Anders Hesselbom
Programmerare, skeptiker, sekulärhumanist, antirasist.
Författare till bok om C64 och senbliven lantis.
Röstar pirat.
Fenomenet Jordan B. Peterson
2018-11-04
Vänstermedia har blivit alldeles uppslukade av psykologiprofessor Jordan B. Peterson. Nog är Peterson fängslande i vilka frågor han väljer att diskutera, i hur han gör det och i vilka ståndpunkter han har i dessa frågor. Men det som fängslar är förmodligen att han, likt Donald Trump, är högerkonservativ kristen, och dessutom, till skillnad från Trump, är Peterson populär. Uppmärksamheten Peterson får är ofta ganska negativ. Det är negativa omdömen om hans karaktär, hans fans karaktär, eller redogörelser om vad han har fel om. En person som är identifierad som en politisk motståndare tenderar att bli föremål för nedskrivning i svensk media. Många av oss kanske minns hur hjärnforskaren Sam Harris skrevs ner i Sverige, men det har avtagit eftersom Harris är en av Petersons kritiker. Andra kanske minns hur svårt det var för svensk media att hantera att Hans Rosling gav Jimmie Åkesson rätt i en enda fråga, vid ett enda tillfälle. Vissa har till och med förnekat att Rosling någonsin sagt något sådant. Även forskaren Steven Pinker har förbryllat svensken genom sin kritik mot svensk vänster, som identifierar sig själv som föredömlig och nära inpå felfri.
Effekten Jordan B. Peterson har på sina motståndare är fascinerande. Det bästa exemplet är tveklöst Cathy Newmans intervju med Peterson på BBC. För varje påstående Peterson gör, ställer Newman en motfråga som får tittaren att förstå att hon har hört honom säga något helt annat. Peterson säger att lönegapet mellan män och kvinnor kan bero på fler faktorer än kön, Newman hör att det inte gör något att män tjänar mer än kvinnor. Peterson säger att kvinnor som är fria att välja yrken inte nödvändigtvis väljer traditionellt manliga yrken, Newman hör att vi inte bör sträva efter jämställdhet mellan könen. Och så vidare.
Detta påstående, att män och kvinnor gör olika val även när de har alla förutsättningar att göra exakt samma val, skapade även förvirring hos Annie Lööf när Skavlan intervjuade Peterson. Om detta har det sagts att Peterson vann debatten, men att han ändå har fel. Även om han har rätt om vissa saker, så har han ändå fel om andra, och han vann debatten. Han antas alltså inte ha blivit inbjuden och intervjuad för att han har något intressant att säga, utan för att han skulle tryckas ner, vilket han klarade sig ifrån. Jag finner den tanken orimlig. Det som hände i programmet var precis det som Skavlan ville skulle hända – idéer möttes och avhandlades från olika infallsvinklar.
Att människor är olika och att vissa människor tillhör den konservativa högern, är en del av en naturlig mångfald som vi ska vara glada för, inte känna oss hotade av. Jag känner redan till Petersons tillkortakommanden, inte minst i hans syn på religionens nödvändiga betydelse för individen, men jag kan ändå njuta av att höra hans, och andras, perspektiv, helt utan att kräva politiskt samtycke med alla inblandade. Det är inte ens önskvärt.
Se gärna Henrik Jönssons analys av Skavlan-intervjun.
2018-11-07: Regeringen lägger sig i Jordan B. Peterson
Kategorier: Politik, Politiskt korrekt
2 svar till “Fenomenet Jordan B. Peterson”
Lämna ett svar
En kopp kaffe!
Bjud mig på en kopp kaffe (20:-) som tack för bra innehåll!
Följ mig
|
|
|
|
JBP kallar sig själv klassisk liberal. Är det att likställa med högerkonservativ?
Jag tror faktiskt att den åsiktsinriktningen etiketteras lite olika här och där. Men bra påpekande, för man äger ju själv rätt till hur man ska kategoriseras (för den som tycker det är viktigt att kategorisera)! Jag kan ju inte rättmätigt kalla honom högerkonservativ om han själv kallar sig klassisk liberal.