Anders Hesselboms blogg

Kategori: Socialism

  • Regeringsfrågan enligt nuvarande opinionsmätningar

    Om dagens opinionsmätningar skulle utgöra ett valresultat så skulle vi få en vänsterriksdag. S (115 mandat), V (32) och MP (29) får tillsammans 176 mandat av de 175 som krävs för att vara en majoritet. Det innebär att de superrika kommer att beskattas. De superrika med bostadslån kommer att få finansiera en bankskatt. De superrika med hyresrätt kommer att få finansiera en fastighetsskatt. De superrika undersköterskorna kommer att få betala en marginalskatt. De superrika i hemtjänsten kommer bli av med sitt jobbskatteavdrag, vilket också gör att det blir dyrare att anställa de superrika arbetslösa.

    Det är riksdagen, och inte regeringen, som väljer vilken budget som ska användas, och således vilka skatter som ska införas denna gång. När man tittar på regeringsalternativen, så ser det ganska mörkt ut.

    En socialistisk/kommunistisk regering som består av C (21 mandat), S (115) och MP (29) kan inte tillträda, eftersom deras 165 mandat inte når upp till de 175 mandat som krävs. MP driver en kommunistisk politik, utan att erkänna att de är kommunister.

    En marknadsliberal och frihetlig regering som består av KD (18 mandat), M (67) och SD (också 67) kan inte tillträda, eftersom deras 152 mandat inte heller når upp till de 175 mandat som krävs. SD är en ytterst tveksam samarbetspartner, med sina socialistiska tendenser.

    En socialistisk/kommunistisk regering som består av V (32 mandat), S (115) och MP (29) har som sagt en riksdagsmajoritet med sina 176 mandat, och kan därmed tillträda som regering, utan hänsyn till C. Men det bygger på att Socialdemokraterna behöver svika sitt löfte om att aldrig släppa in Vänsterpartiet i en regering. De socialdemokrater som hatar kommunismen (och därmed V), börjar på att bli så pass gamla att de dör i rask takt, och utgör därmed några som S kan svika till ett ganska lågt pris. Lite som när de låtsas att juden Hédi Fried var vänster och nöjd med vänsterns Israel-politik, hennes vittnande om motsatsen till trots.

    Men varför ska de superrika bekämpas? Jo, socialism påstås utgöra lösningen på problemet med fattigdom, och utan extrema skatter har vi inga fattiga som ska räddas. Och kan man dessutom övertyga medborgaren att hon är fattig för att hon betalar för lite skatt, så har man ett självspelande piano. SVT:s vd Anne Lagercrantz, som står i den mottagande sidan av skattepengar, har en årslön på fyra miljoner kronor!

    Den som använder RUT-avdraget för att klippa gräset hemma hos någon som inte klarar det på egen hand, kan knappast drömma om sådana pengar. Men det är RUT-avdraget som kritiseras från vänsterhåll! Den som orsakar problemet som man säger sig lösa, har vunnit!

    Ungdomarna, som inte får sin information från SVT, är inte vänster. I det senaste skolvalet vann M och SD i samtliga regioner i hela landet. Inte i de flesta, utan i samtliga. Jag tror att de bildar sin uppfattning om hur samhället ska skötas utifrån sina egna intryck, inte från SVT:s rapportering. Och därmed finns det faktiskt en chans att den positiva utveckling med minskad kriminalitet och ökad tillväxt, faktiskt fortsätter.

    Om du vill veta hur det kommer sig att det gemensamma får in mera pengar när skatten sänks, så är du mer intellektuellt driven än Amanda Lind, och så har du en text att läsa här.

  • Höga skatter flyttar makten från folket till eliten

    Det finns ett konsensus inom svensk media att Socialdemokraterna för en god politik och att Moderaterna (som för en snarlik politik, med aningen lägre skatter) för en ondskefull politik. Jag tror egentligen inte att skillnaden mellan god och ond ligger mellan två så pass lika partier som S och M, utan att god och ond handlar om att S är bättre representerad inom etablissemanget (public service-media, generaldirektörer, statstjänstemän, med mera), och att beroendet till etablissemanget är högt när skatter och avgifter gör det svårt att leva för egen maskin, och bidragen blir viktiga. För hos etablissemanget beslutas vem som får bidrag. Svenska Filminstitutet bestämmer vilka filmer som ska finansieras av skattebetalarna, Myndigheten för stöd till trossamfund beslutar vilka religiösa församlingar som ska finansieras av skattebetalarna, och så vidare. Detta illustreras tydligt av flera mediabolag, som är beroende staten via Mediemyndigheten som beslutar vilka tidningar som skattebetalarna måste finansiera.

    När Nerikes Allehanda levde på reklam och intäkter från abonnenter var de liberala, men så snart de beviljades skattefinansiering blev de socialister. Tre av fyra public service-bolag (SVT, SR och UR) finansieras via skattsedeln, endast ett (TV4) finansieras via reklam och abonnemang, men TV4 har den svenska staten att tacka för sin särställning mot andra medier. Ett vänsternarrativ vid innehållsproduktion en vänsterlutning vid anställning är fullkomligt självklart inom skattefinansierad media, för man biter inte den hand som föder en. Det bästa exemplet är fortfarande Sveriges Radios hyllningsgrafik när Stefan Löfven blev partiledare för S, kontra karaktärsmordet på Ulf Kristersson när han blev partiledare för M.

    Vi har lärt oss att socialism är förkastligt. Inte ens Socialdemokraterna tänker någonsin släppa in Vänsterpartiet i en regering. Vi har sett hur marxism-leninismen havererade på 1990-talet i Sovjet, hur maoismen havererade i Kina på 70-talet, hur Nordkorea och Venezuela är dysfunktionella idag, och hur Kambodja kollapsade ungefär samtidig som kina under sin version av maoismen. Nej, Socialdemokraterna är ett marknadsliberalt parti, fast med skatter. Riktigt höga skatter. Medborgarna berövas sin ekonomiska frihet, maten blir svindyr, företagen har inte råd att anställa. Och så sker under mantrat att vi får välfärd med en utväxling av hela 50%.

    Region Stockholm har styrts av vänstern i tre år nu, och har redan hunnit krascha både välfärden och ekonomin. I Örebro kommun lägger man ner skolor för att kunna satsa mer pengar på konst. Så den 50-procentiga utväxlingen är förmodligen en chimär. Tanken är denna:

    Om du betalar 8000:- i månaden i skatt till regionen, så får du en sjukförsäkring värd 4000:- (alltså 50%). Att pengar försvinner i administration, kommunikation, byråkrati och slarv, är ett lågt pris att betala för en solidarisk sjukförsäkring som innefattar alla. Skulle sjukförsäkringen vara frivillig och privat, skulle den förvisso ge konsumenten mer pengar i plånboken, men den skulle samtidigt kunna väjas bort av den med dålig ekonomi, och det är den med dålig ekonomi som antas ha störst nytta av att någon annan bestämmer över hennes pengar – annars blir det rosévin och Gul Blend för hela slanten och så kan vi inte ha det.

    Men med alla extra tjänstemän, alla extra myndigheter, alla extra kommunala bolag, alla extra guldkanter, försvinner inte arbetarens pengar bara till administration, kommunikation, byråkrati eller slarv, utan till mycket annat. Att utväxlingen av dina skattepengar faktiskt är 50% är osannolikt. Knegaren får förmodligen inte mycket välfärd för sina surt förvärvade pengar, men många tjänstemän får mycket pengar som kommer från frukten av arbetarens insatser. Men han betalar gärna under förevändningen en del pengar faktiskt kommer till sitt gagn. Till utbildning, sjukvård, bidrag, infrastruktur och annat matnyttigt. Hur liten den delen än är, rationaliserar knegaren sin betalningsvilja med den, gärna medan han tittar på ett skattefinansierat underhållningsprogram om bisexuell dejting på skattefinansierad tv, avnjuter den 23 skattefinansierade filmen om Göta kanal på bio eller besöker en skattefinansierad vegansk musikfestival någonstans långt västerut.

    Ett perspektiv som aldrig riktigt får den uppmärksamhet är den empiriska aspekten. Vi vet att mer socialism korrelerar med mer misär för fattiga (även om mottagaren av skattepengarna sällan klagar). Men vi vet också att marknadsliberala länder lyfter folk ur fattigdom. Sedan Argentinas folk gav sitt mandat till den förhatlige Javier Milei har fattigdomen minskat, inflationen minskat och BNP ökat. Att arbetaren faktiskt gynnas av att få behålla mycket pengar och låta resten gå till välfärd, är inget man gärna pratar om. Åtminstone inte om man är en skattefinansierad journalist.

    Om jag hade haft något att säga till om, skulle journalister stöttas genom slopad moms, inte genom bidrag. Men flyttar man pengar från staten till näringsidkaren, så flyttar man även makten i samma riktning, och svensken vill inte ha det så. Tvärt om, man hävdar gärna att själva demokratin bygger på att makten skor sig på knegare.

    Varje krona du får gratis har någon annan jobbat för.

  • Jonna Sima känner inte arbetarna

    Med anledning av Ebba Buschs bejublade framträdande på Consumer Electronics Show i Las Vegas, där hon i slutklämmen nämnde att nyfikenhet och hårt arbete förvandlar fattigdom till välstånd, kommer en liten ”rättelse” från Aftonbladets Jonna Sima: Det är inte nyfikenhet och hårt arbete som byggt svenskt välstånd. Det är välfärd, fördelningspolitik och gratis utbildning som byggt svenskt välstånd.

    Tillåt mig att definiera ett ord jag tänker använda mig av. Många använder ordet nättroll utan att veta vad det är för något. Många tror att man är ett nättroll om man desinformerar, hatar och hotar på nätet. Ett nättroll kan säkert göra allt detta, men framför allt är man ett nättroll skriver inlägg i syfte att provocera fram känslomässiga svar, gräl, missförstånd eller utdragna ofruktbara diskussioner. Jonna Sima är ett nättroll, och hon råkar använda sig av desinformation i sitt trollande.

    Välfärd är en ekonomisk utgift för det gemensamma. Det är en önskvärd utgift, men det är utgift. Vi har i princip inte gratis utbildning i Sverige, men det finns många exempel på avgiftsfri utbildning. Utbildning är en utgift för det gemensamma. Även det är kanske en önskvärd utgift, men det är en utgift. Lägger vi dessutom fördelningspolitik ovanpå allt samman, måste det finnas medel att omfördela.

    Dessa medel kommer inte in till landet för att andra länder hellre vill lägga sina pengar på svenskt välstånd i stället för sitt egna. Medlen kommer in tack vare vår nyfikenhet och vårt hårda arbete. Och Jonna Sima kan inte lura någon till att tro att hon inte vet detta. Så varför denna spelade dumhet?

    Hennes jobb som ledarskribent på Aftonbladet är att vinna valet åt Socialdemokraterna. När hon gör något som hon tror gynnar Socialdemokraterna, så gör hon sitt jobb. Jonna Sima antar att den typiske S-väljaren är lat och girig – han vill inte jobba, han har begär efter sin nästes tillgångar. Varje parti har sin beskärda del av dessa människor, även om andelen kanske är lite större hos vissa partier. Men hon har (tack och lov) fel.

    Sverige byggdes inte tack vare Socialdemokraterna, det byggdes av arbetsamma människor som sedan 1930-talet röstade på Socialdemokraterna. I deras dåvarande skepnad. Framgången kommer från nyfikenhet som mynnade ut i hårt arbete, främst inom industrier som i sin framgång attraherade utländskt kapital. Först när det går bra, och vi har rika fabrikörer och entreprenörer, har vi medel att fördela. Medel som kan användas för avgiftsfri skola. Och så vidare. Tar vi för mycket från fabrikörerna och deras arbetare, tar pengarna slut och kranen stryps. Tar vi för lite, måste vi ha fler som bidrar. Tar vi lagom mycket, kommer fler kunna bidra.

    När ”Internationalen” var som mest populär, för cirka 125 år sedan, var skattetrycket på 7%, vilket är betydligt lägre än dagens 43% av BNP. Antalet lagar var färre än idag. I texten återfinner vi raden ”Båd´stat och lagar oss förtrycka vi under skatter dignar ner.” Något har uppenbarligen hänt inom svensk socialdemokrati, och det är här jag anser att Jonna Sima har fel. Det är inte de ruttna äpplena som definierar Socialdemokraternas väljarbas. Det är inte sant ens efter att den andelen har vuxit, om den nu har det, vilket Sima tycks tro. Det som definierar svensk arbetskraft, svenska innovatörer och fabrikörer är nyfikenhet och hårt arbete. Och det har visat sig vara ett vinnande koncept. Man kan lugnt säga att Jonna Sima inte känner arbetarklassen.

  • Är det dags att lämna X, Dagens Nyheter?

    Det finns något som skaver i Sveriges syn på yttrandefrihet, en tendens som gör att man undrar om svenskar är mer benägna att försvara sina meningsfränder än sina meningsmotståndare. Detta är särskilt bekymmersamt när ordet ”demokrati” används som slagord för egen vinning. Demokrati handlar inte om att enskilda grupper ska få sin vilja igenom på bekostnad av andra – det är ett system där alla röster ska få höras. Tillåt mig att ge några exempel.

    När Twitter gick från att vara en vänsterorienterad samtalsplattform som drevs av en islamistisk oljeshejk var Twitter det bästa man kunde tänka sig! Maktens närhet till medborgarna med möjlighet att skrämma den lilla människan till tystnad var passade makten som handen i handsken! Äntligen kunde makten (vilket i mångt och mycket är synonymt med vänster) tala ostört till en publik som faktiskt var intresserad av att ha ett samtal! Den som ställde motfrågor blev avstängda, plattformen var modererad till maktens favör – socialism och islamism är inte socialism och islamism utan totalitarism.

    Utan att gå in på att det idag är jurister som avgör vilken kritik mot islam som ska kopplas till bestraffning, så ser vi hur regimvänliga maktinstitutioner blir mer och mer obekväma på X (tidigare Twitter) efter att en yttrandefrihetsvurmare tog över ägandet. Nu skulle inte längre ifrågasättande kunna hanteras genom bestraffning, nu måste man antingen acceptera åsiktsmångfald eller försvara sin hållning – båda alternativen är naturligtvis helt otänkbara för makten. För makt är erhållen genom kontroll av information.

    Yttrandefrihet känns väldigt republikanskt och precis som rysk demokrati påbjuder stöd för Putin kräver svensk demokrati stöd för Socialdemokraterna. Annars tar du parti för arbetarna!

    Brit Stakston bekräftar detta bättre än någon annan, och hon är ju trots allt expert. Kapitalismen är inte där, och det är kapitalismen som försörjer socialismen. ”Ford, Disney och Apple bland andra, eftersom man inte vill ha sina varumärken exponerade i ett högerextremt sammanhang.”

    Tanken att den kapitalism som riktar sig mot civilsamhället försöker agera inställsamt mot densamma, är tydligen helt otänkbar. Kapitalisterna är medgörliga, trots att det inte ens är helt riskfritt. Idag är till och med ”normies” bekanta med begreppet ”go woke, go broke”.

    Jag tänker inte hävda att detta är ett citat från Brit Stakston, även om tidningen Journalisten så påstår, för jag har fortfarande kvar ett visst hopp om en ljusnande framtid, men detta är vad tidningen Journalisten påstår att hon säger:

    ”Några har ju lämnat tidigare: Sveriges Radio till exempel. Men X har haft en unik position i skarpa nyhetslägen, oavsett om det handlar om en jordbävning i Turkiet eller en masskjutning på en skola, eller en brand. Under rätt tagg har det inte spelat någon roll vem du är eller vilka följare du har, du har kunnat nå ut på X. Du har kunnat hitta journalister och journalister har kunnat hitta dig. Men det är ganska osunt om man som journalist idag har samma relation till X som man en gång i tiden hade till Twitter. X är en plattform som är helt algoritmstyrd utifrån vissa egenintressen, och som driver och fördjupar polariseringen genom desinformation.”

    Bra att veta: Om du vill ha information från algoritmerna eller följarna avgör du med ett enkelt val på startsidan, och du kan byta när du vill. Om du väljer algoritmerna (som jag ibland gör för att se vad som händer i världen) så finns källkoden för alla att läsa på GitHub. Och det är väl egentligen det som gör svenska makthavare nervösa. Transparens hotar status quo, och Meta är anständiga nog att hålla sina algoritmer hemliga för att tillmötesgå den som lämnar Twitter.

  • Suhonen & Jönsson: Lägg ner SVT?

    Jag har tittat på debattprogrammet Suhonen & Jönsson (som i tv-tablån heter Teodorescu & Suhonen) på Sveriges Television (SVT), där den revolutionäre vänsterprofilen Daniel Suhonen debatterade SVTs vara eller icke vara med den frihetlige Henrik Jönsson.

    Programmet inleds med att Suhonen förklarar att man inte får något samhälle om man inte tvingar folk att betala för vissa saker, som t.ex. förlossningsvård och kranvatten. Eftersom vi inte har något samhälle alls om inte folk tvingas betala för kranvatten, så är det rimligt att tänka att vi inte heller har något samhälle alls om inte folk tvingas betala för SVT. Därefter växlar han till att få frågan att handla om att ”slakta public service[-media]”. Men public service handlar inte om tvång, det handlar om media i allmänhetens tjänst. Public service är media av en viss karaktär, inte media med tvångsfinansiering, eller media producerad av just specifikt SVT. Tvångsfinansiering (”den nordiska modellen”) är definitivt inte typisk för public service.

    Tyvärr köper Jönsson att målstolpen flyttades från det statliga bolaget SVT till konceptet med public service, men han lägger nu sitt första problem på bordet: Om man koncentrerar makten över informationen till ett enda statligt bolag, kommer det vara lockande att politisera informationsflödet. Det är inte helt orimligt att tänka att det redan finns sådana tendenser, för vissa grupper har väldigt högt förtroende för SVT medan andra har väldigt lågt, och politisk hemvist tenderar att korrelera med nivån av förtroende.

    Suhonen menar på att även de grupper som har lägre förtroende för public service, har så pass högt förtroende så att det är värt att bevara systemet, givet att man förbättrar det. Mer högernarrativ i SVT skulle alltså kunna rädda SVT. Suhonens förslag är inte orimligt i mina öron, men SVT själva är extremt tydliga med att de servar vänstersidan, och är helt ointresserade av att lyfta blicken. De till och med varnade för att Henrik Jönsson är konfrontativ, medan Suhonen själv, som gärna ser en väpnad konflikt till sin egen favör, kläs inte i några varningar.

    Därefter Thomas Gür in och introducerar idén att public service kanske kan vara något annat än statstelevision, vilket jag uppskattar. Även Jan Scherman sitter nu i studion, och även han tycker att SVT är något dåligt, men inte heller han tycker att det är skäl att släppa ordet fritt, utan att bara ett tecken på att SVT ska bli bättre, vad nu det betyder i hans värld, vilket Gür frågar om. Scherman valsar kring frågan, och landar lite hastigt i frågan det finns människor som tappat tilltron till mycket. Vad förväntas jag som åhörare tro? Det kanske inte är SVT det är fel på, utan folket? Och här har vi statlig styrning i sitt esse.

    Genom statlig media förbättrar vi folket, genom statlig kultur förbättrar vi folket. Släpper man samhället fritt, kommer alla att titta på ”Reine & Mimmi i fjällen!” i stället för att intressera sig för vad som händer i omvärlden, och i stället för att konsumera fin kultur. Totalitära ideologier, från svensk miljörörelse till de tyska nazisterna, är trygga i att detta är en sanning! Och svenska socialister jamsar gärna med, uppbackade av den svenska exeptionalismens idé om att eftersom informationen är statskontrollerad i Sverige och eftersom Sverige är det bästa landet (”in Sweden we have a system”) så är statskontrollerad information det bästa systemet.

    Programmet klipper till forskare som googlat efter vetenskapliga artiklar som bekräftar att statskontrollerad information är bäst, och sedan tillbaka till Juhonen som påminner om att ”Rix Megapol” är skit – förmodligen menar han både Mix Megapol och Rix FM. Exempel på att det finns kommersiell media som han ogillar, förväntas vara mer relevant än att det finns statlig media som andra ogillar, eftersom det är statlig medias finansiella förmåner som han försvarar.

    På det stora hela var programmet bedrövligt. Alla verkar vara överens om att SVT är ett socialistnäste, och att detta är ett problem. Alla verkar vara överens om att SVT är undermåliga och att personalen är inkompetent. Suhonen upprepar att man ska ”skruva i det” så att deras medarbetare blir kompetenta, objektiva, får en bredare bild, ökad förståelse för sina motståndares perspektiv och minskat intresse för att driva sina egna narrativ. Lyckas man med det, kommer jag ändå har kvar de principiella invändningarna mot statlig och tvångsfinansierad journalistik. Men det stora problemet är att varken Suhonen eller någon annan ens vet var man ska börja – för SVT både är och vill vara vänster. Som tur är, har jag tillgång till bra public service, vilket är allt från Kvartal till CNN.

    Här folkbildar jag om svensk public service.

    2024-02-10: Eventuellt har Magdalena Andersson ljugit om Hajen

  • Kollektivavtalet är inte särskilt viktigt för facket

    I Sverige avstod Tesla det frivilliga valet att skriva ett kollektivavtal med facket (IF Metall) och facket svarar med blockad, vilket i praktiken innebär att Tesla förhindras att utföra sitt uppdrag här. Transporter stoppas, musik plockas bort från bilen, arbetare hindras från att ta sig till sin arbetsgivare, och så vidare. Allt för att Tesla inte har tecknat avtal med facket.

    Den gamle vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt lade ut en bild på Facebook där han var strejkvakt utanför Tesla i Umeå. Så hur viktigt är kollektivavtalet för facket? Faktum är att det inte är särskilt viktigt, men kan man förstöra för en entreprenör, så gör man det gärna.

    Sjöstedt kör inte Tesla och går mig veterligen inte med några planer att köpa någon. Att facket hindrar Tesla att utföra sitt uppdrag drabbar inte honom, det drabbar Tesla-ägare. Sjöstedt hade t.ex. kunna avstå att närvara på Facebook tills Meta (som företaget som driver Facebook heter) tecknar kollektivavtal, men då skulle han själv behöva avstå något.

    Den som sympatiserar med blockaden skulle kunna säga upp sitt Spotify-konto eftersom Spotify inte vill teckna något kollektivavtal, men då skulle man själv behöva avstå något. Och så viktigt är inte kollektivavtalet! Men Tesla är ett bolag man inte gillar, eftersom man inte gillar dess ägare, Elon Musk.

    Jag tänker osökt på när Grand Hotel i Stockholm skulle bojkottas för att de hyrde ut lokaler till Sverigedemokraterna. Ingen av de som kanderade om att de aldrig skulle bo på Grand Hotel, har någonsin hyrt ett rum där och skulle ändå aldrig göra det. Det gick bra att bojkotta Grand Hotel eftersom det inte innebar någon uppoffring. Det går bra att bojkotta Tesla, eftersom det inte innebär någon uppoffring. För kollektivavtalet är inte det viktiga. Det är åtminstone inte lika viktigt som att få lyssna på Spotify.

  • Du som röstar höger måste ta ansvar!

    Det finns tre politiska aspekter som placerar mig på högerkanten. Det är omsorg om samhällets utsatta, det är frågan om ärlighet och det är synen på vetenskap.

    I mitten av 90-talet när EU (eller EG som det hette då) antogs vara ett frihandelsavtal, var högern för att Sverige skulle vara ett medlemsland, men vänstern var generellt emot, om än inte tillräckligt emot för att ja-sidan skulle vinna med 52,3% på sin sida. Över årens lopp har det visat sig att EU är en extremt ineffektiv och dyr organisation, som sysslar med långt mycket mer än frihandel. Och i takt med det har vänstern blivit mer EU-positiv än högern.

    Pengar som byter ägare utan att något nytt värde skapas är en viktig orsak till att kronan tappar i värde. En svag krona innebär sämre köpkraft, vilket drabbar den som redan är ekonomiskt utsatt. Den som är rik är ofta bättre rustad att hantera att pengarna blir mindre värda. Så önskan att avveckla kommunal och statlig verksamhet som inte ger något värde tillbaka, borde rimligtvis återfinnas på högersidan. Allt från kommunikatörer till onödiga myndigheter drabbar den med låg finansiell styrka, men försvaras allt som oftast endast från vänsterhåll.

    Tittar man på väljarbasen så återfinns vänsterväljare ofta i den övre medelklassen eller bland bidragstagare, medan högern antingen är arbetarklass eller företagare. Vänstern har råd med inflation, högern har det inte.

    När det gäller ärlighet tror jag att många förstod att Socialdemokraterna hade ett NATO-medlemskap i kikaren när de lovade att aldrig någonsin verka för ett NATO-medlemskap. Att säga att något NATO-medlemskap inte är aktuellt i nuläget, hade uppfattats som ett definitivt nej. Ungefär som att aldrig mer skicka svensk militär på civilbefolkningen. Att högerregeringen bad om analyshjälp från militären ledde till moralpanik om att militären skulle meja ner medborgarna med vapen, oaktat att den tidigare vänsterregeringen nyligen lagt samma förslag. Ett annat bedårande exempel var moralpaniken från vänstern om att Moderaternas partiledare pratade med medborgarna över en öl, trots att han har ett ansvar att lösa problemen S skapat, samtidigt som Socialdemokraternas partiledare poserar med s.k. influensers på Instagram.

    Synen på vetenskap är tveksam. Vänstersidan identifierar sig som vänligt inställd till vetenskap, men driver en agenda som går på tvären med vad vi faktiskt vet om samhället. Ett klassiskt exempel är vår kunskap om alkohol, där vi vet att hög tillgänglighet ger minskat supande, vilket får många på vänsterkanten att vilja minska tillgängligheten för att minska supandet. Det s.k. partyknarkandet antas orsaka sprängningar och skjutningar, vilket insinuerar att det är Finlands och centrala Europas fel att villor sprängs i Sverige. Och så vidare.

    Kritik bemöts alltid med karaktärsmord. Ett bedårande exempel på ”alla som inte tycker som jag är Hitler” måste vara Ylva Johanssons utspel om pedofili. Hon har ekonomiska intressen i ett företag som skulle vinna på att all kommunikation på Internet avlyssnas, och säljer såklart in total avlyssning med ”alla som inte tycker som jag är pedofiler”. För karaktärsmord är ett redskap vänstersidan har, och därför ett redskap de använder.

    Helst skulle jag ställa mig över hela höger-vänster-frågan, eftersom jag anser att svensk politik alltid har ett vänsternarrativ. Även den som identifierar sig som måttfull (M) lägger gärna en budget som är ganska socialistisk, även den som identifierar sig som frihetlig (L) föreslår gärna totalitära förslag. Men om jag behöver välja ett riksdagsparti, har jag slutat titta på vänstersidan. Riksdagsvalet 2022 var det första riksdagsvalet som jag inte röstade på ett vänsterparti, och idag vill jag göra avbön.

    Vi som ”inte såg det komma” är knappast lämpade att prata om förebyggande åtgärder. De som såg det komma och därför gick in i förnekelse, är knappast lämpliga förebilder när en lösning ska formuleras.

  • Svensken är inte kapabel att se fri kultur som kultur

    Susanne Sjöstedt på socialdemokratiska Värmlands Folkblad har idag skrivit en intressant ledartext. Efter ett medborgarförslag har en skola i Bollnäs börjat servera vegetariskt eller köttbullar och makaroner, varje dag. Tilltaget ses som utmärkt! I Örebro finns gymnasieskolor vars skolbespisning består av en rekvisition på en QP Cheese Meal från McDonalds, varje dag, från måndag till fredag, så tittar man på frågan om tomma kalorier så är köttbullar och makaroner faktiskt inte helt tokigt. Men berövar man inte barnen något?

    Anledningen till att Susanne Sjöstedt gillar förslaget, är att hon ser mat som bränsle. Hon äter förmodligen hellre på restauranger där animaliska produkter kort och gott kallas ”protein”. Restauranger vars kulinariska upplevelse inte handlar om någon kocks vision, utan om att du ska få det du är van med och gillar. En skollunch ska inte handla om gastronomi, utan om kalorier. Skolbarnen ska ”orka med dagen”, men om något skolbarn växer upp till en Edward Blom eller på något sätt för vidare svensk matkultur till sina framtida barn… Oj, oj, oj…

    En klassisk vänsteridé är att folket har kultur tack vare staten. Vi har nyligen fått höra att det är censur när högerstyret i Norrköping lägger ner kultur- och fritidsförvaltningen, medan att det inte alls är censur när vänsterstyret i Borås censurerar kultur. Den lilla människan kan inte släppas fri, för den lilla människan antas inte kunna bära kultur, och gud nåde den som försöker.

    I Frankrike betraktas skollunchen som något mer än en chans för att kemiskt ladda eleverna för nästa halva av skoldagen. Där får eleverna lära sig hur bestick fungerar, vilken mat som utgör fransk kultur, vilket vin som passar till vilken rätt samt vilken ostbit som passar som efterrätt till vilken varmrätt – ett tankesätt som befinner sig i direkt kollisionskurs med socialistens tanke på statens överlägsenhet över den lilla människan!

    Nyligen påbjöd debattklimatet att svenska barn dör av svält på löpande band. Inte på grund av den politik Socialdemokraterna har fört genom åren, utan på grund av att de förlorade ett val 2022 – Socialdemokraternas politik må vara briljant, men inte briljant nog att inte orsaka misär till den grad att barn dör om folk röstar fel i ett enda val.

    Egentligen handlar allt om borgerligheten – om maktklassen. De som kallar oppositionen för borgare, de som behöver har regeringskontrollerad media (SVT/SR/UR) för att få kvalité – de som betraktar institutionellt producerade filmer (Mimmi och Reine i Fjällen) som folkets räddning från skräp som Blade Runner eller Eyes Wide Shut, de som betraktar statligt lanserad musik som Loreen och Anna Bergendal, som ett slags befrielse från marknadsfinansierad skräpmusik, som Queen, Pink Floyd, Whitesnake, Journey, Yes och Kansas.

    Så visst, tanka barnen med energi, och skydda dem från svensk kultur, då hypotesen att svensk kultur inte finns trots allt gynnas av att svensk kultur inte förs vidare. Och tillåt mig berömma Susanne Sjöstedt för hennes förmåga att identifiera ett steg i rätt riktning när hon ser ett. Men jag vill också säga att den stora världen utanför är så mycket vackrare. En värld som Sjöstedt förmodligen aldrig kommer att intressera sig för, men som betyder enormt mycket för vanligt folk.

  • Ett politiskt val: Fritt eller totalitärt samhälle?

    Frihet är inte en annan sida av samma mynt, det är ett helt annat mynt.

  • Vänsterparadoxet bubblar igen

    Stockholms oppositionsregionsråd Jonas Lindberg valde att ägna första maj åt att stjäla Calvin Klein-kalsonger från en butik. Du behöver förmodligen inte veta mer än så för att tänka ”är Jonas vänsterpartist?” och mycket riktigt är han det. Det finns något som är väldigt märkligt i den finansiella maktkampen.

    Man borde ju tycka att vänsterpartister skulle avstå smarta mobiltelefoner eller åtminstone satsa på billiga Android-enheter, men icke. Den som opponerar sig mot kapitalet, stöttar det mest. Den som är vänster, har säkerligen en överprisad Apple-enhet.

    Man borde ju tycka att kriminella vänsterpartister som stjäl underkläder skulle stjäla märkeslösa och praktiska underkläder av socioekonomiska skäl, men icke. Calvin Klein skall det vara!

    Och man kan ju tycka att åtminstone vänstern skulle ha någon form av sympati med arbetare som försöker göra rätt för sig. Men icke, man rånar dem.

    Jag har sett detta märkliga fenomen förr. Traditionella socialdemokrater anser (givetvis) att de pengar man tar från arbetaren i skatt ska användas i arbetarens favör, men numera ska fattigas barn gå hungriga av alla möjliga helt obegripliga skäl. Skäl som närmast liknar priviligierade människors självförverkligande.

    Jag känner för Jonas Lindberg. Att vara oppositionsråd i Stockholm kan inte vara lätt. Men för guds skull, vad ska du med Calvin Klein-underkläder till? Du kommer att känna dig som en kapitalist! Ge dig på någon som säljer enklare grejer – eller, om jag får föreslå den tanken – skaffa dig mindre kapitalistiska ideal. Lite som svensk höger.

  • Att kriminalisera kritik mot Socialdemokraterna gynnar ingen

    Rasism är inte ett högerproblem, det är ett ytterkantsproblem. Det är extremister som vill ha höga skatter, en stark stat och starka inskränkningar på civilsamhället. Både SD och S klagar om skatter sänks, om högre krav ställs på medborgarna och om statens roll minskar, de råkar bara inte vara överens om vilken statens roll exakt är. Konflikten mellan ytterhögern och yttervänstern är inte en konflikt mellan gott och ont, det är en tävlan om vem som ska äga rollen som den onda sidan i kampen. En kamp som förs mot frihetsförsvarare.

    Anledningen till att den politiker som vill öka medborgarnas frihet kan framställas som ond av ytterkantspolitiker, är att med frihet kommer ansvar. Att kräva att medborgare ska ta ansvar, är något av det fulaste man kan göra. Den som sett hur 80- och 90-talister fumlar omkring på arbetsmarknaden, samtidigt som de brutalt övervärderar sin insats, har säkert skäl att betrakta krav på ansvar som något dåligt. Totalitarism kanske inte är så tokigt, trots allt. Men givet att liberalism inte är önskvärt, vilket alternativ är bäst? Socialism eller nazism? Det finns givetvis fler, men svensk politik handlar verkligen om två sidor som utmålar sin motståndare i någon av dessa termer.

    Visst, vi har Centerpartiet. De är liberala, de vill släppa in civilsamhället på marknaden (vilket skulle göra den till en s.k. fri marknad), de vill sänka skatterna och därmed öka individens bestämmanderätt över sina pengar (men tyvärr också individens ansvar över sina pengar), och så vidare. Men de är långt ifrån ett perfekt parti, som brottas med identitetspolitiska idéer, vilket gör att jag inte kan hitta samhörighet hos något av våra åtta etablerade riksdagspartier.

    Att det finns folk som ogillar extremism fick socialdemokraterna erfara nu i slutet av maj. En miljöpartist, ett par vänsterpartister och några sossar annonserade att de skulle delta i en judefientlig konferens tillsammans med terroristorganisationen Hamas. Det låter problematiskt, men eftersom konferensen bara marknadsfördes på arabiska, ansåg man att det bara skulle vara att tuta och köra.

    Någon visselblåsare som kunde arabiska lyfte frågan, och de flesta hoppade av. I dessa sammanhang brukar vänstern använda ordet ”husblatte” istället för visselblåsare, men det är en helt annan historia.

    Socialdemokraterna annonserar att de hoppar av terroristkonferensen, samtidigt som sociala medier drunknar i att bildbevis för motsatsen.

    Bilden visar hur riksdagsledamoten Jamal El-Haj kramar Amin Abu Rashid från Hamas.

    (Den konspiratoriske medborgaren kan bildgoogla detta och få en träff: Yassir Arafat, medan Bing, Duck-duck-go, med flera, berättar exakt vad som sker på bilden. Tänk att sant och falskt påverkas så pass mycket av wokeness!)

    Det var ofrånkomligt att detta socialistiska klavertramp skulle nå media, och Magdalena Andersson hotade naturligtvis med polisanmälan. En maktinstitution som hellre kriminaliserar kritik än bemöter den, kanske inte alltid har det moraliska övertaget. I värsta fall kanske de rent av väcker misstankar om den verklighet som lurar under fasaden faktiskt ligger där och lurar under fasaden. Om inget annat har blivit tydligt under den senaste veckan så är det detta:

    Ingen som röstar på Socialdemokraterna har reflekterat över folkets väl eller landets väl, de röstar för att skydda ett parti de gillar. De skyddar makten. Alla vet detta. Vidare, oavsett hur det ligger till med den saken, är det inte en polissak att det pratas om detta. Att Socialdemokraterna vill kriminalisera kritik mot Socialdemokraterna, betyder inte att det är kriminellt att kritisera partiet. En polisanmälan mot observationen av Hamas-konferensen kommer inte att stoppa pressarna.

    Och mycket riktigt är den hotade visselblåsaren redo att infinna sig i domstol för sin rätt att höras. Gulan Avci låter hälsa att hon ”är redo att infinna mig i domstol och försvara min rätt att kritisera socialdemokraternas oförmåga att göra upp med antisemitism och extremism”, vilket är det minsta man kan kräva av henne.

    Hela denna historia påminner om Rasmus Paludans koranbränningar. Varför får man kritisera Socialdemokraterna när det gör många blir arga? Varför får man bränna koranen när det gör många så arga att de kastar sten på poliser? Grundlagen trumfar brottsbalken – deal with it!

    Här är debattartikeln som oppositionen vill utdela repressalier för. Ni som tar hot mot demokratin på allvar, läs och dela!