Anders Hesselbom

The millennial question (född ungefär 1984 eller senare)

2016-12-28

Simon Sinek är ledarskapskonsult som nyligen uttalat sig om de nya utmaningar som det innebär att ha s.k. millennials på jobbet. En millennial är en person född 1984 eller senare, men Sinek ger en lång och tydlig beskrivning av vilka han menar i sin utläggning. Det som slår mig, är att samhället förändras så fort idag, att vi har rent av har svårt att föreställa oss hur olik den nya generationen är den äldre.

Jag, som är över 40 år, minns när fick tillgång till färg-tv för första gången. Under min uppväxt hade jag tillgång till två tv-kanaler som båda sände program kvällstid. Jag gick ut i yrkeslivet innan Internet fanns att tillgå och innan smarta mobiltelefoner existerade – mobiltelefonerna gick till en början bara att ringa med, men SMS blev snart tillgängligt. Man behöver inte vara speciellt mycket yngre än mig för att ha en helt annorlunda erfarenhet. T.ex. många tv-kanaler i färg sedan barnsben, tv-sändningar dagtid, Internet på jobbet från dag ett, telefoner som kan köra appar och komma åt Internet. Och så vidare.

Men den stora skillnaden ligger egentligen inte i tekniken som sådan, utan i hur millennials har formats av samhället de växer upp i. Idag finns det en ”app” för allt. Åtminstone nästan. Den som vill ha ett bra förhållande med sin fru, eller bli riktigt duktig på något, måste fortfarande investera tid i världen utanför. Så här säger Sinek, fritt översatt, och du kommer säkert märka att du känner personer som är födda efter 1984 som inte är någon millennial, och personer som är äldre som har förvandlats till en millennial.

Millennials, som är en grupp människor födda 1984 eller senare, är svårhanterade, de anklagas för att vara privilegierade, narcissistiska, självintresserade, ofokuserade och lata. Men framför allt privilegierade. Förbryllade chefer som frågar vad de vill, får höra att de vill ha ”syfte”, de vill ”göra avtryck”, ha gratis mat och sittsäckar. Trots att någon uttalar ett syfte, fixar gratis mat och sittsäckar, är inte millennials lyckliga. Det saknas en pusselbit som kan brytas ner i fyra kategorier: Föräldraskap, teknologi, otålighet och miljö.

Många millennials har vuxit upp med misslyckade föräldrastrategier. De har fått höra att de är speciella hela tiden, de har fått höra att de kan få ut vad de vill av livet bara för att de vill, vissa har fått oförtjänta hedersutmärkelser i skolan för att föräldrarna klagat och vissa har fått högsta betyg i skolan för att läraren vill slippa bråk med föräldrarna. Vissa har fått medalj för deltagande, en medalj för att de kom sist, vilket minskar värdet av medaljen som ges till den som faktiskt arbetar hårt, och vilket generar den som kom sist eftersom de vet att de inte förtjänar medaljen.

När denna grupp går ur skolan och skaffar ett arbete så tar det bara ett ögonblick innan de inser att de inte är speciella, deras mamma kan inte ordna så att de blir befordrade, du får ingen utmärkelse om du är sämst, och du kan inte få ut vad du vill av livet bara för att du vill. På ett ögonblick smulas hela deras världsbild sönder, vilket innebär att vi har en hel generation som har sämre självkänsla än föregående generation.

Det andra problemet är att vi växer upp i en Facebook/Instagram-värld, vilket betyder att vi är duktiga på att filtrera saker och ting. Vi är duktiga på att visa upp att vi har ett fantastiskt liv, trots att vi är deprimerade. Alla ger intryck av att vara tuffa, att ha räknat ut allt, trots att det finns få som är tuffa och väldigt få som bemästrar livet. När mer seniora frågar om råd, kan de svara väldigt bestämt, trots att de inte har en aning. Så vi har alltså en hel generation som har sämre självkänsla än föregående generationer, vilket inte är deras eget fel. De har haft otur.

Vi vet att interaktioner med sociala medier frigör dopamin. Det är därför det känns bra att få meddelanden. Vi har alla skickat 10 meddelanden till 10 vänner, för att det känns bra att få svar. Det är därför vi kollar hur många likes vi har, det är därför vi håller koll på hur Instagram-kontot mår, att bli unfriendad är traumatiskt. Vi vill att det ska gå bra, för att det frigör dopamin. Det är dopamin som gör att det känns bra att röka, att dricka alkohol och att spela om pengar. Det är mycket beroendeframkallande. Vi har åldersrestriktioner på rökning, alkohol och att spela om pengar, men inte på sociala medier eller mobiltelefoner. vilket skulle motsvara att visa spritskåpet för tonåringen som förslag på att lösa motgångar. Vi har alltså en hel generation med tillgång till en beroendeframkallande drog medan de utsätts för stressande situationer.

Varför är detta viktigt? Nästan alla alkoholister upptäckte alkohol när de var tonåringar. När vi är riktigt små är föräldrarnas bekräftelse tillräcklig för oss. Vartefter vi växer upp, behöver vi även bekräftelse från fåra jämlikar. Det är frustrerande för föräldern, men det är viktigt för oss eftersom vi lär oss att socialisera utanför familjen med en större folkstam. Det är en stressig situation där vi ska lära oss att förlita oss på våra vänner. Några råkar upptäcka alkoholen och dopaminens effekt som lindrar stressen. Tyvärr kommer dessa, när de utsätts för stress, välja flaskan istället för sina vänner. Eftersom vi erbjuder obegränsad tillgång till dopaminproducerande enheter, resulterar det i förlängningen att många inte för en chans att lära sig att utveckla djupa och meningsfulla relationer. De kan ha kul med sina vänner, men de vet att vänskapen tar slut om något bättre dyker upp. Kvalifikationen att bygga vänskap saknas, och förmågan att hantera stress vid misslyckande saknas, så när de utsätts för stress, vänder de sig inte till en medmänniska, utan till en elektronisk enhet, sociala medier, som erbjuder temporär lindring.

Simon Sineks inlägg är totalt 15 minuter långt, och målar upp en ganska positiv bild, trots att problemanalysen ser mörk ut. Det är väl investerade 15 minuter, speciellt om du är chef och har anställda som är millennials.

Läs gärna även ”Curlandet gör barnen oanställningsbara” av Günther Mårder och Hanna Cederqvist.

Kategorier: Uncategorized