Anders Hesselboms blogg

Kategori: Frihet

  • Ytterligare en organisation som sprider myter om alkoholpolitik

    Denna gång var det organisationen Verdandi som slank igenom filtret och publicerade följande smörja i dagens NA:

    Detta svar är inskickat:

    Verdandi är nästa skattefinansierade organisation som har ett ekonomiskt intresse av att sprida myter om svensk alkoholpolitik, och gjorde det helt ogenerat i Nerikes Allehanda, 27/12. Nej, låg tillgång är inte bra för folkhälsan, det leder till bunkring, och bunkring ökar risken för ett supabeteende. Hög tillgång minskar risken för bunkring, och gör att inköpen blir mindre och risken för supande minskar. Södra Sverige, där det har varit lättare att köpa alkohol, har ett mer kontinentalt drickande, medan norra landet har i högre utsträckning bunkrat och supit. Med alkohol i kroppen försämras omdömet, så alkoholkonsumentens upplevda bunkringsbehov bör undvikas.

    Och så har vi klassföraktet. Om man ska dricka alkohol, måste man dricka olika sorter, och det får absolut inte vara en volymtillverkad lager. Vill jag ta en enkel stor stark efter jobbet, så gör jag det helt utan att tänka på hur Verdandi vill att jag ska leva mitt liv, men jag måste ändå betala skatt för att finansiera deras existens (miljontals kronor). Dessutom, premissen att enfald ger mångfald, stämmer inte. Jag är gammal nog att minnas det statliga tillverkningsmonopolet och ett systembolag som sålde varor över disk, och på den tiden var utbudet på allvar dåligt. Med tillverkningsmonopolet ur vägen har utbudet ökat drastiskt, och med EU-inträdet och deras ögon på hur bolaget sköter sig, har kundservicen ökat drastiskt. Men det är fortfarande så att små tillverkare inte kan leva upp till bolagets krav, och det är fortfarande så att Danmarks största vinbutik har fler vinsorter än Systembolaget, och är du inte nöjd kan du gå till en konkurrent. Visst har små butiker få sorter nere på kontinenten, men ett monopol gör att de får 0 sorter.

    Det som påverkar hur mycket man dricker på befolkningsnivå är priset på alkohol, där det säljs mindre av en dyrare produkt, men skatt på alkohol är en regressiv skatt, där du betalar en större del av lönen ju mindre du tjänar, och det är de ekonomiskt svagas frihet som begränsas starkast. Och deras frihet är faktiskt värd mer än Verdandi någonsin kan vara för någon.

    Jag har faktiskt blivit publicerad lite då och då, trots att jag varit tydlig med vad jag tycker om tidningens åsikter, men om det inte sker denna gång, så finns mitt svar här.

  • Adams smokehouse och bristen på principer

    Adams smokehouse och bristen på principer

    Adams smokehouse är en liten skitig restaurang Sankt Eriksgatan vars koncept är att för en handfull tusenlappar får besökaren frossa i kött bland palestinasjalar och palestinaflaggor. Varken fläskkött eller alkohol serveras på restaurangen. Restaurangens ägare, Adam, har med en aggressiv ton uttryckt hat mot israeler i sociala medier, och underströk hotfullt att israeler inte är välkomna till hans restaurang. Det är helt oproblematiskt att driva en privat klubb där judar inte är välkomna, men en restaurang som vänder sig allmänheten får inte diskriminera på etnisk grund enligt svensk lag (diskrimineringslagen, 2008:567). Med den kunskapen lät Dagens Nyheter (DN) restaurangägaren Adam berätta att han visst välkomnar israeler till sitt hak, förmodligen i syfte att skydda honom från diskrimineringslagen. Jag tror inte det kommer leda till att judar strömmar in från alla håll för att äta på hans restaurang, men det kan leda till att Adam duckar ett annalkande problem med rättvisan. Varför?

    Om Nordiska motståndsrörelsen (NMR) driver en restaurang på Sankt Eriksgatan, och restaurangägaren deklarerar med en aggressiv ton i sociala medier att muslimer inte är välkomna, hade förmodligen DN:s journalister identifierat ett problem med restaurangägaren, och utifrån det kritiserat honom. Jag tror inte att det hade blivit ett mys-reportage om att nynazister egentligen är fina killar som egentligen välkomnar muslimer, och att ägaren bara råkade säga det motsatta i affekt. Och hade så skett, hade förmodligen muslimska familjer sökt sig till en annan restaurang ändå, men jag tror som sagt att till och med att pellejönsarna på DN hade dragit öronen åt sig. Principen är densamma, men år 2025 vekar den egna åsikten vara viktigare än principen. ”Jag tycker att Israel är dumma och därför får israeler diskrimineras, och jag tycker att NMR är dumma och därför får de inte syssla med diskriminering.” Låt mig bjuda på några exempel:

    När Twitter (numera X) stängde av Donald Trump från plattformen år 2021, fick vi lära oss att privata företag står över lagar och regler och får agera precis som de vill. När vänsterprofilen Rob Rousseau stängdes av från X år 2024 under Elon Musks regi, var demokratin hotad.

    Vi såg nyligen hur media välkomnade vänsterprofilen Magda Gads nya tidning Gad World med öppna armar i pressfrihetens namn, för att sedan skrikgråta om demokratins undergång när Henrik Jönsson startade en tv-kanal av public service-karaktär.

    (Det mest bisarra uttrycket för Socialdemokraternas kärlek till fria medier måste vara att journalisterna som avslöjade partiets informationsbyrå för åsiktsregistrering, helt enkelt fängslades.)

    Jag skulle gärna starta en restaurang som inte serverar något annat än fläskkött och starköl – den skulle kunna heta ”Haram”. (Någon som vill investera?) Men jag skulle aldrig i livet neka muslimer tillträde, utan tvärt om sälja in restaurangen som en fristad. En paus från sorgliga religiöst motiverade regler. Men hur det än blir med den saken, så verkar människor i väldigt hög grad forma sina åsikter om hur saker och ting ska fungera utifrån sin personliga politiska slagsida, inte utifrån någon princip om olika människors lika rättigheter. För människor är olika, och det måste man lära sig att leva med! Restaurangägaren Adams rätt att diskriminera israeler är inte starkare än NMR:s rätt att diskriminera muslimer, och om man tror att så är fallet, kan mörka krafter hänvisa till DN:s hantering av Adam som ett slags princip för att försvara just NMR. Så vill vi rimligtvis inte ha det!

  • Frågan om yttrandefrihet är en fråga om principer

    I Storbritannien finns inte någon grundlag på samma sätt som i Sverige. Det innebär att det skydd som svensken har från juridiskt ingripande så länge man följer lagen, i princip saknas i Storbritannien. Där väger praxis mycket tyngre, och man tittar gärna på tidigare domar som vägledning. Detta behöver inte vara en nackdel, så länge de som förvaltar lagen är principfasta. Begår man gärning som inte är kriminell, så ska man inte straffas för gärningen. Finns det däremot exempel på att människor har blivit dömda för gärningen, så kan man bli dömd för gärningen.

    Men hur ser samhället på människor med vidriga åsikter, som skriver fruktansvärda saker på Internet, på rasister eller på kommunister? I Sverige är det inte så mycket snack om den saken. Grundlagen syftar till att skydda den som går emot strömmen. Här behöver ingen idka självcensur av rädsla för repressalier, och den som talar har rätt till anonymitet, om så önskas. Ingen politiker och ingen tjänsteman kan sätta stopp för detta. Även FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, som Sverige har antagit, skyddar den svenska medborgaren som vill uttrycka vidriga åsikter.

    Så varför vill man skydda en person som t.ex. skriver fruktansvärda saker på nätet? Varför vill man skydda en rasist eller en kommunist? Vad som anses vara fruktansvärt, beror ofta på makten. I ett kommunistiskt samhälle är det marknadsliberalismen som är fruktansvärd, så där kanske en marknadsliberal inte får kritisera kommunismen. Skulle någon nazistisk organisation få makten, så kanske det är trans-communityt som är fruktansvärt. Skulle fascister ta makten, kan samma verktyg vändas mot anonyma opinionsbildare. Skulle Sverigedemokraterna ta makten, kanske man bara får säga att det finns två kön. Principen att man inte får skrämma en medborgare till att inte tala fritt från hjärtat, anonymt om så önskas, får man inte nagga på i Sverige, för det är konstitutionsvidrigt.

    Idag har vi en kulturpolitisk agenda som vilar ganska tungt över västländerna. För att nämna två exempel så anses muslimer behöva särskilt skydd, och dragshow-artister anses vara utsatta för särskilda för hat. Visst vore det skönt om osaklig och elak kritik mot dessa grupper kunde bemötas med juridik? Svarar man ja, har man lämnat principerna bakom sig – principer som vore bra att ha när en ond kraft har tagit makten. Som kanske använder juridiken för att bemöta andra opinionsbildare.

    I Storbritannien grips ungefär 30 personer om dagen på grund av inlägg på sociala medier. De allra flesta släpps efter förhör, men det finns inget egentligt skydd för den som vill utmana rådande ordning. Man måste följa strömmen för, annars kan man råka illa ut. ”Check your thinking” får den obekväme höra. Står man stadigt i yttrandefrihetens läger, skulle dessa polisiära resurser i stället kunna användas till att minska kriminaliteten, så som i Sverige.

    Men även här finns ett mörkt moln på himlen. Sverige kan inte stifta lagar i strid med grundlagen, och kan inte åtala personer i strid med grundlagen. Men svensk grundlag är underordnad EU-lagar, och en EU-lag som står i strid med svensk grundlag, gäller i Sverige. Det är därför onda krafter som vill avlyssna eller kontrollera det fria ordet, går via sina EU-mandat. Och för att få igenom dessa, vädjar man med känsloargument till parlamentet för att få igenom sina lagförslag. Chat Control, som innebär automatisk avlyssning på all aktivitet på Internet, såldes in som ett slags verktyg för att jaga pedofiler. Den nationella nätpolisen som Socialdemokraterna nu föreslår, ska ”säkra ett bra samtalsklimat utan hat och hot”. Man vill ”inrätta en nätpolis med särskilda enheter som kan patrullera på nätet och arbeta mot kriminalitet, hatbrott, grooming och våldsbejakande extremism”, och vem kan försvara kriminalitet, hatbrott, grooming och våldsbejakande extremism? Men igen, fundera alltid på vilka konsekvenser som kommer av att detta verktyg hamnar i händerna på en regering man inte sympatiserar med. Fundera på om detta verktyg kan vändas emot personer vars regimkritiska åsikter faktiskt kan vara relevanta i skapandet av en hoppfylld framtid.

    Är du besvärad av att någon missaktar islam, så borde du vara besvärad av att det kanske är ett framtida påbud. Är du besvärad av att någon missaktar HBTQ-personer, så borde du vara besvärad av att det kan bli ett framtida påbud. Och beträffande barns säkerhet: Barn ska inte hänga på Internet, och om så sker, ska det vara med vuxet sällskap! Hur förhatligt föräldraansvar än är, så behöver man engagera sig i att de miljöer man knuffar ut sina barn i, är trygga och säkra. Det som var en självklarhet när jag hade småbarn, förväntas idag betraktas som en svåruppnåelig lyx! När du ser en rasistisk eller transfobisk åsikt uttryckas, kan du gå i debatt, blockera avsändaren eller gå någon annan stans. När du ser ett kriminellt beteende som t.ex. olaga hot eller grooming, kan man ta hjälp av polisen, som i sin tur förhåller sig till svenska lagar. Att skapa ett EU-mandat för att polisa det öppna Internet, är en förförande tanke i godhetens tecken, men det är att öppna Pandoras ask, för är det något historien har lärt oss, så är det att makt inte alltid korrelerar med godhet.

  • Frihet är impopulärt, men har positiva effekter

    Tänk dig att du hör talas om att någon du inte känner som knappt har råd med mat för dagen. Lösningen på det problemet landar ofta i minskad ekonomisk frihet och försvagad äganderätt. Man skulle kunna beskatta personen hårdare, och använda intäkten till att reglera matbutikens prissättning, vilket skulle göra alla lite fattigare och lite mindre fria, men det skulle göra personen i fråga mindre hungrig för stunden.

    Om du själv befann dig i samma situation är det mindre sannolikt att du tänker att om du bara fått skatta bort mer pengar och få behålla mindre, så skulle allt vara bra. Det beror på att envar anser sig vara bättre på att förstå sina egna behov än vad andra är, och vill därför behålla en viss del av sina pengar (låga skatter) och en viss del av sin frihet att fatta egna beslut (få lagar och regleringar). Samtidigt anser envar att politiker och byråkrater som inte känner en person som han själv inte heller känner, är bättre på att förstå den personens behov, och anser därmed att den personen ska beskattas och regleras för sitt eget bästa.

    Svensken ogillar generellt sett frihet. Dels förstår man inte värdet av frihet (”varför är det så viktigt att kunna köpa starköl på en söndag?”) och dels kommer frihet med ansvar, vilket är jobbigt. Att lösa problem genom höjda skatter och fler regleringar är därför en appellerande tanke. Det är betydligt svårare att backa från skatter och regleringar, än vad det är att införa dem. När den moteratledda regeringen tog bort dansförbudet blev många väldigt arga och ledsna. Man frågade sig varför regeringen lägger tid på något så oviktigt som att det är olagligt att dansa? Det rationella svaret är att dansansvariga poliser kan ägna sig åt viktigare brottsbekämpning, men det viktigaste glöms ofta bort.

    Välmåendet och den psykiska hälsan som kommer av att klara sig på sin lön (för att man inte skattar bort allt) och kunna fatta egna beslut (för att inte allt regleras) pratar man sällan om. Dessa värden står inte högt i kurs, särskilt inte i Sverige. Men givet att man lever under en så kort tid, så borde alla ha rätt att få uppleva detta. För även den som föraktar frihet, trivs med att ha den.

  • Frågan är om ”Systembolaget skyddar liv – gårdsförsäljning riskerar allt!”

    Uppdatering 2025-04-26: Här är inlägget från Nerikes Allehanda. Scrolla ner för att se ursprungsinlägget och mitt manus till svaret.

    I dagens Nerikes Allehanda fick lära oss att planekonomi och monopol är bra för hälsan. Men är det verkligen sant? Fredrik Persson, som är distriktsordförande för IOGT-NTO skriver under rubriken ”Systembolaget skyddar liv – gårdsförsäljning riskerar allt!”:

    Den 23 april står riksdagen för ett avgörande beslut för folkhälsan, då ska frågan om gårdsförsäljning av alkohol behandlas, och konsekvenserna av ett ja kan bli förödande. Gårdsförsäljning må låta som ett charmigt stöd till småskaliga producenter, men i praktiken innebär det början till slutet för Systembolagets monopol. Därmed riskerar vi att förlora den mest effektiva alkoholpolitiska åtgärden vi har – en åtgärd som varje år räddar tusentals liv, skyddar barn och minskar alkoholens enorma kostnader för samhället.

    Systembolaget bygger på en unik modell som gör det möjligt för Sverige att undvika alkoholens värsta skadeverkningar. Försäljningen sker utan vinstintresse, vilket effektivt minskar tillgängligheten och skyddar folkhälsan. Men enligt EU-rätten tillåts detta monopol endast om det är heltäckande. Om gårdsförsäljning införs upphävs undantaget, och Sverige tvingas till en privatiserad alkoholmarknad. Alkoholindustrin har en lång historia av att driva på för ökade rättigheter och minskade regleringar. Deras mål är alltid detsamma: sälja mer, oavsett konsekvenserna för individen eller samhället, och det är barnen som drabbas hårdast.

    Redan i dag växer tusentals barn upp i hem där alkoholens skugga gör deras vardag otrygg. Forskning visar att barn som lever med vuxna som har alkoholproblem löper högre risk att misslyckas i skolan, drabbas av psykisk ohälsa och dö i förtid. Varje steg som ökar tillgången till alkohol innebär fler barn som far illa. Är det verkligen en utveckling vi vill se?

    Sedan finns den ekonomiska verkligheten. Alkoholens skador kostar det svenska samhället hisnande 103 miljarder kronor årligen – en siffra som kommer att skjuta i höjden om konsumtionen ökar.

    Förespråkarna hävdar att gårdsförsäljning endast skulle omfatta små volymer och exklusiva produkter. Men detta är en falsk trygghet. När marknaden väl öppnas upp blir det svårt att sätta gränser.

    Sveriges alkoholpolitik är inte till för att gynna näringslivet – den är till för att skydda människor från alkoholens skador. Systembolaget är en åtgärd som sätter människors hälsa före vinstintresset, och det är en modell som fungerar. Våra politiker borde vara stolta över att Sverige är ett föredöme i världen när det gäller alkoholpolitik.

    Den 23 april har riksdagen möjlighet att stå upp för sina medborgare och säga nej till gårdsförsäljning. Det är ett beslut som i förlängningen räddar liv, skyddar våra barn och minskar alkoholens konsekvenser.

    Valet är enkelt – för människors skull, rösta nej till gårdsförsäljning.

    Jag har skickat in ett svar, men eftersom NA:s finansiär är S och deras påstådda liberalism mest har handlat förbud mot vadhelst IOGT-NTO säger är dåligt, så räknar jag inte med någon publikation – svenska liberaler hatar liberalism och Lars Ströman är deras kuttersmycke. Detta skickade jag in:

    Svar till Fredrik Persson, distriktsordförande IOGT-NTO, 17/4.

    Jag uppskattade Fredrik Perssons text om Systembolaget, men tyvärr hade det smugit sig in några faktafel i texten som jag gärna bemöter. Först påstås att Systembolaget (som finansierar IOGT-NTO) ”gör det möjligt för Sverige att undvika alkoholens värsta skadeverkningar”. Sedan recenseras Systembolagets insatser i extremt negativa termer. Tusentals barn är otrygga och skolsystemet har havererat. Dessutom, som sista poäng, antas läsaren tro att till skillnad från länder utan Systembolaget betalar vi hundratals miljarder för alkoholrelaterade skador. Jag korrekturläser gärna din nästa debattartikel, Fredrik, för att lyfta blicken från sin egen filterbubbla kan gynna den poäng man vill göra!

    Sedan får vi läsa att ”Systembolaget är en åtgärd som sätter människors hälsa före vinstintresset, och det är en modell som fungerar.” En ”modell som fungerar” kostar alltså hundratals miljarder? Fredrik Persson levererar ett pussel som inte går ihop. Kan det kanske vara så att Fredrik Persson poserar som en lösning på ett problem vars vinst – den som Systembolaget genererar – gagnar honom personligen?

    Jag är gammal nog att minnas tiden då staten hade tillverkningsmonopol. Då tog man ingen hänsyn till vad folk ville ha, då producerade man Pripps Blå, Three Towns och Tuborg. Idag fullkomligt exploderar mångfalden av företag som vill ha vinst, helt utan att försöka kränga partier av Pripps Blå – marknaden vill ha kvalitet, inte volym. Och med tillverkningsmonopolet ur vägen efter EU-inträdet, har svensken lärt sig en hel del nya ord: ”IPA”, ”mikrobryggeri”, ”självrunnen” och ”spontanjäst”.

    Och eftersom Perssons skräckvision redan har uppenbarat sig i ett land där statligt spritmonopol redan är instiftat, kanske det kan vara läge att lyfta blicken från den ekonomiska vinst IOGT-NTO gör på nuvarande planekonomiska lösning. Slutpoängen, att man ska rösta nej till gårdsförsäljning, är inte styrkt, men lobbyismen är redovisad utan anmärkning, vilket jag tackar Fredrik Persson för.

    Mitt svar publicerades 2025-04-26.

  • Dags för en insändare om AR-15-förbudet

    Jag skickade in detta manus till Nerikes Allehanda idag:

    Trygghetsökande insatser som begränsar andra människors frihet, bör man vara försiktig med. Massmördaren på Risbergska skolan använde legala vapen, vilket har lett till att riksdagen vill förbjuda det halvautomatiska vapnet AR-15. Inte för att ett sådant användes vid dådet, utan för att ett vapen som användes kan ha varit halvautomatiskt. Det är uppenbart att förbudet mot AR-15 inte minskar risken för skjutvapenmord. De flesta sådana sker med illegala vapen, och när det väl skedde med legala vapen, så var det andra modeller som användes. Så eftersom AR-15-förbudet inte handlar om något annat än ett sken av ökad trygghet, är skälet att vara försiktig ännu större.

    I Sverige står frihet lågt i kurs. ”Varför är det så viktigt att få behålla sitt vapen?” kan det heta. I ett land där medborgarna har mycket frihet, svider det inte särskilt att bli av med en frihet. Frihet är inget man vill ha förrän man saknar det, och vi saknar inte frihet. Vi vill därför inte ha den.

    Ska man minska antalet mord med vapen, måste man begränsa tillgången på vapen. I Sverige är det främst tillgången på illegala vapen som behöver ses över, och dessa är redan förbjudna. Annars blir det som med alkoholförbudet i Finland på 1920-talet: Alkoholen försvann inte, den blev bara oreglerad. I stället för hantera en kris genom att återigen inskränka oskyldiga människors frihet, bör man upprätthålla de lagar och regler som redan finns.

    Uppdatering 2025-02-22: Texten publicerades i dagens Nerikes Allehanda.

  • Vi får acceptera våldet och underkastelsen

    Idag skulle Salwan Momika få sin dom efter att ha åtalats för hets mot folkgrupp, men i går sköts han ihjäl under direktsändning på TikTok. Socala medier översvämmas idag av muslimer som hånar honom, hyllar mordet och gratulerar mördaren.

    När man ser hur farliga de kan vara, förstår jag varför vi har lagen om hets mot folkgrupp. Vi kan inte leva i en liberal demokrati med yttrandefrihet, religionsfrihet, feminism, sexuell jämlikhet, och så vidare, när den grupp som hatar dessa värderingar både har vuxit sig stor och beväpnat sig.

    Jag har sagt att man ska häda, för att mota Olle i grind. För att hävda våra rättigheter. Jag tycker fortfarande så, men jag inser att det inte går. Vi måste anpassa oss efter dem med störst våldskapital, och så sker redan.

    Mångas första reaktion på detta mord, är inte att det är hemskt att människor blir skjutna på öppen gata, det är att Momika trots allt inte var Guds bästa barn. Man är van med våldet, man är van med underkastelsen, och Momika borde ha rätat sig i ledet.

    Det kommer till det relativt låga priset att många som faktiskt är Guds bästa barn inte heller kommer våga uttrycka sig. Men nu är det som det är, och vi kan inte längre välja. Vi kan bara acceptera läget. År 2022 skrev Sofie Löwenmark:

    ”Om vi bara tagit pennorna och penslarna från Vilks. Om vi bara förbjuder Paludan. Om vi bara hänger ner 1 foto av Elisabeth Wallin. Om bara Paty inte visat karikatyren och om bara Theo van Gogh inte gjort filmen. Om Charlie Hebdo inte. Om Rushdie inte bara. Om bara ingen. Aldrig.”

  • Herre jösses, jag är en grinig gammal gubbe

    Förr skrev jag insändare och debattartiklar i min landsortstidning Nerikes Allehanda (NA). Nu var det länge sedan, men idag var det dags. Sammanhanget är att jag förr bodde i mitt läns huvudort Örebro, jag är numera landsortsbo, och NA:s chefredaktör (vars intellekt sträcker sig till att hylla allt som går att sätta en socialist-stämpel på) försvarat Socialdemokraternas nedskärning i kollektivtrafiken.

    Som före detta Örebroare, numera bosatt i Edsberg, har jag fortfarande många ärenden i Örebro. Ofta tar jag bilen till Fjugesta, parkerar på pendlarparkeringen och fortsätter med bussen (linje 600) till Örebro. Hittills har jag aldrig behövt stå på grund av platsbrist – bussen kör mestadels tom. Nu planeras det att linje 600 ska trafikera mer sällan och täcka en längre sträcka, på grund av den låga beläggningen.

    Ibland har jag kört bil hela vägen till Örebro, särskilt för att slippa stressa från ett evenemang och riskera att missa sista bussen. Med de nya ändringarna kommer jag inte längre överväga bussen alls, eftersom den sista avgången inte passar mina tider och bilen nu är ett ännu mer tidsmässigt fördelaktigt alternativ. En försämrad busstrafik riskerar bara att förstärka problemet med tomma bussar, eftersom de som faktiskt behöver bussen är beroende av en viss nivå av service.

    Visst, en neddragning är billigare för skattebetalarna, men en tjänst som ingen vill använda är i praktiken värdelös, oavsett kostnad. Samtidigt kör stadsbussarna fortfarande sträckor som korsningen Hagagatan-Hertig Karls Allé till Risbergska skolan, trots att det handlar om en promenad på bara några minuter. Det vore mer samhällsekonomiskt och miljömässigt fördelaktigt att prioritera kollektivtrafik som ersätter bilresor istället för gång- eller cykelturer.

    Inlägget publicerades på i papperstidningen och på nätet 9/12.

  • Så länge jag kan köpa alkohol så är allt bra nog

    Det har inte gått särskilt bra tidigare, men denna gång är det alkoholmonopolet som ska ge oss många aktörer i alkoholbranschen och många alkoholsorter att väja på.

    När staten förlorade serveringsmonopolet av alkohol på restauranger, förvandlades supa-hak med en sorts brännvin till sofistikerade restauranger för dryckesentusiaster som vill kunna välja bland flera sorters alkoholhaltiga drycker.

    När staten förlorade tillverkningsmonopolet av alkoholhaltiga drycker, fick Systembolaget ett betydligt större utbud av öl, och folk kunde välja en intressant IPA som alternativ till sin Falcon, Three Towns och Pripps.

    Många länder utan det butiksmonopol som råder i Sverige har ett betydligt bredare sortiment av sofistikerade alkoholhaltiga drycker än vad Systembolaget någonsin haft.

    Men monopolförespråkarna, som gärna erkänner att de har haft fel varje gång tidigare – det blev bättre utan serveringsmonopol och tillverkningsmonopol – ser nu en chans att få rätt för första gången. Resonemanget lyder ungefär så här:

    1) Systembolaget har ett stort utbud av alkoholhaltiga drycker, men ingen utom jag vill dricka annan alkohol än Falcon Export.

    2) Eftersom ingen annan än jag vill dricka annan alkohol än Falcon Export så kommer återförsäljarna på en fri marknad endast erbjuda Falcon Export.

    3) Därför vill jag ha kvar Systembolagets butiksmonopol.

    Spontant vill nog många frihetliga debattörer göra detta till en fråga om klassförakt, då din rätt att dricka IPA (som finns tillgänglig tack vare avskaffandet av tillverkningsmonopolet) inte hotas av att enkla människors Falcon-konsumtion, men när man gräver i det hela så visar det sig att enkla människor rent av söker sig till sofistikerad alkoholhaltig dryck.

    Under ransoneringstiden har det faktiskt förekommit att en arbetare förlorat sin motbok på grund av att han köpte cognac i stället för det förväntade brännvinet! Etablissemangets förmåga att hålla örat mot rälsen är helt klart öppen för debatt.

    En personlig anekdot kring detta var min lokala Konsum-handlare (från den tiden jag var stadsbo) som hade ett enormt sortiment av sofistikerad alkoholfri öl och klass II-öl, för att det var ekonomiskt gynnsamt. Han beklagade sig ofta över att han inte kunde erbjuda starköl som inte kvalificerade sig till Systembolagets krav på leveranskapacitet. Den person som anser sig vara ensam om att söka sig till annat än Falcon Export är antingen en storkonsument eller någon som helt enkelt har fel.

    Visst har jag sett kvartersbutiker i Frankrike som endast har 1300 sorters vin på hyllan, men det är fler sorter än vad Systembolaget har totalt. Och om fransmannen inte är nöjd, kan han gå till en annan butik.

    Här brukar monopolvurmaren gärna prata om postorder och leverans till ytterdörren, men det har inget med butiksmonopolet att göra. Återförsäljningsmonopolet har Systembolaget förlorat för länge sedan, och hittar man inte det man söker hos Systembolaget så sker redan idag postbeställningar från andra leverantörer, helt legalt.

    Hela frågan är förmodligen irrelevant för dig som har ett bolag i din hemort, men för den som inte har det kommer frågan om missbruk in. Med hög tillgänglighet av inköpsmöjlighet minskar behovet av hamstring, och med det minskar risken för missbrukare att på fyllan ta till sitt förråd. Vet man om att man faktiskt kan spontanköpa en butelj, kommer behovet att näthandla stora kvantiteter att minska. Norra Sveriges supa-kultur är starkt formad av låg alkoholtillgång.

    Och du som tycker att tillgången idag är fullgod, bor eller jobbar förmodligen på en ort som har ett systembolag, så det är inte riktigt du som ska ha åsikter om monopolets vara eller icke vara.

    Läs gärna: Myten om Systembolagets sortiment

  • Suhonen & Jönsson: Lägg ner SVT?

    Jag har tittat på debattprogrammet Suhonen & Jönsson (som i tv-tablån heter Teodorescu & Suhonen) på Sveriges Television (SVT), där den revolutionäre vänsterprofilen Daniel Suhonen debatterade SVTs vara eller icke vara med den frihetlige Henrik Jönsson.

    Programmet inleds med att Suhonen förklarar att man inte får något samhälle om man inte tvingar folk att betala för vissa saker, som t.ex. förlossningsvård och kranvatten. Eftersom vi inte har något samhälle alls om inte folk tvingas betala för kranvatten, så är det rimligt att tänka att vi inte heller har något samhälle alls om inte folk tvingas betala för SVT. Därefter växlar han till att få frågan att handla om att ”slakta public service[-media]”. Men public service handlar inte om tvång, det handlar om media i allmänhetens tjänst. Public service är media av en viss karaktär, inte media med tvångsfinansiering, eller media producerad av just specifikt SVT. Tvångsfinansiering (”den nordiska modellen”) är definitivt inte typisk för public service.

    Tyvärr köper Jönsson att målstolpen flyttades från det statliga bolaget SVT till konceptet med public service, men han lägger nu sitt första problem på bordet: Om man koncentrerar makten över informationen till ett enda statligt bolag, kommer det vara lockande att politisera informationsflödet. Det är inte helt orimligt att tänka att det redan finns sådana tendenser, för vissa grupper har väldigt högt förtroende för SVT medan andra har väldigt lågt, och politisk hemvist tenderar att korrelera med nivån av förtroende.

    Suhonen menar på att även de grupper som har lägre förtroende för public service, har så pass högt förtroende så att det är värt att bevara systemet, givet att man förbättrar det. Mer högernarrativ i SVT skulle alltså kunna rädda SVT. Suhonens förslag är inte orimligt i mina öron, men SVT själva är extremt tydliga med att de servar vänstersidan, och är helt ointresserade av att lyfta blicken. De till och med varnade för att Henrik Jönsson är konfrontativ, medan Suhonen själv, som gärna ser en väpnad konflikt till sin egen favör, kläs inte i några varningar.

    Därefter Thomas Gür in och introducerar idén att public service kanske kan vara något annat än statstelevision, vilket jag uppskattar. Även Jan Scherman sitter nu i studion, och även han tycker att SVT är något dåligt, men inte heller han tycker att det är skäl att släppa ordet fritt, utan att bara ett tecken på att SVT ska bli bättre, vad nu det betyder i hans värld, vilket Gür frågar om. Scherman valsar kring frågan, och landar lite hastigt i frågan det finns människor som tappat tilltron till mycket. Vad förväntas jag som åhörare tro? Det kanske inte är SVT det är fel på, utan folket? Och här har vi statlig styrning i sitt esse.

    Genom statlig media förbättrar vi folket, genom statlig kultur förbättrar vi folket. Släpper man samhället fritt, kommer alla att titta på ”Reine & Mimmi i fjällen!” i stället för att intressera sig för vad som händer i omvärlden, och i stället för att konsumera fin kultur. Totalitära ideologier, från svensk miljörörelse till de tyska nazisterna, är trygga i att detta är en sanning! Och svenska socialister jamsar gärna med, uppbackade av den svenska exeptionalismens idé om att eftersom informationen är statskontrollerad i Sverige och eftersom Sverige är det bästa landet (”in Sweden we have a system”) så är statskontrollerad information det bästa systemet.

    Programmet klipper till forskare som googlat efter vetenskapliga artiklar som bekräftar att statskontrollerad information är bäst, och sedan tillbaka till Juhonen som påminner om att ”Rix Megapol” är skit – förmodligen menar han både Mix Megapol och Rix FM. Exempel på att det finns kommersiell media som han ogillar, förväntas vara mer relevant än att det finns statlig media som andra ogillar, eftersom det är statlig medias finansiella förmåner som han försvarar.

    På det stora hela var programmet bedrövligt. Alla verkar vara överens om att SVT är ett socialistnäste, och att detta är ett problem. Alla verkar vara överens om att SVT är undermåliga och att personalen är inkompetent. Suhonen upprepar att man ska ”skruva i det” så att deras medarbetare blir kompetenta, objektiva, får en bredare bild, ökad förståelse för sina motståndares perspektiv och minskat intresse för att driva sina egna narrativ. Lyckas man med det, kommer jag ändå har kvar de principiella invändningarna mot statlig och tvångsfinansierad journalistik. Men det stora problemet är att varken Suhonen eller någon annan ens vet var man ska börja – för SVT både är och vill vara vänster. Som tur är, har jag tillgång till bra public service, vilket är allt från Kvartal till CNN.

    Här folkbildar jag om svensk public service.

    2024-02-10: Eventuellt har Magdalena Andersson ljugit om Hajen

  • Svensk socialdemokrati behöver informationskontroll

    På 1950-talet, när tv slog igenom i Sverige, blev det snabbt tydligt vilket enormt inflytande detta skulle ha över folket. Så snart man insåg kraften i att kunna prata direkt till medborgarna, kriminaliserades tv och staten gav sig själva ensamrätt att sända. Detta höll i sig ända till 1987, men att tv-monopolet försvann, innebar inte att inte tv släpptes fritt – den som ska sända måste betala en dyra licens och skriva på ett detaljerat tillstånd som reglerar vad man får och inte får säga. Avkriminaliseringen av att sända tv handlade alltså inte om att man ville utrusta flera med en röst att säga sin mening med, utan om att staten ändå hade tappat greppet om tv-tittandet. Till socialdemokraternas stora förfäran började folk hyra VHS-kassetter med innehåll, och vissa började till och med skaffa parabolantenn för att kunna ta del av tv-sändningar från andra delar av världen via satellit. En socialdemokratisk riksdagsledamot, Maj Britt Theorin, föreslog till och med ett parabolförbud.

    Idag skulle det inte göra någon skillnad, eftersom Internet finns. Idag kan nästan vem som helst ta del av information från vilken del av världen som helst. Inte minst kan man ta del av information som inte alls utgår från det socialdemokratiska narrativet, vilket betraktas som huvudproblemet. Problembilden blir väldigt tydlig när Daniel Suhonen skulle diskutera politik med Henrik Jönsson i SVT. Suhonen är kommunist som förespråkat väpnad revolution, men SVT kände sig manade att försvara varför de ger en röst åt en frihetlig person som Jönsson.

    Inte heller tidningsvärlden är fri. Sann pressfrihet bygger på att villkoren att driva en tidning är tillräckligt goda för att vilken åsiktsinriktning som helst ska kunna sälja journalistik till sin publik. I Sverige är det knappast möjligt, bl.a. på grund av hur hårt näringslivet beskattas. Sen erbjuds man bidrag i form presstöd, som givetvis är villkorat. Resultatet är ett överflöd av skattefinansierade socialdemokratiska tidningar som ingen tar på allvar och som nästan ingen läser. Arbetet, Dagens ETC, Proletären, Ny Tid, Kuriren, Social-Demokraten, Nya Folkbladet. Ett fritt informationsflöde hade inte efterfrågat nästa S-märkta skittidning, det efterfrågar mångfald och kvalitet.

    Ett dagsfärskt exempel på landets tillstånd kommer från Patric Källman. Under en paneldebatt i P1 säger någon att det råder elbrist, vilket får producent Linda Jerneck att bryta in med en rättelse: Det råder inte elbrist, det råder effektbrist! Å ena sidan måste de negativa konsekvenserna av att ha vindkraft förminskas, å andra sidan betraktar man sina åsikter som de objektiva åsikterna! I detta fall betyder ”effektbrist” att vinden inte blåser på vindsnurrorna när det som bäst behövs.

    Skattefinansierad media kostar inte mig något annat än pengar, och att en stat slösar bort pengar drabbar ingen rik. Man kan naturligtvis diskutera de finansiella aspekterna, allt från det illojala i att använda välfärdspengar till informationskontroll istället för just välfärd, och man kan självklart ha åsikter om att man orsakar inflation av att ösa skattepengar över media som ingen vettig egentligen alls vill ha. Men så länge det finns personer som låter statsfinansierad media forma deras uppfattning om hur omvärlden fungerar, så utgör det ett samhällsproblem. Den cementerar den traditionella socialdemokratiska makten, den begränsar det fria ordet, och när de väl behöver ge en meningsmotståndare en röst för att kunna åberopa sin objektivitet, så sker det med varningar. Varningar som inte behöver ha någon som helst verklighetsanknytning. Henrik Jönsson är inte konfrontativ, men han är liberal.

  • Kritik mot avskaffandet av alkoholmonopolet

    Jag har flera gånger argumenterat för avskaffandet av det svenska alkoholmonopolet, och fått mothugg på flera plattformar, främst Twitter, Facebook och YouTube. Här är fem exempel:

    2024-01-20: Tiden är mogen att avskaffa Systembolagets alkoholmonopol

    2024-01-16: Vänstern måste sluta vädja till klassamhället

    2023-12-13: Det är inte monopol som ger mångfald

    2023-07-20: Monopolvurmandet är en välfärdssjukdom

    2023-04-20: Alkohol och fakta göre sig icke besvär

    Jag tänkte bemöta de vanligaste invändningarna mot avreglering och bevarande av ett statligt monopol. Många kommentarer svarar bara med ett negativt omdöme om antingen mig eller mina åsikter. Även om jag är inte är säker, så tror jag att det handlar om ett starkt generellt ogillande av att flytta makt från politikerklassen till folket. Vissa kanske anser att det specifikt är staten som ska hantera alkoholförsäljningen (av skäl jag försöker bemöta bl.a. här), medan andra generellt sett anser just Sverige inte är lämpat för att ha någon fri marknad. Man kan verkligen tänka sig att köpa en iPhone från kapitalismens dog’s bollocks Apple hellre än en Huawei från den kinesiska staten, trots att den är kommunismens stora stolthet. Men här hemma bör tydligen staten sköta tillverkning och försäljning, vilket är vad i politiska termer kallas för planekonomi. Så får man tycka, och här tänker jag inte argumentera för varken frihet, demokrati eller marknadsliberalism i allmänhet, utan bara bemöta mer konkreta invändningar mot min önskan om att avskaffa statens butiksmonopol för alkohol.

    Jag är medveten om att det inte råder några tvivel om att de alkoholmonopol som avskaffats hittills har förbättrat tillvaron för alla. Om detta är både de som vill ha kvar statens butiksmonopol och vi som vill avskaffa det helt överens. Serveringsmonopol, tillverkningsmonopol och försäljningsmonopol har varit en välsignelse för den som vill prova nya spännande sorter eller förkovra sig i andra kulturers dryckesvanor. Det har fått vissa att släppa tanken på att monopol alltid leder till en förbättring, men de flesta (butiksmonopolet har starkt stöd bland medborgarna) flyttar fram katastrofen – ”jag har hittills haft fel varje gång, men nästa gång har jag rätt”. Här är fyra svar:

    Alkohol bör förbjudas
    När alkohol var förbjudet i Finland blev marknaden av illegal sprit i Sverige gigantisk. Svartsprit var billigare än legal sprit, eftersom svartsprit inte var belagt med moms eller skatt. Priset är en av faktorerna som faktiskt påverkar drickandet. Om alkoholen är dyr, dricks det mindre. Illegal sprit är inte icke-existerande sprit, det är illegal sprit, precis som illegala vapen inte är icke-existerande vapen, utan illegala vapen. Så länge vi har en kultur där sprit ingår (vilket är en utdöende kultur) kommer det att finnas sprit, och så länge vi har en kultur där vapen ingår (vilket är en växande kultur) kommer det att finnas vapen.

    Alkohol har förstört mitt liv
    Förmodligen har du förstört ditt liv med alkohol. Statlig sådan. Lider man av alkoholproblem, är det inte dyr alkoholsvag mikroöl från bryggentusiaster som är den stora go to-alkoholen.

    Vårt samhälle är så pass dysfunktionellt att vi behöver prioritera annat
    När dans avkriminaliserades, kunde de poliser som jobbade med dans istället jaga riktiga brottslingar. Om det är viktigt att staten fokuserar på kärnverksamheten, bör staten fokusera på kärnverksamheten. Det svenska civilsamhället är en enorm outnyttjad resurs, som nätt och jämt har fått visa vad det går för när det gäller dryckeskultur.

    Monopol ger bättre utbud
    Denna är besvarad så många gånger, men det brukar mynna ut i två modifierade påståenden: ”Jag tycker att monopol ger bättre utbud” och ”Systembolaget har ett fullgott utbud”. Dessa svar är helt legitima. Det första är en åsikt, det andra bygger på principen om jaget före laget. Och tanken på att jaget är viktigare än laget blir tydligt när man pratar med personer som bor på orter som har ett eller flera systembolag – de skiter högaktningsfullt i om en lantis får möjligheten att köpa en flaska vin i sin lanthandel.

    Länder som inte producerar ost på en fri marknad, har få sorters ost. Alkohol är inte som ost, men man kan ändå vilja ha något gott att dricka utöver det staten erbjuder. Det kan vara en liten sak, för den frie bryr sig inte om frihet, men bevakar man inte sina friheter, så försvinner de. Hur många nya förbud har inte Miljöpartiet hunnit lägga fram under de senaste åren?

    Slutligen, beträffande utbud finns tre möjliga utfall beträffande alkoholens tillgänglighet. 1) Tillgängligheten kan vara oförändrad, vilket gör tillgänglighetsfrågan irrelevant för diskussionen om monopol. 2) Tillgängligheten kan öka, vilket tillgodoser den vetenskapligt drivna sidan om att god tillgänglighet minskar bunkrings- och supningbeteendet. 3) Tillgängligheten kan minska, vilket tillgodoser den emotionellt drivna sidan om att låg tillgänglighet är bra för folkhälsan. Monopolets vara eller icke vara kommer förmodligen att avgöras på EU-nivå, för det var för att tillgodose EU vi avskaffade flera andra alkoholmonopol. EU är i grund och botten en frihandelsunion, vilket är den viktigaste orsaken till att de som huserar på någon politisk ytterkant ofta är kritisk till det svenska medlemskapet.

  • Det är inte monopol som ger mångfald

    Alkoholregleringen i Sverige har under årens lopp successivt minskat, men tendensen att förbjuda sådant som är roligt finns kvar. För kommun och stat ger det makt över medborgaren, och förbuden säljs in genom att man vaggar in medborgaren i föreställningen att kommun och stat vill oss väl. När dansförbudet nyligen avskaffades uppstod mycket irritation, men även om du tycker att ett dansförbud är en struntsak, så slipper nu polis och myndigheter avsätta tid på dansgranskning, dansrazzior och danstillståndshantering. Ett avskaffande av ett förbud kan alltså bero på att staten vill ge dig mer frihet under ansvar, men det kan också bero på att dagens samhälle kräver bättre prioritering av resurser.

    Men varför är alkoholförsäljning i butik fortfarande förbjudet i Sverige, med staten som ensam aktör? Statlig alkohol är inte bättre för hälsan än privat alkohol, det står vem som helst fritt att privatimportera sin alkohol, men medboragens stöd för att staten ska ha monopol på alkoholförsäljning i butik är ändå stark. Skälet är förbluffande: Man anser att monopol ger ett större och bättre utbud. Tvärt emot var vi ser omkring oss, tvärt emot all forskning, skulle sortimentet bli bättre av att butiksaktörerna blir färre. Situationen kan liknas med att ICA har monopol på ostförsäljning i butik. Vi kan alla vara överens om att ICA har ett bra utbud på ost, av någorlunda hög kvalitet. Men eftersom de faktiskt inte har något ost-monopol så har vi ostbutiker som konkurrerar med ICA, som både pressar ICA att förbättra sitt sortiment för att behålla sina ost-kunder, och erbjuder ostintresserade ännu fler sorter och kvalitéer.

    Sedan 90-talet har den svenska staten tappat tillverkningsmonopolet av alkohol, vilket skapat en enorm tillväxt av inte minst ölbryggerier och ölsorter. Det som förr var ett val mellan Pripp Medalj, Three Towns och Tuborg, är idag en safari för människor som slänger sig med facktermer som mikrobryggeri och IPA. För utan statligt tillverkningsmonopol, kan tillverkarna bli fler, och därmed utbudet större. Svenska staten har även tappat försäljningsmonopolet av alkohol, vilket tvingat Systembolaget att tävla mot privatimport och nätbutiker. Sedan dess har man förvandlat sina butiker från försäljning över disk av dömande personal, till serviceinriktade snabbköpsbutiker. För om kunderna inte är nöjda, kan de ta sina affärer någon annan stans, vilket inte var möjligt förr.

    Och på samma sätt som ostbutiken bidrar till ostutbudet, kan en vinbutik bidra till vinutbudet. Och låt oss gärna titta på vad vi faktiskt vet. Systembolaget må ha många titlar på hyllorna, men det mesta är rebranding av samma vin, från samma tillverkare. Trots detta är antalet artiklar färre än om man jämför med länder som låter marknaden sälja alkohol i butik – även färre jämfört med länder där staten inte ens säljer en enda alkoholhaltig produkt till sin befolkning. Visst finns det många vittnesmål från människor som besökt en lanthandel i Italien som bara hade fem sorters vin på hyllan, men i Sverige är antalet sorter exakt noll i en sådan butik. Och förekomsten av fem sorters vin i en liten lanthandel, är definitivt inte ett problem för de stora butikerna i de större städerna – det ger dem snarare ett incitament att vara konkurrenskraftiga.

    Jag har full respekt för att många tycker att Systembolagets utbud är tillräckligt, men den åsikten förändrar inte det faktum att det är avreglering och slopade monopol som tagit oss dit vi är idag. Och du behöver inte resa långt för att se att vi borde kunna ännu bättre.

    Och kanske är det precis där skon klämmer. Svensken gillar tanken på att staten gör det bästa för oss, och att släppa in marknaden innebär att man riskerar upptäcka att det finns något som är bättre. Genom att måla upp hotbilder om vad som kommer att hända när ett monopol tappas, bidrar man till att behålla opinionen för det kvarvarande monopolet. Det blev förvisso bättre när de tidigare alkoholmonopolen försvann, som t.ex. försäljningsmonopolet eller tillverkningsmonopolet, trots alla varningar, men om butiksmonopolet försvinner, då kommer äntligen monopolsivrarna få rätt? Nej, och vi vet bättre. Själv var jag i tillåten ålder för att köpa alkohol redan innan dessa monopol försvann, så jag har själv stått i kö för att rabbla fyrsiffriga nummer till sträng personal bakom disk, vilket för mig är mer än tillräckligt för att jag inte ska gilla monopol.

  • Vad är det för rättigheter HBTQ+-personer saknar?

    Nu i Pride-tider ställs ofta frågan i sociala medier: Vad är det för rättigheter HBTQ+-personer saknar? Underförstått är HBTQ+-personer redan respekterade i samhället, och saknar definitivt inga formella fri- eller rättigheter. Så varför har vi en Pride-vecka och en Prideparad? Frågan är mycket enkel att besvara, så det förvånar mig att den anses vara obesvarad. Två ting är viktiga:

    För det första så har det inte alltid varit så. En mycket viktig anledning till den sociala acceptansen (vilket i demokratier föregår det legala) är att vi idag vet att vi är omgivna av HBTQ+-personer. Vi vet att vi är det, för att vi har Pride!

    För det andra är vi inte framme. Det svenska samhället bjuder HBTQ+-personer på en hel del motstånd. Idag finns väldigt högljudda krafter som vill att Sverige ska harmonisera med Organisation of Islamic Cooperation (OIC). Media pratar mest om hädelse, men OIC:s medlemsländer gör rent av matinéunderhållning av att avrätta personer som inte passar in i normen.

    Rent tekniskt är svaret på frågan detta: HBTQ+-personer saknar inga rättigheter i Sverige. Men det är inte särskilt svårt att se att vår gemensamma resa fortfarande är lång.

  • Därför ska koranbränningar vara lagligt

    En Novus-undersökning gör gällande att 40% av svenskarna vill förbjuda koranbränning. Även om det vore 60% som vill se en kriminalisering, är det inte självklart en bra väg att gå.

    I Sverige råder grundlagsskyddad yttrande- och demonstrationsfrihet. Den fria åsiktsbildningen utgör en av det svenska statsskickets grundvalar. Rätten till yttrande- och informationsfrihet, demonstrationsfrihet och mötesfrihet är därför centrala för vår demokrati. Yttrandefriheten innebär en mycket långtgående rätt för enskilda att uttrycka tankar och idéer i vilket ämne som helst. Den innebär dock inte en frihet att alltid säga precis vad som helst. Det är till exempel inte tillåtet att förtala någon eller att begå en gärning som innefattar hot eller hets mot folkgrupp. Däremot skyddas inte religioner som sådana mot åsiktsyttringar som ifrågasätter religiösa budskap eller som kan uppfattas som sårande för den som är troende.

    Att yttrandefriheten är grundlagsskyddad innebär att riksdagen inte kan göra inskränkningar i den. Det går att fatta ett beslut om en inskränkning som sedan kan beslutas om genomförande efter nästa val. På det viset har folket chans att rösta bort de ledamöter (eller i praktiken de partier) som försöker angripa medborgarnas frihet. Det innebär att en stark opinion för kriminalisering av koranbränning åtminstone i teorin skulle kunna få igenom en inskränkning av yttrandefriheten under den mandatperiod som inleds hösten 2026, givet att man får nuvarande regering att föreslå en inskränkning.

    Men om du är en av dem som anser att kriminalisering är en väg framåt, bör du fundera på varför innan du ens tittar på konsekvenserna. Är det för att totalitära teokratiska stater har godare omdöme om hur ett land ska skötas än västerländska liberala demokratier? Eller är det för att våldsverkare i Sverige ska få inflytande, så att det blir lönsamt att döda en polis för att få sin vilja igenom? Det är onekligen lättare att spränga en byggnad, tända eld på några polisbilar och kasta lite stenar på några statstjänstemän för att få med sig media, än att försöka sig på att bilda opinion genom en debattartikel. Pennan är inte särskilt mäktig bredvid svärdet i ett land där färre och färre bryr sig om, eller alls kan hantera, skriven text.

    Jag kan se tre viktiga skäl till att inte kriminalisera koranbränningen. Om detta sker, kommer det vara genom en justering av ordningslagen. Idag får man tillstånd att bränna en koran, om man inte tänker försöka döda en polis. Lagen tar inte hänsyn till att någon annan försöker döda en polis för att han inte gillar ditt budskap. Ska sådan hänsyn tas, har man automatiskt hamnat i konflikt med grundlagen och inskränkningen får inte genomföras förrän efter nästa val. Det kan hända, men det bör inte hända.

    För det första är Sverige en suverän stat. På samma sätt som Sverige inte kan bestämma att Nigeria inte ska avrätta homosexuella, kan inte Irak bestämma att Sverige ska ha sharialagar. Sverige är ett så pass liberalt land att de allra flesta anser att homosexuella personer ska ha samma fri- och rättigheter som alla andra, och skulle gärna därför bestämma att det ska vara så även i Nigeria, men vi har inte mandatet. Det vi kan göra är att stå upp för våra värderingar, vår vandel och vår frihet. Det gör intryck till den grad att fler flyr till Sverige än från Sverige, och det ska vi vara stolta över.

    För det andra måste man vara snäll om man är stark. Idag har vi en situation där mängden våldskapital avgör vilka rättigheter man har att sätta agendan i samhället, trots att det inte finns någon korrelation mellan god moral och att vara redo att skada (eller döda) en medmänniska. Hade konflikten varit intellektuellt driven, genom opinionsbildande artiklar och strukturerade debatter, så hade den goda sidan vunnit. Slutsatsen hade varit människor får ta ett eget ansvar för att inte exponera sig för sådant de inte gillar, oavsett om det handlar om fläskkött, öl, religionskritik eller ren och skär hädelse.

    Och för det tredje är yttrandefriheten till för att skydda utsatta grupper. Ett samhälle där majoriteten begränsar minoriteten, oavsett om det sker med våld eller med juridik, är inte ett fritt land. Jag vet att man inte ska slänga sig med ordet frihet utan att ge en kontext, för ordet är både svårbegripligt och svårt att förklara, men frihet är en av faktorerna när det gäller riktningen på flyktingströmmen. Det verktyg som ger muslimer rätt att driva igenom ett förbud mot att skända koranen, kommer förr eller senare att hamna i händerna på rasister som vill förbjuda muslimer.

    Så varför eldas det så mycket koraner till i Sverige? Förmodligen känner folk av det överliggande hotet om en inskränkning, och agerar i protest. Människan är obstinat till sin natur. Personligen har jag inte eldat upp mitt exemplar av koranen, men jag har parodierat ”profeten” Muhammed. I slutet av 00-talet så var det nämligen karikatyrer som skulle förbjudas, men tack och lov blev det inte så.

    Läs gärna (2023-08-11): Vem ska få styra Sverige, och på vilken grund?

    Övriga texter: https://ahesselbom.se/texter/

  • Monopolvurmandet är en välfärdssjukdom

    Ordet ”välfärdssjukdom” får många att tänka på högt blodtryck, stroke, diabetes eller gikt. Sverige är idag ett så pass framgångsrikt land att många av de minst priviligierade människorna lever ett ganska gott liv, och därmed löper samma risk som de mest lyckligt lottade att drabbas av någon av dessa sjukdomar. Rik som fattig i Sverige har dyra kläder, exklusiva mobiltelefoner, storbilds-tv och streamingtjänster. 80-talets skepsis mot kapitalismen är idag som bortblåst. Betal-tv (som streaming hette på den tiden) inte längre fult och det bekämpas inte längre av regeringen. Ingen säger längre yuppienalle (nedlåtande term som insinuerade att mobiltelefonen är en rikemansleksak). Saker har förändrats!

    Idag är alla kapitalister. Totalitära kapitalister, som anser att arbetarens rörelseutrymme ska vara så litet som möjligt. Det mesta arbetaren tjänar ihop, ska lämnas bort till någon annan som bestämmer hur pengarna ska spenderas. Skatt.

    Det konstiga är att det verkar finnas en korrelation mellan att vara vänster och förespråkare av statliga monopol, och att för egen del välja att skörda frukten av den fria marknaden.

    Man vill gärna ha en mikrobryggd hipsteröl i stället för en statlig pilsner, men kan inte riktigt erkänna att det är tack vare att staten förlorade tillverkningsmonopolet som vi över huvudet taget har mikrobryggerier.

    Man vill gärna njuta av Systembolagets breda ölutbud, men kan inte riktigt erkänna att Systembolagets ölutbud var en ren och skär katastrof innan bolaget förlorade försäljningsmonopolet år 1995.

    På samma sätt försvarar man Systembolagets butiksmonopol med just att monopol ger större utbud än vad en fri marknad skulle ge. Man har sett, men inte förstått, den förbättring som skedde när tillverkningsmonopolet avskaffades. Man har sett, men inte förstått, den förbättring som skedde när försäljningsmonopolet avskaffades. Aldrig mer behöver man klä upp sig, ställa sig i kö till en disk där man får titta upp på en säljare som står på en upphöjd plattform och tittar ner på dig strängt, för att be om fyra Pripps Blå.

    Monopol antas vara bättre, men själv väljer jag något annat. Avskaffandet av försäljningsmonopolet förvandlade Systembolaget från en dömande institution med alkoholhalten som fokus, till ett servicebolag med det breda utbudet och kundnöjdhet som i fokus. Det kollektiva minnet är bra men kort.

    Vill du se en häpen min, ta med en person som anser att monopol skapar mångfald till t.ex. en speceributik för vin i ett fritt land. ”Men… Men… De små orterna kommer bara ha dålig sprit och fulöl!” Ja, det är kanske sant, för så är det i Sverige. Men antingen får man beställa eller så får man sätta sig i bilen. Precis som i Sverige.

    Det finns även en arrogans när valfrihet diskuteras, som är oroväckande vanlig hos svensken.

    ”Om Sverige lät marknaden i stället för staten producera film, skulle vi inte ha kvalitetsfilm.” Jag förväntas alltså anta att ”Tre solar” är kvalitet, eftersom staten har finansierat filmen, men att ”Alien” är skräp eftersom publiken (marknaden) finansierat filmen? Och om inte staten producerade kvalitativ film, skulle alla medborgare springa iväg och se Åsa-Nisse. ”Inte jag, men alla andra”.

    ”Om Sverige lät marknaden i stället för staten producera öl, skulle vi inte ha kvalitetsöl.” Se det tredje stycket ovanifrån.

    Susanna Kierkegaard är något av en Jedi Knight i när det gäller socialister som gillar kapitalism. I en text som introducerar konceptet med ”ICA Basic-vodka” bedyrar hon att valfrihet är dåligt för ”andra”, men att hon själv är en sofistikerad drickare. Hennes poäng bygger helt skamlöst på tanken att ICA, som är en fri aktör på en någorlunda fri marknad, direkt skulle byta kundgrupp till desperata alkoholister. Men själv, som den monopolkramande kapitalist hon är, skulle välja finsprit.

    Och detta säger hon, i en värld där alkoholister köper en kvarting Explorer på sitt lokala bolag för under hundringen, i syfte att skydda alkoholister från en biltur till ett bryggeri där en inträdesbiljett krävs för att få köpa en flaska vin för en tusenlapp!

    Jag bjuder gärna Susanna på en tur till ett land där den fria marknaden är välkommen. Jag är så gammal att jag inte har några problem med att hantera ett barn i en godisbutik.

  • Alkohol och fakta göre sig icke besvär

    Sverige är ett märkligt land med ett märkligt förhållande till både alkohol och fakta. Här har det statliga bolaget Systembolaget monopol på återförsäljning av alkohol till medborgarna. Systembolaget är det sista alkoholmonopolet som finns kvar. Det rensades rejält fram till och med 1990-talet, inte minst för att få EU-medlemskapet godkänt gick man med på att ta ifrån staten tillverkningsmonopolet (AB Vin- & Spritcentralen). Opinionen för bevarandet av statens alkoholmonopol är grundmurad, men man pratar inte längre om att endast statliga företag kan hindra att minderåriga och berusade köper alkohol, man pratar om utbud och kvalitét.

    Vi som är lite äldre minns ett skuldbeläggande systembolag där man stod i kö och rabblade nummer över disk för att få en flaska vin från ett torftigt utbud i handen. Sedan vårt inträde i EU har bolaget förvandlats till en exklusiv boutique, och försäljningen ökat rejält. Bra utbud, bra öppettider och god service har tydliga effekter, så den som gillar Systembolaget gör klokt i att prata tyst om återhållsamhet. Nu är det istället det som gör att vi dricker mer – hög tillgänglighet och ett (jämförelsevis) gott utbud – som är de argument som väger tyngst när monopolställningen ska försvaras.

    Jag, som ogillar monopolet, har inga problem med hög tillgänglighet, trots att det ökar drickandet. Det har nämligen visat sig minska supandet – det skadliga drickandet. Den som är intresserad kan studera skillnaden i dryckesvanor mellan norra och södra Sverige under 1960-talet. Men hur ligger det till med det påstådda utbudet? När det kommer till öl, är Systembolaget ganska duktiga – även om det inte kommer helt utan ett pris i form av leveranskrav som ett riktigt mikrobryggeri givetvis aldrig någonsin kommer kunna leva upp till.

    När det gäller vin är hälften av sorterna från samma producent och 90% smakar som saft med alkohol. Som vinkännare har man inget att hämta hos Systembolaget – vilket de fick erfara när de anlitade en brittisk vinkännare till att berömma deras utbud. Han hade den dåliga smaken att påpeka precis det, vilket resulterade i att studien begravdes och vinkännaren bränt sina broar för all framtid i Sverige.

    För vi ”tycker” att det svenska utbudet är bäst. Även om Danmark har både har ett bredare och bättre utbud än Sverige helt utan något statligt monopol, så ”tycker” vi att det bara finns billigt fulöl i Danmark.

    Mångfald (ett slopat monopol) kommer att göra att den borgerliga vänstern inte kan komma åt sin ”fina” alkohol, särskilt inte på landsbygden. Om privata speceributiker får tillåtelse att dyka upp på mindre orter, kommer staten försvinna som aktör och alla medborgare kommer köpa billig fulsprit ICA. Inte jag, men alla andra.

    Gissningsvis är 100% av Sveriges alkoholkonsumenter ”inte jag men alla andra”.

    Men om staten drar sig ur en marknad på grund av konkurrens så är det staten som är problemet, inte marknaden. Och om vår myndighet för alkoholutbud vore så felfri som den som aldrig varit ute och rest verkligen påstår, skulle det vara Danmark som övervägde kriminalisering av privat alkoholförsäljning, inte Sverige som övervägde att introducera nya och fria alternativ.

    Jag kan respektera att den som tror sig vara ensam om att dricka ”fin” alkohol, eller den som är borglig nog att tro att andra skulle göra dåliga val utan en alkoholmyndighets goda omdöme, vill bevara systemet, hur enfaldigt det än må vara. Men det finns inget som tyder på att en fri etableringsrätt skulle förstöra densamma. Om staten anser sig vara utkonkurrerad och därmed välja att lämna marknaden, kommer det troligtvis inte vara på grund av att ”alla andra utom jag” vill ha fulsprit. Det finns nämligen inte en enda människa som inte anser sig vara det enda undantaget på den punkten.

    Det är samma borgerliga mentalitet som får folk att tro att de är helt ensamma om att kunna köra bil, som är den del av reptilhjärnan vi litar på mest, för den ser oss och berättar för oss att vi är unika. Att fakta säger något annat, spelar ingen roll, för just fakta är aldrig en parameter när socialism ska försvaras, när monopol ska försvaras, eller när etableringsrätten ska motarbetas.

    Är du intresserad av frågan, är Mattias Svenssons bok ”Så roligt ska vi inte ha det” obligatorisk läsning.

  • Längtan till det totalitära är förförisk

    Något som utmärker den som ”är för yttrandefrihet, men…” är ofta att det ska vara tillåtet att göra sig hörd så länge som man väljer att avstå. Det fria ordet ska helst vara lagligt, men kan inte vara lagligt om det används. Som exempel på yttrandefrihetsproblemet lyfts gärna sociala medier. Personer som inte är experter på sitt ämne, kan ändå tycka fritt i offentlighetens ljus. Obekväma åsikter kan få luft under vingarna, och innan vi vet ordet av har någon ifrågasatt Systembolagets monopol och någon annan bränt en koran. Och så kan vi väl inte ha det?

    Lösningen är alltid staten. Staten ska bestämma vad som är sant eller falskt, rätt eller fel. För staten är aldrig korrupt, har aldrig några egenintressen och har alltid folkets väl för ögonen? I Sverige ska vi inte kunna landa där, för grundlagen kräver att staten sörjer för medborgarnas rätt att höras. Staten kan inte kräva att Twitter ska tysta de röster du inte gillar, men staten kan villkora Twitters närvaro på den svenska marknaden med kravet att alla ska få höras. Och tur är väl det.

    För historien har lärt oss att den som gör staten allsmäktig, också direkt gör avkall på människors frihet. Oavsett om vi diskuterar Vitryssland eller Brunei, Qatar eller Kina, Ryssland eller Saudiarabien, ser vi samma sak: De enda som har något att vinna på en allsmäktig stat är majoritetssamhället. I USA kan man stänga en diskussion genom att påvisa att någons frihet blir inskränkt, men svensken har ingen längtan efter att vara fri. Svensken vill vara reglerad och korrekt. Vi vill ”lyssna på experterna”, vilket underförstått betyder att du förväntas avfärda allt du vet och aldrig ifrågasätta något som kommer från staten. Gud nåde dig om du lyssnar på någon annan än Folkhälsomyndigheten i frågan om hur pandemin ska hanteras, och kom inte dragandes med Folkhälsomyndigheten i någon fråga där de avviker från regeringens hållning.

    Så vad är lösningen? Tyvärr ligger den på en plats där vi inte vill ha den, nämligen eget ansvar. Precis som grundlagarna skyddar oss från korrupta regeringar måste vi medborgare skydda oss själva från att hugga falska beten, och vi måste göra detta genom att vara pålästa och kunniga. Vi måste ha god förmåga att tillgodogöra oss textinformation, vara kapabla att ställa den mot annan information och annat vi tror oss veta, och anpassa vår världsbild efter vad vi kommer fram till. Genvägen, att växla ett kunskapsdrivet samhälle mot ett samhälle där staten äger sanningen, är givetvis en lockande hägring i all sin effektivitet och bekvämlighet, som alltid har förödande resultat. Det som drabbar ett samhälles minoriteter kommer i slutändan att drabba hela samhället.

    Nästa gång någon har fel på Twitter, bör du ställa dig frågan om du själv ska vara där, och i så fall ta det ansvar som följer med din närvaro: Att veta bättre själv. Du bör inte ropa efter censur, för det kommer till ett pris som är högre än vad man kanske tänkt sig.

  • Nu har jag skummat igenom Tidöavtalet

    Jag har skummat igenom det förhatliga Tidöavtalet, och kan konstatera att vissa saker som står däri är ganska bra, eller åtminstone en bra start för att vända skutan. De sex områden som ingår i avtalet är sjukvård, klimat, kriminalitet, migration, skola och ekonomisk tillväxt. Några av de viktigaste punkterna:

    Sjukvård: Minskade regionala skillnader när det gäller tillgång till förlossningsvård och ett liknande högkostnadsskydd för tandvården som vi redan har inom sjukvården. Utökad suicidprevention för unga, och en utredning om vilka språkkrav som kan ställas på äldrevårdens personal.
    Klimat: Kreditgarantier för ny kärnkraft, utökad produktion av planerbar el i södra Sverige samt förberedelser för att elbehovet är högre i framtiden än idag. Havsbaserad vindkraft ska inte subventioneras av elnätskollektivet.
    Kriminalitet: Personer utan medborgarskap som utgör en fara ska utvisas. Visitationszoner och anonyma vittnen. Ingen straffreduktion för personer över 18 år, skärpta straff för vålds- och sexualbrott samt avskaffad mängdrabatt.
    Migration: Flickor, kvinnor och utsatta grupper, som t.ex. HBTQ-personer ska prioriteras som kvotflyktingar. Tuffare krav på arbetskraftsinvandring, listan över säkra länder flyttas från Migrationsverket till Regeringskansliet samt skärpt vandelskontroll.
    Skola: Mer fokus på svenska och matematik. Man vill att betygsinflation ska vara ett myndighetsansvar och att läxhjälp ska vara obligatoriskt där behovet finns. Läraren ska få utökade befogenheter att skapa en trygg och lugn miljö. Höjda antagningskrav på lärarutbildningen och minskad administrativ börda för yrkesverksamma lärare.
    Tillväxt: Allmänt förbättrade villkor för företag, förbättrade incitament at satsa på forskning. För arbetstagare ska det vara mer lönsamt att gå från bidrag till arbete, och för arbetsgivare ska det vara billigare att anställa långtidsarbetslösa. Inkomstskatten ska sänkas för både arbetare och pensionärer.
    Detta är några russin i den kaka som avtalet utgör. Jag kan verkligen förstå många tycker att detta är too little too late. Det verkar som att alla, oavsett partifärg, är irriterade på att bilbränslet fortfarande är alldeles för dyrt, att elen kostar för mycket, att skatterna är för höga och att företagens villkor fortfarande är sämre i många andra västländer. Tillfälliga prisdippar på elen och tillfällig god leverans från vindsnurrorna gör ingen glad i längden, saker och ting måste fungera. Förutsägbart och ofta.
    Jag är fullt inställd på att regeringen Kristersson inte kommer att lösa alla problem som Sverige har dragit på sig och hela Tidöavtalet kommer definitivt inte kunna bli verklighet under en mandatperiod. Så länge kan man enkelt öka svenskens personliga frihet. Här har vi lite lågt hängande frukt i form av tio lagar som borde slopas omgående. Och när vi ändå är i farten, borde 2023 bli året då alkoholmonopolet avskaffas.

  • Att skrika glåpord är ingen garanti för godhet

    Jag är inte särskilt bekväm i att anklaga folk, men eftersom anklagelser har förekommit, vill jag försvara mig. Vem som helst som ifrågasatt etablissemanget har säkert fått nazistanklagelser riktade mot sig, även om du ifrågasätter från helt motsatt håll. De svenska partier som vill ha en stor stat, mycket kollektivism, höga skatter, identitetspolitik, med mera, är Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och möjligtvis Centerpartiet. Rimligtvis står dessa betydligt närmre både kommunismen och nazismen, eftersom de vill ha mer av just dessa varor. Rasism har påträffats i de flesta av dessa partier, vilket också är något du får mer av om du följer linjen ut mot kanten.

    Den andra extremen, är de frihetliga partierna. De vill att skattepengar endast ska tas ut till kärnverksamheten, sjukvård, utbildning, socialt skyddsnät, med mera, istället för till religion, Doobidoo och hemslöjd. Där hittar vi bl.a. Medborgerlig Samling (MED) och mitt parti, Piratpartiet (PP). Klassiskt liberala partiet har använt denna bild för att illustrera:

    Jag skulle placera PP någonstans på eller strax till vänster om punkten märkt ”borgerlig” och någonstans till höger om samma punkt skulle jag placera MED. Vi vill ha lägre skatter, och mer frihet. Inte riktigt nazism, eller hur! Speciellt inte när anklagelsen kommer från någon som är anhängare av en ideologi som står betydligt närmre nazismen än min – t.ex. någon som är anhängare av ett parti inom den röda cirkeln. Och i vissa fall handlar det om anhängare av partier som direkt har förespråkat nazism under historien (Centerpartiet, Socialdemokraterna).

    Miljöpartiet tänker jag dock ursäkta. De har aldrig varit nazister och jag har inte sett några skäl att tro att Märta Stenevi vet vad ”blåbrun” spelar an på, eller att hon ens vet vad nazism är. Hon gör sin grej – hamstern är död och bortglömd sedan länge, och har egentligen aldrig behövts för att göra henne till den hon är. Hon råkar bara företräda ett parti som står lite närmre nazismen idag.

    Sen kan man fundera på varför media skyddar etablissemanget medan de angriper frihetliga partier. I Örebro har vi en pågående konflikt mellan Örebropartiet och landsortstidningen Nerikes Allehanda. I Sverige är mediabolagen antingen ägda av regeringen eller finansierade av staten, med några få undantag. Man biter inte den hand som föder en. Givetvis är status quo i makten viktigt för en tidning som har för få prenumeranter och för lite annonsintäkter för att överleva.

    Och mycket riktigt är alla komponenter i vårt demokratiska system utformat för att minska medborgarnas möjlighet att byta ut makten, allt från presstöd, partistöd, valregler, politiska tjänstemän, statliga mediabolag, med mera. Allt handlar om att skydda etablissemanget, och försvaras ihärdigt av personer som svalt det blå pillret, trots att dessa personer står betydligt närmre de ideologier de använder som slagträ mot de frihetliga – vilket osökt tar mig in på nästa likhet mellan etablissemanget och nazisterna: De vill cementera befintlig makt

    Jag nöjer mig ofta med att diskutera sakfrågorna, men eftersom anklagelsen ibland riktas mot mer frihetliga, kan det vara bra att veta att den som skriker förmodligen har sympatier som ligger närmre nazismen än vad du har. Om personen dessutom röstat C eller S i något val, är ironin total.

    Så personligen ser jag alltså hellre en valdebatt som handlar om sakfrågor, och jag ogillar att anklaga folk, men det senaste året har det kastats så mycket sten i glashus (inte bara med mig i skottlinjen) att jag känner att jag måste få svara: Jag är nog den sista som kommer prata om etnicitet, täthet av utomnordiska eller om ”Somalitown”. Jag tror på människan, och människan är en individ, och jag försöker ha anständiga åsikter även när etablissemanget är ute och skjuter från höften.

  • Därför står jag till höger ekonomiskt

    På förekommen anledning vill jag förklara varför jag står till höger på den politiska skalan. Jag tror den viktigaste skiljelinjen mellan höger och vänster handlar om vems väl man helst sörjer för, individen eller staten? Men det handlar också om frihet.

    Den finansiellt starke tjänar väldigt lite på att få behålla några extra procent av sin lön, trots att en procent i skatt för en höginkomsttagare handlar om betydligt fler kronor och ören än en procent i skatt för en låginkomsttagare. Men det inbyggda problemet med procentuell skatt är att en extra tusenlapp för en höginkomsttagare betyder mindre än en extra hundralapp betyder för en låginkomsttagare. Orsaken är att en liter mjölk kostar ett fast antal kronor, inte en procent av lönen. Det innebär i sin tur att en liter mjölk är dyrare för en låginkomsttagare räknat i procent av lönen. En låg skatt innebär alltså att låginkomsttagare får kontroll över sitt liv i betydligt högre utsträckning än när skatten är hög. Så igen, vems väl sörjer man för, individen eller staten?

    Staten kan såklart göra bra saker, som t.ex. ge bidrag för glasögon till en barnfamilj som annars inte skulle ha råd med glasögon till barnen. Men det behöver faktiskt inte förändras bara för att de som annars inte skulle ha råd är få. Även i en mer viral välfärdsstat kan staten göra gott, med den skillnaden att de som är beroende av bistånd är färre. I sin tur innebär det att skatterna kan vara lägre, eftersom kravet på skatteintäkter är lägre om utgifterna är lägre. Sänkta skatter kan, åtminstone i teorin, leda till högre skatteintäkter, men framför allt så ökar det anställningsutrymmet för företag och således fler i arbete, och ökad rörelsefrihet för låginkomsttagare.

    Sverige har ganska hög skatt, och ändå har vi personer som inte får den assistans som behövs från samhället. Det kan mycket väl vara så att en skattesänkning kan öka statens inkomster, men framför allt ska pengarna man faktiskt tar in, gå till våra gemensamma intressen och till att sörja för samhällets utsatta. Varje onödig post är en stöld från folket, även om varje individuell onödig post är liten. T.ex. ska man som muslim inte få betalt av staten för att man är för demokrati. När Sveriges unga muslimer förlorade sitt bidrag uppstod en bisarr diskussion om bevisbördan att de inte respekterar demokratin. Men givetvis borde medlemmarna försörja sin organisation!

    Det är alltså solidariteten för samhällets utsatta som säger mig att gemensamma medel ska läggas där, och det är också den som gör att jag vill att gruppen ska vara så liten som möjligt. Och med fler köpstarka personer uppstår en annan form av frihet: Fri kultur. Om det blir billigare att producera en bio-film tack vare att produktionsbolaget får större finansiell rörelsefrihet genom lägre skatt, och om medborgaren har mer köpkraft tack vare lägre skatt, öppnar det för att fler filmproducenter kan ta sig fram utan statligt stöd. Och är man inte mottagare av statligt stöd, behöver man inte underkasta sig några motkrav. Men den som måste ansöka om statliga bidrag för att kunna producera sin film, kan bli bortvald om inte myndigheten som står för bidraget tilltalas. Den som spenderar gemensamma medel har ett ansvar gentemot fler än den tilltänkta bio-publiken.

    Jag tycker mig alltså se en koppling mellan liberalismen och den finansiella högern. Och på samma vis tycker jag mig se en koppling mellan totalitarismen och den finansiella vänstern. När staten tar för mycket av folkets pengar, ökas medborgarens beroende av stöd, och med beroende av stöd kommer krav på underkastelse. Respekterar Sveriges unga muslimer demokratin eller inte? Hur stor andel av skådespelarna i nästa teaterproduktion är transpersoner? Och så vidare.