Anders Hesselboms blogg

Kategori: Feminism

  • Till försvar av blågul islam

    Samhället formas av de värderingar som människorna däri huserar, därför är det väldigt viktigt vilka dessa värderingar är. Olika samhällen har olika värderingar, vilket blir tydligt när man ställer dem mot varandra. När dessa skillnader bubblar upp, blir många väldigt upprörda. Får man slå sin fru enligt islam? Det är en sund reaktion, och många landar i att tycka att man gärna får vara muslim, så länge man respekterar något man betraktar som ”svenska värderingar”, t.ex. att man och kvinna är jämlikar. Denna åsikt återfinns hos Liberalernas partiledare Simona Mohamsson, vilket hedrar henne. ”Förstår man inte att vi har nolltolerans mot våld i nära relation i Sverige så har man inget i Sverige att göra.” Men så har vi kulturrelativisterna. De som skulle bli jättearga om en svensk man slår sin fru, men ser hustrumisshandel inom islam som ett exotiskt inslag, som ”tillhör deras kultur”.

    Det förmodligen vidrigaste exemplet på relativisering kommer från Jonna Sima, ledarskribent på Aftonbladet, som kommenterar att en imam pratat om hur man på bästa sätt ska tukta sin fru.

    ”Alla ministrar verkar idag ha twittrat om en sjuk grej en vikarierande imam i Kristianstad sagt i en fredagsbön i somras. Rimlig prioritering.”

    Sista meningen är ironisk. Hon tycker inte att det är rimligt att ta avstånd när våld mot kvinnor sker inom islam. Och det leder till nästa fråga: Om det är en sjuk grej att slå sin fru, varifrån kommer det?

    Eftersom det manliga könet antas vara överlägset det kvinnliga, har mannen ett ansvar att sörja för kvinnan. Om hon är olydig, ska man varna med ord. Om inte det hjälper, ska man sluta ha sex med henne. Om inte det hjälper, ska man slå henne. Profeten ger dessa instruktioner i stöd av självaste Allah. Marie Åkesdotter, gruppledare för Miljöpartiet Tyresö, svarar Jonna Sima:

    ”Det går dåligt för Tidöregeringen och då riktas fokus på oppositionen, invandrare, muslimer och en imam som uttryckt sig olämpligt.”

    Åkesdotter menar att det är hur man instruerar om hustrumisshandel som är problemet. Anledningen till att jag kallar detta för relativism är alltså att både Sima och Åkesdotter tycker att hustrumisshandel är dåligt när det sker utan gudomlig grund. Och därför vill jag rycka ut till Simona Mohamssons försvar i sin syn på islam.

    För ett par dagar sedan pratade Mohamsson med expressen om sin syn på religionen, och ”blågul islam”. I princip handlade det om en icke-fundamentalistisk version av islam, som ska vara kompatibel med svenska värderingar. Man kan fira eid, men man behöver inte ta Koranen på orden om hur man tuktar sin fru, och så vidare. Personligen blir jag alltid förbryllad över att personer som har privilegiet att kunna lämna islam, väljer att stanna kvar och forma den till sin religion. Jag känner sådana människor personligen, och jag respekterar det såklart. Och jag förstår att Mohamsson blev lite hånad för intervjun i fråga, men jag vill ta henne i försvar.

    Om religionen inte har större inflytande än att man firar lite eid och har andra aktiviteter som alldeles utmärkt ryms inom vad man brukar kalla för svenska värderingar, så är det ju bara en hobby! Då blir islam något som liknar en frimärkssamling eller studiecirkel på ABF, alltså något helt oproblematiskt. Att någon muslim firar eid är ju egentligen inte konstigare än att någon smålänning fiskar abborre. Då har vi en rendering av islam som gått igenom samma reformation som kristendomen har i Sverige. Vi tar inte längre Bibeln på orden, utan ser Gud som ett skäl att gå på kyrkkaffe. Endast fundamentalisterna är ett samhällsproblem, och inom svensk kristendom är dessa en minoritet, men när det gäller Islam är det Mohamsson som är minoriteten, och det bästa vore om det är hennes attityd som är den allmängiltiga.

  • Nu är det modernt att prata om könsskillnader igen

    Grovt räknat var män och kvinnor likadana någonstans mellan 2021 och 2024. Män var kvinnor om de identifierade sig som sådana. Och eftersom inte ens kvinnor var kvinnor, utan på sin höjd ”äggproducerande personer” så var det ganska oproblematiskt. Vi var nog ganska många som sa att det är just kvinnor som avgör om biologiska män ska få tävla mot dem i idrott, för det är bara kvinnor som berörs. Och de flesta tyckte att det var helt oproblematiskt, för inkludering är viktigare än seger. De som inte håller med, kan placeras högre i maktanalysen, vilket gör deras åsikter mindre värda.

    Men vi har två viktiga könsskillnader som bubblat upp i undersökningar.

    Kvinnor ogillar mångfald. 54% av Sveriges kvinnor tenderar att anse att det är ganska eller mycket viktigt att partnern delar hennes politiska uppfattning. För män är motsvarande siffra 37%, och det är förmodligen de 37% som du ändå skulle ha avfärdat som oönskade präktighetsministrar.

    Kvinnor ogillar demokrati. ”Kvinnor är mer benägna att acceptera inskränkningar av yttrandefriheten, för att motverka rasism. Och enligt en SOM-undersökning från 2024 vill kvinnor i mycket högre grad förbjuda bränning av heliga skrifter än män: 62 procent kvinnor är för ett förbud och enbart 32 procent män.”

    Detta handlar såklart inte om ondska, utan om en önskan om gemenskap. En välmenande gissning från min sida, är att många kvinnor helt enkelt inte tänker på att människor är olika, och söker sin frihet på olika sätt. Jag tror att pusslet som har lagts i huvudet ger följande rationalisering:

    1. Jag är god.
    2. Jag tycker X.
    3. Alltså tycker goda människor X.

    Men det är denna drivkraft som får i övrigt anständiga människor att kalla sina bröder eller systrar för nazist, och det är denna drivkraft som får i övrigt anständiga människor att bli nazister. Så nog finns det könsskillnader allt! Jag delar inte denna uppfattning om kvinnor. Tvärt om, kvinnor är något av det bästa jag vet – jag förhåller mig till den information som tillgängliggörs för mig. Men jag vet att den som accepterar vaccins effektivitet måste klassas som antivaxxers om de kritiserar politiken bakom vaccinationsprogrammet. Så jag vet att jag betalar ett pris för att ha noterat dessa nya undersökningar, trots att jag inte delar slutsatserna som man (mer eller mindre rimligtvis) kan dra från dem.

  • Olikabehandling på grund av kön hyllas i NA

    5/8 skriver Maria Ripenberg en ledare om handskakning, och lyckas på något vis avhandla ämnet utan att nämna olikabehandling på grund av kön. Numera är det bra att man inte skakar hand med tanke på smittorisken, men folk var arga på Yasri Kahn 2016 för att han inte skakade hand med en kvinnlig reporter. Självklart ska ingen behöva skaka hand, men irritationen på Kahn berodde egentligen inte på frånvaron av handskakning, utan på särbehandlingen av kvinnor.

    Att en manlig värd skakar hand med tre av sina fyra gäster men inte den fjärde på grund av den fjärdes kön, kan vara sårande för den som blir särbehandlad av anledningar hon inte rår för. Jag är helt övertygad om att Ripenberg förstår sådant, men trots att detta är den springande punkten i kritiken mot Kahn, vill hon såklart inte nämna att det egentligen är detta, och inte handskakningen som sådan, som historien handlade om.

    Ska jag hälsa på män, och jag råkar veta att en är en muslim som inte skakar hand med kvinnor, så skakar jag hand med alla utom honom. Jag skakar inte hand med män som inte skakar hand med kvinnor. Muslimen brukar såklart bli ledsen. Maria Ripenberg påstår sig bara se min rätt att inte skaka hand med honom, men jag vet att det sker saker i huvudet på den som blir diskriminerad, så jag gör så för att statuera exempel.

  • Svenska simförbundets relation till slöjan

    Hur fritt är ordet på Internet? På Internet kan vem som helst höras, och vem som helst kan säga precis vad som helst, brukar det heta. Rent tekniskt är det korrekt. Vem som helst kan publicera, helt utom räckhåll för regeringens förgiftade tentakler, men det betyder absolut inte att vem som helst kan läsa. Om din hemsida ska vara sökbar på Google måste den leva upp till de kriterier som är viktiga för Google. Om du publicerar på någon annans plattform (t.ex. Blogger, Twitter eller YouTube) så har du ingen yttrandefrihet alls – du bidrar till deras plattform för att deras plattform ska bli kommersiellt framgångsrik. Om du blir utsparkad, så är du inte censurerad, du är bara inte längre någon som får vara med och bidra till plattformen, eftersom du anses vara dåligt för det som är viktigt för dem. Pengar. Varken Google, Twitter eller någon annan är i branschen för att hedra goda principer. De är kapitalister, rätt och slätt, påhejade av personer som hellre försvarar pengars fria marknad än idéers fria marknad.

    Många små fiskars gnäll på en eller några få storas inlägg är ett dilemma. Hur ska en plattform hantera att en väldigt populär aktör får klagomål från många impopulära aktörer? Dilemmat har gett upphov till termen ”get woke, go broke” – man sviker de som genererar pengar för att man lyssnat på den som skriker högst. Exemplen på finansiella bakslag finns det gott om, inte minst rebooten på filmen Ghostbusters från 2016, vars intäkter hamnade någonstans runt åttiotusen dollar över blotta produktionskostnaden.  Produktionsbolaget ville ha ett varumärke för att kunna nå ut med en ny B-film, men de ville inte veta av personerna som har en relation till varumärket. Och är man dessutom under föreställningen att man är ofelbar som marknadsaktör, så är det naturligtvis hos kunden som problemet ligger, så mot bättre vetande biter man gladeligen handen som föder en.

    I det liberalistiska tankegodset ligger den (således) ytterst besvärande uppfattningen att yttrandefrihet är något bra, och ”klassiska liberaler” som t.ex. Carl Benjamin (känd på YouTube som Sargon of Akkad) har verkligen lyckats reta upp anhängare av mer totalitära system. Trots att Patreon, som förmedlade hans lön, tjänade gott om pengar på att ha honom i sitt stall, så valde man att utesluta honom för att statuera exempel. Och med honom förlorade Patreon bl.a. Markus ”Notch” Persson, Sam Harris och Jordan B. Peterson, vilket förmodligen blev en dyr affär. Själva hävdar Patreon att de förlorar pengar på den snabba tillströmningen av nya kunder.

    Carl Benjamin klarar sig alltid, men nyligen fick Ulla Gustavsson sparken som ordförande i Svenska simförbundet på grund av att hon hade uttryckt negativa associationer till fenomenet att skyla barn i slöja. Uttalandet innehöll negativa stereotyper, och resulterade till inget mindre än att hon fick gå. Kanske var det rätt, kanske var det fel, men det råder inga tvivel om att försörjningen står på spel när man vädrar sina åsikter. Även om det var rätt att peta Gustavsson så måste vi förhålla oss till att viljan att ventilera kontroversiella åsikter kan sjunka när man riskerar att förlora jobbet som konsekvens. Och om det så verkligen sker, så rör sig samhället åt fel håll.

    I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 19, står: ”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” Men helt oberoende av gränser är man inte om fel uttalande leder till avsked.

    Frågan om slöja är inte helt okomplicerad. Muslimer generellt ställer inga särskilda krav på att kvinnor ska ha slöja, utan det är ortodoxa och ganska fundamentalistiska inriktningar som kräver slöja. Plagget kommer från början från en patriarkal maktstruktur där kvinnors skönhet inte får exponeras för andra än hennes man, så den ursprungliga anledningen till att barn inte har slöja är att barn inte förekommer på den sexuella marknaden. Det finns alltså orsaker att den nya trenden med barnslöja väcker reaktioner, men Ulla Gustavssons uttalande innehöll antaganden. Rimligtvis skulle barnslöja idag kunna vara ett resultat av kulturell appropriering, och således harmlöst. Så även om man tycker att Gustavsson förtjänade att få sparken, så bör man fundera på vad det gör med samhället på sikt.

  • Har våldtäkterna ökat?

    I Sverige anser vi att våldtäkt beror på fattigdom och otrygghet. Ett samhälle med en feministisk regering är inte nödvändigtvis bättre än ett primitivt klansamhälle eller ett misogynt samhälle – det är socioekonomiska faktorer som förklarar våldtäkt. Senast 6/5 meddelade statsminister Stefan Löfven att anställningstryggheten en faktor i Agendas partiledardebatt, och Stockholms universitet har undersökt frågan. Jerzy Sarnecki säger, med ett försiktigt avslut (mina emfaseringar och min rättstavning):

    Skillnader i brottslighet mellan invandrare och svenskar beror inte på kulturfaktorer, utan på de förhållanden under vilka man växer upp och det är ett mycket välkänt fenomen, men det har aldrig tillämpats på frågan om invandrare och brott.

    Dagens Nyheter ger ”fakta i frågan” om varför våldtäktsanmälningarna har ökat i Sverige bakom betalvägg, men de har en video med någon Jehovas Vittnen-typ med övergripande information, som vem som helst kan se. Ökningen beror på en följd av att definitionen av våldtäkt har ändrats. Det beror inte på att våldtäkterna har ökat, eftersom färre läggs in för vård på grund av våldtäkt, och det beror inte på invandring eftersom andelen utrikesfödda har ökat mindre än antalet anmälda våldtäkter – sjukvårdens inläggningsbenägenhet okommenterad.

    Jag vill inte ta ställning till vem som utför våldtäkter i Sverige eftersom jag har fullt förtroende för att de som behöver veta vet, men anledningen till att det påpekas att invandrare inte orsakar våldtäkter, beror på att det är det som är videons primära budskap, inte att Jehovas Vittnen-killen egentligen vet. Men eftersom jag vill argumentera för att han egentligen inte vet, inte att invandrare begår fler våldtäkter än svenskar, så accepterar jag hans slutsats utan att acceptera hur han kom fram till den. Den som vill undersöka frågan på egen hand bör vända sig till Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) som är ett slags SCB för kriminalitet.

    Om en grupp djur upplever sporadisk åtgång av en viss föda, och i samband med att andra djur intar samma boplats så ökar åtgången av födan markant, så kan det naturligtvis bero på att de nya djuren äter födan i fråga oftare. Makaker som äter frukt kan inte konstatera att krabbmakaker inte äter krabbor på grund av att det försvinner fler krabbor än det anländer krabbmakaker. ”Fakta i frågan” borde egentligen kallas för ”irrelevant fakta”, även om det stämmer att invandrare inte begår fler våldtäkter än sverigefödda, vilket jag inte vet något om – nya siffror från BRÅ lär vara på gång för den som behöver veta.

  • En feministisk regering borde ha feminism i åtanke

    Det finns en omodern devis om att all kunskap är bra kunskap som definitivt tappat mark i dagens ideologiskt drivna samhälle. En fråga där kunskap saknas är varför antalet pistolskjutningar och handgranatsdetoneringar ökar, och hypotesen att det är anmälningsbenägenheten som ökar antas duga gott. En ökad anmälningsbenägenhet kan nämligen förklara en förändring utan att kritisera samhället, för även om samhällskritik har positiva konsekvenser så är erkännandet av förbättringspotential en indirekt kritik mot den sittande regeringens ofelbarhet. Den observation som initierar följande kommentar handlar inte om tillståndet i landet utan om regeringens syn på feminism.

    Om inte regeringen betraktar en feministisk kultur som en fördel, så följer det rent logiskt till att man inte betraktar en misogyn (antifeministisk) kultur som en nackdel: Minoriteters kriminalitet förklaras enligt inrikesminister Morgan Johansson ”nästan helt och hållet” av socioekonomiska faktorer. Om den enda återstående faktorn är feminism, så kan t.ex. en våldtäkt ”nästan inte alls” förklaras av en misogyn kultur. Och om det finns fler faktorer så minskar feminismens betydelse ytterligare. Det enda en våldtäktsman saknar är alltså mer finansiellt bidrag. För min del tror jag att vi kan lägga ytterligare en misslyckad rendering av svensk politik till handlingarna.

  • Vad är bra konst?

    Igår skrev jag lite kort om verket ”Hylas and the Nymphs” som plockades bort från konstmuseet i Manchester som en provokation, vilket var mycket framgångsrikt. Sedan dess har jag fått anledning att fundera på vad det är som får mig att gilla ett verk – jag lägger ju trots allt ganska mycket surt förvärvade pengar på både musik, bildkonst och skulpturer. Samtidigt som jag inte drar mig för att kritisera både den som har en konservativ syn på motiv och den som anser att konst ska ha en uppfostrande uppgift, måste jag ärligt och uppriktigt erkänna att jag har en konservativ smak när det gäller konst. Detta är en redogörelse av min syn på konst, inte en vädjan till medhåll eller ett försök att påverka någon att tycka som jag – jag uppskattar åsiktsmångfalden.

    Beträffande klassisk musik så kan jag inte bara sätta på en skiva med t.ex. Tjajkovskijs Svansjön. För att inte låta framförandet stå i vägen för musiken kräver jag en specifik inspelning som för mig definierar hur det ”ska” låta. När det gäller populärmusik så kan jag, precis som så många andra, låta det mesta skvala i bakgrunden, som t.ex. Kiss, Queen, Whitesnake samt diverse 80-talsgrupper. Men när jag lyssnar aktivt, har jag väldigt specifik smak. Då har jag ett antal plattor med bl.a. Pink Floyd och Yes, samt en handfull jazz-album med bl.a. Dave Weckl och Niacin som fungerar. Musik är ett hantverk och hantverket måste vara klanderfritt och motivet måste vara vackert.

    När det handlar om bildkonst så tillkommer en dimension som inte gäller den abstrakta konsten, typ Wassily Kandinsky eller Jackson Pollock: Vad föreställer bilden? ”Hylas and the Nymphs” föreställer nakna människor från den romerska mytologin. Två verk som jag ofta återkommer till, för att jag beundrar både hantverket och skönheten och motivet är ”De tre gracerna”, en speciell rendering från romariket, och Michelangelos ”David” (tidigt 1500-tal).

    Dessa verk objektifierar människokroppen, men jag betraktar det som helt oproblematiskt, eventuellt för att jag inte anser att vi ska lägga det på just konsten att uppfostra oss. Jag kan inte nog betona att detta är en åsikt, och att jag dessutom inte kräver medhåll i denna åsikt, men jag anser att uppfostringsansvar för en person ligger hos vårdnadshavaren, och att samhällsinvånarna har ett ansvar för att föregå med gott exempel i ord och handling – att i så hög utsträckning som möjligt leva som man lär, och att i så hög utsträckning som möjligt undvika att leva på någon annans bekostnad. Ett praktiskt exempel på min hållning skulle kunna vara att inte döma ut någon som omoralisk för att han vill titta på en deckare på tv, där det mördas, trots att jag anser att mord är en förkastlig ingrediens i ett välmående samhälle. Detta då jag som sagt inte lägger något uppfostringsansvar i konsten.

    Däremot så blir jag utsatt för uppfostringsförsök genom konst. H&M får inte längre sälja underkläder med reklamskyltar i Stockholm, eftersom folk har rätt att slippa se lättklädda människor i sin vardag. Den moderna människan har ett komplicerat förhållande till det skal som våra gener använder som sitt fordon i sin ständiga jakt på duplicering. Vad jag tycker om detta, spelar ingen roll. Frågan påverkar mig inte, eftersom jag fortfarande kan besöka deras hemsida om lusten att handla damunderkläder skulle infinna sig, och den får de gärna påminna om genom reklamskyltning i Stockholm. Nu är det istället nakna gubbar och menskonst som pryder tunnelbanan.

    Efter att ha redogjort för de kriterier som är viktiga för mig när jag väljer vilken konst jag ska konsumera, så behöver jag förmodligen inte påpeka att jag inte köpt någon avbildning av dessa verk. Det skulle inte röra mig i ryggen om även dessa förbjuds i tunnelbanan (även om jag inte hoppas att det blir så), men jag skulle bråka rejält om verken inte är tillgängliga att betrakta för dem som vill betrakta dem. I frågan om konst är var och en sin bästa lyckas smed.