Anders Hesselbom

Om kristen skepticism (1/3): Vetenskap eller metafysik?

2019-06-09

I debatt hörs ibland att man vet att homeopati inte fungerar, men att man inte vet om gud finns. Eller att guds existens är en fråga om tro, men att astrologi är gammal mytologi. Detta är ett uttryck för att vetenskap är inte alltid önskvärt. Vetenskap är bra när man pratar om homeopati eller astrologi, men otillräckligt eller oönskat när man diskuterar gud. Vetenskap är bra när man diskuterar ”andra människors vidskepelse” men inte när man diskuterar något fint och bra, eller, i värsta fall, något en föreställning man själv besitter. Så hur vet man när det är tillåtet för vetenskapen att lägga näsan i blöt?

Man skulle kunna tänka sig att gradera frågor från fysiska till metafysiska genom att placera in dem på en skala (som gärna får benämnas som något som har med Elmsjö att göra, efter namnet på personen som först presenterade denna gradering), där trossatser med starka fysiska implikationer (t.ex. ”jag tror att det finns enhörningar”) hamnar långt till vänster och trossatser med svaga fysiska implikationer (t.ex. ”jag tror inte på en skäggig gubbe på ett moln men på något”) hamnar långt till höger. Syftet med skalan var att gradera gudstro och jag anser att den kan vara till hjälp att illustrera skillnader när man ställer olika föreställningar om gud mot varandra.

Längst till vänster på skalan finner man Bibelns gud som adresserar människan genom att prata från molnen, som stiftar regler och som utdelar belöningar och straff. En fysisk gud, vars existensanspråk liknar anspråk om sparvars existens. ”Finns” och ”finns inte” är varandras extrema motsatser, och man kan tydligt peka på varför man anser att något finns och varför man anser att något inte finns. ”Jag kan se sparvar” och ”jag kan höra guds röst” är båda motivationer till föreställningen om existens som tar avstamp i tydliga fysiska fenomen.

Bland gudstroende betraktas denna vänstersida som naiv och ointellektuell, och man har inte sällan nedlåtande namn på sina bröder och systrar i Kristus vars gudsbild hamnar på skalans vänsterkant. Här tror man minsann inte på ”något”, här tror man på en personlig gud som hör bön. Hur naivt det än må vara, så antas man överleva sin egen död, och då bli straffad eller belönad för de livsval man gjort. Eller något liknande.

Längst till höger på skalan hittar man en gud som beskrivs som ”något”. Den som tror på ”något”, tror på en gud som inte sitter på moln och som saknar skägg. Denna gud har skapat jorden genom att planera jordens uppkomst och öde, och har genom Martin Luther låtit oss veta att vi bär skuld för det undermåliga utfallet.

Även om den lite mer djuplodande analysen ligger i framtiden, så kan jag redan nu säga två saker om denna skala. För det första så återfinns jultomten på den högra sidan av skalan, för även om skäggväxt knuffar gud till vänster, så är skägget en del av själva definitionen av jultomten. Dessutom, om man erkänner pappors tidningssköpande som en delförklaring till tomtebesöket, blir skillnaden mellan tomtens existens och icke-existens ganska liten, vilket tvingar den ”kristne skeptikern” upp på barrikaden i frågan om jultomtens existens – ingen kan veta! Att säga att tomten är en mänsklig uppfinning är lika radikalt som att säga att gud är detsamma! Detta skiljer onekligen jultomten från t.ex. enhörningar som rimligtvis borde både spillningar och kvarlevor efter sig. Enhörningar hamnar till vänster, jultomten till höger.

Givetvis bortsett alla naiva tomtebilder, så är skillnaden mellan tomtens existens och icke-existens ganska liten – nästan obefintlig.

Del 2.

Kategorier: Filosofi, Religion