Idag skriver apologeten Tommy Dahlman på sin blogg att Richard Dawkins hävdar att religiös påverkan är barnmisshandel.
”Christer Sturmark påstod idag på Twitter att jag bluffar när jag hänvisar till ett citat från Richard Dawkins bok ”Illusionen om Gud” sid 344. Dawkins citerar där en annan ateist: ”Att undervisa barn ur Bibeln i bokstavlig mening är som att slå ut tänderna på dem” Och att hans citat bekräftar vad han själv anser är helt givet i sammanhanget. Det är ju givetvis därför han använder citatet.”
Redan där syns Tommy Dahlmans missförstånd. Att undervisa barn ur Bibeln i bokstavlig mening, är inte definitionen av religiös påverkan, det är ett exempel på religiös påverkan som är negativ. Klassificering och generalisering är svårt, men låt mig bjuda på ett exempel på tankefelet omvändning som Dahlman begår här ovan.
Sven anser att man kan bryta alla benen i kroppen av att ha en hobby. Han har själv sagt att man kan bryta alla benen i kroppen av bergsklättring.
Om någon har gjort ett uttalande om bergsklättring, är det inte det med nödvändighet ett uttalande om alla tänkbara fritidssysselsättningar. Och om Richard Dawkins har sagt något negativt om att framställa Bibeln som bokstavligen sann, är det inte helt säkert att man kan hävda att Dawkins anser att all form av religiös påverkan är att jämställa med att framställa Bibeln som bokstavligen sann. Att bergsklättring är en hobby, betyder inte att en hobby nödvändigtvis är just bergsklättring. Men för att styrka att Dawkins har fel, måste Dahlman mörka Dawkins kommentar om citatet från ”Illusionen om Gud”, och istället ge ordet till Scott Hahn och Benjamin Wiker.
”Dawkins går mycket längre, och kallar barns religionsundervisning för ”barnmisshandel” Hans tankegång är simpel. Eftersom all religion är falsk är det en form av övergrepp att indoktrinera barn med en tro som de knappast kan ifrågasätta. De sexuella övergrepp på barn som präster har begått är visserligen avskyvärda för Dawkins, men mycket värre är ”den långvariga psykiska skada som ett barn utsätts för genom att uppfostras till katolik. (sid 335 i Illusionen om Gud) Dawkins framför anklagelsen om barnövergrepp på fullt allvar. Om det är ett övergrepp, borde då inte barnen skyddas från sina föräldrar? Dawkins håller fullt och helt med psykologen Humphrey och argumenterar emot uppfattningen att föräldrar har rätt att undervisa sina barn om deras egen tro, just därför att barnen har rätt att beskyddas från skadligt nonsens. Något måste göras enligt Dawkins eftersom religion är ett hjärnvirus.”
Så vad säger Richard Dawkins om barnmisshandel? Sida 363-364:
”Det viktiga för Edgardo var inte ”hans” religion – han var för liten för att ha några egna genomtänkta religiösa uppfattningar – utan föräldrarnas och släktens kärlek och omsorger, och dem berövades han av präster som levde i celibat och vilkas groteska hårdhjärtenhet mildrades endast av deras krassa okänslighet för normala mänskliga känslor, en okänslighet som faller sig alldeles för lätt för ett psyke kidnappat av religiöst nit. Även utan konkret bortrövande är det alltid en form av barnmisshandel att pådyvla barn trosuppfattningar som de är för små för att ha funderat över själva. Ändå lever denna praxis kvar än i denna dag och ifrågasätts mycket sällan. Mitt främsta syfte med det här kapitlet är just att ifrågasätta den.”
Förvisso säger han att det ”alltid” är en form av barnmisshandel, men det som hänvisas till är inte religionsundervisning generellt, såsom Dahlman hävdar, utan ”trosuppfattningar som [barnen] är för små för att ha funderat över själva”. Och ännu tydligare, på sida 367 står:
”’Käppar och stenar slår sönder min kropp, men ord kan aldrig skada mig.’ Det talesättet är sant så länge man inte tror på det. Men om hela ens uppfostran och allt man någonsin fått höra av föräldrar, lärare och präster har lett till att man tror, verkligen tror, totalt och oförbehållsamt, att syndare brinner i helvetet (eller någon annan vedervärdig doktrin som till exempel att en kvinna är sin mans ägodel), är det fullt troligt att ord får en varaktigare och skadligare verkan än handlingar. Jag är övertygad om att ordet ”barnmisshandel” inte är överdrivet när det används om vad lärare och präster gör mot barn som de förmår att tro på saker som bestraffningen för obiktade synder i ett evigt helvete.”
Det som betonas här är inte religiös påverkan generellt, utan att hota barn. Men hur var det med att ”slå ut tänderna” då? På sida 375 citerar Dawkins psykologen Nicholas Humphrey:
”Kort sagt har barn rätt att inte få sitt psyke belastat av struntprat, och vi som samhälle är skyldiga att skydda dem från det. Vi bör alltså lika lite tillåta föräldrar att lära sina barn att tro till exempel på Bibelns bokstavliga sanning eller att planeterna styr deras liv som vi bör tillåta föräldrar att slå ut tänderna på sina barn eller låsa in dem i en fängelsehåla.”
Inte heller denna gång har Tommy Dahlman rätt i sitt antagande att det är undervisning som avses, och som i detta fall jämställs med att slå ut tänderna på barnen. Inte heller vilken religiös påverkan som helst, utan ”Bibelns bokstavliga sanning” som bör vara otillåten, precis som det inte är tillåtet att slå ut tänderna på barnen. Men detta var Humphrey. Richard Dawkins själv skriver (fortfarande på samma sida):
”Jag tackar mina egna föräldrar för att de ansåg att barn borde få lära sig hur de ska tänka snarare än vad de ska tänka. Om de på ett riktigt och hederligt sätt har exponerats för allt vetenskapligt bevismaterial och sedan växer upp och kommer fram till att Bibeln innehåller den bokstavliga sanningen eller att planeternas rörelser styr deras liv, får de väl göra det. Det viktiga i sammanhanget är att de själva måste få bestämma vad de ska tänka och tycka och att deras föräldrar inte har rätt att tvinga det på dem.”
Detta för onekligen tankarna till Humanisternas nya annonskampanj, men inte helt oväntat är Tommy Dahlman missnöjd även med den. Så vad är det som utmärker Dawkins kritiker? För det mesta har de inte läst Dawkins, och de som läst har inte alltid förstått.
Lämna ett svar