Det diskuteras ibland om huruvida svensk media är vänster eller höger, och var makten egentligen finns. Fredrik Virtanen på Aftonbladet har också en uppfattning. Trots att regeringen består av två partier på den vänstra planhalvan, och trots att de lyckades få igenom en ”decemberöverenskommelse” om budgetstöd, och trots att 70% av journalisterna (!) röstar V, MP eller S, så anser Virtanen att makten ligger till höger. Igår skrev han:
”Det går alldeles utmärkt att ogilla feministiska formgivare, socialistiska författare eller humanistiska ståuppkomiker – men att tro att makten finns där är en briljant blåsning, en väldigt skickligt utlagd rökridå.”
Feminism är inte en höger-vänster-fråga. Just partiet Feministiskt initiativ (FI) råkar ligga strax till vänster om vänsterpartiet, men FI definierar inte feminism, de definierar sitt partiprogram som de kallar feministiskt. Feminismen ägs varken av manshatare som Bahar Mustafa eller av liberaler som Sara Mohammad, det är upp till var och en att kalla sig (eller inte kalla sig) feminist. Och som exempel på det, Mustafa och Mohammad står väldigt långt ifrån varandra när det t.ex. gäller synen på islam. Alltså, att påstå att någon ”ogillar feminister” är egentligen inte ett påstående om höger eller vänster.
Jag skulle kunna tillskriva feminismen en viss makt genom att hävda att åsikter som ligger utanför (den icke-existerande?) åsiktskorridoren inte bemöts i sak, utan med stigmatiserande personliga påhopp, som t.ex. misogyn, men det betyder inte att den som utmanar är höger, eller att den som stigmatiserar är vänster. Feminism är en fråga om mans- och kvinnosyn, inte en höger-vänster-fråga.
Däremot är både högern och vänstern representerade när det kommer till ledarskribenter, där högern skapar viss irritation.
”Så hur kommer det sig att bara vänstern hyser ett så starkt hat för sina meningsmotståndare att de måste tysta ner dem?
Svaret, misstänker jag, är ganska simpelt. Vänstern definierar sig själv som oppositionell.”
Detta får mig att tänka på en fras yttrad av en av George R.R. Martins karaktärer:
”When you tear out a man’s tongue, you are not proving him a liar, you’re only telling the world that you fear what he might say.”
Givet att de flesta människor vill andra väl, kan man tänka att stigmatiserande personangrepp är ett slags ”sekundärt försvar” där det primära – att angripa sakfrågan – inte fungerar.
För mig som skeptiker är det lätt att tro att människor vill växa genom att ändra uppfattning i olika frågor – det är nämligen något som skeptiker gör hela tiden. Jag var förr vänsterliberal men är nu högerliberal, jag var för kristen men är nu ateist, förr trodde jag att Apollo 11 var en konspiration men idag accepterar jag månlandningen, och så vidare. Men jag har lärt mig att människor gillar sina idéer och sina hypoteser, även om de inte alltid är solida.
Lämna ett svar