Anders Hesselboms blogg

Kategori: Nanny state

  • Mat handlar inte om pengar, det handlar om kunskap

    Jag vet barn som växte upp under 1980-talet med föräldrar som var narkomaner. När socialbidraget kom in, blev alla mätta efter ett besök på McDonald’s, och därefter var pengarna slut och barnen hungriga igen. Hur illa ställt det än är i en familj med barn, så ställer samhället upp med pengar. Men vad hjälper det, när föräldrarna kanske inte gör kloka val med pengarna som kommer in?

    Även i Sverige år 2023 ställer samhället upp ekonomiskt, och köpkraften har rent av ökat. Den som är fattig 2023 har större ekonomiskt utrymme och fler val än den som var fattig 1983, men problemen med svält har inte försvunnit för det. Den socialdemokratiska idén om en stark välfärd som inkluderar alla, ger tydligen inget skydd när det verkligen gäller. Och det väcker frågan om vem som egentligen har ansvar för mina barn. Jag eller kommunen?

    Fler kommuner erbjuder eller överväger att erbjuda skollunch under sommarlovet. Inte för att inte barnfamiljer får ekonomiskt bistånd, utan för att vi lever i ett samhälle där föräldrar inte behöver vara narkomaner för att ändå brista i ansvaret att föda sina barn. Det handlar om kunskap och ansvarsförmåga.

    Författaren och journalisten Lena skrev en ytterst provokativ text om just kunskap och ansvarsförmåga när det kommer till att föda sina barn. Hon underkänner dyr paprika som skäl att inte laga mat till barnen, eftersom man under kristider kan göra andra val, och påpekar att en portion gröt kostar 70 öre.

    En annan författare och journalist, Alexandra Pascalidou, reagerade på Anderssons text. Två av hennes mormors barn dog av svält, vilket är ett fruktansvärt öde för ett liv. Det hade såklart inte hänt om kommunen hade serverat dem lunch om dagarna. Men omfattades Pascalidous mormor och hennes barn av svensk välfärd? I så fall fungerar inte välfärdssamhället.

    För välfärdssamhället handlar faktiskt inte bara om att säkerställa föräldrars finansiella förmåga att ta hand om sina barn. Som socionom tittar du även på andra parametrar som ska säkerställa att barnen klarar sig. Kan föräldrarna göra korrekta prioriteringar med de medel som vi tillhandahåller dem? Kan man ändra på något för att förbättra föräldrarnas förmåga? Behövs ett familjehem? Och så vidare.

    Om vägen till en välmående och mätt barnaskara inte går via ekonomiskt bistånd och fortbildning för de mest utsatta, kanske kommunen måste anställa personal som lagar skollunch till sommarlediga barn, trots att detta inte är optimalt.

    Att ha personal som serverar mat, kostar mer än hemlagad mat, eftersom löner för kökspersonal och lokalvårdare tillkommer. Det innebär att civilsamhället förlorar äganderätten till ytterligare en del av sin inkomst, så att den ekonomiska möjligheten att ta hand om sina egna barn minskar ytterligare. Istället för att på eget ansvar köpa och laga mat, tas pengar genom skatt för maten och för ersättning till den som ska göra det åt dig.

    De allra flesta föräldrar sköter om sina barn utmärkt, men för de få som så väl behöver träning, försvinner det incitamentet. Färre barn växer upp och ser sina föräldrar sköta ett hushåll på ett myndigt och korrekt sätt, vilket gör att viss viktig hemkunskap slutar gå i arv, trots att kunskap som aldrig lärs ut i skolan, verkligen behöver gå i arv i hemmet.

    Hur odlar man egna grönsaker? Hur reparerar man en cykel eller vårdar en bil? Hur lagar man ett trasigt klädesplagg? Hur programmerar man en dator? Hur sköter man sin ekonomi, sitt sparande och sina lån? Vilken mat är nyttig och vilken är onyttig, vilken mat är billig och vilken är dyr? Hur tecknar och sköter man elabonnemang, telefonabonnemang och internetabonnemang? Hur vårdar man ett par skor? Hur sköter man sin hygien? Många barn ser detta ske i sitt hem, och får en grundläggande uppfattning om vad man måste känna till och klara av för att kunna leva ett välfärdssamhälle. På samma sätt borde barnen se sina föräldrar laga bra mat till sina barn, för den pusselbiten är också viktig för att samhället ska vara välmående på lång sikt.

  • Föräldraansvaret kan inte längre innefatta mat

    Socialdemokraten Emma Engelmark som är ordförande i barn- och utbildningsnämnden i Luleå, konstaterar att ”det är viktigt att barn och unga får mat i magen även när de har lov”, vilket är helt sant. Vem kan ta ansvar för något sådant?

    Med ökad frihet, t.ex. ekonomisk frihet genom lägre skatter, kommer ett ökat ansvar, och frihet kan inte delas ut till den som inte är beredd att axla ett sådant ansvar. Hur vet vi att föräldrar väljer att använda sin ökade köpkraft till sprit och cigaretter? Det kan vi inte veta, och därmed måste vi vända blicken till någon som är betrodd.

    Om kommunen ansvarar för lunchen, vilket framgångsrikt redan har testats i Luleå, så vet vi att det blir ordentligt gjort. Priset för föräldrarnas minskade ansvar över sina barn, kostar lite mindre ekonomisk frihet, eftersom pengar måste tillföras. Mat kostar pengar, personal som lagar och serverar mat kostar pengar. Men pengarna går åtminstone till mat, inte till sprit och cigarretter.

    Skattepengar är dessutom gratispengar. Även om du rent tekniskt betalar skatt, så är det någon annan som befriar dig från pengarna, utan att du aktivt behöver göra något. Om du köper mat i en affär, måste du ta från det du har kvar, och aktivt betala, men de pengar som någon annan tar ifrån dig redan innan din lön ens har betalats ut, kan användas för att servera dig något helt gratis. Vi antas alltså inte bara befria föräldrarna från kravet att servera lunch till sina barn, vi kan dessutom göra det gratis, om du bara avstår lite mer av dina pengar.

    Jag skulle tro att nästa steg är att kommunen erbjuder gratis tandborstning, munhälsa är också viktigt. Vi betalar med något som ändå inte är viktigt: Frihet. Och det vi slipper är något som svensken ändå inte kan hantera: Ansvar. Det är riktig omsorg, det!

  • Bristande kunskap och större klyftor börjar bli ett erkänt problem

    På den tid då Socialdemokraterna betraktade varje bortslösad skattekrona som en stöld från folket (nej, det är inte ett politikercitat) frodades Sveriges industrier. Det var billigt att anställa, och Sverige stack ut som framgångsrik industrination. Allt från förpackningskartong, gem, bultar och förbränningsmotorer av världsklass såldes till utlandet och finansierade svensk välfärd. I takt med att skattetrycket skenade och arbetskraft blev dyrt, fann vi en ny lösning. Tack vare en skola i världsklass och en datorutrustad befolkning kan Sverige profilera sig som ett kunskapssamhälle! Där alla är skickliga på matematik i någon form, har god läsförståelse och var och varannan lärt sig programmera BASIC, Assembler eller C på in hemdator, kunde vi sälja konsultation till utlandet. Därmed var välfärden räddad!

    År 2011 var 13% av Sveriges befolkning analfabeter, och det ska bli intressant att se när siffran följs upp med en ny mätning senare i år, men generellt sett är inte gemene svensk inte längre någon som kan sälja dyr konsultation till utlandet. Pengarna utifrån, som finansierar svensk välfärd, lever på gamla meriter, och en ny lösning måste till. Att sänka skatten och återta vår ställning som industriland är inte aktuellt. Bra eller dåligt, det finns ingen opinion för det. Vi har ett skattesänkarparti i riksdagen, C, som brottas i motvind med passionerade skattehöjare som SD, V och MP.

    Och i takt med att skatter höjs växer klyftorna. Under Socialdemokraternas regim växer både andelen miljardärer och andelen fattiga. Höga skatter omallokerar pengar från fattiga till rika. Förr var vård, skola och omsorg skäl att ta arbetarnas pengar, idag är det även konst, kultur, vindkraft, Socialdemokraterna och media som ska ha pengarna. Visst betalar rika mer i skatt i kronor och ören, särskilt tack vare jobbskatteavdraget, men även ganska få tusenlappar naggar på låginkomsttagares nödvändiga köpkraft, medan en höginkomsttagare utan problem rent av kan avstå hälften av sin intäkt, och ändå leva gott – det är inte en slump att arbetarkommuner tenderar att rösta mer höger än rika storstadskommuner. Som Margaret Thatcher uttryckte det: ”Let me say this: socialism did not come from the people. Socialism came from a theory of the intellectuals. Socialism is not a creed of the people.” Att arbetare även tenderar att rösta SD betraktar jag som deras dåliga analys, men poängen att väldigt få intellektuella röstar SD stärker min poäng.

    Det är frestande att fortsätta på den inslagna banan. Dagis serverar frukost, eftersom de ökade klassklyftorna gör det nödvändigt att flytta personligt föräldraansvar till ett gemensamt ansvar. Svensk filmindustri kan inte försörja sig på grund av skatter och avgifter, så en myndighet delar ut pengar till bolag som producerar kvalitativa filmer. Utan staten skulle vi inte få ytterligare en Sune-film och ytterligare en Göta kanal-film, utan skräpfilm som Brazil, Gudfadern och Bladerunner. Om inte ett statligt bolag lanserade nya artister i den årliga melodifestivalen skulle vi inte ha kvalitetsartister som Alvaro Estrella, Tone Sekelius och SaraHa, utan skitmusik som Pink Floyd, Yes och Queen. Och vilken arbetare vill inte sänka sin disponibla inkomst för en sådan sak?

    Svenskens försämrade kunskapsnivå har inte gått obemärkt förbi. Den nya SOM-rapporten visar att inte minst kvinnor anser att healing fungerar och att tarotkort avslöjar framtiden. Hela 3 av 10 anser att man kan samtala med döda! Självaste Dagens Nyheter förfäras över att konspirationsteorier får höras i radio. När Elsa Widding får ge sin syn på klimat och vaccin är ”skadan redan skedd”, trots att det bara är hennes förvirrade åsikter i en Sveriges Radio-intervju. Den som anser att gemene man inte kan teoretisera mer än att slaviskt följa en röst i radio, borde rimligtvis frukta det fria ordet och propagera för hårdare styrning av media.

    Samtidigt ser vi att hårt kontrollerad media inte klarar sig särskilt bra på egen han heller. Rysk ryktesspridning återges plikttroget av Sveriges Television.

    Den kritiska texten till trots, skadan antas redan vara skedd. På skalan mellan hög personlig frihet och högt personligt ansvar, kontra låg personlig frihet och lågt personligt ansvar, kommer ytterst få experter anse att svensken klarar det sistnämnda. Inte precis en kunskapsnation, va?

    Men ta gärna notis av vad som händer när man försöker backa bandet. Jag är nästan beredd att säga att det inte går. Kan vi säga att du måste vara beredd att ta ekonomiskt ansvar om du tänker alstra barn? Knappast. Kan vi kräva att du serverar frukost till de barn du redan har? Nej, inte det är inte socialistiskt! Kan vi låta medborgaren välja sin film och musik på egen hand? Nej, det är marknadskultur! Kan vi lägga ner myndigheten för alkoholinköp? Nej, då kommer alla dricka Pripps blå, och så kan vi inte ha det!

    Som avslutning vill jag säga att du som läser detta naturligtvis väljer bra kultur, fin alkohol och tar utmärkt hand om dina barn. Det är ”alla andra” som är problemet.