Anders Hesselbom

”Hur jag slutade vara kreationist”

2017-08-09

Läraren Lars Gunther skriver på sin Facebook-sida om Stephen Jay Gould och Richard Dawkins, och om hur Gould, till skillnad från Dawkins, lyckades befria honom från sin kreationism (alltså den falska föreställningen att arternas mångfald förklaras av övernaturligt ingripande).

Det var inte vädjan till fakta, utan en luddig idé om nyansskillnader i var Gould och Dawkins påstås anse om organismers perfektion, som fick Gunther att ändra uppfattning. Detta väcker frågan om vad korrekt information egentligen är värd?

Tänk dig en fluga som flyger omkring i en glasflaska på fönsterbrädet, där botten är vänd mot fönstret. Tänk dig även att det ligger en annan flaska bredvid, under samma förutsättningar, fast med ett bi i, istället för en fluga. Eftersom ett bi är mer intelligent än en fluga, så söker sig det mot ljuset, vilket är flaskbotten. Således är det bara en tidsfråga innan det dör. Flugan däremot är inte intelligent nog att inrikta sin jakt på frihet där ljuset är som starkas, utan irrar omkring planlöst till dess att den hittar flaskhalsen, öppningen och sin frihet.

Det går att hitta många fall där hög intelligens inte är någon fördel. Om fördelen skulle väga upp kostnaden så skulle fler arter utveckla hög intelligens. Abstrakt språk, ärftlig kultur och möjlighet att se in i framtiden är förunnat få arter. Men att inte förstå är en sak, att ha fel är en annan.

Få personer kan missförstå evolution specifikt och vetenskap generellt så grundligt som Stephen Jay Gould, men ändå kan Goulds gärning för motståndet mot vetenskap vara mer framgångsrikt än Dawkins gärning. Ska vetenskapsmän i första hand försöka förstå verkligheten eller ska de vara pedagoger? Deras inverkan på Gunther blir extra anmärkningsvärd med tanke på att Dawkins professur handlar om allmänhetens förståelse av vetenskap – han får alltså smäll på fingrarna i sitt egna område!

Men är en missad själ är bättre än en själ som vunnits genom snuttifiering? Om sig själv skriver Gunther att han tror att Gud har skapat värden och att Bibeln är Guds sanna ord. Enligt den definitionen av ”kreationist” som jag använder så är Gunther kreationist, men många kristna menar att inga föreställningar om gudomligt ingripande eller skapande implicerar kreationism, utom just skapandet av arternas mångfald. (Undantaget är givetvis de som anser att Gud inte skapat livet, han har ”skapat” livet. Naturligt ursprung men Gud ändå, på något vis.)

Mitt incitament att närvara i samtalet om verklighetens beskaffenhet handlar inte så mycket om att vinna över själar till min sida, utan om att försöka sälja in själva modet att förnuftsmässigt acceptera grundläggande och uppenbara sanningar. Det finns inga gudar (inte ens kristendomens gud), man överlever inte sin död (ingen himmel eller reinkarnation väntar), och så vidare. Detta är självklara ting som även intellektuella låter vara öppna frågor, kanske av någon slags nedlåtande artighet mot allmänheten, kanske för att uppfylla Stephen Jay Gould trams om ”non-overlapping magisteria”, vad vet jag?

Hur det än ligger till med den saken, så är det nästansanningar som är svaret på den anklagande frågan om varför ateister ”constantly force their religious beliefs down my throat” – icke-tro på ett anspråk är ett en reaktion på ett anspråk som faktiskt finns. Att ifrågasätta grundlösa påståenden är något av det bästa man kan göra.

Kategorier: Pseudovetenskap, Vetenskap