Anders Hesselbom

Jag tror att Strandhäll blir avslöjad men att hennes förtroendekapital har täckning

2019-04-17

Ministerstyre innebär att en folkvald politiker bestämmer hur myndighetspersoner konkret ska agera. Det är normalt i norden, men i Sverige praktiserar vi ministerstyre i strid med regeringsformen. Förmodligen sker så när det behövs, när man har något att dölja. Nu när ord står mot ord mellan socialförsäkringsminister Annika Strandhäll och förre generaldirektören för Försäkringskassan Ann-Marie Begler i en ganska viktig fråga, så låter Socialdepartementet hälsa att det kommer att få ”allvarliga konsekvenser” om mötesprotokollet som kan bringa klarhet i konflikten kommer upp till ytan. I korthet är det följande som har hänt:

Annika Strandhäll ville att Försäkringskassan skulle spara pengar, vilket egentligen inte är speciellt konstigt eftersom myndigheten har utnyttjats av kriminella element för att få ut pengar man inte har rätt till. I processen skulle människooffer i form av individuella fall, med genuint behov av stöd som hamnar i kläm på grund av besparingarna, komma upp till ytan – kvällspressen skulle förmodligen publicera snyfthistorier om dessa. Så Strandhäll var redo att hantera den situationen. När det ebbat ut avskedade man Begler och tillsatte Maria Hemström-Hemmingsson. På så vis kunde Begler få skulden för Strandhälls sparkrav, vilket är viktigt med tanke på Strandhälls betydelse för Socialdemokraternas popularitet och är viktigt för deras framtidsplaner.

Det hela verkade vattentätt, men nu hotar Begler med att offentliggöra mötesprotokollen, vilket alltså Strandhäll genom sitt departement hanterar med hot om ”allvarliga konsekvenser”. Nuvarande generaldirektör måste alltså på grund av omständigheterna stå på ”den goda sidan”, vilket fått konsekvensen att hon inte betraktar Strandhälls agerande som ministerstyre, utan som information. Rent tekniskt är det korret, eftersom Begler kommer att behöva stå ut med ”allvarliga konsekvenser” om protokollen som avslöjar Strandhäll läcker till media. Bäst av allt är Annika Strandhälls kommentar i denna fråga, som jag citerar från Expressens ledare:

Ministern säger sig dock vara oinvigd i historien.
”I det här fallet så finns det överhuvudtaget ingenting som jag har någon kännedom om”, sa Strandhäll till DN. Hon fortsatte: ”låt mig vara tydlig med att några sådana signaler inte har kommit härifrån.”
Ansvarig minister försvarar sig alltså med att:
a) Hon är helt ovetande, och
b) Förresten har det inte hänt.
Logiken är svår att få ihop – för om Strandhäll inte vet något om samtalet, hur kan hon då vara säker på att inga påtryckningar förekom?

Då borde historien få ha sin gång?

Kategorier: Korruption, Ministerstyre, Politik