Anders Hesselbom

På förekommen anledning.

Riskerna med rituell omskärelse, alltså religiöst eller kulturellt motiverat avlägsnande av förhuden, varierar med hur de olika riterna ser ut, men acceptansen för denna mångfacetterade sed kostar några barnaliv om året bara i västvärlden. Ibland får barnet virusinfektioner och ibland leder det till sterilitet. Även ett lyckat ingrepp innebär en onödig försämring av livskvalitén för den som utsätts, och med tanke på att ingreppet ibland görs utan bedövning, innebär det onödigt lidande för barnen.

Ett sätt att ducka för religiöst motiverade riter är att rationalisera kring fenomenet. Man kan t.ex. påstå att det finns hygieniska skäl bakom omskärelsen. Av bl.a. hygieniska skäl, ska man kunna dra bak förhuden, och om förhuden är för trång opereras den under kontrollerade former med lokalbedövning av en läkare. Detta ingrepp kan vara nog så omständigt för en pojke i skolåldern, det kan jag personligen intyga, men det är fortfarande ett kontrollerat ingrepp. Det finns mycket sällan verkliga medicinska skäl att göra en full omskärelse men det förekommer också, och de negativa konsekvenserna av detta är ofta mer begränsad eftersom att ingrepp som genomförs av kompetenta läkare med sterila verktyg, har ett mycket lägre pris för patienten. Frågan om hygien är alltså pseudovetenskap, men argument som verkligen ligger bakom religiöst motiverad omskärelse är så mycket obekvämare att prata om.

De monoteistiska religionerna har alltid haft ett mycket spänt förhållande till sex och barnaalstring, och ett av de verkliga motiven bakom omskärelse är att det gör onani aningen mer omständigt än vad det behöver vara. I många kulturer tillskriver man Gud en sjuklig fixering till frågan om onani, och sexualsystemet påstås vara dedikerat till barnaalstring. Ett uttryck för detta är t.ex. den katolska kyrkans skencelibat som idag kostar dem hundratals miljoner dollar i skadestånd för tusentals och åter tusentals våldtäkter som prästerna utsatt små barn för (vilket borde bevisa för vem som helst att katolska präster varken är ofelbara eller moraliskt överlägsna, utan blott sexuell frustrerade primater med en vidskepelse). Ett annat uttryck är synen på preventivmedel och abort, något som också orsakat ofattbara kvantiteter av onödigt lidande. Det är i dessa domäner vi hittar motiven bakom rituell omskärelse.

För oss vanliga människor skulle anklagelser om barnvåldtäkt vara besvärande bortom ord, men bland de som betraktar sig som moraliskt överlägsna tar man fenomenet med ro. Även förra påven, Joseph Ratzinger, protesterade i egenskap av ledare för troskongregationen mot att en sexualförbrytare skulle förlora sin status som präst. Det kulturella försvaret för omskärelse är alltså inte speciellt sympatiskt.

Bland de riter som syftar till att avlägsna förhuden hittar vi t.ex. de där förhuden bits av, vi ser riter där rabbiner suger blod från barnets penis, och vi ser riter där barnets smärta är ett självändamål. Även här håller man den pseudovetenskapliga flaggan högt. Bland judiska utövare förekommer föreställningen att spädbarnets smärta på något sätt skulle bidra till bildandet av självkännedomen. Att påstå något sådant är knappast är ett vuxet sätt att förhålla sig till det problem man utgör. För min del råder det inga som helst tvivel om att eventuell kränkning mot den vuxne som uppstår när denne måste avstå att utsätta barnet för religiöst eller kulturellt motiverat avlägsnande av förhuden, är ett långt mindre problem än att vi ser mellan fingrarna på en avskyvärd hantering av barn och rädslan för att se nyktert på vidriga religiösa yttringar.

Tack till John Houdi för påvisandet av Christopher Aqurettes text.