Anders Hesselboms blogg

Kategori: Public Service

  • Varför granskar högermedia endast högern?

    Det verkar råda något slags konsensus bland både experter och tyckare att Sveriges Television, och svensk public service i allmänhet, har en slagsida åt höger.

    Jan Guillou, under rubriken ”SVT blir allt mer tydligt högervridet”: ”SVT har inte haft minsta vänstertendens på 40 år”

    Melinda Kandel, Flamman: ”I bästa fall är strävan efter opartiskhet en jakt på den politiska mitten. Men public service hamnar redan i dag ofta en bra bit till höger om den.”

    Anders Lindberg, Almedalsveckan 2018: ”Public service är inte vänster!”

    Tankesmedjan Katalys har räknat huvuden i tv-programmet Agenda, och finner att högerlutningen är 70%.

    Därmed råder det inga tvivel om den saken.

    Vi kan också konstatera att när omvärlden granskas, är man ganska sträng mot högern. Att Ulf Kristersson inte visste huruvida hans städerska hade kollektivavtal eller ej (vilket hon hade), skapade större rubriker på SVT:s sida än att Magdalena Andersson köpte svart städhjälp.

    När Stefan Löfven blev partiledare för Socialdemokraterna år 2012, publicerade SR en punktlista på vad Löfven åstadkommit hittills i sin karriär. När Ulf Kristersson blev partiledare för Moderaterna år 2017, publicerade samma SR en punktlista i samma format över vad Kristersson har anklagats för eller misslyckats med under sin karriär.

    Högermedia tenderar att granska högern.

    Ett dagsfärskt exempel är faktiskt riktigt iögonfallande:

    Nu i början av juli var polisen Christian Zesig i Danmark för att titta på fotboll (Sverige-Frankrike) på storbilds-tv på en krog. När han försökte avstyra ett bråk, blev han mördad. Han misshandlades till döds av Elfenbenskustens fotbollsfans. De stampade på honom tills han dog.

    Två dagar senare, under Prideparaden skanderade Vänsterpartiet från pridetåget: ”Hela Malmö hatar poliser!”, vilket såklart inte behöver vara relaterat till mordet på den svenske polisen. Kommunister hatar poliser, helt oavsett. Men det är väldigt olämpligt med tanke på ett lik som inte har kallnat! Jag erkänner att detta blev en notis i vissa medier, men ta en funderare på vad Teodor Koistinen skrev om saken på X igår:

    ”Lek med tanken att Moderater i Sveriges tredje största stad skrikit ’Hela Malmö hatar socialsekreterare’ samma vecka som en socialsekreterare blivit ihjälslagen på gatan några mil därifrån. Jag tror vi hade sett ett extrainsatt Agenda, DN hade gått upp i stabsläge och SR hade sänt live från Köpenhamn. Kopplingen (inte nödvändigtvis korrekt) hade uppfattats som så uppenbar mellan händelserna att den inte ens hade behövt nämnas. I veckor hade det diskuterats om Ulf Kristersson kan sitta kvar. Nu händer inget av det här.”

    Nej, partiledaren Nooshi Dadgostar kommenterade att skanderandet kanske var lite olämpligt, och därmed är saken utagerad. Rapport ägnade några sekunder åt frågan, utan att nämna att det skedde i samband med ett polismord – man vill ju inte ställa kommunisterna i dålig dager!

    Vi har konstaterat att svensk public service är höger, vi har konstaterat att svensk public service hellre granskar högern än vänstern. Givet att båda premisserna är korrekta, är det inte helt orimligt att tänka: Eftersom media är höger, så tar media högern på allvar. Sveriges Television vill ställa krav på högern, för att man vill högern väl? Sveriges Television förväntar sig inget annat än kaos från vänstern?

    Det är inte omöjligt att så är fallet, men jag tvivlar. Jag tror att experter bedömer svensk public service utifrån sin egen slagsida, som bara råkar vara ännu mer vänster.

  • SVT skulle kunna vara vinstdrivande

    För en tid sedan publicerade Sveriges Television (SVT) ett inslag om att ”industrin” vill se ökade satsningar på vindkraft, utan att nämna att den enda industri man hade hittat som faktiskt ville ha vindkraft i stället för planerbar kraft, var ett företag som tillverkade vindkraftverk – inte en industri som föredrog vindkraftsel framför planerbar el.

    Idag, 3/6, publicerar Sveriges Radio ett inslag om Niklas, som inte har något emot att ha vindkraftverk 500 meter från sin tomt, utan att nämna att det är hans vindkraftverk! De kunde lika gärna åka till en villaägare och fråga om han tycker att det är ok att ha sina solpaneler på taket!

    Många ser detta som bra journalistik – förmodligen tillräckligt många för att svensk public service skulle kunna vara frivilligfinansierad.

    Vi befinner oss i en situation där t.ex. TV4 drar in hundratals miljoner åt staten genom arbetsgivaravgifter (ungefär 110 miljoner), bolagsskatt (ungefär 20 miljoner) och personalens inkomstskatt (ungefär 130 miljoner), samtidigt som de producerar bättre innehåll än de skattefinansierade public service-bolagen som kostar samhället tio miljarder kronor per år!

    Och den som tycker att SVT är bättre än TV4, kommer gladeligen att betala sin abonnemangskostnad frivilligt, och därmed bidra till att göra SVT till ett vinstgivande bolag, precis som man redan betalar för Spotify eller Netflix – tiden är mogen!

  • Därför fick Anne Ramberg ett frikort

    Inte allt som skrivs i media är sant. Ibland beror det på att man vill vara snabb, som när man rapporterade att en busschaufför i Västerbotten visat porr för de skolbarn som var bussens resenärer. Ibland beror det på socialistisk aktivism, som när SVT påstår att Migrationsverket på regeringens uppdrag utvisar en 8-månadersbäbis på grund av saknat arbetstillstånd.

    ”Jag skiter i att det inte är sant, det är förjävligt ändå.”

    Lögner kan ha flera skäl, men lögner går inte att undvika. Svensken tenderar att lita på auktoriteter och delar precis vad som helst när det är sensationellt, men med X (tidigare Twitter) som aktör i informationsbranschen har vem som helst tillgång till det källmaterial som media använder för att skriva sina artiklar. Därmed kan den som bryr sig om sant och falskt hellre läsa på om vad som faktiskt har hänt, i stället för att tanklöst sprida vidare de berättelser man av olika anledningar gillar.

    Till detta, vad som är vetenskapligt korrekt, beror på vilket narrativ man har. Föreningen Vetenskap och Folkbildning har klagat på att regeringen undanröjer unga mördare från gatan, med hänvisning till ”experter”, vilket endast är rimligt om man, som vanligt, utelämnar brottsofferperspektivet. Att det faktiskt kan vara bra att färre oskyldiga medborgare blir pistolmördade, har man inte ens tänkt på. Nivån av förvirring gör det svårt att säga om det är skolan som har misslyckats eller om det är public service som har lyckats!

    Och Dagens ETC blir förfärade över att några barnvåldtäktsmän som hängts ut av Dumpen har tagit livet av sig, utan en enda tanke på att barnvåldtäktsoffer tar livet av sig på löpande band. Det är nästan så att även centerpartister besväras över ETC:s barnintresse, och det säger en hel del! Det enda brottsoffer man ser är gärningsmannen. Det finns muslimska länder där straffet för att ha blivit våldtagen är offentlig avrättning, något som Dagens ETC förmodligen inte ärligt kan tycka något om, utan att hamna i väldigt dålig dager.

    Men om vad skriver media inget alls? Är man verkligen intresserad av att hitta narrativ, så ska man titta på vad som aldrig når journalisternas uppmärksamhet alls.

    Styrelseproffset Anne Ramberg har engagerat sig djupt i MEK/MKO, eller ”Folkets mujahedin”, en kommunistisk terrorstämplad Saddam Hussein-vänlig rörelse som spelade en aktiv roll i islamiseringen av Iran. En socialdemokratisk riksdagsledamot vid namn Annika Strandhäll gick på X till hårt angrepp mot en journalist som vågade lämna det vedertagna journalistnarrativet och faktiskt kritisera Ramberg och ifrågasätta det faktum att MEK tillåts driva HBV-hem i Sverige, i syfte att rekrytera ”heliga krigare”.

    Det slutade i en koordinerad attack mot journalisten, som blev avstängd från Facebook.

    Vänsterns intolerans mot fri journalistik har inte uppstått i det tomma intet, och en journalistkår som är beskattad till den grad att de har blivit bidragsberoende, kommer att vara vänstern följsam. För att bidrag. En fri marknad skulle flytta makten från sosseriet till folket, och i Sverige kan inte det accepteras!

  • Vänstern klagar på högervridningen i svensk public service

    Man har mötts av sura miner från vänsterhåll när man klagat över SVT:s subjektivitet, men nu när vänstern själva har tittat på saken, så visar det sig att SVT faktiskt inte är objektiva!

  • Hur du hanterar servicepersonal säger mig vem du är

    Hur du agerar när du blir felserverad på en restaurang, säger mig väldigt mycket om vem du är. Det finns ett antal vettiga alternativ, som t.ex. att acceptera misstaget i tysthet eller att påpeka misstaget och begära rättning. Ett mindre vettigt alternativ skulle vara att göra ett nummer av att man blivit illa behandlad på grund av felserveringen, genom en offentlig utfrågning av servicepersonalen. Gräver man lite i frågan, så förstår man varför denna historia landar i det.

    15/3 rapporterar SVT att deras reporter Rikard Berglin bestämde sig för att beställa en måltid på Max i Gävle, vilket skedde 14 dagar tidigare. Berglin fick en burgare vars omslagspapper deklarerade att det var en vanlig hamburgare. Biffen mellan brödet deklarerade att det var en vanlig hamburgare, och smaken (han åt halva med god aptit) deklarerade att det var en vanlig hamburgare. Men när han insåg att det var en vanlig hamburgare (med nötkött i) han åt, avbröt han måltiden. Sen väljer Rikard Berglin att slänga kvittot och avvakta.

    14 dagar senare, alltså runt den 15:e när ”reportaget” publicerades, sätter sig Berglin i bilen med sitt team, och ställer på den ofogliga arbetarklassen. Med kameran i ansiktet på en ung anställd kvinna skanderar Rikard Berglin att HAN, som MINSANN är REPORTER på självaste SVERIGES TELEVISION har fått fel mat. Hur du agerar när du blir felserverad på en restaurang, säger mig som sagt väldigt mycket om vem du är som person. Och det säger precis allt som du behöver veta om SVT:s förmåga att nyhetsvärdera – den är inte ens noll, den är som en pågående naturkatastrof. Historien säger även något om den nya borgerligheten, dem som står på mottagarsidan när det gäller skatter och fördelning. SVT:s personal. Där finns det ingen tolerans för arbetarklassens tillkortakommanden eller misstag. Vad som anses vara viktigt för medborgarna är det som är viktigt för dem personligen. Som t.ex. att offentlig läxa upp en arbetare som gjort ett misstag de anser sig drabbade av. Och sedan försvara sitt agerande inför pöbeln genom att likna händelsen med kannibalism.

    Förmodligen råkade Rikard Berglin bara beställa fel burgare, för han slängde kvittot innan han gav sig iväg med sitt team för att konfrontera tjejen som jobbar på Max, och som förmodligen är rätt rutinerad på att ta matbeställningar. Vill du veta om SVT prioriterar egenintresse eller allmänintresse, ring dem om du får fel dipsås till dina pommes på Burger King. Mängden engagemang och antal minuters tv-tid kommer att ge dig svaret.

  • SVT visar fulklippt tal av Donald Trump

    SVT stöttade Demokraterna i USA:s presidentval 2024, men förlorade mot Republikanerna och (i skrivande stund) sittande president Donald Trump. Sedan dess har BBC avslöjats med att klippa om ett tal av Trump, vilket resulterade i att både högsta chefen och nyhetschefen på BBC avgick från sina poster. Det var tidningen The Daily Telegraph som konstaterade att Donald Trump påstods ha sagt detta:

    ”We’re gonna walk down to the Capitol and I’ll be there with you, and we fight.”

    Detta återgavs med dystopisk musik spelandes i bakgrunden. Det Donald Trump faktiskt sade var:

    ”We’re gonna walk down to the Capitol and we’re gonna cheer on our brave senators and congressmen and women.”

    SVT rapporterade förminskande om händelsen, och hade själva en artikel om sin besvikelse över valförlusten. Artikeln publicerades 2024-10-15 och hade som dekorbild ett klipp från filmen ”Dox: The Steal – hotet mot den amerikanska demokratin” där Donald Trump säger:

    ”We’re gonna walk down to the Capitol. We will never give up, we will never concede, it doesn’t happen. And we fight.”

    Igen, presenterat med domedagsmusik spelandes i bakgrunden. Efter att SVT ändå motvilligt rapporterat om att det kan vara problematiskt att ljuga om sina meningsmotståndares åsikter, kände de sig tvingade att justera sin text. De gör justeringar och berättar att justeringar är gjorda genom att skriva in ett datum för uppdateringen (”idag”, vilket är 2025-11-13), och för en gång skull lade de till en text som både ansvarsbefriar dem och berättar vad de har ändrat sidans innehåll, vilken annars bara DN (som innehar svenskt mästerskap i att behöva rätta sina texter) brukar göra.

    ”Det här klippet är en införpublicering [sic] i samband med en amerikansk dokumentär som SVT köpte in, inför USA-valet 2024. Klippet, som uppdaterats och förtydligats, visar två minuter ur den 1.5 timme långa dokumentären som fokuserar på Trumps tidigare medarbetares oro inför valet och visar några korta citat ur Trumps tal.”

    Sveriges Television anser att man inte behöver ta ansvar för sin politiska agenda om man betalar andra människor för att framställa den i deras tv-kanal! Opartiskheten är uppnådd! Så vad säger Donald Trump i den uppdaterade SVT-artikeln?

    ”We’re gonna walk down to the Capitol. (…) We will never give up, we will never concede, it doesn’t happen. (…) And we fight.”

    Nu är man extra opartisk! Nu förstår man att SVT ömmar lika mycket för Donald Trump som de ömmade för Kamala Harris (vice kandidat för Joe Biden). Men varför köpte de in propaganda filmen från början? Varför benämner SVT den som ”dokumentär”? Jo, så länge du går med på att betala för SVT-personalens borgerliga liv, så behöver du inte bekymra ditt lilla huvud med komplicerade frågor som journalistiska prioriteringar.

    Vägen framåt för BBC var några bondeoffer för att visa sin välvilja, utan att personalens partipolitiska sympatier egentligen har påverkats. Vägen framåt för SVT är att ändra i ett verk man köpt från någon annan, utan att ens kommentera vad syftningsfelet är – och SVT kommer definitivt inte att avlägsna några ansvariga, för Den Svenska Rojalismen kräver arbetarnas stöd till familjen Lagercrantz, som både driftar SVT och åtnjuter fördelarna som kommer av att den vanlige arbetarens betalningsvilja kommer från hotet om fängelsestraff.

    För vi kräver inte deras avgång, och vi kräver ingen förklaring till deras programval. Vi vill se deras VD kräva högre anslag, och deras VD:s man åka på lyxsemester för dessa anslag. Vi är svenska rojalister!

  • Ta inte ansvar genom att fly fältet, BBC!

    Nyligen klippte BBC om ett tal av Donald Trump för att styrka tesen att Trump uppmuntrade stormningen av Kapitolium år 2021. Detta avslöjades givetvis, och kläddes såklart i förmildrande ordalag av den krympande skara som fortfarande anser att staten ska agera mediabolag. Det har till och med sagts klippningen var en olyckshändelse i arbetet, orsakat av en redigerare. Jag har jobbat med mediaredigering på ett par dagstidningar under podd-boomen, och jag kan inte se att sådana olyckor kan ske, men eventuellt har BBC enklare utrustning än vad jag har, så att misstagen ligger närmre till hands för dem.

    Till detta finns det dem som säger att misstagsklippningen är en ”extrem avvikelse”, som t.ex. journalisten Emanuel Karlsten, vilket inte är omöjligt eftersom extrema avvikelser sker ganska ofta på BBC – särskilt svårt har de haft att vara objektiva i Gaza-kriget, där de under den senaste veckan har varit tvungna att ta bort två artiklar från sin hemsida. Så rent statistiskt kan vi anta att detta är en s.k. extrem avvikelse.

    Om vi antar att organisationen BBC inte har några onda avsikter, och att redigeraren råkar sätta sig och klippa om ett tal, så borde detta hanteras genom att han avskedas. En organisation som syftar till att representera sanningen på ett korrekt vis, borde inse att deras redigerare behöver vara ganska skickliga. Kanske kom han åt sin jog shuttle med armbågen när han skulle fylla på sin kaffekopp? Låt honom jobba med tv-programmet Let’s dance i några år! Eller ännu bättre, sparka honom! Men nej, BBC:s nyhetschef och BBC:s vd avgår. De som vi antar står för sanningen avgår för att en redigerare har råkat göra fel! Detta kallar Emanuel Karlsten för att ”ta ansvar”, men det är att fly ansvar.

    Såvida inte agendan att ha en negativ ton mot Donald Trump kommer från de chefer som nu avgår. Om man är den som inte gjort något fel, och har en chans att ta tag i en redigerare som antingen av slarv eller av illvilja klipper om tal så att innebörden ändras helt, tar inte ansvar genom att avgå, utan genom att hantera den redigeraren. Hela historien ger sken av att rapporteringen om skandalen inte är helt ärlig, för det normala är inte att man tar ansvar genom att avgå när man är oskyldig – det gör man när man är skyldig.

  • Internet glömmer (nästan) aldrig, Erik Pelling!

    Sveriges Television jobbar normalt hårt med att driva vänsterns narrativ. Nu har SVT har ett val att vinna, och en högerregering kan hota demokratin genom att sluta finansiera ”Alla dejtar alla”, ”Naken med Stila Wollter” och ”Sabaya”. Vi såg hur ”Sveriges fetaste hundar” ifrågasattes rejält, och där vill man inte hamna igen. Med mindre än ett år till nästa riksdagsval är kampanjarbetet igång rejält. Några sentida exempel är att en entreprenör till (bl.a.) Stockholms Stad som läckte personuppgifter, inte läckte några skyddade personuppgifter, något man hävdade ända tills dataanalytikern Jens Nylander skrev motsatsen i ansiktet på dem – en resolution som lämnades till Svenska Dagbladet. Vidare, hela England består tydligen av nynazister, för kritiken mot en socialdemokratisk brittisk regering, kan knappast handla om något annat. Venezuelas steg från marknadsliberalism till socialism och svält hyllades, medan Argentinas steg från socialism till marknadsliberalism och välstånd kläddes i negativa epitet. Ord som ”högerdebattör” eller ”högeraktivist” förekommer i betydligt högre utsträckning än ”vänsterdebattör” eller ”vänsteraktivist” för den absoluta yttervänstern är SVT:s mitten. De hänvisar gärna till Expo, ETC eller Suhonen som om de vore fullkomligt normala! Om inte det säger något om hur extremt frånkopplade de är från verkligheten, så vet jag inte vad!

    Men så har vi faktiskt ett exempel där SVT har stuckit sitt parti i ryggen. Förvisso på kommunal nivå, men ändå. Under lång tid har Uppsala styrts av Socialdemokraterna och kommunstyrelseordförande Erik Pelling. Under flera år har oppositionsrådet varit Moderaternas Therez Almerfors. Efter en debatt om spårvägsutbyggnaden, blir Pelling avundsjuk på Almerfors verbala förmåga, och ber om att få svara SVT igen, så att han kan sno hennes replig (och därmed lämna henne utan). Och SVT hänger ut honom!

    Givetvis ringer Pelling till SVT, arg som ett bi, för han hade ju hoppats att de skulle jamsa med i lögnen och använda materialet till att marknadsföra honom och Socialdemokraterna, vilket SVT också rapporterar i form av en krönika. Just nu känns SVT rätt badass! Go, SVT, go!

    Med det sagt väljer SVT att hörsamma Pellings krav att mörka hans illgärning och tar ner klippet, men Internet glömmer aldrig. Hoppas jag. Har du en kopia på klippet, så hör gärna av dig!

  • Det går att få bra public service-tv om man vill

    Det finns en högljudd minoritet som vill förbättra Sveriges Television (SVT), men den stora majoritet som vill skydda SVT i sin nuvarande form betraktar alla förändringar som inkluderar krav som hot. Public service är en kostnad som pressar medborgaren hårdare och hårdare för varje år som går. Från en årsavgift på 10:- per hushåll och år (eller drygt 350:- per år, kompenserat för inflation) på 1920-talet, till 2400:- per hushåll och år (2900:- kompenserat för inflation) år 2018, till en skatt på 1249:- per person och år idag, vilket i mitt hushåll motsvarar 3747:- per år. Till detta måste vi dessutom betala för den media vi faktiskt vill konsumera, som inte får några anslag!

    Tvångsfinansieringen så finns det inget seriöst med SVT, förutom möjligtvis pengarna de tar från oss. Israel-Palestina-konflikten bevakas av Hamas-sympatisörer, underhållningsprogrammen har gått från att vara dåliga till att vara direkt pinsamma, och har fått samma politiska slagsida som nyhetsbevakningen. En lösning på problemet är att göra finansieringen av SVT frivillig. Det skulle innebära att kanalen får ett ekonomiskt incitament att göra bra tv, för kvalitativ tv-produktion skulle locka in betalande kunder, medan insatser som liknar dagens, skulle minska deras inkomst.

    Kritikerna till detta förslag utmärker genom att både gilla det narrativ som SVT driver idag, och betraktar det gärna som Det Objektiva Narrativet™. Dessutom är de övertygade om att SVT är oförmögna att förbättra tjänsten de levererar, och ser därför inte frivilligfinansiering som en möjlighet till förbättring, utan som deras undergång. Varje gång en SVT-tittare dör i Sverige så tappar SVT en tittare, för tillväxten av nya tittare är noll. De flesta under 20 år vet inte att SVT finns, och nästan ingen väljer SVT framför YouTube, TikTok, X eller Reddit för sin nyhetskonsumtion. I USA är förresten X (Twitter) den populäraste nyhetsappen, långt före Fox, CNN och Google News, förmodligen för sitt peer reviewing-system och det krav på källhänvisning som X har. Och så är det frivilligt att betala för X! Det innebär att SVT kommer att dö, om inget förändras. Inte för att de inte får pengar, för den biten går Sveriges riksdag i god för, utan för att de inte har några tittare. Så varför inte bara låta medborgarna välja om de vill betala för SVT? Känner du igen dig i detta resonemang?

    ”Jag vill ha nyheter av god kvalitet och förstklassig underhållning. Men om gemene man får inflytande över tv-utbudet, lämnas vi med triviala nöjesprogram och ytliga nyheter.”

    Att SVT levererar triviala nöjesprogram och ytliga nyheter antas bero på att man vill locka in tittare. Ironin är total, för den person som själv inte anser sig vara mer intellektuell än sina medmänniskor är inte född än. När man frågar bilförare om de kör bättre än de flesta, svarar över 70% att de gör det, vilket såklart inte går ihop. Men SVT:s tittare kan förmodligen inte drömma om att hamna i närheten av den låga graden av förvirring. Det är inte bara så att alla vill ha kvalitativ journalistik, utan mest av allt anser alla sig vara helt ensam om det.

    Dessutom förväntas vi anta att oberoende media, som inte lyder under statens sändningstillstånd, hotar demokratin. Statsministerkandidaten Magdalena Andersson var 2024 mycket upprörd över att personer som är kritiska till Socialdemokraterna fick göra sin röst hörd på t.ex. YouTube, och (sufflerad av sin pressekreterare) frågade vem som betalar för Henrik Jönsson – han har ju en studio! Hans studio är en mikrofon, en greenscreen och en 5K-kamera i en liten skrubb, och han finansieras av personer som betalar frivilligt. Men Anderssons upprördhet över vanligt folks möjlighet att nå ut gick inte att ta miste på. För Jönsson behöver inte ha något sändningstillstånd, han får säga vad han vill. Han lyder inte under regeringens kontroll, han lyder under den (numera så förhatliga) grundlagen om yttrandefrihet. För det verkliga hotet mot demokratin är faktiskt inte kritik mot socialdemokratin, det är underminering av fri och oberoende media, helt oavsett om dessa medier, likt Jönsson, kritiserar Magdalena Andersson eller ej.

  • Satirvarning från Sveriges Radio

    Fram till det andra världskriget har Sverige i princip konstant styrts av högern, och därefter har Sverige i princip konstant styrts av vänstern. Historiken av borgerligt styre gav vänstern ett användbart narrativ av att bedriva en kamp underifrån, och i det läget är satir väldigt tjänligt. Sedan dess har Socialdemokraterna blivit ett gigantiskt miljardimperium som äger tidningar för att kontrollera samhällsnarrativet och som driver lotteriföretag för att dryga ut inkomsterna. Socialdemokraterna drar in mer än dubbelt så mycket pengar årligen, som alla andra partier tillsammans. Oavsett vem som vinner ett riksdagsval, har Socialdemokraterna tjänstemän utplacerade på alla viktiga samhällspositioner. Statliga direktörer, generaldirektörer, och skattefinansierade organisationer, styrs av socialdemokrater. Detta har gjort satir problematiskt. Försöker man kritisera samhället genom att ”sparka uppåt”, med udden riktad högerut, kommer läsaren konstatera att ”det är ju Socialdemokraterna som ansvarar för att situationen ser ut som den gör”. Satir fungerar inte längre, och den vänstersatir som finns kvar, lever likt Max Gustafson på överdrivna halmgubbar, som förstärker sköra halmstrån till falska verklighetsbeskrivningar.

    Under senare tid har högern, som under åttio års tid successivt flyttats längre och längre bort från makt och inflytande, lärt sig satirens ädla konst. Därmed anses demokratin vara hotad och skattebetalarna ska nu finansiera Striden Mot Satiren. Inte minst varnade Myndigheten för civilt försvar för satir (2022). Godkänd humor parodierar inte längre makten. För att välkomnas in i finrummet får man antingen parodiera Melodifestivalen eller Let’s dance, eller så får man rikta udden mot väljare som röstar på fel part.

    Häromdagen delade polisen Mustafa Panshiri ett satiriskt inlägg som drev med Sveriges Radio. Inlägget påstod att terroristen Osama Krayem skulle sommarprata i P1, och att programchef Bibi Rödöö sagt att ”det viktiga är att han inte är Sverigedemokrat”. Jag tror de flesta drog lite på mungiporna, eftersom inlägget parodierade Sveriges Radio ganska träffsäkert, då de har enorma problem med terrorromantik på bolaget. Journalister som porträtterat islamister de haft en relation med, åtskilliga hyllningar av gangsterrappare och varningar om att Kristdemokraterna vill skjuta ihjäl muslimer.

    Hur som helst kände sig Eva Sahlin, pressansvarig på Sommar i P1, tvungen att påpeka att det inte stämmer att Krayem ska sommarprata, och att uppgiften därför inte ska spridas. Det var alltså inte tillräckligt uppenbart att inlägget var just satir. Varför inte? Var det lite för nära verkligheten? Eller driver Eva Sahlin med oss?

    Max Gustafsons teckningar behöver då rakt inte samma förtydligande.

    Bilden som kritiserar gårdsförsäljning av alkohol visar hur sprittillverkaren The Absolut Company AB slangar ut starksprit på löpande band till berusade konsumenter. Vem vill vara den som säger ”Nej Max, det är inte vad förslaget om gårdsförsäljning säger”?

    Bilden som kritiserar nedskärningar i vården och visar att väljaren är mer upprörd över skattehöjningar. I skrivande stund har Region Stockholm styrts av Socialdemokrater i tre år, och de har redan lyckats stänga åtta vårdinrättningar, höjt skatten och kört regionens ekonomi i botten. ”Nej Max, vården finansieras inte av skattetryck, den finansieras av skatteintäkter, och dessa måste prioriteras korrekt.”

    Och apropå sjukvården i Stockholm är Max Gustafson givetvis irriterad på att Moderaterna utökade den. Bygget av Nya Karolinska illustreras med en politiker som kastar pengar i sjön. ”Max, sjukvård är en del av regionens kärnverksamhet, och Nya Karolinska kostade mindre per kvadratmeter och vårdplats än Malmös nya sjukhus, som vänsterstyret där byggde.”

    Bilden som kritiserar att privata företag får använda tågrälsen visar hur järnvägstrafiken inte längre fungerar på grund av de privata bolagens närvaro. ”Nej Max, det är fortfarande den statliga myndigheten Trafikverket som orkestrerar underhållning och utbyggnad av järnvägen.” Jag förväntas tro att tåget från Hallsberg skulle komma i bättre tid om en skogsbrukare i Norrbotten fraktat sitt trä med lastbil i stället.

    Och så vidare, och så vidare. Givetvis talar Gustafson till de som lever kvar i narrativet att makten och pengarna tillhör högern, men hur det än ligger till med den saken, tror jag till och med att präktighetsminister Eva Sahlin skulle dra sig för att kontakta honom och berätta att hans påståenden är falska.

  • Förstår den som får sina nyheter från SVT verkligen sin omvärld?

    En fråga som blir mer och mer aktuell är:

    Förstår den som får sina nyheter från Sveriges Television verkligen sin omvärld?

    Just nu är det folkfest på SVT, eftersom Socialdemokraternas kongress pågår. Nu får journalisterna mingla med sitt politiska läger och bli champagnefryntlig med sina idoler över några snittar. Framförallt har man ett alibi att göra reklam för sitt parti. S-kongressen bevakas stenhårt och allt S ska åstadkomma, och hur bra det kommer att gå, rapporteras högtidligt. Politikens baksida känner man inte till, men man skulle inte dela med sig av den informationen om man kom över den.

    I dagens hyllningsartikel inflikar faktiskt att det förekom en störning. ”När Andersson skulle tala på fredagen stördes ordningen till en början av aktivister som ropade från läktarna, men när talet väl kommit igång pekade Magdalena Andersson ut tre breda principer som vägledande för partiet.” Läsaren förpassas till Aftonbladet för att få veta att aktivisterna var vänsterextremister. ”Klimatkrisen dödar – beskatta superrika” var budskapet som skanderades.

    Detta rimmar väl med hur SVT har viktat nyheter genom åren. År 2022 handlade 91% av sidorna om politisk extremism om högerextremism på SVT:s hemsida. För Sveriges Radio var motsvarande siffra 95%. Och faktum är att de få sidor som handlade om vänsterextremism, klagade mest över anklagelsen. Och det är väl så det blir när över 70% av personalen röstar vänster.

    2025-05-13 rapporterade SVT att Israel hade attackerat ett sjukhus. När det visade sig att Hamas gömde sig i en tunnel under sjukhuset, och att det var den som attackerades, lämnade SVT berättelsen. Då var inte händelsen längre intressant.

    Förr ansåg jag SVT skulle skalas ner till en samhällsnyttig kanal med några hundra anställda, men idag anser jag att det bästa vore om man lade ner SVT, UR och SR, slopade alla bidrag till tidningarna och skapade förutsättningar för en fri och objektiv media. Läs mer om public service här.

  • Därför är censur viktigt just nu

    Helt plötsligt är frågan om hur man kan begränsa svenskens yttrandefrihet. Varför är det så och vem tjänar på det?

  • Ibland bubblar den djupa staten upp till ytan

    Jag läste en intressant tråd av Johan Ingerö Alias på X (Twitter). Han berättade om hur den amerikanska räddningsmyndigheten FEMA, efter orkanen Helene, hoppade över hus som hade Trump-skyltar på tomten. REP-väljare fick inte den hjälp de hade rätt till, för att de var REP-väljare. (Det är därför man ska hedra valhemligheten i Sverige.) När detta nådde allmänheten genom ett gräv av The Daily Wire så fick den ansvarige på FEMA sparken, trots att The Daily Wire är en konservativ tidning.

    Eftersom händelsen var så extravagant, kände sig NBC tvungna att rapportera om den. Man förmildrar händelsen, lade fokus på att FEMA sparkat personen, och låtsas som att man själv har gjort grävet.

    Journalisten i fråga, Mirna Alsharif, blir konfronterad om detta på X. Hon får ett hysteriskt utbrott i strålkastarljuset, varpå hennes X-konto försvinner. Som Ingerö Alias påpekar: ”[NBC] är inte någon amerikansk motsvarighet till Dagens ETC eller liknande, det är ett stort och (på oklara grunder) respekterat mediehus. Ett av de större, faktiskt. Som snor en story, mildrar den och vars upphovsperson skriver ’DIN MAMMA’ till folk som ifrågasätter detta.”

    Den sparkade FEMA-anställde påpekar att problemet inte var hennes politiska uppfattning, utan myndighetens syn på regimkritiker – alltså det som kallas för den djupa staten eller deep state.

    Vi ser ständigt liknande händelser i Sverige, om än i mindre viktiga frågor. Den svenska statens nyhetsbevakning – att en sådan finns är uppseendeväckande nog – har sedan ganska många år haft en tendens att vara både mer korrekta och mer positiva när de företräder ett vänsternarrativ än när de företräder ett frihetligt perspektiv, ett konservativt, ett högerperspektiv eller ett borgligt perspektiv.

    Konspirationsteorin om den djupa staten är ändå faktisk falsk. Den djupa staten existerar, men den existerar inte för att socialister medvetet har organiserat sig mot sina meningsmotståndare. När t.ex. SVT tar fram sin sorteringshatt för att utse priviligierade och högavlönade poster, är det sällan en libertarian som får jobbet – det blir oftast en socialistisk överklassmänniska. Men detta beror inte på någon hemlig sammansvärjning, det beror bara på att mellancheferna på SVT är stöpta i 68-rörelsen, och dessa gillar inte högerfolk. Det finns ingen konspiration, det finns bara vänsterpreferenser!

    I en korrupt värld är det vi som konsumerar information som behöver lära oss att värdera den informationen. En lösning på våra nuvarande problem, är att fullt ut släppa ordet fritt. Ett steg togs när media avkriminaliserades i Sverige år 1987. Ett annat steg togs i och med ”Webb 2.0” år 2004, där medborgare fick möjlighet att tala fritt med varandra. Ett sista steg skulle vara att låta marknaden ta hand om nyhetsrapporteringen utan konkurrens från staten i form av SR och SVT och utan bidrag från staten i form av skatter och mediestöd.

  • Sveriges intellektuella är kidnappade av etablissemanget

    Det ser inte bättre ut än att Sveriges intellektuella är kidnappade av etablissemanget. Vi har sett SVT:s besvikelse över att inte DEM vann, och vi har stått ut med att höra Lennart Ekdal sälja ut det lilla förnuftskapital han hade kvar mot ytterligare några minuters exponering i tv-rutan på TV4. Hur hamnade vi här?

    Inför valet var media fullt upptagna med att rapportera om sådant som kunde vinkas till REP:s nackdel och DEM:s fördel. Det var inte särskilt svårt, för det finns mycket negativt att säga om presidentkandidat Donald Trump, och särskilt intellektuellt motiverade har inte svenska journalister varit på länge, så de älskade utmaningen i fråga.

    Givetvis finns det andra röster. Människor som kanske kan se fördelen med ett liberalkonservativt samhälle. Människor som kan se att det finns nyanser hos båda presidentkandidaterna. Kanske att inte all koskit som Kamala Harris rör vid förvandlas till guld, kanske inte alla lösningsförslag är ”ett hot mot demokratin” för att de kommer från Donald Trump? Försvaret mot dessa vassa kanter riktade mot filterbubblan man byggt sin verklighetsuppfattning kring, går ut på att klä av kritikern snarare än att bemöta kritiken. Kanske är han inte skattefinansierad? Swish-hora! Kanske jobbar han inte för den svenska staten eller Bonniers? Alternativjournalist!

    Amerikanska väljare läser inte svensk mainstream-media – de röstade utifrån sina önskemål, sin kunskap och sina förutsättningar. I USA värderas frihet betydligt högre än det gör i Sverige. Där värderas således kapitalism betydligt högre än det gör i Sverige. Donald Trumps negativa egenskaper är såklart ett problem även där, men den som inte betraktar världen genom svensk media ser så mycket mer, vet så mycket mer, kan så mycket mer. Både om potentiella fördelar med Trumps liberalkonservatism och Kamala Harris marxism. Så hur hanterar etablissemanget eller dess anhängare att amerikaner uppenbarligen föredrar Trump som president framför Harris?

    Rätt svar på den frågan flyter omkring någonstans mellan att REP är ett sundare parti än DEM, och att Harris bedyrade brillans endast kan mäta med den superbra och utsökta mentala hälsa man tillskrev Joe Biden. Det är inte riktigt något som etablissemangsmedia har råd att förhålla sig till, med tanke på vilken korg de lagt sina ägg i va? Visst var det en och annan som valde denna kulle att dö på: Haninges vice gruppledare, socialdemokraten Carl Melin bedyrar att alla visste att Donald Trump skulle vinna. Tack vare miraklet med sociala medier (och hans eget tweetande om att allt lutar åt att Kamala Harris tar hem valet) är inte detta särskilt vattentätt.

    Och att ifrågasätta svenska journalisters kompetens går ju definitivt inte att göra – det är som bekant kartan som definierar terrängen. Motvilligt tvingas de in i det tredje alternativet: Då svensk media är ofelbar och vad ”alla visste” kan falsifieras, kanske det tredje alternativet, att amerikanerna har röstat fel, kan duga som sanning!

    Alla som bor i Amerika är dumma i huvudet! De tycker fel, de tänker fel, de röstar fel! Åsikterna kommer ofta levererade från hård- och/eller mjukvara designad i USA (Google, Microsoft, Apple, Amazon), av förmodade idioter som inte kan ta på sig byxorna på egen hand. Blotta tanken på att man själv inte har en korrekt (eller komplett) bild av situationen är alldeles för farlig för att underhålla – alldeles för mycket har hängts upp på att man själv, en cellar dweller som inte känner mer än åtta amerikaner (varav alla är från det egna lägret) vet mer än den samlade väljarbasen i USA. Ursäkta, nej, din analytiska förmåga får inte cred av att du köpt en caffelatte i en skitig gränd i gamla stan, du har förmodligen bara fel.

  • Hur gick presidentvalet för SVT?

    Du som konsumerar skattefinansierad media, hur tydlig var bilden av Donald Trumps popularitet som du fick? Du som konsumerat SVT:s nyheter, tycker du att de var tydliga i hur gärna amerikanarna ville ha tillbaka Donald Trump?

    Jag fick intrycket av att deras analys gick ut på att det bara var rasister (många utlandsfödda röstade på Trump) och arbetarklass som var intresserade av Trumps politik, men när valresultatet väl kom in, visade det sig att han sopade mattan med sin viktigaste konkurrent, Kamala Harris.

    Givet att SVT har varit korrekta i sin analys, är det inte då rimligt att anta att invandrare och arbetare är rövhål?

    Nej. I Sverige tänker vi att våra pengar tillhör staten, att skatteavdrag är att betrakta som bidrag, och att löntagare inte är kapabla att hantera sina pengar lika klokt som staten förmår att göra. Om du inte längre klarar att sköta städningen av din bostad, och nyttjar RUT-avdraget för att kunna få hjälp, är du ondskefull överklass som lever på bidrag. Och så vidare.

    I USA tänker man tvärt om. Pengarna som du tjänar är dina, och det som konfiskeras av dig för att spenderas gemensamt, ska spenderas klokt. För dina pengar är egentligen inte regeringens, dina pengar är egentligen dina, som förvaltas av regeringen.

    För en låginkomsttagare är detta såklart en attraktiv tanke, men den övre medelklassen (som har råd att strö pengar omkring sig) ser sig som generösa personer som ”delar med sig”. Ofta påpekar det att inte allt går till opera, kultur, konst, eller vilka hobbys den övre medelklassen må ha, utan att lite pengar faktiskt går till välfärd. Om än med dålig utväxling, så är det ändå välfärd.

    Skillnaderna mellan amerikanarna och svenskarna är fler, men detta är det mest centrala. Att försörja sig på arbete är inte fult i USA. Amerikas övre medelklass ser inte ner på arbetande högerväljare för att de är obildade. Och till den grad svensk vänster har lyckats hitta detta otyg hos Demokraterna, så är det inte bara förklaringen till varför svensk vänster gillar Demokraterna, utan också förklaringen till varför amerikanerna inte gör det.

    Demokraterna har vunnit många val, men inte på den Biden/Harris-politik som svensk media blivit så förförd av. Det handlar inte bara om föraktet för arbetarna, det handlar även om den marxistiska synen på varifrån pengar kommer. Svensk vänster anser, likt Harris, att pengar kommer från fördelningspolitik, där man beskattar rika för att försörja fattiga. Arbetarklassen jobbar för att de anser att deras arbete skapar ett värde som de ersätts för. Klyftan mellan vänstern och… tja… verkligheten, är enorm.

    Svensk media, och de flesta som får sin information därifrån, förstår inte verkligheten de bevakar. Övertygade om sin ofelbarhet tänker de att väljarna röstar fel, för att de inte är bra nog. Felröstarna är arbetare. Felröstarna är invandrare. Felröstarna är enkla människor som inte förstår att de egentligen är rasister och fascister.

    Men handen på hjärtat, baserat på rapporteringen som kommer från SVT, förstod du att Donald Trump var så populär som han faktiskt är? Och förstår du varför så är fallet? Som väluppfostrad svensk är du förmodligen mer engagerad i att dina pengar egentligen tillhör SVT än vad är engagerad i värdet du får för pengarna. Som egentligen är dina.

  • Kläggets successionsordning

    Nu har Svensk Adel utsett en ny vd för Sveriges Television!

  • Folkmord?

    Folkmordet i Armenien skedde under första världskriget och det efterföljande turkiska inbördeskriget, under det osmanska rikets regi. Det var då dominerat av det nationalistiska partiet Ungturkarna. Armenier, som var en stor och välbärgad minoritet i det osmanska riket, utsattes för massarresteringar, deportationer och massakrer. Det beräknas att 1,5 miljoner armenier dödades, och många andra tvingades på flykt.

    Under Josef Stalins styre i Sovjetunionen har mellan 10 och 20 miljoner människor dött till följd av olika politiska utrensningar, svält, tvångsarbete i Gulag-lägren och massavrättningar. Detta skedde under 1930- och 1940-talet.

    Under andra världskriget dog omkring 7 miljoner tyskar, varav omkring 2 miljoner var civila. Omkring 6 miljoner judar avrättades under det som vi kallar för Förintelsen.

    Folkmordet i Rwanda (1990-talet) kostade en miljon människoliv, främst tutsier.

    Under konflikten i Syrien (2011) har muslimer drabbats av omfattande våld och förföljelse. Konflikten inleddes som en del av den arabiska våren med krav på demokratiska reformer, men utvecklades snabbt till ett brutalt inbördeskrig med många aktörer, inklusive den syriska regeringen, olika rebeller och extremistiska grupper. Den syriska regimen, ledd av Bashar al-Assad, har riktat sig mot sunnitiska områden och genomfört massakrer, tortyr och användning av kemiska vapen.

    Att ta parti för nazisterna på grund av de cirka 30 000 muslimer, varav många är civila, som dött i den Hamas- och Iran-koordinerade attacken mot en musikfestival den 7 oktober 2023, är ett misstag av svensk vänster. Israel begår inget folkmord. Antalet judar i Mellanöstern har minskat något enormt, precis som antalet muslimer i Mellanöstern, västra Asien och norra Afrika har ökat något enormt. Räknar man antalet döda så är det terroristerna (som av en händelse råkar vara nazistsympatisörer) som bär skuld. Hamas kan kriga i uniform, på behörigt geografiskt avstånd från civila, men det är inte så kriget förs från deras sida. Hamas bär civila kläder och krigar från civila institutioner. Det innebär ofrånkomligen att de bär ansvar. Hade deras attack mot musikfestivalen varit så nobel som den svenska kultureliten tror att den är, hade saker sett väldigt annorlunda ut.

    Därför vill jag försvara rektor Hamid Zafar. Han har kommit till Sverige från ett muslimskt land, och har lämnat sin antisemitism bakom sig. Han har varit en positiv kraft för svenska ungdomar, och han förtjänar en röst i samhället. Efter att ha lämnat ett land där varje bokhandel frontar med Adolf Hitlers ”Min kamp” har han gjort något bra för vårt samhälle, medan Stina Wollter, som vuxit upp i ett samhälle där hon har tillgång till information om vad som pågår i sin omvärld, ändå misslyckats att skilja gott från ont. Ändå tycker ”objektiv media” som SVT att Stina Wollter är skyddsvärd.

    Nej, det vore lämpligt att låta media vara subjektiv, att låta objektiviteten komma från flera infallsvinklar, och att låta svenska medborgare slippa betala för vad en extrem elit anser vara objektivt. I stället för att lägga pengar på SVT borde gemensamma medel läggas på att göra nyhetsmedia skattefri, så att vi kan få den mångfald som resten av världen redan har – nyhetsmedia som är höger, vänster, mitten, konservativ eller liberal.

  • SVT:s programdirektör Eva Beckman var inte jättetydlig

    Ibland undrar jag verkligen vad det är för fel på Sveriges Televisions personal.

    Vi minns att rektor Hamid (Hamid Zafar från Afghanistan) år 2020 blev utslängd med huvudet före från underhållningsprogrammet ”På spåret” efter att det visat sig att han anonymt skrivit ett par kommentarer på X (dåvarande Twitter) i början på 2010-talet som kunde uppfattas som antisemitiska. Att en person med ursprung i ett islamistiskt land ogillar judar är inte jättekonstigt, och att han idag kraftigt tar avstånd från sina gamla åsikter är hedervärt – det tyder på en viss assimilering och avradikalisering.

    Konstnären Stina Wollter har vuxit upp i en västerländsk demokrati, och har inga skäl att tugga i sig den islamistiska världsbilden. Som kulturprofil omgiven av information, kunskap och frihet, har hon inga skäl att ta Hamas krigsrapporter på allvar. Tvärt om, hon borde veta vilka som sympatiserar med nazismen, avrättar homosexuella och använder kvinnor som sexslavar. Inte Israel. Hon borde veta vilka som är demokrater, marknadsliberaler och arrangerar Pride-parader. Inte Palestina.

    Men icke. Stina Wollter, som saknar de ursäkter som är rimliga för rektor Hamid, sprider konspirationsteorier som rentav skulle få Hermann Göring i chock! Israel skulle ljuga om Palestinas sexuella våld mot judiska kvinnor och om att de halshugger judiska barn, men att Israel dödar palestinier för att ta deras inre organ, det är en sanning så sann som dagen själv, då det påstås av en islamistiskt terrororganisation!

    Så här säger SVT:s programdirektör Eva Beckman:

    ”Och vet du vad? Jag tänker så här, att vad Stina Wollter har spridit i sina sociala medier, som hon dessutom har bett om ursäkt för, det är en sak och det är en allvarlig sak. Det SVT har absolut ansvar för, det är innehållet i våra program, de vi sänder och vad som sägs i våra program. Och då vågar jag hävda att det här programmet är ett program om konst och handlar om kroppen.”

    Så en princip för Stina Wollter (som faktiskt inte bett om någon förlåtelse), en annan princip för afghanska män. Hur förväntas vi tolka detta? Det SVT menar med detta uttalande är att Stina Wollter passar utmärkt för streaming på SVT Play, men inte för markbunden tv. Ursäkta, men det var inte jättetydligt! Tvärt om så uppfattade jag att Eva Beckman helt ändrat uppfattning sedan incidenten med ”På spåret”.

  • Har Socialdemokraterna gjort något igen?

    Inget samband är så pålitligt som att när SVT slutar rapportera nyheter, och ägnar nyhetssändning efter nyhetssändning åt svenska högerns tillkortakommanden, så har deras eget parti gjort något man inte vill prata om. Det blev väldigt tydligt när Magdalena Andersson, i egenskap av statsminister, tog chansen att få skattefri städhjälp från en illegal invandrare. Detta fick SVT att producera krigsrubriker om att oppositionsledaren Ulf Kristersson inte visste huruvida hans städerska hade kollektivavtal.

    När man kollade upp saken så visade det sig att så var fallet – hon hade kollektivavtal, men varför skulle det vara ett problem om så inte vore fallet? På högersidan, som Kristersson i bästa fall företräder, är fackligt engagemang något frivilligt. Det är vänstern som försöker sätta käppar i hjulen på företag som inte tecknar kollektivavtal. Skatter och arbetsgivaravgifter däremot, är något obligatoriskt, och det hade Kristersson kontrollerat. Jag tänkte säga ”till skillnad från statsminister Andersson”, men förmodligen hade hon kontrollerat att det var en skattefri deal. Så när SVT:s egna parti blev exponerat med att ha gjort fel, måste de slaviskt leta fel hos oppositionen. En opposition som idag har regeringsmakten.

    Dag ut och dag in har SVT använt sina nyhetssändningar åt att kritisera det faktum att Sverigedemokraternas partiledare hade hade en dömd brottsling (tror jag) som bröllopsgäst. Jag håller med att detta är C-fasoner, då Muharrem Demirok har flera misshandelsdomar på sin meritlista, men Åkessons brott (eller kanske slarv) är ändå ganska ringa i jämförelse. Så varför fokuserar Socialdemokraternas massmediedepartement SVT på denna fråga? Av samma skäl som man fokuserar på att Kristersson borde ha vetat huruvida sin städerska har kollektivavtal när SVT:s partiledare (och då tillika statsminister) körde illegal städhjälp för att det är skattefritt: SVT får inte regeringsmakten eller ministerposterna om de inte kontrollerar samhällsnarrativet.

    Så Socialdemokraterna har nu förmodligen gjort något – annars skulle inte nyhetsrapporteringen få ge vika för detta kampanjarbete vi nu behöver genomlida. Vad SVT är rädda för denna gång vet jag inte, men det lär visa sig. Förmodligen har deras parti, Socialdemokraterna, gjort något igen.

  • Gränsen för statlig inkomstskatt: Kolla aldrig en bra story!

    Sveriges Radio (SR) misslyckades igår totalt med att leverera nyheten om höjd gräns för statlig inkomstskatt. Man påstår att Finansdepartementet säger att uppräkningen kostar sex miljarder kronor, och i stället för att förklara nyheten på ett korrekt sätt, så lämnar man den vid påståendet och låter en vänsterpartists åsikter vara kommentaren. Jo, vi vet att V vill konfiskera medborgarnas tillgångar, så varför vänder sig inte SR till en nationalekonom? Det handlar om ”falsk balans”.

    Om någon politiker t.ex. vill se en liberalisering av alkoholpolitiken, upprätthåller SR balansen i sakfrågan genom att låta någon företrädare för nykterhetsrörelsen kommentera förändringen. Man vill inte berätta hur saker ligger till, man vill påvisa balans. Att konstatera att en liberalisering är en harmlös förändring är inte bra radio, därför söker man en meningsmotståndare. Annars har man ingen nyhet! Bekymrad över att många har förtroende för SR:s objektivitet, vill jag nyansera bilden de levererar!

    Höjningen av gränsen för vem som behöver betala statlig inkomstskatt är en justering i kronor, inte i värde. Minns ni när Karl-Bertil Johnsson ansåg att man var högavlönad när man hade en årslön på över 50.000:- per år? Idag är man nog snarare högavlönad om man har 50.000:- i månadslön (vilket i skrivande stund är sant för ungefär 10% av svenska löntagare)! Och tänk även att du förr kunde äta en ganska fin middag på en restaurang för blott 45:- – även där måste du lägga på en nolla idag. Den restaurang som år ut och år in serverar mat för 45:- kommer att uppfattas som mer och mer prisvärd (eller rent av billig) för varje år som går. Så vad är det som pågår? Inflationen gör inte bara att en middag kostar fler kronor över tid, det gör att fler människor har en lön vars belopp är en stor siffra. Att inte höja gränsen för statlig inkomstskatt är att höja skattetrycket för löntagare.

    Sen vänder jag mig även mot föreställningen om en kostnad. Att staten inte beslagtar alla pengar som alla människor tjänar in, kan ses som en gigantisk kostnad. Det är dyrt för mig att dina pengar är dina, och varje hundralapp som jag inte får av dig kostar mig hundra kronor! Det är exakt samma logik som säger att opera är dyrt för staten, för att kultur bara har 6% moms, medan dansband är billigt, för dans har 25% moms. Eller att det är dyrt för staten med dammsugning för att det finns RUT-avdrag för det, men billigt att bygga ett annex, eftersom det inte berättigar uppdragsgivaren några avdrag.

    Jobbskatteavdraget, som sänker inkomstskatten för låginkomsttagare, är dyrt, för kommunen erhåller en lägre andel av pengarna som t.ex. en städerska jobbar in, men datorprogrammering är billigt för kommunen, eftersom en programmerare typiskt sett får lägre jobbskatteavdrag än en städerska. Och så vidare. SR själva brukar försvara sin bristfälliga rapportering med att de är inkompetenta och att deras anslag är för dåliga, men jag köper inte det. De vet precis var de kan söka stöd för det narrativ som de själva anser vara ”Det Objektiva Narrativet”, och det är t.ex. hos Vänsterpartiet. Sen gäller det bara att aldrig kontrollera en bra story!

    Den som söker objektiva nyheter kan ju alltid läsa oberoende medier, internationella medier, konsumera en mångfald av infallsvinklar för att få en komplett bild av läget, eller rent av kontrollera fakta. Ur den aspekten är SR:s märkliga syn på journalistik inte något större problem. Problemet är snarare att det fortfarande finns nyhetskonsumenter som anser att den som är skattefinansierad talar från en upphöjd position. SR själva älskar denna fördel, och var t.ex. snabba på att hacka på den frivilligt finansierade konkurrenten Bulletin. Till och med hemsidan var ful enligt ”objektiv” media! Men med svensk public service som enda nyhetskälla är det ju helt omöjligt att förstå den värld vi lever i!

    Objektivitet kan endast uppnås med mångfald, och bristen av korrekt rapportering av nyheter kommer SR alltid att skylla på för låga anslag och inkompetens. Jag betalar gärna skatt till svensk public service, men jag finner nonchalansen frustrerande. Devisen att aldrig kontrollera en bra story känns som något på sin höjd hör hemma på Dagens Nyheter, inte hos skattefinansierad media! De flesta som läser detta förstår nog att dagens Tyko Johnsson hade tjänat mer än 50.000:- om året för att med rätta kallas höginkomsttagare i ett välfärdssamhälle som Sverige.

    För att ta ett annat exempel så kan det finnas en fri journalist som blivit slagen och rånad av en politiker. Hittills har SR bara benämnt journalisten som ”swish-hora”, vilket inte är helt felaktigt – jag själv är en ”löneslav” – men det säger något om hur de resonerar. Skulle en skattefinansierad journalist utsättas för något, skulle det förmodligen vara ett stort problem! Eller vad säger ni om Näringslivets Medieinstitut? När principerna inte fungerar, så finns det alltid andra principer att ta till.

  • Det börjar bubbla i leden även i Sverige, men vägen är lång

    Sveriges Television (SVT) har lyckats göra nutidsorientering till en klassfråga. Länge har det varit en outtalad sanning att den som vill ha hela bilden av en nyhetshändelse, måste läsa utländsk media. Endast i ljuset av extern och oberoende journalistik blir SVT:s s.k. nyhetsbevakning begriplig.

    SVT är en gigantisk aktör på en väldigt liten marknad, och konkurrerande media (som inte har några statliga miljarder att sätta sprätt på) har i princip inga journalister att anställa som vågar utmana SVT:s narrativ, och därmed göra sig omöjlig hos branschens i särklass största arbetsgivare. Man måste förhålla sig till kravet att räta sig i ledet eller bli förpassad till s.k. alternativmedia.

    Men samtidigt som SVT:s nyhetsbevakning blivit allt mer obegåvad, har det faktiskt börjat bubbla i leden, om än en mest i utkanterna. Inte ens SVT själva sticker under stolen med sin inkompetens, för när det påstås att Kristdemokraterna vill att staten ska skjuta ihjäl demonstranter, så är det just inkompetens och för låga anslag som är förklaringen bakom deras uppenbara lögner. ”Vi är inkompetenta” är en ljuv blandning av sanning och självsmicker, då ”vi ljuger” har en så dålig klang.

    Ett färskt exempel på att förändring är på gång, är Jörgen Huitfeldt, tidigare Ekot, P1-morgon och Studio Ett, idag Kvartal, som med anledning av konflikterna i Storbritannien skriver:

    Frågan är om jag någonsin, under alla mina år som journalist, upplevt en mer undermålig rapportering i svensk media än den om upploppen i UK. Så enögd och full av trötta klichéer. Lättja eller aktivism? Jag vet faktiskt inte. Men det är en ”journalistik” som gräver sin egen grav.

    Han länkar även till sin artikel på ämnet, som ligger bakom betalvägg. Huitfeldt är mottagare av Stora journalistpriset och Guldspaden, och sitter idag i juryn för Stora journalistpriset.

    En kommentar på Huitfeldts inlägg kommer in från ekonomen och samhällsvetaren Jens Odlander, inte minst känd som yttrandefrihetsvurmande generalkonsul i Istanbul.

    Jag tillhör eliten [som i ”de priviligierade”, min anm.], högutbildad från London, lång internationell och svensk diplomatisk och politisk karriär. Och jag är långt ifrån ensam i min ”ingroup” att diversifiera [från] [public service] till privata medier och sociala medier. [Public service] riskerar bli en medieform för okunniga och ideologer ifall inte trenden vänds. Min far PS-journalisten skulle inte ha tillåtit denna jansering.

    Fadern är givetvis Ingemar Odlander. Men det slutar inte där. Sofia Nerbrand, bl.a. tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter och mottagare av Malmö stads pris för mänskliga rättigheter, svarar:

    Håller med. Det farliga är inte X [tidigare Twitter] och [Elon] Musk utan hur svenska medier är så biased och inte förklarar olika perspektiv. Se vad SvD toppar med just nu…

    Det är så enkelt att konkurrensutsätta SVT och skapa lite kvalitet i rapporteringen, men SVT själva verkar längta efter att få byxorna neddragna ordentligt, för alla att beskåda, innan de nyanserar narrativet att ”allt är bra, vi är bara väldigt inkompetenta”. Och den klick som lämnas att få sin nyhetsbevakning från SVT, kommer ha en helt egen bild av vad som händer i världen.

  • Är SVT objektiva, är de fria?

    Är SVT objektiv tv, är SVT fri TV? Det finns såklart en lösning.

  • Hotas demokratin av ett renodlat public service?

    Under rubriken ”Nedskärningarna i public service är ett hot mot demokratin” lägger Ulrika Hyllert, ordförande i Journalistförbundet, ut texten om hur demokratin hotas. Först konstateras att journalistik är dyrt.

    Idag är det mer regel än undantag att folk inte förstår prioriteringar. Detta verkar vara särskilt sant när det handlar om journalister, inte minst när de jobbar med public service. När det är dags att fastslå statsbudget brukar SVT gärna skriva om hur du ”påverkas” av den nya socialdemokratiska budgeten och om hur du ”drabbas” av den nya moderata budgeten. Men precis som ett land med låg skatt kan ge mycket pengar till välfärd, så kan ett land med hög skatt, likt Sverige prioritera mycket annat än välfärden. För att det är billigt. En miljon här och en miljon där, antas vara billigt, för att man inte förstår hur många små belopp kan bli ett stort. Därför är kommunpoeter och maskkonst inga konstigheter. Och när det offentliga ska spara, ser man inga andra alternativ än att skära ned på vård, skola och omsorg. För man förstår inte prioriteringar, och är därför notoriskt fientligt inställd till nedskärningar i gemensamma utgifter.

    Hyllert skriver: ”Att erfarna journalister lämnar branschen är inte bara negativt för individen [alltså journalisten] och arbetsplatsen. Det utarmar också journalistiken, vilket är ett demokratiskt problem.” Väldigt mycket som SVT lägger pengar på är inte journalistik. Det är tekniker som sköter omoderna kamerasystem, det är lågproduktiva grafiker, det är byråkrati, det är administration, det är lekprogram och mycket annat. Att man behöver närma sig en effektivitet inom grafikproduktion som liknar marknaden i övrigt, hotar inte demokratin. Att ”Bäst i test” sänds på TV4 i stället för på SVT, hotar inte demokratin.

    Vi måste också förhålla oss till föreställningen att sådant som inte är skattefinansierat inte kan finnas. Om man skär ner på gemensamma utgifter, och väljer att skära ner på guldkanten, som kulturen, i stället för kärnuppdraget (som är välfärden), så antas kulturen försvinna. Man har ingen aning om att kultur är äldre än den nya rendering av svensk vänster som vill beskatta sina medborgare hårt, och att kultur finns i länder med lägre skatt än Sverige. Även journalistik kan finnas utan att vara skattefinansierat. Det är till och med så att det blir lättare för journalister att finnas om man inte beskattades så hårt. Bättre ekonomiska förutsättningar att driva journalistik gör mediebolagen mindre bidragsberoende och därmed mindre bundna till tillstånd och villkor.

    Nedskärningar i det gemensamma är förmodligen snarare bra för demokratin, men det är inte omöjligt att Ulrika Hyllert bara råkar gilla svensk public service, och därför gärna ser att andra betalar för hennes nöje.

    Läs gärna Henrik Jönssons text på ämnet: Övertygelsen att public service-bolagen är så fulländade att även minsta reformförsök beskrivs som “hot mot demokratin” vittnar inte om journalistisk integritet utan om bunkermentalitet.

    Här bemöter jag allmänna vilseledande påståenden om svensk public service.

  • Därför vill vänstern sänka skatten och högern höja densamma

    Anledningen till att de borgerliga vill beskatta arbetarna hårt, är att de borgerliga sitter i maktpositioner som är förmånstagare för skatten. Skattepengar går till styrande organ, ämbetsmän, präster och andra statliga institutioner.

    Vänsterns motiv att hålla skatterna på låga nivåer, är att arbetarna gynnas av självbestämmanderätt över de pengar som de arbetar in. De skattepengar som faktiskt tas från arbetarna, skulle användas till det absolut nödvändigaste, så att inget slösas bort från den som egentligen äger pengarna – den som har arbetat.

    Av den anledningen blev politiska partier som stod på arbetarnas sida väldigt populära, och för ungefär 100 år sedan påbörjades en maktförskjutning, där vänsterpolitiker tillträdde på höga poster i landet.

    Idag är vänstern väl representerad på svenska myndigheter och statliga företag, mycket tack vare Socialdemokraternas tradition av politiska tillsättningar av högre tjänstemän, och viktiga statliga företag har bemannats med personer som har hjärtat till vänster.

    Med vänsterpolitiker som förmånstagare för skattepengarna, är det nu intressant att övertyga arbetaren om att han inte alls är förmögen att förvalta sin inkomst, och att han gör bäst i att lämna ifrån sig så mycket som möjligt.

    Nu talas det mer om ”tillsammans”, ”demokratisk kontroll” och ”gemenskap” än ”ekonomisk frihet”, ”självbestämmanderätt” och skattepengars låga verkningsgrad, eller om följderna som kommer av pengars låga verkningsgrad, som inflation och ökad import från låglöneländer.

    Och cirkeln blir tillslut sluten när de borgerliga ser att antalet jobb minskar och företag flyttar utomlands, och därför vill sänka skattetrycket. Den skatt som tas ut, ska användas klokt på sådant som är nödvändigt för samhällets existens, så att företagen kan växa mot den internationella konkurrensen och så att kultur och media inte är beroende av att få bidrag från en stat.

    En stat som gärna ställer villkor på bidragspengarna, så att kulturen inte riktigt blir fri och media inte riktigt blir opartisk och objektiv.

  • ESC-finalen blev en shit show redan innan den börjat

    Ikväll kl. 21:00 direktsänds Eurovision Song Contest (ESC) på SVT1. Klockan är blott 16:00, och det politiska spektaklet är redan i full blom.

    Finsk public service, Yle, har stormats av demonstranter som vill att ESC inte ska sändas i Finland, för att Israel är med. Till skillnad från när Mathias Wåg attackerades, gick inte media ut med förövarnas politiska tillhörighet, men handlar det inte om nynazister så handlar det om någon som står i samma läger som nynazisterna.

    Nederländernas artist, Joost Klein, har diskvalificerats från att delta i finalen. Media är även här väldigt förtegen om orsaken (”olämpligt beteende”) men rykten från närvarande säger att han använt våld mot en politisk motståndare, nämligen en israelisk kvinna som var där i egenskap av fotograf. Även där finns det skäl att misstänka nynazistiska motiv, lex Mathias Wåg. Nederländare på Twitter verkar åtminstone anse att det handlar om politik.

    I övrigt har man lyckats jaga bort en företagare, en food truck, från evenemanget, och det ryktas även om att det finns malmöpolitiker som säger sig bojkotta evenemanget. Alltså, de politiker som ville ha tävlingen i sin stad från början! Borde inte politikerna i en stad som erhållit titeln ”antisemitismens huvudstad” veta om att Israel var med i tävlingen redan när de ville ha den till sin stad?

    Jag fruktar att det finns skäl att återkomma i detta ämne.

    Läs även: Malmö är Sveriges skamfläck!

  • Vad ska vi göra med det högerextrema SVT?

    Dagens Arena klagar på att Sveriges Television är högerextrema.

    ”Aktuellts bevakning av första maj slutade som rena rama SD-teve. Det började som man kan förvänta sig när det kommer till public service. Lite klipp och några intervjuer från demonstrationstågen. Något om att Vänsterpartiet vill höja A-kassan och Socialdemokraterna vill göra det möjligt att utesluta odemokratiska länder ur EU.

    Snabbt avverkat. Kanske lite väl rapsodiskt och kortfattat. Det kostar ju tid och pengar att ha team och bevaka på plats.

    Men sedan bytte inslaget fokus. Vilket är logiskt. Det är viktigt att olika perspektiv lyfts fram. Men problemet var att det här blev ensidigt och tendentiöst, för att uttrycka det diplomatiskt.”

    För att använda skribenten Håkan A. Bengtssons egna ord – ”rena rama SD-teve”. Jag som själv anser att SVT har slagsida åt vänster kan ibland tänka att det kommer från min politiska hemvist i det frihetliga och måttfulla lägret, men så är det inte. Den som anklagas för att vara högerextrem är högerextrem – därmed är SVT en högerextrem tv-kanal.

    Det väcker frågan om hur samhället ska hantera media. Fri media, som inte tar emot något ekonomiskt bistånd från arbetarna, får onekligen göra precis vad de vill, rasism eller ej. Det är privilegiet som kommer med pressfriheten. Men SVT finansieras av skattebetalarna, vilket innebär att ett sändningsavtal reglerar vad de får och inte får göra, vad det får och inte får säga, och så vidare. Ändå finns det personer som envisas att kalla även statlig media för fri (som i frihet), vilket inte stämmer. Statlig media är fri (som i öl) för den som betraktar skattepengar som gratispengar, men definitivt inte fri (som i frihet), för den som faktiskt betalar skatten har också medbestämmanderätt och rätt till insyn.

    Så när det visar sig att SVT har utvecklats till ett högerextremt näste, ska då de som ogillar högerextremism verkligen bara sitta och titta på?

    Ett lösningsalternativ skulle kunna vara att göra sändningstillståndet ännu mera detaljerat. Staten måste reglera s.k. ”fri media” ännu hårdare, så att inte skattebetalarna känner att de finansierar högerextremism. Ett annat alternativ skulle vara att lägga ner svensk public service, och låta fri media (som i frihet) göra jobbet. För vem vill kasta skattepengar på en samling högerextremister?

    För att vara seriös så tror jag att Håkan A. Bengtssons problem egentligen handlar om att han ser upp till SVT, och att han därför vill att SVT ska företräda hans åsikter. Som vänsterextremist, betraktar han ett S-vänligt SVT som högerextrent, medan jag som frihetlig och måttfull betraktar SVT som media med slagsida åt vänster. Men vill vi verkligen lösa problemet med (påstådd) statlig högerextremism, så tror jag mer på nedläggning än hårdare reglering.

  • ”Högervridningen i SVT börjar framträda allt tydligare”

    Häromdagen klagade Jan Guillou i Aftonbladet över SVT:s högervridning. Vad säger det om honom?

    Medhåll var ingen bristvara, men från forskning vet vi att SVT har en slagsida åt vänster. De använder gärna vänsterns narrativ när de beskriver verkligheten. Det är inte marknaden som skapar jobb, det är Arbetsförmedlingen. Du påverkas av en socialdemokratisk statsbudget, du drabbas av en moderat statsbudget. Och så vidare. Som medborgare uppfattar du SVT som helt sakliga om du är en som gärna använder vänsterns narrativ när du förstår verkligheten. Andra, de som gärna använder högerns narrativ för att förstå vad som händer runtomkring dem, uppfattar SVT som vänster.

    Jag är själv fullkomligt medveten om min politiska slagsida. Jag kan inte identifiera mig med svensk höger, särskilt inte om man slänger in totalitära högskattepartier som Sverigedemokraterna i leken. Jag är höger på ett sätt som gör mig till både Sverigedemokraternas och Socialdemokraternas meningsmotståndare – jag är frihetlig och måttfull – gillar Moderaterna men tycker att de är för lite moderata och jag har kandiderat för Piratpartiet. Jag vill att individens frihet (ekonomisk, åsikts, med mera) är viktig och jag betraktar det gemensammas makt över individen som mer positiv om den är just måttfull. Jag tillhör ett slags höger som inte har någon representation i riksdagen, men jag vet om det. Och jag kan identifiera min egen slagsida.

    Så när Jan Guillou skriver att ”högervridningen i SVT börjar framträda allt tydligare”, betyder det förmodligen bara att han själv är väldigt vänster. Och när personer som inte är lika långt ute på vänsterkanten som Guillou, typ en vanlig socialdemokrat, anser att SVT är neutrala, så handlar det nog om vanligt medhåll. Annars skulle man tvingas in i slutsatsen att personer till höger helt enkelt har fel när de betraktar SVT som vänster, när deras uppfattning om SVT:s vänstervridning har exakt samma grund som Guillous uppfattning om SVT:s högervridning.

  • SVT reder ut varför män röstar på fel parti

    Det senaste avsnittet av Agenda (SVT) bjöd på en märklig upplevelse. Vid 35:50 bjuder man in professor Lucas Gottzén för att förklara varför unga pojkar inte röstar på rätt parti, nämligen Socialdemokraterna. Under samtalet lyfts flera förklaringar.

    Arbetsmarknaden har förändrats och det kan vara svårt att leva upp till klassiska manliga ideal, som självförsörjande, vilket skapar oro.

    Utmaningar som killar möter, skylls på feminismen.

    Rättigheter till HBTQ-personer och kvinnor gör att män känner sig utmanade.

    Unga män blir misogyna av att beblanda sig online med Andrew Tate och Jordan Peterson.

    Så unga män röstar inte korrekt, för att de är oroliga, för att de ogillar feminism, för att de hotas av kvinnors rättigheter och för att de attraheras av förebilder som gör dem misogyna.

    SVT kan naturligtvis bara närma sig denna fråga ur ett vänsternarrativ, för det är det enda narrativ som finns i deras verktygslåda. Men jag, som ändå lämnat socialismen för en mer liberal och sansad ideologi, känner inte igen mig. En oro för arbetsmarknaden kan kanske vara ett skäl till att söka sig bort från vänstern till partier med en mer förnuftig skattepolitik, men en god kvinnosyn eller en stark övertygelse om vikten av HBTQ-personers rättigheter, finns utanför socialismen.

    Jag tror att det är lika dumt att betrakta Socialdemokraterna som det parti man ska rösta på, och försöka hitta förklaringar hos män som inte gör det, som det är att kalla kvinnor för oroliga manshatare som utmanas av HBTQ-personers rättigheter, för att de inte röstar höger. Det kan skapa ett stigma för ungdomar när de pratar om sina politiska uppfattningar, särskilt för den som faktiskt vill rösta på något parti som står i opposition till SVT:s uppfattning om hur man ska rösta i det här landet.

  • Suhonen & Jönsson: Lägg ner SVT?

    Jag har tittat på debattprogrammet Suhonen & Jönsson (som i tv-tablån heter Teodorescu & Suhonen) på Sveriges Television (SVT), där den revolutionäre vänsterprofilen Daniel Suhonen debatterade SVTs vara eller icke vara med den frihetlige Henrik Jönsson.

    Programmet inleds med att Suhonen förklarar att man inte får något samhälle om man inte tvingar folk att betala för vissa saker, som t.ex. förlossningsvård och kranvatten. Eftersom vi inte har något samhälle alls om inte folk tvingas betala för kranvatten, så är det rimligt att tänka att vi inte heller har något samhälle alls om inte folk tvingas betala för SVT. Därefter växlar han till att få frågan att handla om att ”slakta public service[-media]”. Men public service handlar inte om tvång, det handlar om media i allmänhetens tjänst. Public service är media av en viss karaktär, inte media med tvångsfinansiering, eller media producerad av just specifikt SVT. Tvångsfinansiering (”den nordiska modellen”) är definitivt inte typisk för public service.

    Tyvärr köper Jönsson att målstolpen flyttades från det statliga bolaget SVT till konceptet med public service, men han lägger nu sitt första problem på bordet: Om man koncentrerar makten över informationen till ett enda statligt bolag, kommer det vara lockande att politisera informationsflödet. Det är inte helt orimligt att tänka att det redan finns sådana tendenser, för vissa grupper har väldigt högt förtroende för SVT medan andra har väldigt lågt, och politisk hemvist tenderar att korrelera med nivån av förtroende.

    Suhonen menar på att även de grupper som har lägre förtroende för public service, har så pass högt förtroende så att det är värt att bevara systemet, givet att man förbättrar det. Mer högernarrativ i SVT skulle alltså kunna rädda SVT. Suhonens förslag är inte orimligt i mina öron, men SVT själva är extremt tydliga med att de servar vänstersidan, och är helt ointresserade av att lyfta blicken. De till och med varnade för att Henrik Jönsson är konfrontativ, medan Suhonen själv, som gärna ser en väpnad konflikt till sin egen favör, kläs inte i några varningar.

    Därefter Thomas Gür in och introducerar idén att public service kanske kan vara något annat än statstelevision, vilket jag uppskattar. Även Jan Scherman sitter nu i studion, och även han tycker att SVT är något dåligt, men inte heller han tycker att det är skäl att släppa ordet fritt, utan att bara ett tecken på att SVT ska bli bättre, vad nu det betyder i hans värld, vilket Gür frågar om. Scherman valsar kring frågan, och landar lite hastigt i frågan det finns människor som tappat tilltron till mycket. Vad förväntas jag som åhörare tro? Det kanske inte är SVT det är fel på, utan folket? Och här har vi statlig styrning i sitt esse.

    Genom statlig media förbättrar vi folket, genom statlig kultur förbättrar vi folket. Släpper man samhället fritt, kommer alla att titta på ”Reine & Mimmi i fjällen!” i stället för att intressera sig för vad som händer i omvärlden, och i stället för att konsumera fin kultur. Totalitära ideologier, från svensk miljörörelse till de tyska nazisterna, är trygga i att detta är en sanning! Och svenska socialister jamsar gärna med, uppbackade av den svenska exeptionalismens idé om att eftersom informationen är statskontrollerad i Sverige och eftersom Sverige är det bästa landet (”in Sweden we have a system”) så är statskontrollerad information det bästa systemet.

    Programmet klipper till forskare som googlat efter vetenskapliga artiklar som bekräftar att statskontrollerad information är bäst, och sedan tillbaka till Juhonen som påminner om att ”Rix Megapol” är skit – förmodligen menar han både Mix Megapol och Rix FM. Exempel på att det finns kommersiell media som han ogillar, förväntas vara mer relevant än att det finns statlig media som andra ogillar, eftersom det är statlig medias finansiella förmåner som han försvarar.

    På det stora hela var programmet bedrövligt. Alla verkar vara överens om att SVT är ett socialistnäste, och att detta är ett problem. Alla verkar vara överens om att SVT är undermåliga och att personalen är inkompetent. Suhonen upprepar att man ska ”skruva i det” så att deras medarbetare blir kompetenta, objektiva, får en bredare bild, ökad förståelse för sina motståndares perspektiv och minskat intresse för att driva sina egna narrativ. Lyckas man med det, kommer jag ändå har kvar de principiella invändningarna mot statlig och tvångsfinansierad journalistik. Men det stora problemet är att varken Suhonen eller någon annan ens vet var man ska börja – för SVT både är och vill vara vänster. Som tur är, har jag tillgång till bra public service, vilket är allt från Kvartal till CNN.

    Här folkbildar jag om svensk public service.

    2024-02-10: Eventuellt har Magdalena Andersson ljugit om Hajen

  • Svensk socialdemokrati behöver informationskontroll

    På 1950-talet, när tv slog igenom i Sverige, blev det snabbt tydligt vilket enormt inflytande detta skulle ha över folket. Så snart man insåg kraften i att kunna prata direkt till medborgarna, kriminaliserades tv och staten gav sig själva ensamrätt att sända. Detta höll i sig ända till 1987, men att tv-monopolet försvann, innebar inte att inte tv släpptes fritt – den som ska sända måste betala en dyra licens och skriva på ett detaljerat tillstånd som reglerar vad man får och inte får säga. Avkriminaliseringen av att sända tv handlade alltså inte om att man ville utrusta flera med en röst att säga sin mening med, utan om att staten ändå hade tappat greppet om tv-tittandet. Till socialdemokraternas stora förfäran började folk hyra VHS-kassetter med innehåll, och vissa började till och med skaffa parabolantenn för att kunna ta del av tv-sändningar från andra delar av världen via satellit. En socialdemokratisk riksdagsledamot, Maj Britt Theorin, föreslog till och med ett parabolförbud.

    Idag skulle det inte göra någon skillnad, eftersom Internet finns. Idag kan nästan vem som helst ta del av information från vilken del av världen som helst. Inte minst kan man ta del av information som inte alls utgår från det socialdemokratiska narrativet, vilket betraktas som huvudproblemet. Problembilden blir väldigt tydlig när Daniel Suhonen skulle diskutera politik med Henrik Jönsson i SVT. Suhonen är kommunist som förespråkat väpnad revolution, men SVT kände sig manade att försvara varför de ger en röst åt en frihetlig person som Jönsson.

    Inte heller tidningsvärlden är fri. Sann pressfrihet bygger på att villkoren att driva en tidning är tillräckligt goda för att vilken åsiktsinriktning som helst ska kunna sälja journalistik till sin publik. I Sverige är det knappast möjligt, bl.a. på grund av hur hårt näringslivet beskattas. Sen erbjuds man bidrag i form presstöd, som givetvis är villkorat. Resultatet är ett överflöd av skattefinansierade socialdemokratiska tidningar som ingen tar på allvar och som nästan ingen läser. Arbetet, Dagens ETC, Proletären, Ny Tid, Kuriren, Social-Demokraten, Nya Folkbladet. Ett fritt informationsflöde hade inte efterfrågat nästa S-märkta skittidning, det efterfrågar mångfald och kvalitet.

    Ett dagsfärskt exempel på landets tillstånd kommer från Patric Källman. Under en paneldebatt i P1 säger någon att det råder elbrist, vilket får producent Linda Jerneck att bryta in med en rättelse: Det råder inte elbrist, det råder effektbrist! Å ena sidan måste de negativa konsekvenserna av att ha vindkraft förminskas, å andra sidan betraktar man sina åsikter som de objektiva åsikterna! I detta fall betyder ”effektbrist” att vinden inte blåser på vindsnurrorna när det som bäst behövs.

    Skattefinansierad media kostar inte mig något annat än pengar, och att en stat slösar bort pengar drabbar ingen rik. Man kan naturligtvis diskutera de finansiella aspekterna, allt från det illojala i att använda välfärdspengar till informationskontroll istället för just välfärd, och man kan självklart ha åsikter om att man orsakar inflation av att ösa skattepengar över media som ingen vettig egentligen alls vill ha. Men så länge det finns personer som låter statsfinansierad media forma deras uppfattning om hur omvärlden fungerar, så utgör det ett samhällsproblem. Den cementerar den traditionella socialdemokratiska makten, den begränsar det fria ordet, och när de väl behöver ge en meningsmotståndare en röst för att kunna åberopa sin objektivitet, så sker det med varningar. Varningar som inte behöver ha någon som helst verklighetsanknytning. Henrik Jönsson är inte konfrontativ, men han är liberal.

  • Är public service bra för demokratin?

    En bakgrund till frågan om public service är bra för demokratin, är att Sveriges Radios mångårige VD Cilla Benkö gått ut och varnat för att bolaget behöver göra fler nedskärningar om inte anslagen höjs – de tre miljarder kronor som årligen tilldelas bolaget går inte att göra public service-radio för. Det är lika mycket pengar som BBC Radio 1, BBC Radio 1Xtra, BBC Radio 2, BBC Radio 3, BBC Radio 4, BBC Radio 4 Extra, BBC Radio 5, BBC Radio 5 Live Sports Extra, BBC 6 Music och BBC Asian Network gör utmärkt radio för, till en publik som är sju gånger så stor som Sveriges Radios dito!

    En bok från 2022 betitlad ”Public service: En svensk kunskapsöversikt” gör gällande att public service-media är bra på alla tänkbara punkter. De (SR, UR, SVT och TV4) är opartiska, de är betrodda, de bidrar till bättre informerade medborgare, de är omtyckta, de hotar inte fri media, och så vidare. Den 140-sidiga boken har en handfull opinionsundersökningar och partsinlagor som källa för åsikterna som marknadsförs i boken, och meddelar därmed att man redovisar forskningsläget. Ironiskt nog 260-sidiga boken ”Älskade public service” ut samma år, som ifrågasätter många påståenden som görs i ”kunskapsöversiktsboken”, med den inte helt oviktiga skillnaden att den har en gedigen källförteckning, både i form av länkar till utsändningarna som kommenteras och länkar till forskning som stöder de påståenden som görs.

    Jag tycker att jag redan bemött de flesta påståenden som görs i ”kunskapsöversiktsboken”, men kommenterar gärna själva problemet med att partsinlagor säljs in som forskning, vilket är extra problematiskt när en institution berömmer sig själv.

    Vi vet att den forskning som finansieras av Systembolaget är betydligt mer positiv till Systembolaget än vad oberoende forskning är. En omfattande redogörelse kring detta kan läsas i boken med den lite lustiga titeln ”Så roligt ska vi inte ha det : en historia om svensk alkoholpolitik”. Uttrycket ”follow the money” finns av en anledning. Men public service-media ägs inte av staten utan av regeringen, och ”kunskapsöversiktsboken” finansierades inte av regeringen utan av staten, så då borde väl allt vara frid och fröjd? Olika ägare, samma finansiär. Till detta företräds ofta finansiären, staten, av socialdemokrater. Detta är ett problem till den grad att ”oberoende” public service själva skademinimerar på regelbunden basis.

    När det närmar sig val till riksdagen sätter SR personer som kan uppfattas som politiskt partiska i karantän. Den som verkligen tror sig vara opartisk borde inte vidta några sådana åtgärder, men en viss verklighetsförankring (som deras största förespråkare kanske saknar) finns. Och av någon anledning är det alltid programledare eller reportrar med en slagsida åt vänster som sätts i karantän. Varför inte högerlutande dito? Om det nu finns några sådana att sätta i karantän. Efter att ha läst ”kunskapsöversiktsboken” är jag mer stärkt i min uppfattning att svensk public service inte är så briljant som de själva vill göra gällande. Men jag vill också tillstå att BBC-modellen, med frivilliga abonnemang, raderar all min kritik – det skulle göra kvalitet till en faktor på riktigt, eftersom inte längre anslag behövs från staten. Du klarar dig på det gillande du redan påstår dig ha.

    För även om du anser dig vara unik i din önskan att ha tillgång till kvalitativ media, så är det precis det som gör dig till en i mängden. Den människa som inte anser sig vara ensam i sin utsökta smak, är ännu ej född. Envar skriver under på att ”jag vill ha bra media, men jag råkar vara omgiven av idioter”.

  • Ska vi betala för oönskat motstånd?

    Idag publicerade Dagens Nyheter en artikel som beskriver hur SVT ska ”ta upp kampen med Netflix”. I ingressen står det att ”SVT fördjupar samarbetet med andra europeiska tv-bolag för att bland annat möta konkurrensen från Netflix och andra strömningstjänster”. Men varför ska en person, som kanske rent av har köpt aktier i Netflix betala skatt för att Netflix ska förlora marknadsandelar? Från början skulle staten fånga upp medborgaren, idag konkurrerar staten med medborgaren.

    Detta väcker frågan om den så kallade undanträngningseffekten.

    Undanträngningseffekten säger att om två bolag tävlar om kundens gunst, och det ena bolaget kontrolleras av svenska staten, så är det egentligen en ”utökad marknad” och inte ett spel om marknadens befintliga andelar. Men enligt ”stor studie” ökar mediekonsumtionen som försöker ta marknadsandelar gör en offensiv.

    Detta innebär att om SVT har 10% av tv-marknaden och kommersiell streaming har 90%, så kommer det leda till att SVT har 5% och kommersiell streaming har 95% om kommersiell streaming växer med fem procentenheter. Hade det istället varit SVT som vuxit till 15%, skulle kommersiell streaming inte ha trängts undan – de skulle fortfarande ha sina 90%. Det innebär att totalen har ökat till 105%. Allt garanterat av ”stor studie”.

    Men om detta inte stämmer, borde rimligtvis civilsamhället – särskilt den som stoppat in pengar i den privata marknaden – kompenseras för att skattepengar vänts emot dem.

    Här samlar jag folkbildande texter om public service.

  • Bra insats i veckans ”30 minuter”

    Jag har ganska lågt förtroende för svenska journalister, och väldigt lågt förtroende för statskontrollerad media som SVT. Men det finns ljusglimtar. Anders Holmberg och hans program ”30 minuter” är en sådan ljusglimt. Han nöjer sig inte med att vara en megafon åt makten, utan vågar ställa kritiska frågor. Det som verkligen gör honom unik i Sverige, är att han lyssnar på svaren och ställer relevanta motfrågor, vilket gjorde veckans avsnitt av ”30 minuter” till en riktig fröjd! Det var miljöpartiets språkrör Märta Stenevi som intervjuades.

    Om hädelse säger hon att det ska vara lagligt, men det ska inte kunna göras bland folk, och polisen måste kunna förklara varför man inte ska kunna ha någon publik. Hon säger sig försvara yttrandefriheten, men att man inte ska få använda den när det finns risk för motsättningar. Detta är vanligt mumbo jumbo som tilltalar väljare som antingen inte vet varför vi har yttrandefrihet, eller som helt enkelt inte ser poängen med den. Efter att Holberg ställt på henne, säger hon faktiskt något riktigt klokt! Om ordningslagen ändras så att den tar hänsyn rikets säkerhet, så ger man makt över Sverige till diktaturer, fasciststater och teokratier. Länder som de 57 islamistiska länderna i samarbetsorganisationen OIC, som bedriver påtryckning mot bl.a. Sverige i sitt arbete mot ett globalt hädelseförbud. Hon säger:

    ”Vi kan inte värna [Sveriges] säkerhet genom att inskränka våra fri- och rättigheter. Tvärt om har vi ju då börjat gå i precis den riktning som hoten syftar till, nämligen att vi ska bli ett mindre öppet land, med färre möjligheter att uttrycka våra åsikter, och det kan aldrig vara… Vi kan aldrig få mer demokrati eller mer säkerhet genom att inskränka demokrati och… friheter.”

    Frågan är givetvis inte enkel, men är hennes inställning till främmande verkar vara rätt. Tyvärr återkommer hon till att om någon till den förvirrade och lite småstolliga plats där hon började. Om muslimer blir arga, får man inte använda sin yttrandefrihet. Holmberg ställer på Stenevi ganska hårt, och blandar in Richard Jomshofs antimuslimska uttalande på X (Twitter). Stenevi kan över huvudet taget inte hantera diskussionen. Är man rasist, ska man inte få kritisera islam! Muslimer kan inte leva i Sverige om man kritiserar islam! När hon börjar exemplifiera säger Holmberg: ”Nu vet jag inte vad du pratar om över huvudet taget.”

    Ren principiellt tycker jag givetvis fortfarande att journalisten ska vara fri, inte statlig. Och Sveriges journalistkår är en samling lata megafoner för makten. Men det finns ljusglimtar i eländet, och Anders Holmberg är en sådan.

  • Vaddå ”regimtrogna” eritreaner?

    Idag uppstod en konflikt mellan två eritreanska läger i Järva. Anhängare av enpartistatens president Isaias Afewerki blev attackerade av demokratiska eritreaner [sic]. Många har gjort rasistiska poänger av att Sverige har förändrats, men det svenska folket är som det svenska språket: Det definieras av hur det är, inte av hur det ska vara. Säger man ”dom” så heter det ”dom”, och så vidare. Men Sveriges Television (SVT) är inte särskilt mycket bättre.

    Eftersom Sverige definieras av hur det är, och eftersom hur Sverige är definieras av flyktingarna som kommer hit, finns ett väldigt starkt ogillande av invandrare som tar sig an svensk kultur. Vi utvisar gärna flyktingar som skaffar sig ett jobb, eftersom de konkurrerar med svensk arbetarkraft – du skulle bara vet vilket regelverk man måste tugga sig igenom för att ge arbete åt en utomeuropé. De som trots allt blir kvar, blir ofta starkt avskydda – vi har gått igenom allt från rektor Hamid till riksdagsledamot Hanif Bali. De som behåller sina värderingar, bidrar till den eftertraktade mångkulturen.

    Men till detta, finns den imbecille betraktaren, som förmodligen skulle gå i konkurs inom fem dagar om den inte vore tvångsfinansierad.

    SVT beskrev dagens sammandrabbning som en konflikt mellan ”regimtrogna” eritreaner och dito som inte är anhängare av regimen. Detta är ytterst dåligt gjort, för det skapar en misstänksamhet om att det finns eritreaner här som inte är här för att de flyr just regimen. Vi vet att eritreaner inte är här för att arbeta, så vad försöker SVT säga? De gillar regimen i Eritrea, men de vill komma åt de bidrag som svenska arbetare jobbar ihop till? Här kan jag verkligen tycka att ett förtydligande från SVT:s sida är på sin plats, för det hela stinker rasism.

    Uppdatering 2023-08-04: Här försöker SVT förklara händelseförloppet på lite knagglig svenska, och i nyheterna visar det hela sig vara statens fel.

  • Vem uppfattas som svensk? Samhällsnarrativet avgör!

    Ibland läser man i svensk media om en svensk som begått ett brott utomlands, men i utländsk media pratar man om en annan nationalitet när man rapporterar samma fall. Personen kanske har två medborgarskap, och en bakgrund i det andra landet, vilket gör att utländsk media ibland kan välja att nämna det andra landet. Det är absolut inget konstigt att en person med svenskt medborgarskap, oavsett ursprung och oavsett annat medborgarskap, benämns som svensk i svensk media. Tvärt om, det snarare förklarar nyhetens relevans för läsaren.

    Sveriges Television brukar föredra att betona utländsk bakgrund när man intar ett narrativ där protagonisten är offer, som t.ex. när man rapporterar om dödsdomen mot Habib Chaab. När protagonisten är förövare, nöjer man sig med att säga att han är svensk, som t.ex. när islamistiska terrorister blir tillfångatagna i Syrien.

    Men vad händer om artikeln handlar om en person med undermålig värdegrund? Kriminalitet diskvalificerar inte någon från rätten att kallas svensk, men rasism gör det definitivt.

    Rasmus Paludan driver det migrationsfientliga partiet Stram Kurs för att ha ett skäl att bränna koraner, men hans motiv att bränna koraner är naturligtvis att skapa bråk, så att han kan säga att muslimer är ett samhällsproblem. Inte riktigt den agenda eller värdegrund som uppskattas av den typiske svensken. Paludan är svensk medborgare och talar flytande svenska, och har kandiderat till Sveriges riksdag. Men är han svensk enligt Sveriges Television (SVT)?

    ”Den danske högerextreme politikern Rasmus Paludan har uppmärksammats…”

    ”Den högerextreme danske politikern Rasmus Paludan säger att han planerar nya demonstrationer i fler svenska städer.”

    ”Den högerextreme danske politikern Rasmus Paludan (Stram Kurs) hann knappt börja prata…”

    ”Den danske högerextremisten Rasmus Paludan har genomfört nya koranbränningar på fredagen.”

    ”Den 26 februari i är genomförde den danske högerextremisten och koranbrännaren Rasmus Paludan…”

    ”Den danske högerextrema politikern Rasmus Paludan (Stram Kurs) genomförde under torsdagskvällen…”

    ”Den danske högerextreme politikern Rasmus Paludan ville först hålla manifestationen på Gamlegården…”

    Här rapporteras inte om några brott, utan om ett beteende som kraftigt ogillas av statens mediabolag. Paludans aktivitet handlar om värdegrund. Han driver ett narrativ som står i direkt kollisionskurs med vad den typiske svensken är acceptabelt. Men samtidigt borde vi förvalta allmängiltiga principer som kan appliceras helt oberoende av värdegrund, istället för att använda svenskhet som något slags bekräftelse att man, med alla sina fel och brister, åtminstone inte är rasist.

  • Du lyssnar på fel musik, du tittar på fel tv-program

    I onsdags rapporterade SVT majoriteten av de mest lyssnade låtarna på Spotify var framförda av män. Hur kan det vara så här? Vem ska ställas till svars? ”Experter” låter hälsa att både musikindustrin och musikkonsumenterna måste hjälpas åt, men att lyssnaren måste se över sin egen konsumtion. Är det verkligen en kvinna som framför låten du lyssnar på, eller har du brustit i ansvar?

    Inte heller deras egna program, ”Drag race Sverige” tittade vi på som vi skulle. Första avsnittet sågs av 700 000 personer, men sedan var det bara omkring 140 000-180 000 personer som fortsatte titta. Programchef Christina Hill underkänner tittarnas engagemang. De gav inte programmet en tillräcklig chans. Själv såg jag ett par avsnitt av ”Drag race Sverige”, och tyckte programmet var dåligt, och är således en av personerna som inte skött mitt tv-tittande till en tillfredsställande nivå.

    Är det inte höjden av otur att världens bästa tv-bolag, SVT, har fått en i uppdrag att sända tv för väldens sämsta mediakonsumenter, nämligen svensken? Det är nu önskvärt att du vore vänlig att slänga ut dina skivor med Yes, Journey, Queen, Kansas, Pink Floyd, Whitesnake och Deep Purple, och ersätter dem med skivor av Madonna, The Bangles, Cyndi Lauper, Bette Midler, Cher, Vixen och Heart. Sen sätter du dig ner och tittar på reprisen av ”Drag race Sverige”. För du tar väl ansvar?

  • Minneshålen är det nya normala

    Det har gått 75 år sedan George Orwell skrev sin makalösa dystopiska roman 1984, och idag är minneshålen, dit gamla historiebeskrivningar som blivit menliga för makten, ett lika självklart inslag i samhället som McDonaldsskräp i dikeskanten – ingen efterfrågar det, men man ser det precis hela tiden, precis överallt. Själv läste jag romanen innan historieomskrivningar var något man generellt sysslade med, och då förstod jag inte varför makt över nu- och framtiden behövde gå via historien. Idag, när man lever i det, är det självklart.

    Att ”gripa makten” i ett land är inte lätt, men det är görbart. Skulle det inte vara det, skulle Socialdemokraterna aldrig ha avbrott i sitt regerande. Det är förvisso svårt att komma in utifrån, för Sveriges nuvarande system gynnar den som redan är mäktig. Men med det sagt, så händer det ibland att nya partier dyker upp.

    1988 kom Miljöpartiet in i riksdagen.

    1991 kom både Kristdemokraterna och Ny Demokrati in i riksdagen, medan Miljöpartiet åkte ut.

    2009 fick mitt parti, Piratpartiet, 7,1% i valet till EU-parlamentet.

    2010 kom Sverigedemokraterna in i riksdagen.

    Helst ska man beskriva den framtid man vill skapa, men för Sveriges socialdemokrater är det alternativet helt otänkbart. Sverige har nästan alltid en S-ledd regering och S är alltid riksdagens största parti. Att prata om framtiden man vill ha väcker motfrågan som inte får ställas: Varför lever vi inte redan idag i ett socialistiskt drömsamhälle? Ett bra politiskt parti med makt, skapar ett bra samhälle. Socialdemokraterna är till stor del ansvariga för ett samhälle där många står utanför.

    Att berätta för röstlängden om vad som händer om de röstar fel, fungerar. Följ inte ditt hjärta, följ inte din hjärna, följ storebror! Kan man producera bevis för att värderingarna som rådde under sitt partis storhetstid var goda så kan man ställa det i kontrast med oppositionens dåliga värderingar. Några mindre justeringar i kulturarvet kan behövas, men det är det värt. Kan man producera bevis för att vi skulle ha varit förslavade eller levt i rännstenen om oppositionen fått inflytande så kommer medborgaren vara mer skötsamma när de går till valurnan. Några mindre justeringar i partiernas historia kan behövas, men det är det värt.

    När Stefan Löfven väljs till ny partiledare för Socialdemokraterna väljer Sveriges Radio att lista hans politiska framgångar. När Ulf Kristersson väljs till partiledare för Moderaterna väljer Sveriges Radio att endast lyfta graverande uppgifter.

    För det är genom historien man kontrollerar framtiden. Därför är minneshålen det nya normala.

  • Ikväll ropas hovnarrarna in i kulturens namn

    Jag har länge sagt att det finns metoder att släppa kulturen fri, och helt oberoende av det sade Henrik Jönsson ungefär samma sak i sin krönika från idag. Min bestämda uppfattning är denna:

    Att prata om ”armlängds avstånd” och låta medborgaren finansiera den kultur som politikerna vill ha, är att styra kulturen.

    Att ersätta bidragen med skattesänkningar och på så vis ge kulturskapare en möjlighet att agera utifrån eget huvud, är att befria kulturen.

    Jönsson var inne på tanken att den politiker som styr kulturen i en riktning som politikern själv gillar, inte är medveten om att han styr kulturen. Som exempel bjöd Jönsson på ett uttalande av Miljöpartiets kulturpolitiske talesman, Amanda Lind, som när hon blev konfronterad med förekomsten av politisk styrning i en riktning hon uppskattade, kort och gott konstaterade att det var en bra riktning. ”Armlängds avstånd” är mest ord i dagens Sverige.

    Medan politikerna är intresserade av att kulturen ska verka i favör av deras politiska agenda, är medborgaren bekymrad över fri kulturs konstnärliga djup. Man litar inte på att finkultur som Kicki, Bettan & Lotta skulle ha någon chans på en fri marknad, där ytlig pop som Yes, Pink Floyd och Genesis trollbinder en andefattig publik. Nej, Staten ska garantera kultur. Star Pilots istället för Jethro Tull, Liamoo istället för Gentle Giant.

    Och ikväll är det återigen dags för en statlig styrkemätning i underhållning. Skådebrödet ställs fram, hovnarrarna ropas in, medborgaren bjuds på ytterligare en melodifestival – så att hon inte chanserar på det kulturella planet.

  • Att det finns barn med eget rum blev för mycket för SR:s lyssnare

    Att det finns barn med eget rum blev för mycket för SR:s lyssnare

    Sveriges Radio P4 Örebro har gjort en reportageserie om att bo, där man pratar om människors olika bostadslösningar. 20/1 åkte man hem till lilla Lowa, 9 år, där vi får höra att hon har ett eget rum, samt ett vardagsrum och ett badrum som hon delar med sin syster. Resten av familjen, som bl.a. innefattar en lillebror, bor en trappa ner. Inte alla barn med två syskon har eget rum. Inte alla trebarnsfamiljer bor i hus med två badrum och två vardagsrum. Det är onekligen lite lyxigt, men det klarar Sveriges Radios lyssnare. Trodde jag. Kommentarerna lät inte vänta på sig.

    Först har vi problematiseringen av själva fenomenet att bo stort. Peter kommenterar det emotionella tomrummet som uppstår när människor köper större och större hus, istället för att bo i små lägenheter:

    ”Avståndet mellan vuxen och barn ökar allt mer, avståndet mellan många vuxna är redan stort, gemenskap blir till ett nostalgiskt minne när vi blir allt mer stajlade på hur vi ska leva våra liv, i avskildhet från varandra”

    Sophia anser däremot att avståndet mellan barn och vuxna kan bero på annat än egna rum, och har faktiskt egen erfarenhet från sina barn:

    ”Mina grabbar hade samma när de växte upp. Var sitt sovrum och ett eget gemensamt vardagsrum. -och badrum också för den delen.
    Smidigt då de ville hänga med kompisar och tex spela tv-spel, då fick vi ha våran tv i fred.
    Ser kommentarer ovan om att klyftorna mellan barn och vuxna ökar…
    Nja, det beror väl inte på det egna vardagsrummet kan jag tycka, det är väl mer en brist på engagemang hos föräldrarna. Det blir vad man gör det till, helt enkelt.”

    Sen har vi de som blev riktigt arga över att Sveriges Radio har skildrat ett barn med eget rum. Som t.ex. Jenni:

    ”Är detta verkligen okej att skriva ett reportage om när människor knappt har råd att betala av sina lån och betala elräkning? Hur tänker man ens? Varför skulle detta intressera en enda människa? Vet många som har de så när man bor stort men de behöver inte skrivas om för de”

    Gunilla nöjer sig inte med ”inte okej”, hon menar att den bortre gränsen för vad som kan sändas på radio är passerad med råge:

    ”Så dåligt att ha ett reportage om detta. Verkligen ett slag i ansiktet på de som inte har det så bra. Här tycker jag verkligen gränsen går. Riktigt besviken på er på P4 Örebro”

    Frågan är om fattiga personer inte vet om att det finns rika människor, och att vi därför inte kan låta radion berätta att det finns barn med eget rum? Eller kanske är det är så att vanliga knegare inte tål att påminnas om detta?

    Viktigast av allt är att vi inte vet något om familjens ekonomi eller prioriteringar. Det finns människor som bokstavligen börjat sitt liv med två tomma händer, som lyckats landa ett jobb och som prioriterat att skaffa grundplåten till ett huslån. Det finns människor som föddes med en silversked i mun, som inte prioriterat att spendera dessa pengar på ett extravagant boende. Rika personer (om flickans föräldrar nu är det) är nödvändigtvis en del av samhällsproblemet, för de kan ha blivit rika på att göra det bästa man kan göra för sitt samhälle: Arbeta, driva företag, betala skatt, köpa varor och tjänster och kanske rent av erbjuda människor anställning, så att de också kan jobba och betala skatt. Det är värdeskapande insatser, som gör samhället bättre för alla.

  • Högerextremism tar större utrymme i statsmedia

    SVT har i skrivande stund 6064 sidor som handlar om politiskt extremism. 91% av dessa handlar om högerextremism, och då primärt om problemet med högerextremism. Högerextrem propaganda normaliseras på internet, riksdagsledamöter med högerextrema kopplingar, politiker med högerextrema kopplingar, hotet från högerextrema grupper, och så vidare. De betydligt färre sidorna om vänsterextremism handlar om att de är ett mindre problem än högerextrema eller att de inte är lika beväpnade. Även problematiseringen av vänsterextremismen också finns där, så får de 9% av artiklarna om vänsterextremismen sin beskärda del av relativisering.

    Sveriges Radio (SR) har i skrivande stund 509 sidor som handlar om politisk extremism, där 95% handlar om att högerextremismen är ett problem, 5% handlar på något vis om vänsterextremism.
    Som förklaring till snedfördelningen kan man tänka sig att både SR och SVT är neutrala, och att högerextremism är ett mycket större problem än vänsterextremism, rent objektivt. Man kan också tänka sig att det finns en viss vänsterlutning inom SR och SVT, och med den en viss blindhet inför problemet med vänsterextremism. När man tittar på hur judar identifierar gärningspersoner som utsätter dem för religiöst motiverade brott (hatbrott) är muslimer och vänsterextremister betydligt mer representerade än högerextremister. Det betyder naturligtvis inte att det finns något som är bättre med högerextremism än vänsterextremism, men det kan betyda att SR och SVT kan ha ett narrativ som avviker från samhället de företräder. Att media är vinklat kan bli ett problem när någon påstår sig tala från en upphöjd position när det gäller trovärdighet, så som SR och SVT gör.

  • Regeringen ska inte syssla med politisk satir

    Ett skämt i Sveriges Television har försvårat Sveriges väg in i NATO eftersom skämtet kränkte Turkiets president Erdoğan. Att media i ett land med yttrandefrihet konsekvensneutralt skämtar om Erdoğan är naturligtvis helt i sin ordning, men nu råkar det vara den svenska regeringens mediabolag, SVT, som står för lustigheterna. Det blir lite vanskligt försvara regeringsmedia med ”yttrandefrihet”, eftersom det snarare säger något om medborgarnas möjlighet att uttrycka sig i media, inte något om regeringens möjlighet att göra det. Vill man ha fri media bör man satsa på fri media, producerad av civilsamhället, och backa från marknaden med SVT. Politisk satir sköter medborgarna bättre än makten, och vill makten bidra, kan man stötta medborgarnas rätt att göra just det, istället för att själva försöka vara en spelare på den planhalvan.

    Läs gärna mer om svensk public service här.

  • Vad kostar public service?

    Förr var tv-licensen en kostnad som hushållen betalade till Radiotjänst i Kiruna. Den som inte hade en tv-mottagare behövde inte betala, och möjligheten att praktisera civil olydnad om man var missnöjd (eller bara inte tittade på någon av public service-kanalerna) var inte längre bort än ett brev.

    Idag är tv-licensen ersatt av en skatt som heter public service-avgiften. Eftersom det är en skatt, är det inte längre hushållen som betalar, utan individerna. Beloppet är i skrivande stund 1.327 kronor per år för den som har en månadsinkomst på minst 11.000 kronor i månaden före skatt, annars 1 procent av den inkomst man har.
    Dessa pengar finansierar anslaget som går till de svenska public service-bolagen, som är omkring 8.600.000.000 kronor per år. Pengarna går till tv-underhållning, melodiradio, nättidningar, streamingtjänster, podcasts, samhällsprogram och nyhetsprogram. De tre mottagande bolagen är SVT (drygt 5 miljarder), SR (drygt 3 miljarder) och UR (knappt en halv miljard kronor per år). Det fjärde statliga public service-bolaget, TV4, finansieras med reklam. Inget bolag finansieras av en frivillig abonnemangsavgift, som är fallet med t.ex. Netflix.
    I vissa fall är anslagen ganska legitima, i andra fall används de för att möta konkurrensen från privat media. Man vill locka in tittare genom att sända samma typ av lätt underhållning som konkurrenterna, eftersom man tror att det är sådant folk vill ha. Sanningen är nog snarare att marknaden för lite mer seriösa program är förstörd av statlig närvaro.

  • Om partistöd

     En kort introduktion till partistödet och varför det är odemokratiskt:

  • Är SVT objektiva?

    Nu forskas det på om SVT är objektiva eller ej. Svaret är här:

  • Vad är public service?

  • En relevant fråga till Sveriges Radio: Har ni helt tappat det?

    Den 3 maj nås vi av att Sveriges Radio har en nyhet ute på arabiska, som i princip går ut på att kristdemokraternas Ebba Busch vill att man ska skjuta muslimer. Bakgrunden är naturligtvis Buschs uttalande om polisers rätt att försvara sig, som media i allmänhet vred till att Busch vill att man ska skjuta islamister. Men Sveriges Radio skruvade till det ytterligare för sin arabisktalande publik genom att påstå att det handlade om muslimer i största allmänhet.

    KD:s partiledare Ebba anklagar polisen för att de inte dödade många muslimer.

    Utan transparens, ändrar SR muslim till islam. Jag vet inte om det är illvilja mot Busch eller inkompetens, men den s.k. rättningen naturligtvis inte klargörande på något sätt. Journalisten Qais Fares påpekar detta, vilket direkt leder till att det officiella kontot blockar honom. Utan kommentar från SR.

    (Att blocka någon, innebär inte att man har lyckats tysta en visselblåsare, det betyder bara att man själv inte vill ta del av vad den säger.)

    Doku meddelar att KD kräver ett möte med ledningen för Sveriges Radio, som i sin tur lämnar en skriftlig kommentar med budskapet att det var tråkigt att det blivit fel. Ja, det är ju onekligen lite tråkigt när statsmedia bedriver propaganda mot oppositionen. Och visst, vi kanske inte ska kräva att en journalistkår som har sina partisympatier på annat håll ska kunna förhålla sig sakligt, men det är ytterst talande att man passar på att spä på angreppen när man riktar sig mot en grupp som, på grund av språkliga barriärer, har svårare att hänga med i den offentliga debatten.

    Magnus Jacobsson ställer sig frågan hur SR kan garantera att det inte finns fler fel, med tanke på att det inte var de själva som upptäckte denna lögn? Johan Ingerö ställer den kanske mest relevanta frågan till SR: Har ni helt tappat det där borta?

    Här sammanställer jag falska påståenden som syftar till att försvara svensk public service.

  • Tanklöst av SVT att utnämna en extremist till expert på islam

    Igår var det återigen dags för SVT att köra i diket. Denna gång vill man tipsa allmänheten om vad man ska tänka på om man vill fasta, och för detta tar man in en person som är expert på islam, Salahuddin Barakat. Råden handlar om att äta frukt, att ha kontakt med gud och att planera i förväg. Barakat vet detta för att han är expert på islam, och SVT ger honom tyngd genom att kalla honom för expert och lyfta fram honom som någon som kan islam.

    När samma expert uttalar sig om att lämna islam, så påpekar han att det är förenat med dödsstraff. Detta kan inte praktiseras, men att lämna religionen är inte tillåtet. Och varför skulle man vilja lämna religionen?

    Varför skulle man vilja lämna sanningen, det som är självklart och tydligt?

    Dödsstraffet finns där för att vara ett slags beslutsstöd, inte för att man faktiskt ska döda någon i onödan.

    Syftet med de här stränga straffen är att de ska vara avskräckande. Det är filosofin bakom. Inte att de ska implementeras.

    Sanning? Avskräckande? Det låter inte som någon som har något till övers för religionsfrihet, snarare en sektledare.

    Om du vet att ditt barn är på väg att slänga sig i en säker förstörelse, ett evigt helvete. Vad gör du då? Du gör allt för att stoppa det. I början kanske man försöker övertala. Om det inte funkar kanske man drar till med hot eller att man ska klippa banden, bryta kontakten.

    Resonemanget känns igen från de mest extrema kristna sekterna i Sverige, men när det gäller islam anser statlig television att detta är ett uttryck för expertis. Islam är ett nytt tillskott till den svenska åsiktsfloran, och har på relativt kort tid fått relativt många anhängare. Några exakta siffror finns inte, men det är inte helt omöjligt att den religionen rent av har en miljon anhängare, cirka 10% av befolkningen. En del av dessa, kommer att anse att Barakats föreställningsvärld har vuxit i trovärdighet genom expertutnämningen i SVT, men SVT själva ger varken uttryck för eftertanke eller nyansering. Konsekvenserna av att lyfta sådana som Barakat, drabbar nämligen inte deras barn, utan andras ungar.

  • Kalle Anka började 15:05

    SVT skriver att man flyttar Kalle Anka på julafton från 15:00 till 15:05 för att många slår på tv:n kl. 15:00 och därför missar när julvärden tänder ljuset, och mycket riktigt var det så – Kalle Anka drog igång 15:05. Jag tror att det är en onödig ändring, eftersom de som vill ha sällskap av julvärden förmodligen ändå har tv:n på, och den som vill se Kalle Anka antagligen inte kommer låta sig luras av ett så pass enkelt knep – de slår på 15:05 om Kalle Anka börjar kl. 15:05. Men varför vill staten att jag ska titta på när en julvärd tänder ljuset? Hade jag velat se det, hade jag förmodligen slagit på tv: 14:55, som var den gamla tiden. Men det är klart, numera är det inte en trött Arne Weise som sitter framför en röd kuliss och pratar, nu bjuder staten på en avancerad studio, flera kameravinklar och ett antal Chesterfield-fåtöljer.

    Utanför statstelevisionen har vi ett lackmustest: Hur reagerar olika människor när staten vill att du ska titta på deras program? Tidsändringen på fem minuter är ju verkligen ingenting att bråka om, så vad bråkar man om? Det handlar om hur du reagerar när staten bistår med saker du inte bett om. Är du den som kritiserar ändringens orsak, eller är du den som lydigt ser de program staten serverar och hånar den som blir irriterad över klappen på huvudet? Jag tillhör, med viss tveksamhet, den första kategorin, och skulle inte ens kommentera saken om fri media valde att flytta tiden, oavsett orsak. Men när staten gör det, är det en fråga som bör kommenteras, för grundtanken med staten var att den skulle serva oss, inte få oss att titta på deras tv-program. Walt Disney låter förresten SVT visa Kalle Anka gratis mot att de, under sändningen, får göra reklam för sina nya filmer. Så inte heller denna gång handlar det (bara) om pengar, utan om principer.

  • Det finns fler likheter än skillnader mellan en banan och en kvinna – får vi prata om skillnaderna?

    Med anledning av att statsminister Stefan Löfven gjorde ett nummer av att vi nu har fler poliser när vi egentligen har färre, vill jag kommentera vad agendan gör för budskapet. Först och främst, hur många poliser har vi i Sverige? År 2010 hade Sverige 20292 poliser och år 2019 hade Sverige 20423 poliser, så rent tekniskt kan man ge Löfven rätt. Regeringen Reinfeldt drev ett land med hela 131 färre poliser än den ansvarstagande Löfven som minsann fyllde dessa 131 platser.

    Men det är inte detta man rimligtvis menar med ”fler”. Den normala betydelsen är att man har fler poliser om varje polis skyddar färre invånare. Under Reinfeldt beskyddade varje polis i snitt 464 personer, men idag (2019) beskyddar varje polis i snitt 506 personer. Även om Löfven rent tekniskt har rätt, så är poliserna verkligen färre i förhållande till folkmängden. (År 2010 var folkmängden 9 415 570, och 2019 var den 10 327 589.)

    Alla minns säkert den klassiska SVT-artikeln från 2015 om att tusentals välutbildade flyr till Sverige, vilket ger sken av att en större andel av befolkningen blir välutbildad. Många välutbildade flyr till Sverige, men andelen välutbildade minskar. Vilket man lyfter fram, beror på vilken agenda man har.

    Men så idag gör SVT något de inte brukar, speciellt inte givet Lex Strandhäll. Belinda Olsson ska vara programledare för något som heter ”Från savannen till Tinder” som enligt uppgift ska behandla könsskillnader. I Sverige var det Jordan B. Peterson som fick svensken att vakna upp inför att män och kvinnor är olika genom sitt framträdande i Skavlan, som han förmodligen fick göra efter sitt spektakulära framträdande i BBC, januari 2018. Antagandet är dock fortfarande att, trots att män och kvinnor antas vara fysiskt lika.

    Vi hade också kunnat avstå med hänvisning till att frågeställningen är att betrakta som irrelevant givet att likheterna mellan män och kvinnor är så mycket större än skillnaderna.

    Ängsligheten behövs inte, vi får prata om skillnaderna! Om du tar detta citat på allvar, vill jag att du ska tänka på att det finns fler genetiska likheter än skillnader mellan en banan och en kvinna. Men är detta verkligen det viktiga? Det SVT verkar ha insett är att det inte går att lära sig något nytt om man inte får fokusera på det som är relevant, oavsett om det är poliser per capita eller att män och kvinnor inte är genetiskt identiska. Jag lovar att titta noggrant och jag återkommer med en kommentar.

  • Public service och single point of failure i svensk demokrati

    Vissa system har ett single point of failure, alltså en del som drar med sig hela systemet om den slutar fungera. Den som sett filmen Stjärnornas krig är bekant med ett lysande exempel på detta: Rymdstationen Dödsstjärnan är till synes oförstörbar, men den centrala reaktorn som driver dödsstjärnan har en partikelavgasventil (?) som leder ända ut till dess yttre hölje, och om man skjuter med sin laserkanon in i den öppningen så exploderar hela rymdbasen.

    Svensk demokrati har en liknande single point of failure. Man kan ana vad det handlar om när man ser hur det svenska etablissemanget tassar på tå kring kriminella element som producerar populärmusik. Från högerut har det diskuterats att svensk public service-media ska fokusera mer på public service-program och mindre på lätt underhållning som modern listpop. Jimmie Åkesson har t.ex. sagt att han inte har något emot att Sveriges Radio P3 (som spelar just modern listpop) läggs ner, vilket energiminister Anders Ygeman beskrivit som ”ett hot mot demokratin” i SVT-programmet 30 minuter, och han får medhåll av VLT som beskriver ett mer renodlat public service som ”ett allvarligt hot mot demokratin”.

    Om vi backar till tiden då Sveriges Radio inte spelade listpop, till den tiden då varken P3 (60-tal) eller P4 (80-tal) fanns, kallade vi ändå Sverige för en demokrati. Förr var det listpopen som sådan som var farligt för demokratin, men idag har vi hängt upp demokratin på att staten sänder den i radio. Vad har hänt?

    Kultur är makt. Kultur formar folket. Den som kontrollerar kulturen kontrollerar världen. Om den fria marknaden sköter underhållningen antas vi bli intellektuellt utarmade. Det blir Let’s dance och Sveriges mästerkock av allt samman, och Sverige förvandlas till en intellektuell öken. Så om staten stod för utbudet av media så kan man använda lätt underhållning (Yasins musik, Lasse Kroners tv-program) för att locka in medborgaren till statlig radio och tv, och väl där, forma och fostra medborgaren på önskvärt vis. Intellektuella radioprogram från ”en oberoende källa” som alla måste vara med och finansiera, kan presenteras mellan låtarna. Annars anses vi sakna demokrati.

    I Sverige var både radio och tv olagligt fram till år 1987, men egentligen har vi inte fri radio och tv idag heller. Eftersom dessa medier antas vara så inflytelserika så måste den som vill sända radio eller tv följa det sändningsavtal som upprättas med staten. Jag har länge tyckt att detta är ett problem, men idag inser jag att det är ett övergående sådant. När jag gick i skolan på 1980-talet hade vi som stående läxa att titta på SVT:s nyhetssändningar, och jag inser att min generation inte fört över detta till (de nu vuxna) barnen, som hellre konsumerar tv och radio via helt oreglerade streamingtjänster.

    Jag tänker ofta på det när jag pratar i podcasts eller på YouTube. ”Det här hade aldrig gått att säga i radio eller tv”, men vad spelar det för roll när publiken ändå är på väg ut på nätet? Där är allt oreglerat, där får man säga vad man vill. Några miljarder varje år som kunde ha gått till välfärd, går till ett public service som färre och färre konsumerar. Värre än så är det inte. På internet finns inga gränser förutom lagen – här säger vi vad vi vill, utan hänsyn till några sändningstillstånd eller vilka åtaganden som ingår i ett sådant. Filmmagasinet Flimmer Duo är fritt för att vi säger vad vi vill i det, det är fritt för att det är frivilligfinansierat, det är fritt för att det är gratis att titta och det är fritt för att producenten inte svarar inför någon annan än sig själv och sin vision med programmet.

    Idag är jag mer besvärad av presstödet. Pressfrihet är sedan gammalt i Sverige, men på sistone har staten börjat vifta med pengar framför de tidningar som lever upp till vissa krav. Som konsument förväntas jag tänka att vissa lever upp till dessa krav och därför beviljas bidrag, andra gör det inte. Men det finns en risk att presstödet misstänkliggör tidningen. Råkar de agera så som staten vill, och därför får sitt bidrag beviljat, eller tummar de på sin frihet och sitt oberoende för att komma åt pengarna som staten lockar med? Jag skulle hellre se att dessa pengar användes för att skapa en modern förlossningsklinik i Karlskoga.