Anders Hesselbom

Anslagen till Public Service ska inte vara en skatt

2018-11-17

Jag har skrivit under Henrik Jönssons upprop om att riva upp skattefinansieringen av Public Service-media, för att jag ser flera skäl till att det är en dålig idé, inte helt olika de skäl jag har att argumentera för att Svenska kyrkan och svenska staten ska gå skilda vägar. De kommentarer jag har fått efter att offentliggjort min åsikt säger mig att frågan behöver diskuteras. Förespråkare av skattefinansierad media argumenterar hellre för Public Service som sådan istället för varför det ska finansieras med just skatt.

Ett argument för skattefinansiering är att det är lättare att smita från en licensavgift än från en inkomstskatt, och för en vanlig enkel knegare är det i det närmaste omöjligt att smita från inkomstskatt. Således kommer fler att vara med att betala. Detta argument är helt giltigt, men när jag väger detta mot motargumenten, finner jag att motargumenten vinner.

Däremot avfärdar jag argument som tar avstamp i kvalitén på svensk Public Service, eftersom de handlar om kvalitén, inte om skillnaden mellan dagens licens och den (förmodligen) kommande skatten. Svensk Public Service är hyfsat bra (möjligen undantaget programmet om Sveriges fetaste hundar), men om man värnar om kvalité är det inget som säger att den skulle bli bättre för att pengarna är just skattepengar istället för licenspengar. Det kanske blir tvärt om, vilket vissa förespråkare fruktar då de vill påpeka att pengar inte luktar. Vi ska förmoda att det inte spelar någon roll varifrån pengar kommer, och så vidare.

Personligen har jag en fördel av sprickbildningen i väggen mellan politiken och Public Service. Jag förespråkar mindre och smalare Public Service, och skattefinansieringen gör frågan om anslagets storlek till en politisk fråga som vi har större inflytande över. Den som vill ha ett stort, starkt och mäktigt Public Service borde oroa sig över att frågan blir mer rörlig istället för att glädjas över att anslaget i ett hopp ökar från drygt sju miljarder per år till drygt åtta miljarder per år i samband med omläggningen.

Anledningen till att jag inte vill att Public Service ska bli för stort, är att konkurrenssituationen blir ogynnsam för kommersiella aktörer inom streaming, tv, radio och nättidningar. Dels är det orimligt man använder skattepengar för att sätta för stor press på privata aktörer, och för konsumenten försämras kvalitén på innehållet. När det gäller tidningar har man valt att istället för att använda gemensamma medel för att konkurrera med kommersiella tidningar, så kan den som ger ut tidningar få presstöd. Idag kanske presstödet har spelat ut sin roll, men det har onekligen över åren bidragit till tidningarnas mångfald (vilket inte uppskattas av alla).

Vissa ser ett självändamål med höga skatter eftersom de betraktar skatter som utjämnande utan att anse höga skatter hämmar tillväxten. Andra ser ett självändamål med låga skatter av precis motsatt skäl eftersom de ser att ganska lågavlönade personer betalar en ganska stor del av sin lön till privilegierade människors nöjen, oavsett om det är en opera framförd live eller småroligt tv-program om tjocka hundar (vilket inte med nödvändighet följer till att man vill dra in alla anslag som går till opera). Jag tror att man bör sträva efter en gyllene medelväg. Ett för litet anslagsfinansierat Public Service kan vara begränsande, ett för stort hämmar konkurrensen. Satsar man för mycket på nöje uppstår en osund konkurrens med privata aktörer som sysslar med nöje, som t.ex. Netflix. Satsar man för mycket på nyheter och samhällsinformation uppstår en osund konkurrens med privata aktörer som sysslar med nyheter och samhällsinformation, som t.ex. Nerikes Allehanda. Lagom är bäst, och dryga åtta miljarder per år är lite väl saftigt.

Idag är det radiotjänst som samlar in licensavgiften genom att skicka fakturor till de som ska betala, vilket inte är helt dumt. Det förekommer en hel del smitande från avgiften, vilket t.ex. kan åtgärdas med utökade befogenheter för kontroll, och dessutom kan delar av Public Service finansieras som frivilliga betalkanaler, ungefär som Netflix. Om det är viktigt att svenska staten spelar listpop så kan P3 vara en tilläggstjänst, och om det är viktigt att staten bjuder på gulliga tjocka hundar, så kan även den lätta underhållningen erbjudas enligt en modell liknande den som Netflix har.

Och glöm inte att skriva under namninsamlingen!

Kategorier: Politik, Public Service