Anders Hesselbom

Bibeln betraktas fortfarande som en ”urkund”. Det är fortfarande den man faktiskt läser ur när man har sina rituella sammankomster. Vi vet åtminstone två saker om denna. Det ena är att även bibliska auktoriteter, såsom prästerskapet, kan helt frivilligt välja att riva ner vissa koncept som presenteras. Vissa stycken läser man inte alls på gudstjänsten, vissa stycken läser man helt okritiskt, och vissa stycken läser man, men menar att de menar något annat än vad som står, och så ger de en korrekt tolkning – många års teologiskt arbete har resulterat i att man nu vet hur det hypotetiska textstycket bättre bör tolkas. Det andra vi vet är att detta innebär kristendomen är knuten till just Jahve. Det är dock en klen tröst för även om vi har ringat in ett mytologiskt väsen, finns massor av manifestationer av detta, och vågar man inte ha fel, så vågar man inte heller säga att inte någon av dessa finns på riktigt. Men angående att ha rätt eller fel, så handlar det inte bara om det, det handlar även om metod och möjlighet att ändra sig.

Det är inte ovanligt med kristna som accepterar evolutionsteorin, jordens ålder, Big Bang, och så vidare, men ger människan en upphöjd status. Dessa kristna kan man kanske betrakta som pseudoskeptiska, men snällare än så kan man nog inte vara när man beskriver dem, hur mycket god vilja och respekt för religion man än må besitta. För även om kristendomen är en ultraflexibel (ja, eller varför inte vara ärlig och säga ”hal”) religion, så är den gud som tillbes inte helt ickeexisterande. När man särskiljer människan, ja, då har vi ytterligare en referens till urkunden. Jag vet att vissa hävdar att kristendomen är helt gudalös, helt skeptisk, och helt fri från övernaturliga inslag. I så fall måste jag ge mig, men jag har faktiskt bara sett påståendet, och mycket kan påstås. Lojalitetstörsten kommer både från urkunden och är (enligt min subjektiva erfarenhet) ganska så accepterad bland troende. Denna lojalitet ska inte att förväxlas med respekt för andra religioner – där är det snarare ateisterna som brukar fallera. Tänk på debatten om skolavslutning i kyrkan. Det var bara 30% av de kyrkliga skolavslutningarna som hade religiösa inslag, och alltså bidrog till att normalisera kristendomen som religion, ändå var ateisterna upprörda. Mer upprörda än muslimerna.

Så från de pseudiskeptiska kristna, till den grupp av kristna som påstås vara helt fria från övernaturlig tro till frikyrkorna. Det intellektuella bottenskrapet. Här kommer både galenskaperna och urkunden i ett helt nytt ljus. Man hanterar Bibeln på mycket större allvar, och det är här vi hittar de som använder Bibeln för att argumentera för att heterosexualitet är ”normalt” i kontrast till homosexualitet. Det är här vi hittar kreationismen. Det är här vi hittar hederskulturen och självgodheten. Inom frikyrkan råder religionsfriheten och känslan av att åtnjuta religionsfriheten genom att stå ännu närmre urkunden. Bibeln. Det innebär också att de potentiellt står närmre Bibelns definition av Jahve, och som en följd av detta tror på ett mer väldefinierat övernaturligt väsen. Ett väsen som vet allt, ser allt, är allt igenom god, och som har skapat allt utom sig själv, eftersom han är gudomlig så till den milda grad att han inte behöver vara skapad. När man pratar med pastorer vill de gärna göra gällande att deras tolkning inte är kontroversiell, men när man går in i sakfrågorna, kan man inte vara nog förberedd för konstigheterna som bubblar upp. Genom att anse sig ha en mer korrekt tolkning, och även lite lägre tolerans för avvikande tolkningar inom församlingen, blir frikyrkan en kristendomens Judas. Har de rätt i sin teologiska inriktning, och om de lyckas få konsensus för sina idéer, får skeptikern den definition som han behöver för att kunna riva ner något.

Men något konsensus kommer inte att komma. En enda Gud finns inte. Det finns säkert lika många bilder av Jahve som det finns personer som anser att Jahve finns på riktigt, vilket tvingar mig som skeptiker att erkänna att Guds existens inte kan motbevisas. Med det sagt vill jag också konstatera att 5000 år har gått utan att positiv evidens för Jahves existens har producerats, och motargument har produceras. Att avvakta är naturligtvis inte heller legitimt. Det viktigaste är inte att man har rätt i denna fråga, det viktiga är metod. Och som jag skrev i min förra text: Man måste även vara beredd att ändra sig när ny data blir tillgänglig.

Förresten, när det kommer till tolkningar av Bibeln, så har det nyligen diskuterats över en öl, dock inte av mig.