Vad är ett religiöst anspråk?

Det finns olika typer av anspråk. Vetenskapliga anspråk säger något om hur den naturliga världen ser ut, och religiösa anspråk säger något om våra föreställningar om en värld som kanske inte finns på riktigt. Både den som hävdar att avståndet mellan jorden och månen är 384392 meter i snitt och den som hävdar att han har ett marsvin hemma i köket, gör anspråk på att beskriva någon form av objektiv verklighet – alltså en verklighet som inte påverkas av kultur, hudfärg, religion, etnicitet eller nationell tillhörighet.

Den som hävdar att Jesus uppstod från de döda på tredje dagen, gör generellt sett inte ett vetenskapligt anspråk, utan ett religiöst anspråk. Han beskriver en värld som inte är tillgänglig för andra att titta in i, som är subjektiv – inte alla har en religion, olika människor har olika religioner och olika människor gör olika religiösa uttolkningar. Religiösa anspråk är alltså inte sanningsanspråk i någon rimlig bemärkelse. Man kan förvisso tro att Jesus verkligen uppstod från de döda på den tredje dagen, men man levererar inga rimliga skäl att tro – man tror ändå. De som tror på något övernaturligt, som t.ex. att Jesus har uppstått från de döda, brukar beskriva att det snarare handlar om en förhoppning som man förhåller sig till.

För om man påstår att Jesus uppstod från de döda, och verkligen menar att en person har varit död i tre dagar och sedan återfått livet, så gör man rent tekniskt ett vetenskapligt anspråk. Om Jesu uppståndelse är verklighet på samma sätt som månens kretsande runt jorden, är båda fenomenen naturliga. Att åberopa en övernaturlig upphovsman – Gud – förändrar inte det faktum att fenomenen existerar i en objektiv verklighet, som bäst beskrivs av naturvetenskapen. Man kan inte både hävda att ett anspråk är icke-vetenskapligt och verkligt.

För det som egentligen utmärker ett religiöst anspråk är att det är falskt. Religiösa personer kan gladligen använda vetenskapliga argument för att legitimera sina föreställningar om världen, eftersom det ger just legitimitet. Religiösa personer kan argumentera genom att hävda att det finns gudstroende vetenskapsmän, eftersom det ger legitimitet. Samtidigt kan skapelsetroende människor kalla evolutionsteori, alltså den vetenskapliga förklaringen till arternas mångfald, för religion. De gör så, för att de inte tror på den. Religiösa anspråk är nämligen falska anspråk.

Att kompromissa genom att kalla Jesu återuppståndelse för t.ex. ett metafysiskt anspråk duger inte, för i alla andra domän än den religiösa, finns krav på logisk konsekvens och noggrannhet. När den teoretiska fysikern Lawrence Krauss blev kritiserad från religiöst håll för boken ”Ett universum ur ingenting” svarade han att den enda definitionen av ingenting som teologer accepterar är det som endast Gud kan skapa ett universum av – och teologer är experter på ingenting.