Anders Hesselbom

Att skrika glåpord är ingen garanti för godhet

2022-08-28

Jag är inte särskilt bekväm i att anklaga folk, men eftersom anklagelser har förekommit, vill jag försvara mig. Vem som helst som ifrågasatt etablissemanget har säkert fått nazistanklagelser riktade mot sig, även om du ifrågasätter från helt motsatt håll. De svenska partier som vill ha en stor stat, mycket kollektivism, höga skatter, identitetspolitik, med mera, är Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och möjligtvis Centerpartiet. Rimligtvis står dessa betydligt närmre både kommunismen och nazismen, eftersom de vill ha mer av just dessa varor. Rasism har påträffats i de flesta av dessa partier, vilket också är något du får mer av om du följer linjen ut mot kanten.

Den andra extremen, är de frihetliga partierna. De vill att skattepengar endast ska tas ut till kärnverksamheten, sjukvård, utbildning, socialt skyddsnät, med mera, istället för till religion, Doobidoo och hemslöjd. Där hittar vi bl.a. Medborgerlig Samling (MED) och mitt parti, Piratpartiet (PP). Klassiskt liberala partiet har använt denna bild för att illustrera:

Jag skulle placera PP någonstans på eller strax till vänster om punkten märkt ”borgerlig” och någonstans till höger om samma punkt skulle jag placera MED. Vi vill ha lägre skatter, och mer frihet. Inte riktigt nazism, eller hur! Speciellt inte när anklagelsen kommer från någon som är anhängare av en ideologi som står betydligt närmre nazismen än min – t.ex. någon som är anhängare av ett parti inom den röda cirkeln. Och i vissa fall handlar det om anhängare av partier som direkt har förespråkat nazism under historien (Centerpartiet, Socialdemokraterna).

Miljöpartiet tänker jag dock ursäkta. De har aldrig varit nazister och jag har inte sett några skäl att tro att Märta Stenevi vet vad ”blåbrun” spelar an på, eller att hon ens vet vad nazism är. Hon gör sin grej – hamstern är död och bortglömd sedan länge, och har egentligen aldrig behövts för att göra henne till den hon är. Hon råkar bara företräda ett parti som står lite närmre nazismen idag.

Sen kan man fundera på varför media skyddar etablissemanget medan de angriper frihetliga partier. I Örebro har vi en pågående konflikt mellan Örebropartiet och landsortstidningen Nerikes Allehanda. I Sverige är mediabolagen antingen ägda av regeringen eller finansierade av staten, med några få undantag. Man biter inte den hand som föder en. Givetvis är status quo i makten viktigt för en tidning som har för få prenumeranter och för lite annonsintäkter för att överleva.

Och mycket riktigt är alla komponenter i vårt demokratiska system utformat för att minska medborgarnas möjlighet att byta ut makten, allt från presstöd, partistöd, valregler, politiska tjänstemän, statliga mediabolag, med mera. Allt handlar om att skydda etablissemanget, och försvaras ihärdigt av personer som svalt det blå pillret, trots att dessa personer står betydligt närmre de ideologier de använder som slagträ mot de frihetliga – vilket osökt tar mig in på nästa likhet mellan etablissemanget och nazisterna: De vill cementera befintlig makt

Jag nöjer mig ofta med att diskutera sakfrågorna, men eftersom anklagelsen ibland riktas mot mer frihetliga, kan det vara bra att veta att den som skriker förmodligen har sympatier som ligger närmre nazismen än vad du har. Om personen dessutom röstat C eller S i något val, är ironin total.

Så personligen ser jag alltså hellre en valdebatt som handlar om sakfrågor, och jag ogillar att anklaga folk, men det senaste året har det kastats så mycket sten i glashus (inte bara med mig i skottlinjen) att jag känner att jag måste få svara: Jag är nog den sista som kommer prata om etnicitet, täthet av utomnordiska eller om ”Somalitown”. Jag tror på människan, och människan är en individ, och jag försöker ha anständiga åsikter även när etablissemanget är ute och skjuter från höften.

Kategorier: Frihet, Politik