Anders Hesselboms blogg (politik och filosofi)

Vad är bra konst?

2018-02-04

Igår skrev jag lite kort om verket ”Hylas and the Nymphs” som plockades bort från konstmuseet i Manchester som en provokation, vilket var mycket framgångsrikt. Sedan dess har jag fått anledning att fundera på vad det är som får mig att gilla ett verk – jag lägger ju trots allt ganska mycket surt förvärvade pengar på både musik, bildkonst och skulpturer. Samtidigt som jag inte drar mig för att kritisera både den som har en konservativ syn på motiv och den som anser att konst ska ha en uppfostrande uppgift, måste jag ärligt och uppriktigt erkänna att jag har en konservativ smak när det gäller konst. Detta är en redogörelse av min syn på konst, inte en vädjan till medhåll eller ett försök att påverka någon att tycka som jag – jag uppskattar åsiktsmångfalden.

Beträffande klassisk musik så kan jag inte bara sätta på en skiva med t.ex. Tjajkovskijs Svansjön. För att inte låta framförandet stå i vägen för musiken kräver jag en specifik inspelning som för mig definierar hur det ”ska” låta. När det gäller populärmusik så kan jag, precis som så många andra, låta det mesta skvala i bakgrunden, som t.ex. Kiss, Queen, Whitesnake samt diverse 80-talsgrupper. Men när jag lyssnar aktivt, har jag väldigt specifik smak. Då har jag ett antal plattor med bl.a. Pink Floyd och Yes, samt en handfull jazz-album med bl.a. Dave Weckl och Niacin som fungerar. Musik är ett hantverk och hantverket måste vara klanderfritt och motivet måste vara vackert.

När det handlar om bildkonst så tillkommer en dimension som inte gäller den abstrakta konsten, typ Wassily Kandinsky eller Jackson Pollock: Vad föreställer bilden? ”Hylas and the Nymphs” föreställer nakna människor från den romerska mytologin. Två verk som jag ofta återkommer till, för att jag beundrar både hantverket och skönheten och motivet är ”De tre gracerna”, en speciell rendering från romariket, och Michelangelos ”David” (tidigt 1500-tal).

Dessa verk objektifierar människokroppen, men jag betraktar det som helt oproblematiskt, eventuellt för att jag inte anser att vi ska lägga det på just konsten att uppfostra oss. Jag kan inte nog betona att detta är en åsikt, och att jag dessutom inte kräver medhåll i denna åsikt, men jag anser att uppfostringsansvar för en person ligger hos vårdnadshavaren, och att samhällsinvånarna har ett ansvar för att föregå med gott exempel i ord och handling – att i så hög utsträckning som möjligt leva som man lär, och att i så hög utsträckning som möjligt undvika att leva på någon annans bekostnad. Ett praktiskt exempel på min hållning skulle kunna vara att inte döma ut någon som omoralisk för att han vill titta på en deckare på tv, där det mördas, trots att jag anser att mord är en förkastlig ingrediens i ett välmående samhälle. Detta då jag som sagt inte lägger något uppfostringsansvar i konsten.

Däremot så blir jag utsatt för uppfostringsförsök genom konst. H&M får inte längre sälja underkläder med reklamskyltar i Stockholm, eftersom folk har rätt att slippa se lättklädda människor i sin vardag. Den moderna människan har ett komplicerat förhållande till det skal som våra gener använder som sitt fordon i sin ständiga jakt på duplicering. Vad jag tycker om detta, spelar ingen roll. Frågan påverkar mig inte, eftersom jag fortfarande kan besöka deras hemsida om lusten att handla damunderkläder skulle infinna sig, och den får de gärna påminna om genom reklamskyltning i Stockholm. Nu är det istället nakna gubbar och menskonst som pryder tunnelbanan.

Efter att ha redogjort för de kriterier som är viktiga för mig när jag väljer vilken konst jag ska konsumera, så behöver jag förmodligen inte påpeka att jag inte köpt någon avbildning av dessa verk. Det skulle inte röra mig i ryggen om även dessa förbjuds i tunnelbanan (även om jag inte hoppas att det blir så), men jag skulle bråka rejält om verken inte är tillgängliga att betrakta för dem som vill betrakta dem. I frågan om konst är var och en sin bästa lyckas smed.

Kategorier: Feminism