Anders Hesselbom

Vilken rätt har man att posta på Twitter?

2021-01-09

Twitter stänger av folk som man inte tycker bidrar till deras plattforms framgång, och många anser att privata företag minsann ska få agera hur de vill, vilket givetvis är en bra grundprincip. Det är dessutom en princip som sällan hänvisas till när IT-jättarna vill sparka personer som t.ex. vill gå med i facket, utan nästan bara när man håller med om att gärningen är positiv, som t.ex. när Donald Trump blev bannlyst från Twitter.

Yttrandefrihet beskriver ett avtal mellan en medborgare och en stat. Vad är egentligen yttrandefrihet? Wikipedia beskriver det så här:

Yttrandefrihet omfattar en frihet att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning.

Yttrandefrihet är möjligheten att yttra sig och att göra det konsekvensfritt. FN beskriver yttrandefrihet så här:

Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser.

Alltså möjligheten att yttra sig och att göra det konsekvensfritt. Men det är en relation mellan medborgare och stat, inte en relation mellan content producer (användaren) och content publisher (t.ex. Twitter). YouTube (som också gärna stänger av folk) har i skrivande stund två miljarder aktiva användare, Twitter har 320 miljoner, Instagram har en miljard och Facebook har knappt tre miljarder aktiva användare. Inte många stater kan mäta sig med detta, så det verkar alltså gå att privatisera bort yttrandefriheten. Om yttranden garanteras av staten, och staten låter ett privat företag tillhandahålla möjligheten att yttra sig, kan man peka på sina meningsmotståndare och säga att detta inte handlar om yttrandefrihet. Och nu är det IT-jättarna som bestämmer, vilket har introducerat ett nytt problem:

Eftersom staterna ansvarar för medborgarnas rättigheter, men det är marknaden som erbjuder möjligheten att praktisera rättigheterna, kan vissa stater anse att de har ett förhandlingsläge som kan gynna makten. Man kanske kan dra nytta av att ha privatiserat bort sitt ansvar för medborgarna? Jo, vi har sett exempel där t.ex. Kina har ställt krav på inskränkningar för att tillåta nätjättarnas närvaro.

En bra konkurrenssituation hade löst problemet. Om vi hade haft fem olika ”Twitter”, så kan man vara mer tolerant mot principen att privata företag får göra som de vill, för om man blir avstängd från den ene kan man alltid gå till den andre. Då blir avstängningar en del av konkurrensen. Men utan en sund konkurrens, eller i en situation som i det närmaste liknar en monopolställning, försvagas det skälet. Konkurrensverken borde ha varit lite mer närvarande i vad som händer på marknaden.

När vi nu är där vi är, där de stora givarna till yttrandefrihet kommer från en privat marknad som mer eller mindre är monopoliserad, är det märkligt att se ett påhejande av att vissa stängs av. Det är också märkligt att vi accepterar att vår stat, som garanterar vår frihet, inte lobbar mot detta. Formellt sett har vi svenskar fortfarande såklart yttrandefrihet, för både jag och Donald Trump kan skriva precis vad vi vill, utan rädsla för något, på våra respektive hemsidor, men läsarna och publiken finns hos nätjättarna – det är där yttrandefrihet skulle kunna praktiseras på riktigt. Den som inte har tillträde till rummet där alla är, kommer inte uppleva sin möjlighet att klottra på lappar som ingen får läsa som en lösning på den utmaning vi står inför, nu när även socialister har förlikat sig med att vår frihet ligger i händerna på privata de facto-monopol.

Kategorier: Yttrandefrihet