Anders Hesselbom

Vad kan man egentligen påstå för att få ryggdunkar?

2021-08-09

Det senaste dygnet har vi fått bevittna ett märkligt skådespel på Twitter. Afghanistan är en farlig plats och Sverige har använt afghanska tolkar som är kvar i landet. Med anledning av detta skrev författaren Ivar Arpi följande:

Sätt tolkarna som hjälpt Försvarsmakten på några flygplan hit och ge dem asyl. Hur svårt kan det vara?
Vi har tagit emot så många som saknar rätt att stanna, att när vi väl borde ge asyl så mäktar regeringen inte med det.

Detta kommenteras av riksdagsledamot Hanif Bali, som passar på att infoga (berättigad) kritik mot det svenska asylsystemet:

Gärna asyl, men först rejäl hinderbana över medelhavet!
// Svensk asylpolitik

Systemet bygger på att man ska ta sig hit för egen maskin, vilket både är farligt och främjar människohandeln. Men nu blir det intressant på riktigt. Journalisten Maria Ripenberg skruvar helt om andemeningen i Balis kommentar, och skriver:

Rapporten bekräftar Medelhavet som en av världens dödligaste gränser. Mellan januari och juli i år kom var 18:e person aldrig fram, enligt UNHCR:s nya rapport.  Hanif Bali efterfrågar i det läget ”hinderbana över Medelhavet”. Cynismen och avhumaniseringen är bottenlös.

”Efterfrågar”? Han kritiserar den! Nåväl, ord är svårt. Så var befinner vi oss nu? Ripenberg är korrigerad av bl.a. Bali själv.

Tänk att vara journalist och redaktör men ändå inte kunna läsa. Jag beskriver det asylsystem ni omhuldar, ett system jag knappast efterfrågar.

Och sedan dess har nästan dygnet passerat. Ripenberg rullar på med sitt på twittrande, och lämnar detta helt okommenterat. Och vi som betraktat spektaklet från läktarplats funderar på vad vi förväntas att tycka och tänka? Vad vill hon ha av oss med sitt påstående? Förväntas vi dunka henne i ryggen, heja på henne för att sedan fokusera på något annat? Om vi kritiskt granskar hennes påstående, så faller det. Vi ska väl fortfarande vara kritiska mot det vi läser på nätet?

Kategorier: Politik