal och Ekdal” i SVT skulle diskutera Public Service, och den gästen som var skeptisk till rådande system, Katarina Barrling, var tvungen att stryka förespråkarna medhårs, men fick ändå inte komma till tals, medan förespråkarna av nuvarande system fick prata fritt utan krav på att erkänna eventuella poänger hos skeptikern. Vissa frågor är känsliga! Ett annat jättebra exempel på det är skatteplanering. Tjänar du mycket pengar i Sverige så skatteplanerar du. Det spelar ingen roll om du är vänsterpartist eller sosse, du skatteplanerar. Men Leif Östling ifrågasatte systemet med frasen “vad fan får jag” och fick sparken direkt. Innan han fick gå, hade han dragit in 180 miljoner till välfärden, så även om samhällets svaga hade nytta av honom är vissa frågor helt enkelt för känsliga.
    Om jag ska vara mina principer trofast, så skaver det lite att gnugga händerna åt att Alexander Bard fick sparken även när jag gör en illvillig tolkning av det han skrev (som i sin mest välvilliga form kan summeras till att man har ett individuellt och personligt ansvar över sitt liv, men som definitivt lämnar öppet för mycket annat). Om man bortser från principerna och ska bedöma om det var bra eller dåligt att han fick sparken, så tänker jag inte ens ha en åsikt. Han klarar sig. Han är företagsam och han har andra uppdrag. Vissa brukar påpeka att det är barn som tittar på talangjaktsprogrammet i fråga, vilket må vara hänt, men hänger barnen på Twitter är de vana vid att folk tycker olika, och gör de inte det så vet de förmodligen inte vad Bard tycker i olika frågor. Men hur är det för andra som uttrycker diskutabla åsikter? Möjligheten att ha fel (utan att jag tar ställning till att det är det som har hänt – jag diskuterar principen) och att vara trygg i att man inte får sparken från sitt jobb och förlorar sin försörjning, är ytterst viktig för att personer i mer utsatt ställning ska våga pröva sina åsikter. Den är ytterst viktig för att personer som anser att det har något att säga för att förbättra samhället, ska våga säga det som de anser behöva sägas. Det var inte länge sedan Kakan Hermansson förlorade sitt kontrakt med Audi för att hon uttryckte polisförakt, vilket förmodligen sved lite mer än för Bard. Jag har förvisso lite större förståelse för det, eftersom Hermansson trots allt skulle vara Audis ansikte i Sverige, men det känns verkligen som att jag behöver hålla ner antalet standarder jag förvaltar för att kunna närma mig dessa händelser på ett hyfsat objektivt sätt. Så jag ser helt enkelt inte rädslan för att prata som en lösning. Det är snarare tvärt om! Svara Bard! Visa hur man kan tycka istället! Debattera och ventilera!

  • Längtan efter diktatur är en förförisk fälla

    Nyligen bestämde Sydsvenskan att en av deras ledarskribenter inte längre skulle få producera text åt dem, på grund av ett olämpligt inlägg på Twitter, och handgnuggandet bland totalitära människor kan närmast liknas vid när Hanif Bali fick ta “time out” från Twitter. Det är väldigt svårt att diskutera principer med människor som inte är vana att systematisera. När man beklagar sig över att någon som tillhör åsiktskorridåren drabbas av någon form av deplattformering, är det lätt att få medhåll. Men om personen som deplattformeras istället tillhör en åsiktsminoritet, antas han ha sig själv att skylla, för att han borde ha tänkt sig för. En fågel född i en bur tror att flygning är en sjukdom och en människa som inte har något annat att säga vad påbjuds av massan tror att det fria ordet är samhällsstörtande – det är därför vi har en Svergiebildsmyndighet och ministrar som angriper debattörer personligt som utmanar deras utstakade vägar.
    Principen om självcensur i rädsla för konsekvenser har vi lånat från kommunistisk diktatur. Inte minst Sovjetunionen ända in på 1980-talet och Rysslands Putin därefter betraktar principen som effektiv och värd att vårda (för att inte tala om Mussolini). Men varför gillar goda människor principer från onda Ryssland? Det är väldigt lätt att låta sig förledas av totalitära principer, speciellt i den speciella miljö som Sverige är. Jag skulle kunna skriva precis hur mycket som helst om hur Sverige har förändrats under min ringa livstid, men vi befinner oss just nu i ett ganska bra läge. Majoriteten är god, majoriteten önskar (åtminstone vissa av) sina medmänniskor väl, medan nynazisterna är en minoritet – en högljudd och farlig sådan, men ändå en minoritet. Borde det inte då vara självklart att lojalitet mot den stora massan är bra, och att självcensur under hotet om deplattformering är effektivt? Just nu är det så, men principen håller inte. Majoritetens makt och dess förmåga att tysta minoriteter, attraherar korruption och totalitarism. I ett samhälle där individens frihet är låg, är det enkelt att skifta makt till staten, och således attraktivt för onda krafter försöka ta sig in. Är det något historien lärt oss, så är det detta. Anklagelsen om uppfylla Godwins lag från personer som förväxlat “att lära sig av historien” med “att använda nazistreferenser som personangrepp” förhindrar mig att exemplifiera.

  • Den impopulära pressfriheten behövs

    Pressfriheten beskriver ett förhållande mellan medborgare och stat. Den innebär att man fritt får sprida åsikter och påståenden i textform, utan att behöva bekymra sig om censur. Pressfrihet är en grundläggande komponent i ett demokratiskt samhälle, och i Sverige är pressfriheten grundlagsskyddad, vilket betyder att regeringen inte kan åsidosätta den. Före Internet var pressfriheten inte särskilt ifrågasatt i Sverige, för pressfriheten var inte särdeles utmanad. Det enda sättet för information att få spridning, var att gå via en redaktion som gjorde ett noggrant urval på vad som skulle publiceras. Den som tryckte stenciler, hyrde ett flygplan och spred dessa för vinden, betraktades som lite stollig redan på min tid. Han utgjorde inte ett större hot än den skäggiga mannen med den handritade skylten på magen i Speakers’ Corner. Pressfriheten var populär när den egentligen inte behövdes.
    Idag finns en opinion som vill avveckla pressfriheten, ofta med de mest nobla intentioner, men tyvärr lika ofta helt utan någon konsekvensanalys. Alternativmedia, såsom Joakim Lamotte eller någon av Sverigedemokraternas propagandaorgan, sprider fördomar och falska nyheter. Man angriper skyddsvärda grupper som t.ex. människor med utländsk härkomst eller människor som är anhängare av islam. Ingen tycker väl att något sådant är bra? Tyvärr måste man leva med att även åsikter och påståenden man starkt ogillar sprids, och att dessa får spridas. Skulle vi formulera en princip som skyddar den ene från att behöva riskera exponering för sådant, blir konsekvenserna än värre för den andre, för det är alltid minoriteter och människor som avviker från normen som drabbas när pressfriheten inskränks. Alltid. Det är sant även när det är den snällaste tänkbara människan driver åsikten att man visst ska “få skriva om vad som helst, men…”
    Om man dessutom löper en risk att bli stämd för att man publicerar ett gräv, kommer självcensuren som ett brev på posten. Ett aktuellt fall är just Joakim Lamotte som lyft att Tomas Åberg (anlitad av staten för att få bort näthat från sociala medier) har djurförbud på grund av tidigare fall av djurplågeri, vilket Åberg gärna hade velat hålla hemligt. Man kan tycka att jag som betalar Åbergs lön har rätt att veta vem han är. Medborgare som tyst och nöjt betalar sin skatt utan att kräva någon genomlysning och utan att ifrågasätta hur pengarna används, är de människor som möjliggör att maffian kommer över välfärdspengar och att terrorister får projektbidrag. Människor med för lite skepticism och för mycket betalningsvilja, kan snabbt rasera ett samhälle. Här har media ett ansvar. I Åbergs fall gick åren, utan att media visade något intresse. I det vakuum som uppstod trädde Lamotte fram, och det är ingen överraskning att inte alla blev nöjda. Lamottes osmidighet gav således vatten på kvarn åt dem som längtar efter ett totalitärt styre och diktatur. Man ska visst “få skriva vad som helst, men…” förvandlades snabbt till det mindre sofistikerade “man ska inte få påstå vad som helst”, som snarare är ett vedertaget sätt att uttrycka sin önskan om att skydda den goda makten från den onda medborgaren.
    Falska berättelser sprids som snabbast under tiden från det att alternativmedia publicerat en berättelse till dess att gammelmedia tagit upp berättelsen, som t.ex. den om Tommie Lindh. Ibland har såklart alternativmedia rätt, som t.ex. att svenska skattebetalare försörjer iranska ministrar, men det är inte konstigare än att Flashback ibland har rätt. Och ännu värre, ibland får berättelser fortgå, utan att gammelmedia varken försöker bekräfta eller dementera. Lösningen på problemet heter mer journalistik, inte mindre journalistik.
    I Sverige är staten en enorm aktör i mediabranschen. Staten driver flera radiokanaler, tv-kanaler och streamingtjänster och man satsar både på licensfinansierade kanaler (som t.ex. SVT1 och SVT2), abonnemangsfinansiering och reklamfinansiering (C More-kanalerna , TV4, Sjuan, TV12, TV4 Fakta, Sportkanalen, TV4 Film och TV4 Guld). Dessutom ger man finansiellt bidrag till vissa utvalda tidningar, inte minst ETC. Förutom en handfull tidningar (främst DN, SvD, Aftonbladet och Expressen) är man antingen statsägd, statsfinansierad eller utom tävlan när det gäller journalistik (t.ex. tv-kanalerna TV3 och Kanal 5). Summan av beroendet till staten är alltså ofantligt, och således är den grupp som tjänar på att misstänkliggöra fri journalistik, så som t.ex. Joakim Lamotte, Kvartal eller Emanuel Karlsten, nästan ofattbart stor.
    Men fri journalistik är inte alltid dålig (särskilt inte Kvartal eller Emanuel Karlsten). Den kritiseras för att den alltid konkurrerar med statligt kontrollerad media om publikens uppmärksamhet och tid. Och även om fri journalistik alltid vore dåligt, har man mer att vinna på att låta journalistik tävla om kvalité istället för lagligt existensberättigande eller statligt gillande, som i sin tur är kopplat till pengar. Att förbjuda yttranden man ogillar, är självdestruktivt för alla som inte är en enväldig härskare. Så även om jag tror att Joakim Lamotte kommer att förlora i rätten mot Tomas Åberg, så finns det något vackert i att någon tog bollen, trots att priset är högt. Och det vore en seger för det fria ordet om Lamotte vann, trots att han inte (längre) är en Af Staten Godkänd Journalist. För vad som är sant och vad som är falskt, ska avgöras genom olika infallsvinklar från en källhänvisande journalistkår, av en källforskande allmänhet. Inte av någon fakta-auktoritet, speciellt inte om den som utger sig för att äga fakta heter Twitter eller Facebook.

  • Svensken längtar tillbaka till den starka staten

    När Lars Vilks ritade en karikatyr av “profeten” Muhammed var det många som reagerade med förskräckelse. Religionsfriheten är ett tveeggat svärd där både den som tror på gudar och demoner får praktisera sin tro, och den som inte tror får trotsa religiösa regler, utan hänsyn till begränsningar. I ett fritt samhälle kan man inte tillåta det ena utan att tillåta det andra. Att någon förfaras över att man får driva med, eller rent av riva ner, konceptet med en profet som företräder Universums skapare, är inte konstigare än att jag förfäras över att folk fortfarande ansluter sig till tvivelaktiga religioner. Och det är något bra – det är när idéer möts som man lär sig nya saker. Men jag är inte riktigt lika imponerad över de som anser att religionsfriheten kommer med ett underförstått ansvar att inte praktisera den. Alltså tanken på att man får kritisera religion, men endast om man väljer att avstå. Och jag är direkt förfärad över de röster som säger att man får skylla sig själv om man så gör – har man ritat en karikatyr av Muhammed så kommer man utsättas för våld “och jag är trött på att betala för Lars Vilks skydd”.

    Svensken är van att staten äger informationsflödet, och endast i modern tid har mångfalden i ljud och bild varit så stor som vi upplever den idag. Alldeles nyligen (sent 1980-tal) släpptes privata aktörer in i radio- och tv-marknaden och sedan dess har även Internet möjliggjort spridandet av i princip vad som helst i form av ljud och bild. Detta har resulterat i ett fullkomligt legitimt förfärande av nya infallsvinklar, som aldrig någonsin skulle ha lyfts av mediemonopolet. Men det finns en oroväckande tendens, som vuxit ur myllan av avskaffandet av informationsmonopolet. Den f.d. public service-journalisten Joakim Lamotte har kommit på att han kan nå en betydligt större publik genom att producera material på Facebook istället för på SVT, men för att göra det måste han appellera till andra säljargument än vad SVT gör. Han har hittat ett narrativ som fungerar ur kommersiell synvinkel, vilket innebär att han idag har en betydligt större publik för sina inslag än vad SVT har på sina – med mycket god marginal.

    Den som inte drar alla medhårs får många fiender, och Joakim Lamotte råddes av polisen att bära skyddsväst när han utför sitt arbete. För att detta skulle uppmärksammas valde han att fortfarande bära skyddsvästen i en direktsänd tv-debatt. Detta genererade (med rätta) många nedlåtande kommentarer, men återigen blottades svenskens problem med frihet och mångfald. Vissa uttrycker att fri journalistik bygger på att denna frihet ska avstås och lämnas till staten, andra att Lamotte får skylla sig själv att han utsätts för hot – han är inte objektiv. Det finns lika många objektiva vinklar som det finns mediekonsumenter, då objektivitet i bästa fall används synonymt med “medhåll”. Men egentligen är det mångfalden av nyhetsurval, narrativ och infallsvinklar som skapar objektivitet, eftersom konsumenten då kan jämföra dessa mot både varandra och sin egen kunskap. Det är inte den som längtar tillbaka till monopolet som är objektiv, den är subjektiv sitt förhållande till den rådande maktbalansen.

  • Swishhora – anklagan och försvar

    Den 27/12 2019 diskuterades nyord i Sveriges Radio P4 Stockholm, och ett ord som togs upp var “swishjournalist”. Den manliga programledaren förklarade ordet så här:

    Swishjournalist skulle jag säga att det är någon som säger sig vara journalist och som då inte tillhör ett mediehus men som tar in pengar eh… på… via Swish, alltså då att man… man tigger pengar helt enkelt för att få fortsätta och… och verka. Jag kallar dem ju swishhora… eh… för att jag tycker att det är någonstans… jag tycker inte att dom är… man kan vara journalist visserligen utan och arbeta i något mediehus, men det här är ofta åsiktsmaskiner som inte då skulle jag kalla journalister utan debattörer istället.

    Det är inget fel att journalister har narrativ, eller att man kallar journalister för debattörer – ovanstående citat visar att även skattefinansierad journalistik bedrivs med ett narrativ. Däremot har inte alla i Sverige samma möjlighet att få höras eller synas i etermedia och alla får inte anslag från staten, och då får man ta betalt via andra kanaler. Vissa förlitar sig på frivilligfinansiering (t.ex. swishjournalister), andra på abonnemang, andra på reklam, andra på pay per view, och så vidare. Men det alla dessa har gemensamt med skattefinansierad journalistik är att har man det som jobb, behöver man troligtvis få betalt för sin insats. Affekten från Sveriges Radio beror förmodligen egentligen inte på Swish som sådant, utan på Internet: Vem som helst kan konkurrera om konsumenternas tid. Detta borde dock inte vara ett hot, för Sveriges Radion har alla möjligheter i världen att konkurrera med vilken swishjournalist som helst i kvalité, leveranssäkerhet och leveranstäthet.

    Kanalchef Sofia Taavitsainen kommenterar händelsen så här:

    Språkbruket var ytterst olämpligt. Redaktionen står inte bakom vare sig ordvalet eller resonemanget om swishjournalistik som fördes i morgonsändningen i fredags.

    Staffan Dopping skriver på sin Facebook-sida:

    En programledares nedlåtande epitet om journalister som finansierar sitt arbete  med frivilliga bidrag har idag kommenterats av dennes chef, P4 Stockholms kanalchef Sofia Taavitsainen. Det framstår som att a) ledningen anser att det här var en allvarlig förlöpning av medarbetaren och b) att grunden till att programledaren kallade vissa journalister för swishhoror var missförstånd och “dålig påläsning”. Vidare: c) Att den andra programledaren fnissade och höll med sin kollega i studion har inte kommenterats från ledningshåll.

    Jag ställer mycket högre krav på det material som Sveriges Radio levererar än på det som t.ex. reklam- och abonnemangsfinansierade Dagens Nyheter, eftersom finansieringen av Sveriges Radio både är dyr och obligatorisk. Vad swishjournalisterna gör eller inte gör, för mig inte i ryggen. De agerar på en fri marknad och de tar inte mina pengar. Däremot har alla skäl att vara ytterst besvärade av vad vi gör mot dem. Det finns till och med exempel där fria journalister utsatts för fysiskt våld.

  • Det regressiva årtiondet är äntligen över

    Med ny teknik sker förändringar, och med förändringar kommer moralpanik. Teknikutvecklingen under 1900-talet har var varit fantastisk. Det var under 1900-talet vi fick tillgång till tv- och radiosändningar, som båda hade en så pass stor genomslagskraft att regeringen snabbt förbjöd dem båda – staten och endast staten skulle ges en röst i dessa farliga medier.

    I och med att teknikutvecklingen fortsatte kunde konsumenter på 80-talet komma åt andra tv-sändningar än statens, t.ex. genom parabolantenner som fångade upp signaler från satelliter från främmande länder, och till slut såg sig staten besegrad och “avreglerade” radio- och tv-marknaden. Förvisso kom avregleringen med en hel drös av restriktioner och förhållningsorder, men det spelade ingen större roll, för i och med den fortsatta teknikutvecklingen har dessa medier förlorat relevans.

    För det första fortsatte staten att sabotera balansen i marknaden genom att kräva dyra licenser av de privata aktörer som ville verka där, och för det andra plöjde man ner miljarder i egna mediabolag som konkurrerade med de stackars satar som höll sig framme.

    Det var på 2010-talet som maktbalansen gjorde en helomvändning då gemene man skaffade sig var sin ständigt internetansluten portabel superdator som man alltid bar med sig – den “smarta telefonen”. Och i sina enheter skaffade man sig datorprogram som möjliggjorde kommunikation med i princip vem som helst. Sociala medier. Inget har vitaliserat demokratin och det fria ordet så mycket som detta. Som exempel har en privatperson från Göteborg, Felix Kjellberg, över hundra miljoner prenumeranter på sin kanal på videoplattformen YouTube, vilket kan jämföras med The New York Times som har ungefär fyra miljoner. Den makt som traditionell media en gång åtnjutit, är idag helt borta.

    Med maktförskjutningen har också narrativet och agendan förändrats, enligt många till det sämre.

    Sedan gemene man fick en röst, har vi lärt oss mycket om svensken, mycket som vi inte velat veta. Jag vill ge tre exempel på obehagliga sanningar.

    1. Det dödliga våldet har minskat, och generellt sett ser utvecklingen positiv ut. Men i och med att alla har en röst, måste gammelmedia berätta om det våld som faktiskt sker, för att undkomma anklagelsen om en driva en agenda. Detta ger i sin tur gemene man uppfattningen att samhället är våldsamt och regeringen saknar kontroll över läget. Det orsakar en förskjutning även av den politiska makten, som traditionellt tillhör socialdemokratin.

    2. Trots att socialdemokratin vill allas väl, är 80% av alla röstberättigade beredda att rösta på något annat parti, och 25% är beredda att rösta på ett nationalistiskt parti med rasistiska rötter: Sverigedemokraterna.

    3. Svensken är beredd att betala av sina surt intjänade och skattade pengar för agendadriven journalistik, som spelar på folks känslor. Journalister som Tim Pool och Joakim Lamotte beskriver Sverige som ett land där det finns problem, ett land som hade kunnat styras bättre och där alla inte har tillgång till tryggheten att röra sig fritt när som helst eller överallt.

    Dessa tre punkter säger oss att svensken är ond i ett gott land, och är långt ifrån förtjänt att tala fritt. Samtalet ska regleras, och bråkstakar ska stängas ute. Makten ska tillbaka till ledarskribenterna.

    Tio år har gått, och dramatiken är över. Så här ser 2020-talet ut:

    1. Gammelmedia har berövats redan sin makt, och relevansen kommer inte längre försöka erhållas genom att svartmåla sociala medier eller konkurrenter. De kommer bli relevanta för sin nyhetsbevakning.

    2. De problem som faktiskt finns i Sverige kommer att upphöra att vara problem när de förutsättningslöst får diskuteras, utan att någon på vänsterkanten anser att man bara vill svartmåla en felfri regering eller att någon på högerkanten kan påstå att regeringen mörkar rådande situation.

    3. Det fria ordet kommer att hyllas. Den fantastiska mångfald av åsikter och infallsvinklar som vi inte ens visste fanns före sociala mediers intågande, och som orsakade kalabalik, åsiktspolisande och i vissa fall till och med avsked från jobbet, kommer framöver att betraktas som en tillgång. Att idéer, hur gamla de än må vara, får utmanas, ifrågasättas och testas, kommer leda till att de sämsta idéerna avfärdas och att de bästa idéerna sprids.

    Jag tror att vi lämnar det regressiva och utvecklingsfientliga bakom oss, och att vi går en ljus och progressiv framtid till mötes.

  • Hotet från swishjournalistiken

  • Svenska simförbundets relation till slöjan

    Hur fritt är ordet på Internet? På Internet kan vem som helst höras, och vem som helst kan säga precis vad som helst, brukar det heta. Rent tekniskt är det korrekt. Vem som helst kan publicera, helt utom räckhåll för regeringens förgiftade tentakler, men det betyder absolut inte att vem som helst kan läsa. Om din hemsida ska vara sökbar på Google måste den leva upp till de kriterier som är viktiga för Google. Om du publicerar på någon annans plattform (t.ex. Blogger, Twitter eller YouTube) så har du ingen yttrandefrihet alls – du bidrar till deras plattform för att deras plattform ska bli kommersiellt framgångsrik. Om du blir utsparkad, så är du inte censurerad, du är bara inte längre någon som får vara med och bidra till plattformen, eftersom du anses vara dåligt för det som är viktigt för dem. Pengar. Varken Google, Twitter eller någon annan är i branschen för att hedra goda principer. De är kapitalister, rätt och slätt, påhejade av personer som hellre försvarar pengars fria marknad än idéers fria marknad.

    Många små fiskars gnäll på en eller några få storas inlägg är ett dilemma. Hur ska en plattform hantera att en väldigt populär aktör får klagomål från många impopulära aktörer? Dilemmat har gett upphov till termen “get woke, go broke” – man sviker de som genererar pengar för att man lyssnat på den som skriker högst. Exemplen på finansiella bakslag finns det gott om, inte minst rebooten på filmen Ghostbusters från 2016, vars intäkter hamnade någonstans runt åttiotusen dollar över blotta produktionskostnaden.  Produktionsbolaget ville ha ett varumärke för att kunna nå ut med en ny B-film, men de ville inte veta av personerna som har en relation till varumärket. Och är man dessutom under föreställningen att man är ofelbar som marknadsaktör, så är det naturligtvis hos kunden som problemet ligger, så mot bättre vetande biter man gladeligen handen som föder en.

    I det liberalistiska tankegodset ligger den (således) ytterst besvärande uppfattningen att yttrandefrihet är något bra, och “klassiska liberaler” som t.ex. Carl Benjamin (känd på YouTube som Sargon of Akkad) har verkligen lyckats reta upp anhängare av mer totalitära system. Trots att Patreon, som förmedlade hans lön, tjänade gott om pengar på att ha honom i sitt stall, så valde man att utesluta honom för att statuera exempel. Och med honom förlorade Patreon bl.a. Markus “Notch” Persson, Sam Harris och Jordan B. Peterson, vilket förmodligen blev en dyr affär. Själva hävdar Patreon att de förlorar pengar på den snabba tillströmningen av nya kunder.

    Carl Benjamin klarar sig alltid, men nyligen fick Ulla Gustavsson sparken som ordförande i Svenska simförbundet på grund av att hon hade uttryckt negativa associationer till fenomenet att skyla barn i slöja. Uttalandet innehöll negativa stereotyper, och resulterade till inget mindre än att hon fick gå. Kanske var det rätt, kanske var det fel, men det råder inga tvivel om att försörjningen står på spel när man vädrar sina åsikter. Även om det var rätt att peta Gustavsson så måste vi förhålla oss till att viljan att ventilera kontroversiella åsikter kan sjunka när man riskerar att förlora jobbet som konsekvens. Och om det så verkligen sker, så rör sig samhället åt fel håll.

    I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 19, står: “Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” Men helt oberoende av gränser är man inte om fel uttalande leder till avsked.

    Frågan om slöja är inte helt okomplicerad. Muslimer generellt ställer inga särskilda krav på att kvinnor ska ha slöja, utan det är ortodoxa och ganska fundamentalistiska inriktningar som kräver slöja. Plagget kommer från början från en patriarkal maktstruktur där kvinnors skönhet inte får exponeras för andra än hennes man, så den ursprungliga anledningen till att barn inte har slöja är att barn inte förekommer på den sexuella marknaden. Det finns alltså orsaker att den nya trenden med barnslöja väcker reaktioner, men Ulla Gustavssons uttalande innehöll antaganden. Rimligtvis skulle barnslöja idag kunna vara ett resultat av kulturell appropriering, och således harmlöst. Så även om man tycker att Gustavsson förtjänade att få sparken, så bör man fundera på vad det gör med samhället på sikt.

  • En kort kommentar om två statliga övergrepp mot folket

    David Eberhard har skrivit en bok, Det stora könsexperimentet, där en inläsare förvanskade innehållet så att den skulle passa hans egna agenda. Postmodernism, som är en rimlig inriktning inom konsten, är inom epistemologin helt förkastlig, vilket Eberhard mycket väl vet. Men det slumpade sig så att det statliga förlag som gav ut boken som talbok, har en inläsare anställd som lät sitt vurmande för postmodernismen korrumpera honom till den grad att han på eget initiativ infogade sin agenda i Eberhards bok. Han kompletterade med egna kommentarer. Tanken på ett sanningsministerie ligger inte långt borta, men tack och lov drog förlaget tillbaka den felaktiga inläsningen. Vi kan bara hoppas att allmänheten även framöver är på sin vakt när staten hanterar litteratur, för i t.ex. Vänsterpartiet är detta övergrepp helt rimligt.

    Och så vill jag nämna att statlig media definierar “normalbegåvad” efter läshastigheten. Har man läs- och skrivsvårigheter eller t.ex. något annat fysiskt handikapp, får man sin intelligens avfärdad. Personligen känner jag många som rent objektivt kan benämnas som intelligenta, trots att de av olika anledningar inte kan läsa speciellt fort. Denna gång kan jag åtminstone inte beskylla SVT för att vara politiskt korrekta. Alltid något.

  • Fri som i öl eller fri som i frihet?

  • Apropå att P3 driver med spelmissbruk: Vad får man skämta om?

    Bland unga är partier på ytterkanten mer populära än mittenpartier. De är inte bara mer polariserade i sina åsikter, utan mer polariserade i frågan om respekt för mångfald. Den vänstersympatisör som blir genuint ledsen och sårad av att en medmänniska är höger är antingen under 40 eller anställd på Aftonbladet. Mångfald i sig själv är inte något man eftersträvar, vilket förmodligen beror på den juvenila uppdelningen av åsikter som goda och onda. Under dessa förutsättningar kommer du som högersympatisör garanterat att betrakta högeråsikter på radio som goda och vänsteråsikter som onda. Det omvända gäller såklart för vänstersympatisörer. Just P3 betraktas som neutralt av vänstern. Många chefer tillhör 68-rörelsen och de anställer naturligtvis på referenser från den generation av vänster som tycker att högern är ett problem. Om inte annat kan man alltid fråga radiolyssnaren om P3 är objektiva. Har den som svarar ja samma politiska uppfattning som den som svarar nej? Antingen gör en betydande del av befolkningen sig skyldig till feltyckning i frågan eller så är det lättare att betrakta den åsiktsinriktning man sympatiserar med som neutral. Ett färskt exempel skulle vara en valambassadör som propagerade för att det är viktigt att rösta på Socialdemokraterna, samtidigt som kommunalskatten även omfattar de som inte alls gillar det partiet.

    Det hela liknar svenskens syn på organiserad religion: Ateister ska betala samma skatt som gudstroende, utan att erhålla samma privilegier eller rättigheter. Diskriminering på religiös grund är illa i ett samhälle som kallar sig sekulärt och diskriminering på politisk grund är illa i ett samhälle som kallar sig demokratiskt.

    Jag lyssnar inte på Sveriges Radio P3, men det händer ibland att jag slår ihjäl någon timme i bilen med den kanalen, mest för att jag är nyfiken på vad tusan de håller på med. Anslagsfinansierade P3 är inte så partipolitiska man som nyhetskonsument i Sverige 2018 kan tro – det mesta av deras insatser är riktade mot kommersiell radio. De spelar samma låtar som kommersiell radio, men deras reklam handlar inte om casinon och lån utan säkerhet, utan om att de inte har reklam. Reklam är kapitalism, kapitalism är höger. Reklam är Googles viktigaste inkomst och, eftersom reklam är dåligt är det också Googles absolut viktigaste skäl att godhetssignalera.

    När vi applicerar vår strävan efter s.k. objektivitet på toleransen emot humor så är det ändå ganska högt till tak. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson blev nyligen hånad för sin vikt och sitt spelmissbruk i P3. Osakliga och elaka personliga påhopp är endast tillåtet under flaggen satir, och Åkesson (precis som Thorbjörn Fälldin på sin tid) har fått utstå hård kritik för sitt ogillande. Men som den satiriker jag själv är, undrar jag om inte P3:s insats mer liknar just typiska personliga påhopp än det liknar typisk satir?

    Men visst, man måste få skämta om precis vad som helst, och mitt försvar av yttrandefriheten sträcker sig betydligt längre än till dem som tycker som jag. P3 får gärna driva med Maria Rashidis utseende och jag får gärna kritisera det. Frågan är inte svart eller vit! Inom humaniströrelsen som jag själv tillhör har vi en liberal riksdagskandidat som fått utstå fruktansvärda personangrepp från socialdemokratiskt håll på grund av sin åsikt att sjukdom ska behandlas bort istället för att straffas bort. Jag kan tycka att det år dåligt, men jag har ingen rätt att ha någon åsikt om någons rättighet – i ett samhälle som drivs av det intellektuella mötet mellan olika idéer brukar den goda sidan trots allt vinna.

    Rätten att angripa personer ligger alltså högt på agendan i Sverige. Men hur är det med rätten att angripa teorier? Idéer? Åsikter? Jens Ganman (som brukar kunna vara ganska rolig) har gjort en tecknad skitfilm betitlad “Så att det blir rätt“, Svenska Dagbladet har fått sina ledare bortplockade från Facebook med hänvisning till trivselreglerna, Aron Flam har blivit blockerad på grund av sin kritik mot socialismen, Richard Dawkins har fått kritik för att ha delat satir som riktas mot islamism och feminism.

    Som högersympatisör kan jag betrakta Facebook som ett kommersiellt företag som står i sin fulla rätt att styra exakt vad som publiceras på deras plattform, men som vänstersympatisör måste jag ta deras särställning i beaktning. Idag är de så pass stora att de nästan är en del av vår infrastruktur, vilket kommer med ett visst ansvar som jag önskar att de vore mogna att förvalta. Annars kanske det vore bättre att staten stod för social media-tjänsten, för då skulle nämligen samma argument som idag gäller för P3 även gäller för Facebook: Man måste få skämta om vad som helst!