Anders Hesselbom

Godhet är inte längre en del av lösningen på landets problem

2024-04-12

Kriminaliteten i Sverige minskar, därför påstås det att Sverige aldrig varit tryggare. Kända kriminaldebattörer som Malena Ernman och Magnus Betnér har varit tongivande i vår förståelse kring vad som händer i det kriminella Sverige, men samtidigt har media börjat rapportera om personer som blir skjutna i huvudet inför sina barn. Vad är det Ernman och Betnér förstår som vi andra missar?

Det finns flera faktorer som kan spela in, varav två jag tycker mig ha identifierat är rapporteringen och förminskningen. Medierapporteringens karaktär påverkar bilden av det svenska tillståndet, och förminskningen av kriminalitet kan vara ett lättillgängligt försvar mot att behöva ändra uppfattning i en känslig fråga.

Den allmänna uppfattningen om kriminalitet baseras på vad media rapporterar. Om det antagandet stämmer, så spelar det roll att media inte längre lägger särskilt mycket tid på en cykelstöld. Blotta förekomsten av grova våldsbrott överskuggar allt annat, särskilt när våldsyttringen är så extrem som i mitt inledande exempel. Men något har förändrats i hur man rapporterar om grovt våld. På 80- och 90-talet genererade varje pistolmord krigsrubriker på förstasidorna i flera veckor, inte bara ett så extremt som det tidigare nämnda. Idag betraktas det som alarmism att göra mer än en notis av en dödlig uppgörelse med skjutvapen. Men det tillgrips fler cyklar än det skjuts ihjäl personer. I sin mest extrema form av mitt antagande kan ökad kriminalitet tolkas som minskad kriminalitet, om två färre fortkörningar växlas in mot ett pistolmord. Och minskad kriminalitet borde rimligtvis innebära att samhället i stort är tryggare.

Tanken att man har företrätt en politik man inte längre litar på, kan leda till en vilja att förminska allt som kan tolkas som en konsekvens av den politiken. När det började bubbla upp siffror som indikerade att vissa kulturer, företrädelsevis feministiska kulturer, var mindre benägna att begå vissa illgärningar som andra kulturer, företrädelsevis misogyna kulturer, var mer benägna att begå, var det många som behövde fundera. Har jag verkligen varit ärlig mot mig själv när jag röstar? Har politikerna verkligen varit ärliga mot mig med sina avsikter? Under resans gång har vi bl.a. avskaffat tjänstemannaansvaret, och det avskaffandet skedde inte av en slump, för vi har ett system som inte är kompatibelt med ansvarsavkrävande. Vi har till och med sett statsminister Stefan Löfven sitta i tv och säga att ”förr hade andra den kriminaliteten och nu har vi den” så att vi ska förstå att dåligt utfall inte handlar om dålig politik utan om hur mycket klockan är, och att vi ”inte såg det komma” så att vi ska förstå att konsekvenserna av förd politik var okänd.

Jag erkänner att det är lättare att peka på andra personers dåliga insatser än att föreslå konstruktiva lösningar, och jag gör mig skyldig till att peka på andras tillkortakommanden utan att leverera något lösningsförslag. Men om jag får önska något, så skulle det vara att de som tagit oss hit där vi är idag, skulle sluta skylla ifrån sig och istället börja rannsaka sig själva. Sina val, och sina bidrag. Dåliga beslut som fattas under föreställningen att man är god om man fattar dem, är lika dåliga som alla andra dåliga beslut. Självförhärligande är inte en del av lösningen.

Kategorier: Identitetspolitik, Kriminalitet, Politik

Du som kommenterar för första gången: Det kan dröja en stund innan kommentaren syns på sidan, eftersom den modereras manuellt. Har du kommenterat här förr, syns din kommentar direkt.