Kategori: #MeToo

  • Hur farlig är en nymf?

    SVT berättar att Lisa, 25 år, chockades över att en manlig städerska jobbade i simhallens dusch när hon skulle begagna den. Jag har inte tänkt på att man kan chockas över en sådan sak, eftersom sådant inte är något konstigt för min generation. Vi har blivit hårt präglade av kravet att vara nakna inför andra, både i skolan och i diverse badanläggningar. När jag var 25 år fick vi snällt finna oss i att duscha trots att en kvinnlig städerska eventuellt jobbade där, och tjejerna fick ibland finna sig i att städerskan var manlig. Att samhället förändras i sitt förhållande till nakenhet behöver inte vara något dåligt. Människor som inte är vana att vara nakna inför andra, ska inte behöva vara det.

    Med det sagt, det finns saker med den nya riktningen som jag ogillar. Nakenhet har gått från att vara något naturligt, via något som ibland är ett nödvändigt ont, till att bli något som både uppfattas som obehagligt och något som nästan betraktas som en valuta. Det svenska samhället har alltså inte bara gått från att vara liberalt i synen på nakenhet till att vara konservativt, samhället har även blivit mer sexistiskt. Den som inte vill att pojkar och flickor över huvudet taget ska få bada tillsammans, och som önskar att ”sin kvinna” ska skyla sig med hijab, kan eventuellt rent av betrakta kvinnohud som hårdvaluta.

    Den yttre påverkan som vi utsatts för från mer konservativa och mindre feministiska kulturer, har vi hanterat dåligt. Speciellt på den yttersta vänsterkanten har man låtit sig förföras av främmande och exotiska kulturer, hur misogyna dessa kulturer än må vara. Och även om jag vet att det gamla frigjorda Sverige aldrig kommer att komma tillbaka så vill jag hålla debatten levande – jag ser problem med den pågående utvecklingen som inte stannar vid det uppenbara problemet att kvinnor skulle vara objekt.

    Manchester Art Gallerys kanske mest prominenta verk är ”Hylas and the Nymphs” (Hylas och nymferna) av Waterhouse (1896). I högstadiet fick vi lära oss att Hylas var Herkules följeslagare som fördes bort av nymfer, och det är vad målningen illustrerar.

    Detta verk togs tillfälligt bort i samband med en utställning. Så här i efterhand betraktar jag gärningen som ett debattinlägg i samband med #MeToo-kampanjen, och de lyckades provocera mig rejält. Har man censurerat konst? Handlar kampanjen #MeToo kanske om mer än sexuella övergrepp? Våldtäkt och andra sexuella övergrepp är något fruktansvärt. De som gör sig skyldiga till detta bör spärras in för gott – de har inget i ett öppet samhälle att göra.

    Jag, som så många andra män, får ibland ta emot skamliga förslag och blir ibland klumpigt uppraggad. Att sammanblanda detta med riktiga övergrepp är en förolämpning. Men myten om Hylas handlar om något annat. Nymferna representerar skönhet – de förförde honom. I dagens Sverige räcker det som kränkning, om än via proxy: Talman fick nog av bara bröst.

    Uppdatering 2018-02-04: Vad är bra konst?

  • Jag tycker inte att Alexander Bard ska få sparken

    Musikproducenten Alexander Bard sitter i juryn i talangjaktsprogrammet Talang i TV4. Häromdagen skrev Expressen att författaren Denise Rudberg vill att TV4 sparkar honom från programmet. Anledningen är att Bard ”grovt kränker andra människor”. På Instagramkontot ”Tänkvärt” kan man läsa att Alexander Bard skriver att ”Tänkvärt” är kontraproduktiva idioter, men framför allt har han kritiserat delar av kampanjen #MeToo, som jag personligen tycker är en alldeles utmärkt kampanj. Jag minns med fasa hur flera män utsatte 90 kvinnor för övergrepp i Köln på nyårsafton 2015-16, och hur misstrodda dessa kvinnor var. Att man nu pratar, är bra!

    Rudberg tar ”en annan profil” på TV4 (Martin Timell, min anmärkning) som exempel på en person som fick sparken, vilket får mig att tänka på de som hånskrattade under manifestationen mot våldtäkt i Fittja, december 2017.

    Här har vi alltså att göra med tre män (varav den jag tog upp senast faktiskt är en grupp) som kan sägas ”grovt kränker andra människor”.

    Fittjamännen har inte bara gett prov på avskyvärda åsikter, de har även konfronterat människor med dessa mot deras vilja. De har rent av stört en demonstration mot sexuella övergrepp. Även Timell har verkligen utsatt personer för saker mot deras vilja. Men säga vad man vill om Alexander Bard, han har ju inte gjort fel och aldrig (mig veterligen) utsatt någon för något sexuellt övergrepp. Ett klick på Twitters knapp märkt Unfollow, och man slipper höra hans åsikter.

    Jag anser att rätt väg framåt är att säga vad man tycker om Bards åsikter, och varför. Inte bara på Twitter, utan gärna även i debattartiklar eller liknande. Jag erkänner att t.ex. nazister kan utgöra ett hot även när de inte bryter mot lagen, t.ex. genom subtila blickar och budskap, men från vad jag vet om Bard, så representerar han sina åsikter rättfram både på Twitter och från det jag har sett av honom i världen utanför.

    Man har rätt att hålla med Bard, man har rätt att inte hålla med honom. Att ta till förminskande och stigmatiserande etiketter är alltid tveksamt, åtminstone när man själv är den som har rätt. Men att försöka förstöra för en person som inte gjort något fel, är dåligt, även när personen har fruktansvärda åsikter.

    Om kontroversiella åsikter verkligen ger repressalier, som t.ex. att man får sparken, resulterar det i en osäkerhet i vilka av sina åsikter man törs uttrycka, vilket de facto innebär en åtstramning av yttrandefriheten för alla, inte bara för Alexander Bard. Därför försvarar jag gärna de som kritiserar Alexander Bard, men jag gillar inte att man uppvaktar hans arbetsgivare.

    Uppdatering 2018-01-10: Mattias Svensson bjuder på civilkurage: ”Jag vet var uppropsmakarna kan stoppa sin rättfärdighet. Jag vet bara inte om jag kan säga det längre utan att också mina uppdrag sägs upp.”

  • Stå upp för mys-snickaren?

    TV4:s mysprofil som mest gjort tv-program med gör-det-själv-tema har tagits ur tjänst på grund av att han gjort sig skyldig till sexuella trakasserier (vilket han själv bekräftar). På Facebook finns en grupp som (på ganska lösa grunder) säger sig stå upp för profilen: Han påstås ha hängts ut på falska grunder (läst 2017-10-22).

    Inom det postmodernistiska paradigmet är det är det åsikter och uppfattningar som definierar vad som är sant eller falskt. Idag definieras alltså verkligheten av vad vi tycker om den. Detta ha alltid varit sant när det gäller mer subjektiva frågor, men när det gäller frågor om naturens beskaffenhet är jag fortfarande anhängare av den vetenskapliga skepticismen, som tvärt emot postmodernismen bygger på ackumulerad kunskap och empiri.

    När det handlar om subjektivitet, som t.ex. vem som i ett fungerande samhälle har blivit sexuellt ofredat, förväntas offrets subjektiva upplevelse, vägt mot våran allmänna uppfattning om olika gärningar, vara det som ligger till grund för bedömning. Men om verkligheten verkligen definieras av den som har en åsikt, kan lika gärna förövaren vara den som har rätt och förtjänar stöd. ”Det som är sant för dig, är inte nödvändigtvis sant för mig”, brukar det heta.

    Det gäller förresten inte bara sexuella trakasserier, det gäller även synen på t.ex. förintelsen, vilket borde oroa precis vem som helst.