Anders Hesselbom
Programmerare, skeptiker, sekulärhumanist, antirasist.
Författare till bok om C64 och senbliven lantis.
Röstar pirat.
Toklandet?
2015-08-27
Trots att jag är liberal så brukar jag motstå frestelsen att gnälla över konservativa politiska ytterligheter, möjligtvis undantaget att jag ibland hånar Sverigedemokrater vars utbildning är ”livets hårda skola” eller vars debattstrategi är dra fram järnrör. Men i samband med att Sveriges Radio firar 90 år är det hög tid att gnälla på den s.k. tokvänstern. Låt mig närma mig ämnet försiktigt med ett lästips från min både gamle och gode vän Fredrik Olsson.
”En normal aktivitet för en småbarnsförälder som umgås med sitt barn är en som visar barnet hur man iscensätter barnslighet, snarare än en som förmedlar bilden av en sund vuxenhet: gunga, gräva i sandlådan, åka rutschkana, leka med lego. Möjligen är det denna norm, i ännu högre grad än ersättningsnivåer och ekonomiska strukturer, som utgör förklaringen till den professionaliserade barnomsorgens dominans i samtiden.
Detta är en vuxenroll som ingen normalt funtad vuxen kan utstå mer än max 12–13 månader; min egen gräns ligger närmare 12–13 minuter. Att många föräldrar som tillbringar tid med sina små barn i själva verket tillbringar den på Facebook är alltså inte särskilt konstigt om alternativet är att med obruten uppmärksamhet betrakta byggandet av sandkakor – eller för den delen trehjulingscyklandet i en konstruerad leklandsdjungel. På något sätt är det uppmuntrande att en skylt behöver deklarera att ”klätterställningar, rutschkanor, tubbyslide och andra attraktioner på Lek & Bus endast är avsedda för barn”. Som kompensation: ’Free WiFi available here’.”
Någon som törs gissa var skon klämmer? Vi har att göra med århundradets lågoddsare:
”Det är oklart vilken roll fantasin tillåts spela i den – leken är till stor del koreograferad på förhand genom den instruktiva rekvisitan, allt omgärdat av säkerhetsbefrämjande nätklädda galler av blankgrön mjukplast. Är det någonting man vet om barn, så är det att de är mycket bra på att svara mot förväntningar. Det skulle vara mycket intressant att få erfara en barnslighet som inte i fullt så hög grad som samtidens var präglad av vuxenvärldens, marknadens och teknikens behov av ett Barn.”
När jag som liten var hänryckt över att ha en hemdator från Sinclair, en ZX81, med en processor på svindlande 3 MHz att leka med och att programmera. Min käre mor påminde mig gärna om att när hon var liten så lekte man med kottar och pinnar. Och visst, att som hon vara barn i början på 50-talet gav inte samma förmåner som jag fick avnjuta i början på 80-talet med mikrodatorer med en massa megahertz i.
Men Helena Granströms oro handlar inte om datorer som sådana, utan om barn. Barn och sociala medier. Barnen leker och föräldrarna blippar på sina telefoner. Jag förstår att glada barn skaver i ögonen på en kulturförvaltare. Kalle Lind bjuder på ett ganska tillbakalutat svar:
”Och så erbjuder man barnen en massa kulturupplevelser: MSO:s Mozartprogram, Rooseums Dardelutställning. Och så säger barnen: ’Kan vi inte åka till lekland?’ Och så suckar man och säger: ’Okej, vi åker till lekland, men om grannarna frågar så ska vi till museet och kolla in deras nya stenyxor.’
Och så sitter man där i dånet på leklandet och ser sina barn trivas och tänker att en dag ska väl de också lära sig att de egentligen vantrivs, men så länge får de väl springa runt och tro att de har kul.”
Något annat som fick mig att inse mitt privilegium var statlig television. Barn ska inte ha kul, de ska förvalta kultur! Medan Ville, Valle och Viktor lärde mig att kommunism är det enda rätta, fick jag lära mig av Claire Wikholm hur man gör egna musikinstrument av gula ärter och en toalettpappersrulle. Och apropå statlig media så fyller faktiskt Sveriges Radio 90 år i år! Artur Ringart skriver om sin tid på SR under 70- och 80-talet:
”När jag själv började på Sveriges Radio, som nykläckt radiomedarbetare från Dramatiska Institutets radiolinje, hamnade jag mitt i stormen. Att gilla ABBA var fult. Att gilla ’Grisen Skriker’ eller ’Nationalteatern’ var fint. Det var politiskt korrekt.
Jag började jobba med ett program som hette Skivspegeln som redovisade skivförsäljningen i Sverige. Dess föregångare var ett program som hette Kvällstoppen som spelade låtar från de 20 bäst säljande skivorna i landet. I Skivspegeln fick vi inte göra så. Där skulle listan vara mer summariskt redovisad, vi fick på inget sätt uppfattas som kommersiella och att vi bidrog till ökad skivförsäljning av populär musik. Istället fyllde vi programtiden med intervjuer med de artister som låg på försäljningslistan.”
Medan medarbetarna spelade sin egen rörelses musik, betraktades det som att ”gå Stikkan Anderssons ärenden” om man råkade spela något med ABBA. Men så är det väl inte idag? Polisförakt är ett utmärkande drag hos tokvänstern, även om det inte är exklusivt för dem.
Kakan Hermansson – hon med Malexander-tweetet – jobbar på SR, inte för att hon kan bidra, utan för att hon kvoterats in under premissen att det finns många som hon. Om någon undrar var det finns många som hon…? Grattis på 90-årsdagen, Sveriges Radio!
Kategorier: Uncategorized
4 svar till “Toklandet?”
Lämna ett svar
En kopp kaffe!
Bjud mig på en kopp kaffe (20:-) som tack för bra innehåll!
Följ mig
|
|
|
|
Och när blev tre "en massa"?
Sent 1970-tal. Men det höll i sig en bit in på 80-talet.
Fällda tren blir ofta massa…..
Kakan Hermansson..
Jag står inte ut