Jag kan inte sluta förundras över teologer och deras resonemang. 14/11 2010 sände Teologiska rummet (P1) ett program med Peter Sandberg som programledare om ateism och religionskritik. Medverkande gäster var teologiprofessor Mattias Martinson, filosofidoktor Jonna Bornemark och humanisten PC Jersild. Martinson inleder med att konstatera att vi lever i en postsekulär tid, men att även ateisterna har vaknat till liv. Och absolut, när någon gör ett påstående kommer skeptiker ofrånkomligen att svara. Om påståendet handlar om Gud, kommer skeptikern ofrånkomligen att etiketteras som ateist.
Jersild påpekar mycket riktigt att ateismen är en reaktion på teismen, men trycker hellre på att Humanisterna främst syftar till att upprätthålla de mänskliga rättigheterna. Det är givetvis sant, men jag intresserar mig även för den vetenskapliga skepticismen, som också ingår i humanismen, där det knappast finns utrymme för hypoteser med gudomliga kompetenser. Konflikten mellan religiös tro och vetenskapligt kunskapssökande påpekas av Bornemark.
Elva minuter in i programmet blir stämningen aningen förvirrad. Första anfallet kommer från Bornemark som försöker hitta paralleller mellan ”religiösa fundamentalister och ateistiska fundamentalister”. Man ska vara nyanserad! Det enda som är allmängiltigt hos ateister är att de inte skriver under på hypotesen att det finns en gud (eller möjligtvis ”någon gud” om vi ska bredda diskussionen, men polyteismen försvaras aldrig i programmet), och skälen till att man inte tror på Gud kan variera enormt. Vetenskapliga skeptiker är ateister i brist på goda skäl att tro, men någon annan kan ha betydligt mindre nobla skäl till att inte tro, som rent av kan vara baserade på feltänk. Att vetenskaplig skepticism följer till ateism, betyder absolut inte att ateism följer till vetenskaplig skepticism.
Drygt 17 minuter in redogör Jersild för Martinsons syn på ateister, hämtade från Martinsons bok ”Katedralen mitt i staden”:
”Det är väldigt intressant med de här historiska återblickarna men vi har ju också en nutid där vi sitter här och nu, och jag måste säga att när du, Mattias, beskriver då de här olika ateisterna, framför allt då dem som är verksamma nu, så skrev jag ner några omdömen som du använder. Jag kan räkna upp några av dem, det är arrogant, koketterande, självsvåldig, raljant, monologisk, högröstad, okunnig, bombastisk, parasitär, fanatisk och så vidare. Jag tycker… Jag uppfattar den här, när jag började läsa den här boken att det är jättebra att vi kan prata med varandra och ha en dialog va, men om man använder allt för många pejorativa och fördömande uttryck om det som är motståndarsidan, så försvårar man dialogen på ett sätt som inte är nödvändigt. Så jag hade gärna sett att du hade dämpat det här, måste jag säga.”
Ingen gillar att bli ifrågasatt. Den som gör påståenden om Gud, kommer ofrånkomligen att bli ifrågasatt från skeptiskt håll. Och då teismen, trots sin långa historia, inte har producerat ett enda rimligt argument, är det två saker som ständigt återkommer: Fördunkling och missaktning. ”Liberala” troende representerar inte sin tro på ett tydligt sätt, utan finner sitt djup i det mystiska. En grund och naiv tro, framstår inte fullt så grund och naiv bakom en rökridå av stora ord och vaga representationer. Beträffande missaktning har du säkert hört att Richard Dawkins är otrevlig och Christopher Hitchens är osympatisk. Trots att detta är subjektiva omdömen från personer som inte har någon vidare relation med personerna som angrips, så har dåliga omdömen en stigmatiserande inverkan på den som hänvisar till deras argument. Programmet innehåller gott om fördunkling, inte minst när Jersild konfronterar Martinson med hans människosyn. Givetvis är Bornemark fullkomligt nöjd med boken, och bidrar med att det finns olika sorters människor som inte tror på Gud – en diskussion som lika gärna kan hållas om människor som inte tror på älvor.
Ungefär 26 minuter in levereras en väldigt tröttsam invändning av Martinson angående att ateister angriper en primitiv kristendom – den ”minst intellektuella hållbara konstruktionen” – och på detta spår fortsätter sedan resten programmet. Tyvärr svarar inte Jersild, utan konstaterar bara att han inte är en av dem. Och jag kan inte acceptera att en subtilt definierad Gud är
mer intellektuell än en tydligt definierad, speciellt inte om den som tror på Gud faktiskt inför sig själv kan definiera sin tro, men ändå väljer att prata i subtila termer. Detta blir extremt tydligt när Jersild konfronterar Martinson med att vara baptistpastor. Ett intellektuellt förhållningssätt skulle snarare vara att ärligt och korrekt representera sin tro, och att faktiskt erkänna att den subtila gudsbild som Bornemark helst vill peka på, snarare är emotionell.
Uppdatering 2016-03-02: SvD: ”Scientismen tolererar bara sin egen tro” av Jonna Bornemark
Lämna ett svar