Professor Ola Hössjer tror sig ha satt fingret på problemet med vetenskap. I stort handlar det om att eftersom religiösa dogmer saknar verklighetsförankring, och eftersom religion är bättre vetenskap, så borde det vara rimligt att tänka att vetenskap också är godtycke. I runda drag. Men slutsatsen är fel för att premisserna är fel. Hössjers text är intressant eftersom han trots allt är en respektabel matematikprofessor, så hans förvirrade artikel visar förmodligen på religionens tendens att förgifta vår förmåga att tänka. Det är väldigt populärt bland apologeter att hävda att religion är ofarligt och oproblematiskt, men att människor är tokstollar. Jag vill hävda att Hössjers text är ett av många bevis på motsatsen. Han har skrivit en text som vittnar om galenskap, trots att han sannolikt är mer begåvad än vad jag är och någonsin varit. Det är religionen som är problemet, det är religionen som är sjukdomen.
Vad sägs om förklaringen till vetenskapens framgångar? Du kanske tänker att det har något att göra med att vetenskap är användbart och fungerar, men Hössjer har sitt eget svar:
”Och eftersom människan alltid har sökt efter auktoriteter, har resultatet blivit att vetenskapsmannen alltmer ersatt sockenprästen.”
Den ena auktoriteten som predikar tro, har ersatt den andra. Två sidor av samma mynt alltså. För vem kunde ana att en kristen person är förvirrad i frågan tro och vetande?
Så vad utmärker Sveriges sekularisering?
”Utgångspunkten har varit att förpassa vetenskap och religion till olika sfärer, eftersom vetenskapen svarar på frågan hur världen fungerar och religionen på en annan fråga – varför. Det har lett till en ideologi som i dag är helt förhärskande inom universitetsvärlden, och som innebär att även hur-frågan bara får besvaras med naturliga förklaringar.”
Lite mer liberala troende brukar försöka rädda sin tro, genom att påstå att tro och vetenskap verkligen har olika syften, men Hössjer anser att uppdelningen som ger vetenskapen i uppdrag att svara på frågan om hur och religionen i uppdrag att svara på frågan om varför, är ett problem. Han påpekar vidare att denna uppdelning har blivit något av en ideologi inom den akademiska världen, vilket resulterat i att religion i princip aldrig får vara med att svara på frågor om hur i våra universitet, vilket inte är något problem i den egna disciplinen – det brukar ju som bekant vara andra som ska ta hänsyn till våra föreställningar. Och mycket riktigt nämner matematikprofessor Hössjer matematiken exempel där man inte behöver konsultera religionen. Annars vore han inte den respektabla matematiker han trots allt är.
(Jag själv har ingen lust att vända mig till religionen ens för få svar på frågan varför.)
Sedan kommer en gammal Anders Gärdeborn-klassiker: Vetenskapsmän har ”ateistiska glasögon”. Alltså, när man ska ta reda på hur något fungerar, eller vad som orsakar ett visst fenomen, ligger inte alternativet om gudomligt ingripande med bland de alternativ som övervägs. Alltså trots att vetenskapsfilosofi innefattar vissa trosantaganden, så väljer man helt krasst bort Ola Hössjers favorittorssats – Gud!
Att vetenskapsmän har ateistiska glasögon är inte konstigare än att vetenskapsmän inte heller utvärderar alternativet att fenomenet som studeras är resultatet av en vadslagning mellan trollkarlarna Saruman och Gandalf från ”Sagan om ringen”. Gud finns nämligen inte på riktigt. Om Gud, mot all förmodan, verkligen finns på riktigt, kan vi inte veta det, eftersom vi inte utvecklat någon evidens (eller ens några goda argument) som legitimerar föreställningen att Gud finns. Och om Gud, mot all förmodan, verkligen finns på riktigt, har han visat sina vägar vara outgrundliga. Därför är det nog bäst att forska på det vi kan forska på, oavsett om fenomenet i fråga verkligen orsakas av ett gudomligt väsen i sista ledet. Kan vi inte veta att det är Gud som styr, så kan vi inte veta att det är Gud som styr.
De trosantaganden som Hössjer menar att vetenskapen har antagit, har förresten antagits för sin användbarhet. För att de fungerar. Inte för att tillfredsställa någons vidskeplighet.
Ett extra plus i kanten till Hössjer för denna formulering:
”Vetenskapsmannen har därmed gjort sig till prästen som inte bara besvarat hur-frågan, utan även klargjort att varför-frågan är meningslös, eftersom vi enbart är farkoster för våra gener.”
Varför ska man ta reda på hur något fungerar, i en värld där präster utvecklat förmågan att prata med Gud som, trots allt, vet bäst? Och är inte livet väldigt meningslöst för en ateist, eftersom ateister tror att vi inte är något annat än farkost för våra gener? Eller för att uttrycka sig mindre kryptiskt: Hur kan någon som inte delar Ola Hössjers vidskepelser vara något annat än likgiltiga nihilister? Och om man tror att ett liv utan Gud är meningslöst, så borde väl det betyda att Gud finns?
Det hela mynnar ut vad Hössjer menar är kärnproblemet: Minskad tilltro till Bibeln. Och det vill vi väl ändå inte?
Lämna ett svar