Den som tycker som alla andra kan leva ett helt liv utan yttrandefrihet, helt utan att känna sig tystad. Det kan finnas mer eller mindre ädla orsaker till varför en individ behöver ha samma rättigheter som alla andra, men oavsett vilka dessa orsaker är, så ska man inte frånta någon sina grundläggande rättigheter för att han är obekväm. Idag kan i princip vem som helst inse att Lars Vilks gör en insats när han utmanar religionen och att Elisabeth Ohlson Wallin gör en insats när hon utmanar konsten, trots att människor blir kränkta på vägen. De utmanar samhället och driver det framåt på sina respektive vis, och det är när man utnyttjar sina rättigheter till något viktigt, det är då man behöver dem. Så vad ska vi tycka om personer vars åsikter inte är lika radikala? I Sverige blir en fotograf (och förmodad rasist?) attackerad av politiska motståndare, och tidningen Journalisten rapporterar om detta. Hur ska vi se på hans rätt att bedriva journalistiskt arbete?
Mattias Irving från Seglora Smedja betraktar inte detta som besvärande. Han skriver att om han var Helena Giertta, chefredaktör på Journalisten, så skulle han ”avpublicera, pudla och ta en tidig helg” (skrivet en måndag), men att han ”misstänker att hon väljer att gå sin egen via dolorosa”. Uttrycket att ”gå sin egen via dolorosa” används här som ett maktuttryck som ska ge sken av att Irving tycker som alla, Giertta står lidelsefullt ensam. Men Giertta har svar på tal. ”Om en fotograf blirhotad och bortkörd så är det en nyhet för oss. Slutar det vara det för att han är på [Dispatch International]?” För mig är frågan aningen enklare: Givetvis får man problematisera Dispatch International, man får till och med ha åsikter om Lars Vilks. Men den som gör fel är den som angriper, även om man har problem med offrets åsikter. När det sker attacker mot journalister man inte gillar, är det ett lika stort problem som när det sker attacker mot journalister man gillar.
Uppdatering 2014-04-15: Helena Gierrta försvarar artikeln under rubriken ”yttrandefriheten är större” och Mattias Irving, som var upprörd över att ursprungsartikeln över huvudet taget publicerades, säger att detta försvar av yttrandefriheten inte var ”reflekterande” nog.
Lämna ett svar