Anders Hesselbom

Jag är fullt medveten om att jag är gammal och bitter, men jag är genuint bekymrad över generationsklyftan som kommer att uppstå när 60- och 70-talisterna går i pension. Jag brukar med fasa fundera på vem som ska sköta kärnkraftverken när vi är borta, och pratade faktiskt idag med en dam i min ålder som jobbar just på ett kärnkraftverk, som bekräftade att ett kunskapsgap är i antågande. Förhoppningsvis är mina farhågor grundlösa, men jag tycker mig kunna uppfatta en viss oförståelse för den egna betydelsen i enkla händelseförlopp bland 90-talisterna. Tänk dig följande fråga som ställs till en ung ambitiös praktikant, vars svar måste vara negativt för att vara sanningsenligt:

– Har du uträttat dina arbetsuppgifter?

– Nej, jag har inte hunnit.

Rätt svar är egentligen bara ”nej”. Utsagan om tidsuppfattning är ointressant, och förmodligen inte korrekt. Om den ska vara med i svaret, borde det vara ärligare att säga ”nej, jag har prioriterat annat”.

Denna situation tycker jag är ännu mer beklämmande. Tänk dig att du ger en kontrollfråga om ett möte som den unge förmågan skulle delta i tidigare under dagen, i stil med följande (som också har ett negativt svar):

– Kom du i tid i förmiddags?

– Nej, jag hittade inte mina nycklar.

Först och främst, det räcker att säga ”nej”. Och om man korrekt har uppfattat sin roll i detta händelseförlopp, så är det förmodligen mer sanningsenligt att säga ”nej, eftersom jag lade ifrån mig nycklarna utan att ta notis om var” såvida inte nycklarna blivit stulna.

Den bekvämlighet som en vettig inkomst, dragen el och rent vatten ger, kräver en kontinuerlig tillgång på skickliga ingenjörer, som i sin tur kräver ett ambitiöst och vetgirigt råmaterial som är beredda att jobba hårt. Några måste även framöver motstå frestelsen att vilja jobba med media.