Anders Hesselboms blogg

Kategori: Filosofi

  • ”Det går inte att bevisa att Gud inte finns”

    Det går kanske inte att bevisa att Gud inte finns, men det förändrar inte det faktum att Gud inte finns på riktigt. Det är inte för att Guds icke-existens påstås vara obevisbar som man tror att Gud finns. Gudstro har helt andra skäl, men låt oss undersöka vad argumentet egentligen säger. Det skulle kunna formuleras så här:

    Det går inte att bevisa att Gud inte finns, därför kan Gud finnas.

    Det ena problemet är att det finns andra skäl att misstänka att Gud faktiskt inte kan finnas. Det andra problemet blir tydligt när man tittar på en generell version av argumentet:

    Det går inte att bevisa att X inte finns, därför kan X finnas.

    X måste vara något som inte finns på riktigt, som t.ex. Gud. ”Det går inte att bevisa att bananer inte finns, därför kan bananer finnas” blir bara löjligt. Detta är mer intressant, eftersom enhörningar inte finns på riktigt:

    Det går inte att bevisa att enhörningar inte finns, därför kan enhörningar finnas.

    Ska vi anta att något finns, måste det finnas på egna meriter. Existens kommer inte från att beskrivningen är så vag att man inte kan motbevisa den, existens kommer från fungerande argumentation – inte fungerande argumentation i allmänhet, utan fungerande argumentation baserad på mätdata. Om du, som är en del av den naturliga världen, känner av Guds existens, så finns Gud i den naturliga världen och därmed är Guds existens är fråga för naturvetenskapen. Men naturvetare ligger inte vakna om natten och funderar på om Gud finns, så hypotesens förespråkare kommer göra sitt yttersta för att hålla kvar Gud i den övernaturliga sfären. ”Du kan inte placera Gud i ett provrör.”

    Grundargumentet (det går inte att bevisa att X inte finns, därför kan X finnas) förstärks ofta med en ganska korkad, nästan postmodernistisk, tes om att verkligheten formas av vår föreställning om densamma. När X är en enhörning, kan man få höra att det inte är någon som tror på enhörningar. En generalisering skulle kunna se ut så här:

    Ingen tror att X finns, alltså finns det inga skäl att tro att X finns.

    Återigen fungerar argumentet endast när X är något påhittat. På 1700-talet var inte radioaktiviteten upptäckt. ”Ingen tror att radioaktivitet finns, alltså finns det inga skäl att tro att radioaktivitet finns” är logiskt korrekt, men bevisligen fel i sak. Så går det när man saknar mätdata, vilket i sig är till last för hypotesen i fråga.

    Att man inte kan bevisa att Gud inte finns, betyder alltså inte att Gud finns, och argumentet bör därför inte användas av den som vill styrka att Gud finns.

  • Finns Gud, Christer Sturmark och Joel Halldorf?

    Den 3/2 hölls en debatt om huruvida Gud finns på riktigt eller inte. Debatten stod mellan Christer Sturmark (mot) och Joel Halldorf (för). Anna Lindman modererade. Sturmark fick inleda denna 90 minuter långa debatt, inklusive moderation och frågor.

    8 minuter in kör han rutinen om att alla är ateister i förhållande till någon gud, vilket innebär att Halldorf och Sturmark förmodligen håller med varandra om att det inte finns något skäl att tro att åskguden Tor finns på riktigt. Sturmark är bara ateist i sitt förhållande till en gud till (underförstått krigsguden Jahve som Halldorf betraktar som Guden med stort G).

    Detta gränsar till ett semantiskt fel, eftersom den som är ateist (utan gud) är utan någon gud, inte utan en specifik gud. Men poängen är giltig.

    9 minuter in försöker Sturmark definiera Gud, vilket är helt korrekt. Det drar undan mattan på det klassiska felslutet om ekvivokation (Gud är kärlek, kärlek finns, alltså finns Gud). Därefter säger han något jag tolkar som att extravaganta påståenden kräver extravaganta bevis, vilket också är helt korrekt.

    Halldorf hänvisar i sitt öppningsanförande till att bevis för Guds existens skapar tvivel. Man ska tro, inte veta. Man ska inte lita på bevis. Det finns fler vägar till kunskap än vetenskap.

    Redan 11 minuter in i evenemanget är Joel Halldorf helt uträknad. Han har placerat sig i en position som inte går att riva ner. Om fakta säger en sak och tron säger en annan, beror din uppfattning i frågan på hur du ser på evidens. Den som tror X, kan åberopa ”vetenskaplig fundamentalism” när evidensen säger Y. Den som tror X, kan åberopa ”stöd i vetenskapen” när evidensen säger X.

    12 minuter in gör Halldorf två poänger. I den första säger han att det som kan bevisas vetenskapligt är sant. Han nämner Big Bang och evolution. Av dessa två är evolution det som kan bevisas (i någon rimlig definition av vad ett bevis är), medan Big Bang blott är den bästa modell vi har idag som syftar till att förklara vårt universums ursprung. I den andra säger han att kristendomen är sann ändå, eftersom den aldrig hävdat att den kan bevisas vetenskapligt. Hans rationalisering kan man faktiskt bortse från, för kristendomen är faktiskt äldre än vetenskapen, men det diskvalificerar samtidigt hans andra tes.

    Ett falskt påstående är falskt, helt oberoende av hur den som gör påståendet ser på vetenskap. Det är den som ska bedöma sanningshalten i ett påstående som behöver vetenskap, inte charlatanen som säljer biljetter till himlen – hans jobb är att tro, och förmedla tro.

    Se gärna debatten, och säg om Halldorf hade någon relevant poäng, över huvudet taget. Halvvägs blir tanken om att extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis, och det blir Halldorfs huvuduppgift att bemöta detta.

  • Vad skiljer egentligen högern från vänstern?

    Vänster som höger i Sverige vill ha en stark stat, höga skatter och en låg grad av individuell frihet. Skillnaden mellan vänstern och högern handlar om decimaler. Ska skatterna vara lite högre eller lite lägre? Skillnaderna i sakpolitik är också mycket små. Högern var lite snabbare än vänstern på att anamma EU och NATO, Sverigedemokraterna var lite snabbare än Socialdemokraterna på att vilja minska flyktingmottagningen, men på det stora hela är alla helt överens.

    Den stora klyftan handlar om människans förmåga att påverka sin tillvaro. Och frågan är egentligen ganska allvarlig, för den kan vända människor mot varandra. T.ex. när man försöker svara på varför någon har blivit rik. Inte nödvändigtvis varför någon är rik, utan varför någon blivit rik.

    Är man noggrann så är detta inte nödvändigtvis en fråga om den fria viljans vara eller icke vara. Jag har såklart en åsikt även där, men jag är inte formad av pionjärer som Demokritos, utan snarare kontemporära forskare som Sam Harris. Men klyftan handlar om Karl Marx och hans ganska komplicerade syn på människans förmåga att påverka sin tillvaro. Hans teorier om historisk materialism och klasskamp har vunnit starkare fäste på vänstersidan än på högersidan, och det är åsikterna verkligen går isär. Han ansåg att kapitalismen skapar en situation där arbetarklassen är underordnad kapitalistklassen, och att det begränsar arbetarnas frihet och möjlighet att agera självständigt. Verklig frihet endast kan uppnås genom att avskaffa klassamhället och skapa ett samhälle där produktionsmedlen ägs gemensamt.

    Vänster som höger är idag överens om att marknaden (som finansierar välfärden) inte kommer överleva om alla har lika mycket pengar. Ett batteri utan spänning mellan polerna, är inte särskilt användbart. Vi måste ha vissa som jobbar för att erhålla mer tillgångar och vi måste ha vissa som betalar någon för att jobba. Och i praktiken är de flesta i det ena lägret också representerade i det andra. De som endast tillhör det förstnämnda lägret har vunnit en miljard på statens pengalotteri Euro Jackpot, de som endast tillhör det andra lägret är bidragsexploatörer som inte är intresserade av att vara ett kugghjul i maskineriet.

    Men vänstern och högern är inte alls överens om huruvida individen äger sin situation eller ej.

    Vänster: Om någon är fattig, har inte staten givit personen tillräckliga förutsättningar. Höger: Om någon är fattig, har han antingen misslyckats i sin strategi eller drabbats av allmänt dåliga förutsättningar.

    Vänster: Om någon blivit rik på arbete, har han gripit resurser som kunde tillfalla flera. Att ärva pengar är ett legitimt sätt att bli rik, att vinna på ett statligt lotteri är ett legitimt sätt att bli rik, men den som arbetat för sina pengar har trampat på folk under sin resa. Höger: Om någon blivit rik på arbete, har han skapat värden goda nog för andra att vilja betala för.

    Det finns fler skillnader, men jag vill verkligen understryka att din politiska fiende troligtvis inte är din politiska fiende, utan din filosofiska fiende.

  • En kort analys av debattförmågan hos Martin Estvall

    För ett par dagar sedan gjorde läraren Martin Estvall ett offentligt uttalande om vice statsminister Ebba Busch på X (tidigare Twitter). Han skrev: ”Hon är nazist. Hon ser ut som en återvinningskasse. Hon luktar sopor. Hon är Sveriges mest motbjudande kvinna.”

    Det går att ha åsikter om hur rätt eller fel Estvall har när det gäller frågan om påsar, sopor och grad av attraktivitet, men på dessa punkter väger Estvalls rätt att publicera sina åsikter betydligt tyngre än sakfrågan, eftersom sakfrågan i grund och botten är förankrade i hans fria åsiktsbildning och yttrandefrihet. Förmodligen har han lagt en ganska stor ansträngning bakom processen att vilja kritisera någon offentligt, till att ha konkretiserat och publicerat den ovan citerade kritiken på nätet, och Martin Estvall har faktiskt fullföljt den resan för oss att betrakta. För vår skull, visst, men…

    Den första meningen i Estvalls uttalande skaver, för den skulle kunna uppfattas som förtal. Jag vet mycket väl att Estvall inte anser att Busch är nazist, utan att han försöker sätta ord på sina känslor på ett effektsökande sätt, men uttalandet är även problematiskt även bortom att det skulle kunna vara förtal.

    Låt säga att du hyser en hypotetisk åsikt A. A skulle kunna vara att arbetare ska få behålla en större del av sin inkomst genom en skattesänkning, att arbetstiden ska förkortas genom lagstiftning, att den materiella upphovsrätten ska förkortas eller att rockbandet Cream är bättre än konkurrenten Pink Floyd. Det viktiga är inte exakt vad A är för åsikt, det viktiga är att du hyser åsikt A, men för exemplet så låter vi A vara åsikten att för höga skatter leder till ökad fattigdom och en ökad tillväxt av miljardärer och därmed ökad segregation, och att detta är något dåligt. Du bygger åsikten på föreställningen att skatter har en utjämnande effekt.

    Därefter möter du en person som hyser åsikt B. B skulle vara att höga skatter drabbar fattiga hårdare än rika, och att Sverige, som har höga skatter, både har en tillväxt av miljardärer och fattiga i befolkningen. Ditt intresse i sakfrågan sträcker sig inte till att kontrollera om åsikt B rimmar med verkligheten, men väl till att konstatera att åsikt B kvalificerar innehavaren av åsikten som nazist.

    Slutligen visar det sig att du själv blir sugen på att läsa på i frågan som diskuterades, eller kanske bara träffar någon du respekterar som intygar att åsikt B är korrekt. Du tillhör nu åsikt B.

    Och därmed har du lyckats kidnappa dig själv! Du kan ju knappast inte säga att du (helt plötsligt) är nazist, eftersom du har tagit reda på bevekelsegrunden bakom åsikt B. Och du kan ju då rakt inte avfärda din egen metod för att förstå den offentliga debatten som så extremt ogenomtänkt så att du tror att brist på medhåll är nazism! Det vore ett intellektuellt självmord!

    Att erkänna att man har fel är lätt när man påstått att Sven är i köket, trots att han är i tvättstugan, för man kanske trodde att Sven var i köket. Att erkänna att man har fel när man påstått att motståndaren är nazist, går givetvis inte – man har grävt en skyttegrav utan nödutgång, och ser ingen annan utväg än fortsatt grävande. Datorprogrammeraren Paul Graham har skapat en hierarki av icke-medhåll som ser ut så här:

    För den som vill lära sig något genom att samtala med medmänniskor är denna hierarki ett tveeggat svärd. Martin Estvall har ett intellekt som nätt och jämt gör att han når upp till det understa trappsteget. Vill vi lyfta honom till t.ex. det näst översta (vilket är det högsta trappsteget du kan befinna dig på när du har fel i sak)? Nu har du en utmaning framför dig, som heter duga! Låt oss nu säga att du deltar i en debatt om religionsfilosofi, och lyfter poängen att det står i Gamla Testamentet att den som är född av Gud inte kan synda.

    Din motståndare bevisar dig fel genom att korrekt påpeka att det är Johannesbrevet (Nya Testamentet) som sägare att den som är född av Gud inte kan synda. Du förstår att detta inte har någon inverkan på frågan som diskuteras – en korrigering och samtalet kan fortsätta. Invändningen skedde på nivå 3 från ovan.

    Är detta en plats du vill välkomna Martin Estvall till? Kommer han förstå att det inte har någon signifikans för ämnet, eller kommer han fokusera på felet i sig? Kom ihåg att vi pratar om en man som förmodligen fortfarande gräver en skyttegrav avsedd för den som inte delar hans åsikt? Samma skyttegrav endast nazister kan lämna!

    Personer som startar på nivå 1-4 bör lyftas, men personer som har svårt att ens ta sig till det lägsta trappsteget, bör avfärdas. Som t.ex. Martin Estvall.

  • ”Vad tror du?” – en ny podcast om tro och vetande!

    Jonathan Klasson och Rasmus Pettersson har en ny podcast som heter ”Vad tror du?” som handlar om livsåskådning, tro, vetande, religion och filosofi. Jag fick den äran att vara gäst i första avsnittet, som snabbt utvecklades till en debatt i frågan om Gud finns eller inte.

    Lyssna gärna på avsnittet på Spotify.

  • Joel Halldorf har både rätt och fel, men ateism är ett koncept han inte förstår

    När jag läser Joel Halldorf så blir jag påmind om hur extremt långt det är mellan den rationella naturalism som jag strävar att leva efter, och den vidskepliga låtsasvärld som troende (gudar eller annat) lever i. Halldorf är en bra skribent, och texten innehåller en hel del bra poänger, så läs den gärna! Jag delar hans uppfattning om att människan generellt sett är irrationell, och att människan därmed väljer vidskeplighet framför förnuft även när ingen vidskeplighet påbjuds av omvärlden. Möjligtvis tror jag att jag är mer övertygad att det inte alls behöver vara så, än vad han är. Och så snart Halldorf bjuder på positioneringar eller bakgrundsförklaringar, så märks den avgrund som faktiskt finns mellan våra båda livsåskådningar.

    En tes handlar om att gemene man inte känner till skickliga kristna filosofer, och det är rent faktamässigt sant. Vi kanske inte delar synen på orsaken bakom detta faktum, men här har Joel Halldorf helt rätt.

    Men sen har vi det vanliga problemet med att ordet ateism. En ateist är en person som inte tror att någon gud finns. En ateist kan vara en rationell person som förstår att inga gudar finns på riktigt, och en ateist kan vara en irrationell person som bara inte råkar tro på någon gud (men kanske på mycket annat trams). Bara för att ateism kan vara rationellt, kan man inte säga ateism är rationellt.

    Det samma gäller aenhörningism. En aenhörningist kan vara en rationell person som förstår att inga enhörningar finns på riktigt, och en aenhörningist kan vara en irrationell person som bara inte råkar tro på några enhörningar (men kanske på mycket annat trams). Bara för att aenhörningism kan vara rationellt, kan man inte säga att aenhörningism är rationellt.

    Och mycket riktigt exemplifierar Joel Halldorf med tarotkort, kristaller och healing. Eftersom kristallhealing och spådom med kort är irrationellt, är ateister (som tror på detta) irrationella. Men det påståendet flyter omkring runt huvudpoängen av flera skäl: Gudstroende som tror på detta är inte heller särskilt rationella – något de förresten har gemensamt med gudstroende som inte tror på kristallhealing, för några gudar finns faktiskt inte. Många opponerar sig mot påståendet om gudars icke-existens, men ingen levande människa är beredd att formulera ett enda argument som visar att påståendet är falskt – än mindre visa data som styrker gudars existens och därmed tyder på att påståendet är falskt.

    Och nu när min poäng är gjord, vill jag gärna kritisera en annan liten pikant detalj.

    ”När religionerna tar sig in i kulturlivet förändras åsiktskorridoren. I dag går det att vara kristen, jude och i vissa fall också muslim med samma självklarhet som man är liberal, konservativ eller socialist.”

    Ganska många kommer att kritisera dig om du är jude. Jag är inte en av dem, men i dagens samhälle är det muslimerna (vars syn på judar kommer från deras gillande av Adolf Hitlers rendering av nazismen) som vunnit samhällets acceptans – inte judarna. Och om du är socialist, har jag definitivt ett och annat sanningens ord att säga till dig, oavsett om du är nationalsocialist eller internationell socialist (alltså kommunist).

    Som Halldorf korrekt skriver, är de flesta människor irrationella varelser som söker tröst i allt från tarotkort till gudar, och detta kan vi inte göra särskilt mycket åt – vi är trots allt evolutionens offer, och gillar sådant som evolutionen har premierat under åren, vilket är mönsterseende framför naturvetenskap. Men att dessa evolutionens offer inte alltid tror att gudar finns, är en fråga om kultur, inte en fråga om rationalitet. Att vi idag förpassat gudar till religionens domän, kan vi tacka de som formaliserat och systematiserat den process som används för att beskriva omvärlden – vetenskapen.

  • Ateismens destruktiva följder

    Jag har tittat på den en timme och 45 minuter långa föreläsningen ”Ateismens destruktiva följder” med underrubriken ”Vad gör det för skillnad om gud existerar eller ej?” från YouTube-kanalen Islamakademin som levereras av imam Salahuddin Barakat. Det är både intressant och lärorikt att ta del av hur islams intellektuella resonerar om ateism, men det finns några påståenden som jag inte kan acceptera som korrekta, ens i ett religiöst kontext. Jag kommenterar dessa, med tidsangivelse, nedan.

    0:50: Ateism är inte ett neutralt tillstånd. Ur ett religiöst perspektiv är detta en vettig ståndpunkt, och i många fall är det även en korrekt ståndpunkt. Men det finns inget i själva definitionen av ordet ”ateism” som säger att det måste vara så. Du kan vara ateist för att du förnekar gudomliga väsens existens, vilket inte är en neutral hållning. Förmodligen har du då rätt i sakfrågan, men du är inte neutral. Du kan vara ateist för att du inte tror på någon gud, vilket är en neutral hållning. Att tro på någon religions gud, är inte neutralt, det är ett ställningstagande för den religionen.

    1:00: Ateism är ett val. Nej, ateism är inte nödvändigtvis ett val. Det enda som krävs för att du ska kunna kallas för ateist är att du inte tror på någon gud. Orsakerna kan vara bortom din kontroll. Du kanske inte sett något övertygande bevis för att det kan finnas gudar?

    2:00: Man kan vara ateist på olika sätt. Ja och nej. Man kan vara socialdemokrat på olika sätt. Man kan vara en socialdemokrat som rånar banker, man kan vara en socialdemokrat som säljer droger. Men det är inte dessa ting som gör att du med rätta kan kallas för socialdemokrat, det är för att du sympatiserar med socialdemokraterna. Detsamma kan sägas om ateism. Du kan vara en ateist som med bestämdhet säger att inga gudar finns på riktigt, men du är ateist för att du saknar gudstro.

    2.10: Ateism medför naturalism, vilket är materialism, vilket betyder att det enda som existerar är det materiella vi kan bevittna. Detta är ett sakfel. Naturalism medför ateism, och ordet beskriver hållningen att verkligheten är en naturlig plats. Men det finns inget som säger att varken ateism eller naturalism följer till materialism, alltså föreställningen att det enda som verkligen existerar är materia.

    2.50: Frågan om guds existens kan enligt ”vissa lärda” vara den viktigaste frågan för människan. Detta är korrekt, men det är också en helt oviktig fråga för många människor. Jag tycker att frågan är viktig, och för mig är det intressant att delta i debatten. Men trots att jag är människa, är jag inte den typen som hoppas att det finns gudar, utan snarare den typen som anser att frågan ska hanteras korrekt. Låt mig ta ett exempel: Om vi hävdar att hypotesen om enhörningars existens skadas av erkännandet att de horn som på 1600-talet såldes som enhörningshorn egentligen tillhör narvalen, så påverkar inte det min uppfattning om att dessa horn faktiskt tillhör narvalen. Jag anser att man bör bilda sin uppfattning på vad som verkar vara sant (konsekvensneutralt), inte på vilka konsekvenser man tror uppstår om det man tror på är falskt.

    9:30: De logiska följderna av ateism är att människan saknar ytterst syfte, människovärde och objektiv moral. Enligt religiös tankekultur brukar man tänka så, men det finns andra sätt att se på saken. Men återigen anser jag att man bör vara konsekvensneutral, åtminstone om man är intresserad av vad som faktiskt är sant eller falskt. Människan kanske inte har något ”yttersta syfte”, men då får vi göra det bästa av det vi har. Människan kanske inte har något ”sant människovärde”, men vi får lära oss att uppskatta de värden som faktiskt finns. Människan kanske inte har någon ”objektiv moral”, men då får vi göra det bästa utifrån får förmåga att själva filosofera kring moral.

    10:40: En ateist måste skriva under på påståendet att människan är dömd att försvinna. Det som åsyftas här är inte arten, utan individen. Vi överlever inte vår egen död. Frågan är inte knuten till ateism, men frågan är precis som ateism knuten till naturalism. Tanken bygger på att medvetandet slutar att fungera när hjärnan slutar att fungera, vilket inte är en helt grundlös tanke. Förmodligen är det precis så det är. Som exempel påpekas att jorden kommer att förintas, och att det inte spelar någon roll för den enskilde människan, eftersom hon ändå kommer vara död. Och visst, när så sker, kommer jag inte ens kunna bry mig, för jag kommer vara död.

    14:20: När texten läggs ut om den objektiva moralen, upprepas påståendet att den inte kan finnas utan någon gud. Men det etableras aldrig varför moral behöver vara objektiv för att vara värd något. Eventuellt kan det vara en premiss, en dogm eller något underförstått inom islam, som därför inte anses behöva styrkas. Jag kan inte se att vi förlorar några som helst skäl att agera så moraliskt som möjligt för att vi skapar vår egen moralfilosofi, för den kan vara skapad på goda grunder.

    15:40: Ateism leder till nihilism. Nihilism är tanken att inget i det mänskliga livet har något värde. Resonemanget styrks av påståendet att ett värde inte kan skapas av människan själv, utan måste vara något yttre. Men sanningen är den att någon gillar sina barn, någon annan gillar en god middag, helt utan gudstro – finns inget värde får man vara sin egen lyckas smed. Om en gud behövs för att äkta värden ska finnas, så finns inte äkta värden. För många gör det ingen praktisk skillnad, men oavsett är det ett påstående som behöver beläggas för att jag ska kunna se det som sant. Några sådana försök görs aldrig, återigen kanske för att det är något underförstått inom islam.

    16:00: För en ateist är det liv och död likgiltigt. Påståendet är rimligt om man likställer ateism med nihilism, men det kan man inte utan vidare göra eftersom långt ifrån alla ateister är nihilister. Tvärt om, många som inte tror att de kommer att överleva sin egen död (vilket är typiskt för naturalister) försöker göra sitt bästa för att ta till vara på sitt enda liv. Men ateister är inte någon homogen grupp, för det finns ateister som tror att deras själv har ett eget liv – det finns en ateist till allt.

    16:10: Ateister lever som om det finns ett mål och ett syfte. Ja, och om så är fallet så kan det t.ex. bero på att man kan hitta syften, utan att behöva tänka att dessa ska vara gudomliga. T.ex. genom att umgås med sina vänner, eller äta och dricka gott.

    16:40: Humanism är ett försök att göra religion av ateism och sekularism. Nej, s.k. sekulärhumanism är en livsåskådning som värnar om åtskillnad mellan religion och politik, att mänskliga rättigheter ska vara överordnade religiösa dogmer och att vetenskap bäst beskriver verklighetens beskaffenhet. I Sverige är sekulärhumanismen en mycket utbredd livsåskådning, som tyvärr ofta står i konflikt med islam.

    18:00: Enligt ateismen har inte människan någon själ. Påståendet görs med hänvisning till en text som beskriver sekulärhumanismen. Det finns ateister med alla möjliga knäppa föreställningar – alla ateister är inte naturalister – men sekulärhumanister anser generellt sett att vetenskap är bättre än religion på att beskriva vår verklighet, och inom den sfären är föreställningen om en själ hårt knuten till en fungerande hjärna.

    22:10: Det viktiga i frågan om livets mening är upp till vad individen känner. Påståendet är enligt mig helt korrekt, men läggs fram för att visa hur absurd ateismen är. Jag håller som sagt med, men eftersom inte ett enda ord om varför man måste tro på ett gudomligt väsen för att för att livet ska vara meningsfullt, kan jag bara konstatera att det tillsynes inte stämmer.

    23:10: Den som kan få dig att tro på absurditeter kan få dig att utföra illdåd. Påståendet kommer från Voltaire och läggs även det fram för att visa hur absurd ateismen är. Jag anser att det är ett korrekt påstående, och jag anser att varje form av religiöst motiverat mord, terrorattentat eller samtyckeslöst ingrepp som omskärelse, demonstrerar påståendets korrekthet. Påståendet ifrågasätts inte, utan vänds tillbaka mot sekulärhumanismen: Att vi får skapa vår egen mening med livet är absurt.

    27:40: Nyateisterna anser att man ska fokusera på ”meningen i livet” istället för ”livets mening”. Jag delar påståendet, så jag kvalificerar mig åtminstone på den punkten som nyateist. Varför detta är ett problem nämns inte, så återigen kan det inom islam vara underförstått. Föreläsaren Salahuddin Barakat kan vara hemmablind, eller av annat skäl inte tänkt på att det behövs. Däremot påpekas att det inte finns någon vetenskaplig grund för att man ska fokusera på ”meningen i livet”, varför nu det skulle behövas. Men där finns ett svar som tar avstamp i ett gudomligt straff, så tydligen var det inte så viktigt med vetenskaplig grund.

    31:40: Den som inte ser någon mening med livet mår psykiskt sämre än den som ser en tydlig mening. Själva sökandet är ett problem, vilket jag kan förstå eftersom den som redan ser en menig söker inte. Jag kan dock inte se att det är just ateister som inte ser någon mening med livet, och jag har gett exempel på icke-gudomliga livsmeningar. Jag skulle kunna ge tillbaka med samma mynt och avfärda att tron på en uppenbart icke-existerande gudom är det som egentligen saknar äkta mening.

    36:00: Om inga gudar finns, vad ger människan en unik särställning? Vi är bevisligen ganska duktiga på att på egen hand tänka ut att vi har en unik särställning. Den bristen på ödmjukhet är inte självklart något positivt. Jag misstänker att Salahuddin Barakat själv kände av hur det lät, för sedan lägger han ganska mycket tid på att prata om allas lika värde, och varje gång han sagt något åt det hållet, lägger han till ”är ni med?” följt av en lång konstpaus.

    41:50: En muslim kan inte tro på evolutionsteorin i den form den återges i nutida populärvetenskap. En komponent i teorin är slump, och förekomsten av slump accepteras inte. Jag själv lockas gärna in i tanken att biologi är något mekaniskt, och att en misslyckad kopiering på något plan beror på något, men egentligen är det inte det som är viktigt. Det viktiga är förändring över tid och selektion. Jag måste vara försiktig med att lägga ut texten eftersom jag inte vet vilken populärvetenskaplig text Barakat har läst, men han understryker att evolution är kopplat till ateism. Förmodligen för att ekvationen inte innehåller någon gud.

    44:30: Hur uppstod livet? Kunskapsluckornas gud är, vad jag kan förstå, det mest populära argumentet mot naturalism. Tanken är att ett gudomligt väsen ska tillskrivas som upphovsman när inget ursprung är känt. Inom vetenskapen är inte detta särskilt populärt, eftersom brist på kunskap snarare är en uppmaning till vidare forskning, men bland gemene man fungerar argumentet utmärkt.

    47:30: Vetenskap kan inte svara på frågor som handlar om rätt och fel. Nej, åtminstone inte naturvetenskap, men religion gör till synes ett sämre jobb på den punkten än modern moralfilosofi. Och återigen behöver inte något vara objektivt rätt eller fel för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning. Denna uppfattning kan även variera med situationen. Som exempel lyfter föreläsaren frågan om alkohol. Är det omoraliskt att dricka alkohol? Jag skulle gärna ställa några motfrågor, som jag ställer mig själv innan jag dricker en kall ök. Ska jag köra bil? Ska jag upp tidigt och jobba dagen efter? Har jag redan ett par öl för många innanför västen? Och så vidare. Svaren påverkar min syn på huruvida det är moraliskt att unna sig en bärs.

    49:50: För en ateist finns inga andra skäl att göra rätt än att undvika straff. Uppenbarligen kunde föreläsaren hitta på skäl på egen hand. Det finns inget som säger att inte andra också klarar detta, kanske rent av bättre än föreläsaren. Någon annan kanske upplever en viss känsla av tillfredsställelse av att göra gott för andra?

    59:50: Humanisterna ser på gud som en människa, en gubbe i himlen. Boken han citerar ur lägger ganska mycket tid på att nyansera gud, och erkänna olika typer av gudsbilder. Föreläsaren själv har beskrivit en gud som instiftat en moral baserat på något som verkar vara högst mänsklig subjektivitet och önsketänkande. Det finns ingen mening utan gud, vi vet inte vad som är rätt och fel utan gud (och kan därför rent av ta en öl ibland), vi överlever inte våran död utan gud. Hans gud talar inte till en intellektuell publik.

    1:06:20: Fler har dödats i sekularismens namn. Men sekularismen har inte varit en drivkraft. Josef Stalin gjorde snarare religion av sin ideologi. När illdåd har religiösa motiv, är det nästan alltid det man tror, inte det man inte tror, som haft påverkan.

    1:10:30: Ondskans problem är ett känsloargument. Ondskans problem (teodicéproblemet) ställer frågan om varför det finns ondska i en värld som styrs av en god gud. Teologer brukar försöka rationalisera ondska genom att prata om fri vilja, och Barakat hänvisar till den, och hänvisar även till tidigare svar i andra föreläsningar.

    1:11:20: Hur bemöter man evolutionsteorin, när den kommer upp som en del av en utbildning? Svaret blir: Med kunskap! Känn till dess brister och lär er det muslimska förhållningssättet, igen med hänvisning till tidigare svar.

    Föreläsningen frestar mig att måla upp en hypotes: Om gud finns, skulle den som kan förstå guds ord vara insiktsfull. Men som jag tidigare nämnt, talar Salahuddin Barakat uppenbarligen inte till en intellektuell publik. Att lyssna på t.ex. apologeten John Lennox är frustrerande eftersom han inte riktigt lyckas hålla sig ifrån frestelsen att låta argument ta avstamp i sina egna trosföreställningar, men Barakat kommer inte ens så långt. Han berättar utifrån sin lilla värld, hur saker och ting är, utan att ens ge mig en chans att följa något resonemang. Det är inte så här jag vill att nya generationer ska skolas.

  • Gud kan inte skyddas av vetenskaplig jargong

    Under åren som jag har debatterat frågan om guds existens har jag mött argument från försvarssidan som verkar fästa ganska bra hos åhöraren, förmodligen för att det låter som en jargong som har hög acceptans hos vetenskapliga skeptiker.


    ”Frånvaron av bevis är inte bevis för frånvaro”


    Är frånvaron av bevis, bevis för frånvaro? Ja, ofta är det så. Oavsett om vi diskuterar huruvida det finns gudar och övernaturliga väsen eller om vi diskuterar huruvida jorden är platt, så kan man inte titta på frånvaron av bevis för att jorden är platt och konstatera att den alltså kan vara platt eftersom bevisfrånvaron skulle betyda att det inte heller finns några motbevis. För den gudstroende är detta en livlina, eftersom det ökar värdet av bevisfrånvaron. Men när man ställer de samlade bevisen för guds existens, som alltså inte finns, mot de samlade bevisen för att verkligheten är en naturlig och gudfri plats, vinner det sistnämnda. Det kan fortfarande vara sant att verkligheten är en artificiell plats som är skapad av gudomliga väsen, men man kan inte hävda något sådant i ljuset av bevisläget, som pekar i en annan riktning.


    ”Korrelation är inte kausalitet”


    Nej, men kausalitet är inte skilt från korrelation. Den som påstår att något orsakar något annat, och blir konfronterad med att de två fenomenen inte korrelerar, kan inte försvara sig med att påpeka att korrelation inte är kausalitet. För även en korrelation inte nödvändigtvis är kausal, så är en kausal korrelation fortfarande en korrelation. Att två saker inte korrelerar betyder alltså inte att det korrelationen kanske är kausal, det betyder att det inte finns någon korrelation, kausal eller annan. Man kan inte avfärda kausalitet på grund av att det inte finns någon korrelation, för det kan finnas fler avgörande faktorer. Men frånvaron av korrelation visar på frånvaron av kausalitet. Ökar drunkningsrisken om man äter glass? Nej, men risken för drunkning ökar av samma skäl som risken för glassätande.

  • Ovetbarhetsdogmen säger oss att ingen kan veta om någon gud finns

    Västerländsk kristendom, eller rent av svensk kristendom, kläs gärna som mer intellektuell än den är eftersom välutbildade, välinformerade och världsvana samtida svenskar innerst inne förstår att deras tro kanske inte är särskilt vederhäftig? Från (pseudo)vetenskapliga påståenden om att gudstro skulle vara mer försvarbar för att man inte kan veta om några gudar finns eller ej (ovetbarhetsdogmen), via emotionella argument till rena rökridåer, som att ordet gud är en omskrivning för något helt naturligt – något poetiskt eller någon metafor. Det låter ju begåvat, eftersom till och med den världsberömde teoretiska fysikern Albert Einstein använde ordet ”gud” i bildligt tal.

    Har man en rationell syn på tillvaron, måste man vara konsekvent i när man är skeptisk, och när man låter allt från ovetbarhet till bildligt tal ska kunna accepteras.
    Ovetbarhetsdogmen säger oss att eftersom vi inte kan veta om det finns några gudar eller ej, så är det inte heller irrationellt att tro på någon eller några gudar – vi kan ju inte veta om de finns! Problemet med detta resonemang är att en rationell person egentligen bör sträva efter föreställningar som är så korrekta som möjligt. Givet vedertagna definitioner så vet ingen om jorden är platt eller en planet, ingen vet om vi är skapade i vår nuvarande form i torsdags, ingen vet vilket alternativ som vann riksdagsvalet i Sverige 2022. Sådant går inte att veta, och därför borde det vara rimligt att tänka att jorden faktiskt är platt och att Magdalena Anderssons lag faktiskt van riksdagsvalet? Mycket riktigt finns det personer som tror precis så, men dessa närmar sig inte frågorna rationellt. Om vi antar att verkligheten är så som den ser ut att vara, så vinner planetteorin, evolutionsteorin och Ulf Kristerssons samarbetsregering över pankakshypotesen, skapelsehypotesen och valfuskhypotesen. Att ingen kan veta, är helt enkelt irrelevant.
    Att ovetbarhet ibland är viktigt handlar inte om att det finns grader i vad man kan veta, det handlar om att det finns grader i hur mycket man antingen vurmar för något (att jorden är platt) eller hur mycket man odlar konspirationsteorier mot något (planetteorin).
    Beträffande symboliken så får man genast mig på sin sida – om man är ärlig. För om användandet av ordet ”gud” är begränsat till liknelser, så är man ateist. En troende person är inte någon som avfärdar gudars faktiska existens, samtidigt som hon använder ordet ”gud” bildligt, för det är det ateister som gör. Om du verkligen tror att gud finns (i någon rimlig definition av ordet ”finns”) tror du att gud är något mer än en liknelse. Om ordet ”finns” används om något allegoriskt, så anser ateister att gudar finns. Som begrepp, som litterära karaktärer, som religiösa föreställningar. Men den som anser att någon gud finns som litterär karaktär, behöver inte anse att någon gud finns i någon rimlig bemärkelse av ordet ”finns”, för det är precis det som är skillnaden mellan en troende och en ateist.
    Med det sagt så kan ingen veta om Stålmannen finns. Jag erkänner Stålmannens existens som litterär karaktär, men från vad vi vet om bakgrunden kring karaktären, är jag ganska säker på att han inte finns – åtminstone inte i någon rimlig bemärkelse av ordet ”finns”.

  • Finns det inget bra med religion?

    När jag har levererat min skolföreläsning om religion (vilket jag gör utifrån mitt naturalistiska perspektiv) har det hänt både en och två gånger att jag fått frågan om det inte finns något som är bra med religion. Man kan tycka att rimligtvis så måste något vara bra med religion, annars skulle evolutionen ha sorterat bort religionen sedan länge. Det är verkligen inte självklart att det finns bra saker med religionen, men religionen har gynnat människan i sin utveckling fram till idag.

    Oavsett vilken religion man tittar på, så hittar man ett antal dogmer som upprätthålls genom auktoritetstro och en vädjan till människans mest primitiva instinkter att tro på sådant vi vill ska vara sant, oaktat hur saker och ting egentligen ligger till.
    Den moderna människan är ett ganska nytt tillskott i faunan. Vi har funnits i ungefär en kvarts miljon år. Från tiden då förmänniskan levde på savannen (ungefär en miljon år sedan) premierades förmågan att identifiera orsak och verkan till väldigt stark grad. Anlaget att förstå att magknip beror på ett bär man har ätit, eller förmågan att koppla ett prassel i gräset till ett annalkande rovdjur, fördes vidare. Skepticismen sållades bort, eftersom varje ifrågasättande om huruvida prasslet verkligen är ett rovdjur, sällan fick chansen att föra sina gener vidare.
    I Sverige har det funnits människor i ungefär tio tusen år, men industrialiseringen har bara pågått i ett par hundra år. Vi var alltså länge var ett extremt fattigt land, men vi har en kyrka i varje liten by, hur avlägsen den än må vara. Förmodligen gagnades samhällen under uppbyggnad av något att enas kring.
    Idag är svensken arbetare eller företagare och vi köper de mest basala varorna och tjänsterna från någon som har som sitt jobb att leverera dem. Vi är så pass omhuldade att över hälften av medelsvenssons pengar spenderas av en huvudman. På det viset säkerställer vi att alla får tillgång till sådant de kanske inte skulle prioritera om de fick förvalta sina pengar på egen hand. Sjukvård. Brandkår. Utbildning. Infrastruktur. Polis. Och så vidare.
    Idag kämpar inte svensken längre för sin överlevnad, eftersom Sverige, likt de flesta västländer, har systematiserat alltså tillhandahållandet av föda och flera andra basala nödvändigheter. Meningen med livet har flyttats bort från att äta, föröka sig och överleva, till att försöka förstå sin omvärld och göra den till en bättre plats för sig själv och för sina medmänniskor. Vi är inte helt fria i våra val, eftersom den del av våra intjänade pengar som vi inte själva får förvalta, används till rena lyxprodukter som filmproduktion, opera, s.k. kvalitetsjournalistik och diverse medborgaruppfostrande åtgärder som t.ex. humorvarningar och journalisthandledning.
    Det är våran välordnade tillvaro som gjort att vi kan ägna oss åt att förbättra samhället och förstå våran omvärld, som gjort att religion förvandlats från en tillgång till en belastning. I de fall där religionen reducerats till ”en personlig tro” har den kunnat överleva. Att man inför sig själv tror att man har en relation med Universums skapare, är inget problem för någon. Man har fel, det är allt. Den som tror att homosexualitet är fel eller syndare kommer till helvetet, är bara en person med osympatiska åsikter, så länge personen inte agerar på det. Att vi frigjort tid, och att vi använt den åt allt från moralfilosofi till naturvetenskap, har befriat oss från felaktiga föreställningar om himmel och helvete. Andlighet behöver inte längre komma från övernaturliga väsen och fenomen. Konst, kultur, vetenskap och filosofi gör det för oss så mycket bättre. Och med fler positiva konsekvenser än vad religionen har. Vetenskapen har levererat allt från färg-tv till vaccin.
    Alltså, under miserabla förhållanden är kan exkludering och hot gynna gruppen, men det har aldrig varit något bra för individen. Och det som är bra med religion, t.ex. den andlighet den kan skänka individen, är inte exklusivt för religion. Tvärt om, andlighet som separerats från de mentala bojor som övernaturliga föreställningar utgör, har färre negativa biverkningar. Vidskepelsen behövs inte. Som författaren Douglas Adams sa: ”Isn’t it enough to see that a garden is beautiful without having to believe that there are fairies at the bottom of it too?”
    Det finns alltså förmodligen inget som är bra med religion. När du tittar på svensken och ser ett hårt arbetande folk som lyft ett land från misär till frihet och välstånd på bara ett par hundra år, ett land av skötsamma, plikttrogna och självuppfostrande individer, som faktiskt gemensamt åstadkommit något fantastiskt, och tänker att i princip alla var kristna under processen, så vill jag hävda att den roll som religionen spelade kunde ha fyllts av något annat, åtminstone i teorin. Och den situation som gjorde religionen gynnsam, redan är bortarbetad. Sverige är inte perfekt idag heller – både stat och lagar oss förtrycka, vi under skatter dignar ner – men under de årtionden som passerar är det färre och färre som lever i misär. Även om det idag inte finns någon snällt att säga om Socialdemokraterna, så kan jag inte ta ifrån dem deras betydelse för det relativt välfungerande samhälle vi nu lever i. Som vi nu måste fortsätta att förbättra. Att landet berövade Svenska kyrkan sin myndighetsstatus för 22 år sedan är inte det sista steget i den processen, staten måste helt klippa banden till religionen och på allvar komma in i tjugohundratjugotalet.

  • Tre argument för ett religiöst public service

    Denna text presenterar tre argument för att en sekulär stats mediahus ska hylla gud, och varför dessa argument bör tas med en nypa salt.

    Argument 1: Det kommersiella argumentet
    Folk gillar gudstjänster, både i radio och i tv. Att staten över huvudet taget ska konkurrera med kommersiell media är för att man ska presentera program av god kvalité som inte marknaden är intresserad av. Att något vill ha ett specifikt program, åtminstone i ett land där staten inte är en mediaaktör som levererar ett sådant program, är den tydligaste signalen på att marknaden gladeligen löser problemet (så snart inte staten längre löser det). En gudstjänst är som bekant varken kvalité eller något som är helt ointressant för folket, utan bara ett exempel på när public service saboterar ett marknadsutrymme samtidigt som man bjuder gudstroende på ett privilegium som skeptiker saknar: Tvångsfinansiering av ett särintresse.

    Argument 2: Public service visar ju ateistiska program
    Program som Vetenskapens värld har bemötts med fraser som ”men ateister får ju sända tv nästan hela tiden”. Naturvetenskap må vara ateistisk eftersom nästan ingen naturvetenskaplig hypotes pekar ut gudomliga mirakel som en delförklaring, men det innebär inte att vetenskap är ateism. Att naturliga förklaringar föredras när ett fenomen ska beskrivas, beror helt enkelt bara på att vetenskapliga förklaringar måste följa från vad vi tror oss veta. När ett övernaturligt väsens existens och inverkan på yttervärlden har säkerställts kommer det väsendet att omfamnas av vetenskapen, för vetenskap är inte ateistisk av princip utan av nöd. Ett verkligt ateistiskt program skulle vara ett program som argumenterar för att det inte finns skäl att tro på gud, men när det gäller argument för eller mot gudars existens väger det filosofiska intresset över, så det skulle rentav kunna visas av något statligt mediahus – det är inte samma sak som ett program som hyllar någon gud eller några gudar.

    Argument 3: Underdogs tenderar att gilla gud
    Apropå argumentet att ”gamla tanter vill ha sin gudstjänst serverad i statlig radio och tv”, som syftar till att säga att en svag grupp kan profitera på att gudstjänsterna sänds, så tror jag säkert både att Ion Silver vill sälja sitt kolloidala silver i statlig tv och att deras kunder vill köpa den genom den kanalen. Men staten säljer inte kolloidalt silver, staten säljer evigt liv för den som tillhör någon av de rätta religionerna, vilket har visat sig vara islam och kristendom. För varje gammal tant som vill titta på gudstjänst finns en leverantör som vill producera och sända gudstjänst. Vi har sett samma fenomen när det gäller symfonisk rock, som nästan ingen vill lyssna på och som staten definitivt inte vill stötta: För varje musiknörd som vill lyssna på symfonisk rock finns ett skivbolag som vill släppa skiva med sådan musik.

  • I frågan om gud: Var ligger bevisbördan?

    Påståendet ”jag tror på gud” är inte förknippat med någon bevisbörda – man vet ju själv om man tror på gud eller inte. Men det går ju såklart ändå att diskutera vad som ligger bakom ändå. Om någon påstår att gud finns, eller att han finner skäl att tro att gud finns, gör man rätt i att begära ut bevisen som ligger till grund. Om någon påstår att gud inte finns, vilken bevisbörda följer med det? Lite skämtsamt kan någon annan säga att ”det är jag som är gud” och be den som misstror att bevisa att personen inte är gud, för det illustrerar problemet med omvänd bevisbörda.

    Exakt vad man påstår har betydelse. ”Gud finns inte” är ett korrekt påstående, av anledningar jag återkommer till, men det betyder inte alls samma sak som ”det finns inga gudar”. I teorin kan det finnas ett parallellt universum, bortom vad vi kan se och uppleva, som är proppfullt med gudar. Det kanske rent av är en logisk följd av multiversumhypotesen. Men om den som säger ”gud finns” tänker på en specifik gud, har man ingen bevisbörda om man avfärdar det. ”Nej, gud finns inte” är inte bara ett rimligt svar, det är ett korrekt svar.

    När vi beskriver verkligheten så utgår vi inte från att allt som vi kan tänka ut faktiskt också finns i verkligheten vi beskriver, och att det bara är de väsen vi kan bevisa att de inte finns som vi avfärdar som icke-existerande. Vi tror att det som det finns skäl att tro att det finns också finns, tills rimliga invändningar kommer. Gud är inget undantag. Utan bevis, finns det inget att motbevisa!

    ”Gud finns inte” saknar alltså bevisbörda. Det enda som kan ändra på detta faktum, är de skäl att tro på gud som presenteras. Varje skäl bygger på bevisbördan för den som säger att gud inte finns, men den finns inte där, som ur ett vakuum.

    Jag kan alltså inte säga ”det finns inga enhörningar”, för troligen finns det massor. Men påstår någon att en specifik enhörning finns, men att det inte kan påvisas, ”är sant för mig”, eller vad det nu kan finnas för svepskäl, har du varken skäl att producera motbevis eller något att motbevisa. Den som vurmar starkt för sin tro, har ofta en omedveten partiskhet och kan säkerligen genuint tro att just de står över kraven på fungerande resonemang, eller att deras resonemang inte är så svagt som det faktiskt är. Jag sträcker inte ut någon försonande hand, jag är bara intresserad av vad av det som påstås om yttervärlden som är korrekt.

    Avslutningsvis vill jag säga att det finns exempel på specifika gudar och övernaturliga väsen som man faktiskt kan säga att de finns. Om det inte finns några anspråk kopplade till guden annat än att någon tror på den, så är guden en karaktär. Den gud som varken har skapat universum, hör dig be eller på något annat vis lämnar avtryck i yttervärlden finns. Existensanspråket är nämligen då inte högre än just en föreställning i den troendes huvud, och gud då inte mer än en litterär karaktär. Den guden tror även jag finns – det är blott yttervärlden som är gudfri.

  • Tre skäl att acceptera religion

    En av anledningarna till att religion är så farligt är att religiösa idéer är omgivna av vita riddare som försvara både idéernas bärare och idéerna själva från kritik. Det skapar exakt det klimat som krävs för att medborgare ska kunna se mellan fingrarna på t.ex. islam samtidigt som man (med rätta) förfäras över nazism – endast med kännedom om den sistnämnda ideologins historiska meriter. Intellektuella personer tenderar att både kunna och vilja avfärda dåliga idéer om de är sekulära, trots att de samtidigt både är oförmögna och ointresserade av att ens vilja identifiera dåliga idéer som förvaltas inom epitetet religion. Förmodligen för att man gillar religion.

    Intellektuellas kärlek till religion kommer egentligen inte från kärleken till farliga dogmer, utan från en maktanalys där man ser ner på religiösa och således vill skydda dem från kritik, vilket i sin tur leder till att man försvarar vansinniga idéer – antingen på grund att man blivit ideologiskt förblindad eller att man gjort en katastrofalt dålig konsekvensanalys. Ingen av dessa förklaringar är särskilt orimliga för människan tenderar att både tro på sådant man gillar och ha svårt att följa ett logiskt resonemang. Denna begränsning i människans förmåga att tänka rationellt övervinns inte av att hon placeras i en maktsituation, vilket i sin tur innebär att religiöst motiverad vidskeplighet ger enorma juridiska fördelar. Man skulle kunna fylla en hel bok med fri- och rättigheter som kan härledas från tron på en himmelsk låtsaspappa eller nackdelar som kan härledas från bristen därav.

    Det intellektuella haveri som ligger bakom acceptansen för religion blir uppenbar när man ställer deras resonemang bredvid normala vetenskapliga kriterier. Det i sig själv är inte speciellt konstigt, om det inte vore för att många som försvarar religionens roll i samhället själva är ateister! Enligt neurologen och filosofen Sam Harris har dessa tusentals år av religionskritik resulterat i tre kategorier av försvar.

    1. Någon specifik religion kanske råkar vara sann.

    2. Religion eller någon specifik religion kan vara bra för samhället.

    3. Ateister är arroganta.

    Är man över huvudet taget intresserad av vetenskap, är endast skälen bakom det första påståendet relevant. En vetenskaplig skeptiker är en person som begränsar sin skepticism till beskrivningar av verkligheten (första kategorin – vetenskap), helt utan att behöva ta ställning i politiska frågor (”religion är bra”) eller sociala frågor (”ateister är arroganta”). Men ingen av dessa tre kategorier håller egentligen någon bäring.

    Tanken på att någon specifik religion kanske råkar vara sann, kommer att skicka den troende till helvetet på rent statistiska grunder. Om hinduismen är korrekt, är således varken islam eller kristendomen korrekt, och alla muslimer och kristna är således skyldiga till brottet avgudadyrkan och har själva tjänat ihop till sitt eviga straff – det finns tusentals religioner att välja bland. Är man fortfarande osäker, går det alldeles utmärkt att titta på den föga smickrande meritlista som just den religion du själv gillar har i vetenskapliga frågor. I Sverige tenderar kristendomen och islam ha en särställning. Kristendomen för att Svenska kyrkan ”gör goda ting” och islam för att idéer gärna bedöms genom en maktanalys av dess bärare. Det mest patetiska försvarat till den första kategorin kommer från Stephen Jay Gould som menar att om något är falskt och religiöst så kan det få passera genom filtret genom en klausul om ”magisterium”, som är ett slags kontext där motsägelser har en fristad. Men oavsett om man pratar om att en specifik skrift är helig eller om att man har en personlig relation med Universums skapare, så är evidensen efter alla dessa år fortfarande diskutabel. I en modern är inte jungfrufödsel längre ett stärkande argument utan bara ytterligare ett påstående som behöver beläggas.

    Tanken på att religion har positiva effekter, följer inte till att religionens anspråk är korrekta. Så om man över huvudet taget bryr sig om vad som är sant eller falskt, har man redan tagit ställning mot religion. Men de flesta, tvärt emot vad de påstår om sig själva, skiter i vetenskap, och har därför skäl att ta argumentationen vidare. Resonemanget här brukar gå ut på att vi är oförmögna att förstå konsekvenserna av vårt handlande, och således oförmögna att veta vad som är rätt och fel om inte en välmenande gud styr vårt beteende genom hot om helvetiskt straff eller gudomlig belöning efter vår död. Men vi vet att nettoeffekten av religion är negativ. Att detta är ett obekvämt faktum betyder inte att det inte är ett faktum. Religion leder ofrånkomligen till negativa handlingar eller i bästa fall till goda handlingar av helt sinnesförvirrade orsaker – löften om himmeln, hot om helvete eller kanske lockelsen av 72 postuma sexslavar. Så även om det finns en placeboeffekt, är tanken att den muslimska dogmen om martyrskap eller föreställning att homosexuella måste avrättas offentligt, något dom bidrar till min poäng att summan är negativ.

    Beträffande det tredje argumentet så har jag full förståelse för föreställningen trots att jag inte accepterar det som något giltigt argument. Jag har t.ex. sett hur personer som accepterar planetteorin beter sig bland plattjordare (alltså människor som tror att gravitation är en konspiration och att jorden är platt). Jag kan alltså acceptera att ateister är svin, utan att behöva acceptera föreställningen att de har fel, för det har de inte.

    Ett genomgående tema verkar vara att det man vill ska vara sant också är sant, oavsett om det handlar om framgångsrika företagare som tror att sin personliga guru har magiska krafter eller om en flykting från ett muslimskt land som behöver avrätta otrogna. Och av någon märklig anledning skriver detta övernaturliga ting böcker. Film, tv, mjukvara eller musik är av för oss ogreppbara anledningar irrelevant. Som troende, ställ dig gärna frågan om du verkligen tror att du har rimliga skäl bakom dina föreställningar, eller om du egentligen inte är t.ex. någon ”kristen skeptiker” utan bara en vanlig hederlig vidskeplig människa som råkar gilla det vetenskapliga sammanhanget.

  • Fler exempel på att religion verkligen är pseudovetenskap

    Under sedvanliga ursäkter för min irritation över vad staten köper för tjänster av folket så vill jag vill ge tre färska exempel på att religion verkligen är pseudovetenskap. Först ut har vi en samling apologeter som skriver en text i Dagen som i princip går ut på att ”om man inte är försiktig med sin islamkritik så kan man bli sekulär”.

    …då ledande liberaler som Bengt Westberg och Nyamko Sabuni är medlemmar i en organisation (Förbundet Humanisterna), som förutom att driva tesen om religionen som kärnan till alla världens konflikter, till sina offentliga arrangemang bjudit in anti-teistiska predikanter som Richard Dawkins.

    Och:

    Var går den liberala demokratins yttre gränser och hur kan vi gemensamt försvara dessa från våra respektive förståelsehorisonter?

    Därefter har vi en text i Världen idag som menar att andra livsåskådningar måste visa vad de går för. Först gnälls det på Richard Dawkins (tyvärr baserat på en missuppfattning om hans syn på religion), men så avslutas texten med följande:

    Den sekulära humanismen har alltför länge surfat på det kulturbygge som vilat på Bibelns undervisning och man har kunnat ta frukterna av gudstron för givna – samtidigt som man motarbetat just den tron. 

    Det går inte längre, den tiden är förbi. Nu är det skarpt läge. Nu är det upp till bevis för de olika livssynsperspektiven att på egna meriter visa vägen framåt. 

    Det har vi som kristna verkligen inga invändningar mot.

    Kunskap, utveckling, välstånd och humanism kommer alltså inte från sekulärt håll, utan från religionen – åtminstone den religion som grundar sig i bibeln – och den som påstår något annat har en bevisbörda. Förmodligen världens enklaste bevisbörda: Hade inte humanismen influerat kyrkan, hade den fortfarande praktiserat tortyr, hade inte kyrkan influerat vetenskapen, hade vi sluppit medeltiden (som passande nog kallas The Dark Ages på engelska).

    Sist har vi propagandamaskinen Islam.nu som presenterar tre bevis – alltså inte goda argument, utan bevis – för guds existens. Det är islamdoktorn Abdullah as-Sueidi som förklarar.

    1. Vi känner att det finns en högre makt, alltså är vi skapade av Allah, förmodligen fritt tolkat av Dean Hamer. ”Han har skrivit en hel bok…” Det påpekas även att det inte finns några ateister i skyttegravarna.

    2. Allt som börjar existera måste ha en orsak. Universum har börjat existera, och måste därför ha en orsak. Alltså är vi skapade av Allah. Ni minns kanske ploppteorin – problemet är bara att den inte håller. Så beträffande det andra ”argumentet” ger doktorn svaret själv. Vi tror inte på en trollkarl som drar en kanin ur sin hatt. Nej, det gör vi inte.

    3. När något är designat så måste det finnas en designer. Eftersom allt är designat och inget är naturligt har Allah skapat oss. Pling plong, tjipp tjopp, jopphejdihejda.

    Gud antas inte behöva ha börjat existera. Det är Universum som har börjat existera, inte Gud. För att rappakalja. För att ”islamdoktor” är den enda yrkestitel som får jopphejdidoktorer att framstå som användbara. För att bullshit.

    Beträffande det tredje ”argumentet” så liknar det väldigt mycket något en ”islamdoktor” skulle kunna drämma till med.

    Låt oss ge honom sina ”bevis”, så har fortfarande inget försök att leda det till just Allah ens gjort. Låt oss anta att vetenskap är en konspiration och att magi är Den Enda Sanningen, så är Islam en sen tillkomst till en bred palett av dumheter, helt utan att vara den minst dumma dumheten. Hittepådoktorstiteln till trots.

  • Om kristen skepticism (2/3): Jultomten och hans skägg

    Vi kan inte veta allt, men vi kan ändå bilda oss en uppfattning om det mesta. Är jorden t.ex. en planet som kretsar kring solen eller är jorden en gigantisk skiva som solen cirkulerar ovanför? Dessa frågor är ytterst konkreta och kontrollerbara. Om man skulle gradera frågan om jordens form på en skala där den vänstra sidan representerar det vi enkelt kan ta reda på och den högra representerar sådant som verkar vara ovetbart, skulle den frågan hamna långt till vänster. Vi kan ställa oss frågan om vilken form jorden har, ta reda på svaret och avskriva ärendet, vilket utmärker frågor som hör hemma på skalans vänstra sida. Men om frågan istället handlar om guds existens, då skulle en intellektuell kristen hävda att det i princip är helt omöjligt att veta om gud finns eller inte, vilket placerar frågan om guds existens till höger på skalan.

    Till vänster hittar vi frågor vars anspråk innehåller en tydlig skillnad i konsekvenser som följer från att anspråket är sant och till höger hittar vi frågor vars anspråk har ungefär samma konsekvenser oavsett om anspråket är sant eller falskt – oftast inga konsekvenser. Mycket kan falsifiera påståendet att jorden är en planet som kretsar kring solen, men väldigt lite antas kunna falsifiera påståendet att gud finns. Istället för att bara lyfta blicken och gå vidare, antas vi tro att det är skvatt omöjligt att greppa de mest grundläggande föreställningarna om tillvaron. Har en kristen en personlig relation med Universums skapare eller inte?

    En tydlig skillnad mellan religion och vetenskap är att ett påstående om tings varande som görs inom ramen för vetenskap anses vara svagare om det inte är falsifierbart, medan ett påstående om tings varande som görs inom ren religiösa sfären anses vara starkare om det inte kan falsifieras. Alltså, om jag som skeptiker påstår något om verklighetsbeskaffenhet, skulle jag kunna hävda att ”om X så Y” och sedan ”Y alltså X” eller möjligtvis ”inte Y alltså inte X”. Men om jag som kristen eller muslim hävdar att en viss vetenskaplig artikel ger stöd för hypotesen att gud finns, så finns gud även om den artikeln skulle falsifieras. Stephen Jay Gould kallar detta för non-overlapping magisteria, men hur man än försvarar skillnaden mellan vetenskapliga och religiösa påståenden, måste man ändå förhålla sig till att den andliga världen ska reflektera den fysiska världen, att metafysiken ska följa fysiken, och så vidare.

    Den som vurmar för en hypotes som visar sig vara falsk, kan alltid konstruera ett andligt universum där hypotesen är sann, men det förändrar inte det faktum att hypotesen är falsk, och det bästa exemplet i modern tid är gud förväntas finnas ännu längre bort i ljuset av att han finns på riktigt. ”Om X i så fall Y, men om inte X i så fall Y.”

    Del 1.

  • Om kristen skepticism (1/3): Vetenskap eller metafysik?

    I debatt hörs ibland att man vet att homeopati inte fungerar, men att man inte vet om gud finns. Eller att guds existens är en fråga om tro, men att astrologi är gammal mytologi. Detta är ett uttryck för att vetenskap är inte alltid önskvärt. Vetenskap är bra när man pratar om homeopati eller astrologi, men otillräckligt eller oönskat när man diskuterar gud. Vetenskap är bra när man diskuterar ”andra människors vidskepelse” men inte när man diskuterar något fint och bra, eller, i värsta fall, något en föreställning man själv besitter. Så hur vet man när det är tillåtet för vetenskapen att lägga näsan i blöt?

    Man skulle kunna tänka sig att gradera frågor från fysiska till metafysiska genom att placera in dem på en skala (som gärna får benämnas som något som har med Elmsjö att göra, efter namnet på personen som först presenterade denna gradering), där trossatser med starka fysiska implikationer (t.ex. ”jag tror att det finns enhörningar”) hamnar långt till vänster och trossatser med svaga fysiska implikationer (t.ex. ”jag tror inte på en skäggig gubbe på ett moln men på något”) hamnar långt till höger. Syftet med skalan var att gradera gudstro och jag anser att den kan vara till hjälp att illustrera skillnader när man ställer olika föreställningar om gud mot varandra.

    Längst till vänster på skalan finner man Bibelns gud som adresserar människan genom att prata från molnen, som stiftar regler och som utdelar belöningar och straff. En fysisk gud, vars existensanspråk liknar anspråk om sparvars existens. ”Finns” och ”finns inte” är varandras extrema motsatser, och man kan tydligt peka på varför man anser att något finns och varför man anser att något inte finns. ”Jag kan se sparvar” och ”jag kan höra guds röst” är båda motivationer till föreställningen om existens som tar avstamp i tydliga fysiska fenomen.

    Bland gudstroende betraktas denna vänstersida som naiv och ointellektuell, och man har inte sällan nedlåtande namn på sina bröder och systrar i Kristus vars gudsbild hamnar på skalans vänsterkant. Här tror man minsann inte på ”något”, här tror man på en personlig gud som hör bön. Hur naivt det än må vara, så antas man överleva sin egen död, och då bli straffad eller belönad för de livsval man gjort. Eller något liknande.

    Längst till höger på skalan hittar man en gud som beskrivs som ”något”. Den som tror på ”något”, tror på en gud som inte sitter på moln och som saknar skägg. Denna gud har skapat jorden genom att planera jordens uppkomst och öde, och har genom Martin Luther låtit oss veta att vi bär skuld för det undermåliga utfallet.

    Även om den lite mer djuplodande analysen ligger i framtiden, så kan jag redan nu säga två saker om denna skala. För det första så återfinns jultomten på den högra sidan av skalan, för även om skäggväxt knuffar gud till vänster, så är skägget en del av själva definitionen av jultomten. Dessutom, om man erkänner pappors tidningssköpande som en delförklaring till tomtebesöket, blir skillnaden mellan tomtens existens och icke-existens ganska liten, vilket tvingar den ”kristne skeptikern” upp på barrikaden i frågan om jultomtens existens – ingen kan veta! Att säga att tomten är en mänsklig uppfinning är lika radikalt som att säga att gud är detsamma! Detta skiljer onekligen jultomten från t.ex. enhörningar som rimligtvis borde både spillningar och kvarlevor efter sig. Enhörningar hamnar till vänster, jultomten till höger.

    Givetvis bortsett alla naiva tomtebilder, så är skillnaden mellan tomtens existens och icke-existens ganska liten – nästan obefintlig.

    Del 2.

  • Graham’s hierarchy of disagreement: Det finns inga skäl att tro att Gud finns

    Programmeraren Paul Graham har skrivit en kort essä om förmågan att inte håll med, betitlad ”How to disagree”. Jag har aldrig riktigt känt mig som den tilltänkte mottagaren, utan läste den inför min första offentliga debatt eftersom min meningsmotståndare absolut ville vara säker på att jag skulle veta hur man agerar när man inte håller med. Graham formulerade sju nivåer av precision på ett refuserande av en ståndpunkt, men skalan har sedan dess kompletterats med ytterligare en nivå. Dessa nivåer kan illustreras som en pyramid, enligt följande:

    Jag har stött på de flesta nivåer (8-2). Svaret på påståendet ”det finns inga skäl att tro på Gud, alltså tror inte jag på Gud” kan besvaras på följande sätt:

    Nivå 8, att kasta milkshakes:

    – Det finns inga skäl att tro på Gud, alltså tror inte jag på Gud.
    – ~Kastar milkshakes~

    Nivå 7, öknamn:

    – Det finns inga skäl att tro på Gud, alltså tror inte jag på Gud.

    – Bög!
    Nivå 6, personangrepp:
    – Det finns inga skäl att tro på Gud, alltså tror inte jag på Gud.
    – Du är ateist!
    Nivå 5, vädjan till ton:
    – Det finns inga skäl att tro på Gud, alltså tror inte jag på Gud.
    – Du respekterar inte min tro!
    Nivå 4, motsägelse:
    – Det finns inga skäl att tro på Gud, alltså tror inte jag på Gud.
    – Gud finns visst!
    Nivå 3, motargument:
    – Det finns inga skäl att tro på Gud, alltså tror inte jag på Gud.
    – Om inte Gud finns, vem har då uppfunnit moralen?
    Nivå 2, refusering:
    – Det finns inga skäl att tro på Gud, alltså tror inte jag på Gud.
    – Den vetenskapliga artikeln Y hävdar att Gud faktiskt finns.
    Nivå 1, refusering av huvudpoäng:
    – Det finns inga skäl att tro på Gud, alltså tror inte jag på Gud.
    – Det finns skäl att tro att Gud finns eftersom X.
    Jag har som sagt stött på de flesta nivåer, så jag vet vad Y är och varför den är ogiltig. Men jag har aldrig stött på X. Det är därför jag anser att begreppet ”vetenskaplig skeptiker” innefattar ”ateist”.

  • Podcasten Konflikt S04E04: Lag, moral och svensk kultur

    Vad bör vara lagligt och vad bör vara olagligt, och varför? Och finns svenska värderingar? Som vanligt bjuds på inkompatibla åsikter! Lyssna här, mycket nöje!

  • Podcasten Konflikt S02E10: Lyssnarfrågor

    I säsongens sista avsnitt av podcasten Konflikt svarar Dragan och jag på lyssnarfrågor. Lyssna här, mycket nöje!

  • Göran Rosenberg svamlar vidare om naturalism

    Göran Rosenberg har låtit sig förföras av kritik mot ateism signerad John Gray. Idag skriver han en passionerad recension av boken ”Seven Types of Atheism” där han sin vana trogen övertolkar och misskrediterar sina medmänniskor som inte delar hans egen barnsliga vidskepelse om en himmelsk låtsaskompis. Om man tror på Gud, kan man använda Gud som en förklaring kring varför man tycker och tänker som man gör, men gudstro handlar egentligen bara om huruvida man tror på ett övernaturligt väsen eller ej, nämligen Gud. Gudstroende tror på det, ateister tror inte på det väsendet. Rosenberg ger numera ett intryck av att han förstår att även ateister kan ha en livsåskådning, vilket givetvis är en korrekt nyvunnen insikt hos honom, men det betyder naturligtvis inte att ateism är en livsåskådning. Eller en religion. Jag anser att man som kritiker vinner på att förstå vad man angriper, och Göran Rosenberg skulle kanske kunna ta några poänger genom att helt enkelt ta reda på vilka naturalistiska världsbilder de han kritiserar verkligen besitter, men icke. Att inte tro på Gud är inte mycket till livsåskådning, eftersom det som sagt inte betyder något annat än att man besegrat en specifik vidskepelse.

    Rosenberg anser att eftersom vetenskapen inte kan svara på hur vi bör leva våra liv eller lösa konflikter, så har religion en plats där. Det är skillnad på ”är” och ”bör”, men jag delar inte Rosenbergs uppfattning om att vetenskapen står handfallen i frågan om ”bör”, men just naturvetenskapen är inte utformad för att svara på frågan om ”bör”. Men istället för att kapitulera till religion så studerar jag hellre moralfilosofi. Det finns inget i konceptet med religion som ger ökad kunskap, inte ens om moral. Som ett svar på det Rosenberg beskriver som religionsförakt nämner han att konst och poesi faktiskt kan överlappa religion i sitt syfte att nå andlighet. Att andlighet kan erhållas från konsten är knappast ett vettigt religionsförsvar, utan just ett försvar av konst och poesi, som inte kräver några dogmer eller vidskepliga föreställningar över huvudet taget.

    Och beträffande den ”aggressiva” eller ”evangelistiska” ateismen så undrar jag vad Rosenberg egentligen förväntar sig att män av vetenskapen ska leverera. Att påståenden om Gud får göras är lika självklart som att dessa påståenden får ifrågasättas. Att naturalister bjuder på egna, alternativa påståenden kring tings varande, är något bra. Drivkraften är nyfikenhet, inte aggressivitet, och folkbildning kan inte okommenterat reduceras till evangelism. Skulle Göran Rosenberg själv konfronteras med påståenden om övernaturliga väsens framfart och ansvar för vår verklighet, skulle han kanske avstå att ge sin syn på saken i tron om att ett sådant tilltag är aggressivt och evangelistiskt. Men förståelse och kunskap växer i mötet mellan olika idéer och vårt prövande av dem. Gud går inte på undantag bara för att religion fyller samma funktion som konst och poesi, precis som någon annan tycker att den numera avfärdade eterteorin ger andlighet.

  • Kent Hovind har fått nytt liv

    Dr. Kent Hovind försvann från mediabruset i samband med att han dömdes till fängelse för skattebrott år 2006. Sedan dess har hans son Eric Hovind burit fanan, inte minst genom Creation Minute.

    Creation Minute är en serie om åtta videofilmer på en minut vardera där Eric Hovind förklarar hur vi vet att vetenskapen har fel om vårt ursprung. Det hela bygger på Kent Hovinds argumentation, fast presenterat utan den karisma som Kent trots allt har.

    Kents viktigaste argument i debatt tar spjärn i okunskap. Han ritar en cirkel som representerar allt man kan veta, och frågar sin motpart – en vetenskapsman – hur mycket han anser sig veta. Denna markerar en anmärkningsvärt liten del, och erkänner således att det finns mycket han inte vet (vilket är typiskt män av vetenskapen).

    Slutsatsen är att eftersom det finns så mycket vi inte vet, så finns det gott om utrymme för Gud att existera, trots att inget av det vi vet nu tyder på det. Vi vet ju så lite! Detta resonemang har fått stor spridning efter att det plockats upp av en ung pastor som presenterat idéerna, dess brister till trots, som sina egna.

    Utan hänsyn till applåderna, okunskap pekar inte ut något specifikt övernaturligt väsen, utan ska snarare betraktas som ett vitt papper där möjligheterna är öppna. Det finns ingen logisk väg från ”jag vet inte” till ”alltså Gud”. Och apropå logik, så är fortfarande magiska väsen som antas stå över logikens lagar osannolika.

  • Om Hitler vunnit kriget, skulle då Nazism vara gott?

    Följande retoriska fråga ställdes av en person som tror att det är Gud som bestämt vad som är gott och ont: Om Hitler vunnit kriget, skulle då Nazism vara gott? I princip alla samhällen lever med en arvsynd, om än inte alltid fullt jämförbar med nazitysklands, så frågan är relevant.

    Hur hade det tredje riket sett ut? Förmodligen hade folkgrupper pekats ut, och avrättats. Då hade en vi kunnat döma ut Nazism som något dåligt utan Guds hjälp, eftersom vi är kapabla att se att samhället vi lever i har förbättringspotential. Men låt säga att man hade blivit nöjd med judarna ur vägen, hade man då behövt Gud för att avgöra huruvida nazisterna är goda eller ej, och vad skulle Gud komma fram till?

    Om man föds in i ett välfungerande samhälle med en mörk historia anser jag att man är oskyldig. Att dra nytta av ett välstånd som sina förfäder erhållit på tvivelaktig väg, ger ett ansvar att föra historien vidare och att dra lärdom av den, men det stannar där.

    I ett Universum parallellt till vårt eget där det inte finns myror, kan man fundera på om myrsloken fortfarande är farlig för dem. Jag tycker inte det, inte ens om Gud har bestämt att det är så. Gud har inget med objektiv moral att göra, för mänsklighetens medvetande innehåller många gudomliga väsen med en mångfald av åsikter om rätt och fel, medan den objektiva verkligheten inte innehåller någon gud alls.

  • Debatt: Behöver vi Gud för att vara goda?

    Denna video är inspelad av Svenska Apologetiksällskapet från debatten som arrangerades av dem mellan mig och Micael Grenholm 9/11 2017. Frågan var om vi behöver ha Gud för att vara goda. Grenholm argumenterade för, jag argumenterade mot.

  • Agnosticism

    Den prominente astrofysikern Carl Sagan har över 600 publicerade artiklar på sin meritlista, och var dessutom framgångsrik som populärvetenskaplig och skönlitterär författare. Tanken att Sagan var ateist ligger inte långt borta, speciellt inte för den som t.ex. läst hans skönlitterära verk Kontakt. Själv förnekade han att han var ateist. Frågan kokar ner till hur man definierar ordet, och vilka värderingar man lägger däri. Jag anser att ordet endast indikerar frånvaro av gudstro, vilket inte verkar stämma med Sagans uppfattning. Det finns ett par dokumenterade uttalanden från Sagan, som går ut på ungefär följande:

    – En ateist besitter trovärdig evidens att den abrahamiska guden inte existerar.

    – En ateist vet att det inte finns någon Gud. Följaktligen: enligt vissa definitioner är ateism korkat.

    Det råder inga tvivel om att Sagan var agnostiker, vilket är ett erkännande om okunskap i frågan om Guds existens. Men var han ateist? Ateism brukar gå hand i hand med agnosticism. Eftersom jag anser att frånvaro av gudstro indikerar ateism, så innebär det att jag anser att Sagan var ateist. Den mest inkluderande definitionen av ordet ateist innebär avsaknad av gudstro. Som t.ex. Carl Sagan? Många anser att ateism behöver betyda något mer, kanske för att inte ordet ska vara meningslöst. Om frånvaron av gudstro räcker, skulle små barn vara ateister – tänk på baaaarnen!

    Det första påståendet, att en ateist besitter evidens mot en specifik gud låter befängt, och kan nog bara förstås i kontexten det sades, och rent tekniskt är det fel helt oavsett kontext. Det andra påståendet låter lika felaktigt, men det är möjligtvis lättare att förstå att det kan ha yttrats i en specifik kontext eller under ett visst postulat. Carl Sagan var troligen ateist enligt min definition av ordet, men olyckligtvis lägger många människor in värderingar i ordet, vilket tydligen även Sagan gjorde. Jag vet alltså inte vad han egentligen trodde, om något, men jag vet att han representerar religion väldigt tydligt och korrekt, som t.ex. här i tv-serien Kosmos:


    Denna förnuftets röst, kan ju faktiskt vara rent professionell.

    Ateism/teism handlar om vad man tror, alltså om man tror på Gud eller ej. Agnosticism/gnosticism handlar om vad man anser sig veta om Guds existens. Antingen tror man sig veta att Gud finns eller ej, eller så tror man sig inte veta det.

    Det finns en idé om att det skulle vara intellektuellt att vara agnostiker, att erkänna att man inte kan veta huruvida Gud finns eller ej. Men det är bara ett erkännande, som även jag gör. Jag håller naturligtvis Guds existens som extremt osannolik, så pass osannolik att jag lever mitt liv som om Gud inte finns, men jag kan naturligtvis inte veta.

    Skulle det ge intellektuella poäng att påpeka sitt agnostiska förhållande till Gud, så borde det även ge intellektuella poäng att påpeka sitt agnostiska förhållande till andra övernaturliga väsen. Ingen vet om det finns enhörningar, för att ingen kan veta det. Och så vidare. Det skulle kunna illustreras så här:

    Jag anser att det är betydligt mer hedervärt att avstå från att grubbla över myter vi saknar skäl att tro på. Jag behöver inte veta om enhörningar finns eller ej förrän något skäl att tro det påträffas, och med vår kollektiva nuvarande kunskap ser det inte ut att vara så. Det samma gäller Gud. Det är alltså inte utan anledning som vetenskapsmännen inte ligger vakna om nätterna över frågan.

  • Jag har sett den plattaste tänkbara kristna filosofin

    Kristna tror sig ofta kunna leverera väldigt detaljerade beskrivningar av Gud och Guds karaktär. Ofta används en deklaration i förmildrande syfte, i stil med att ”man inte kan veta något om Gud, men…”, vilket är precis lika effektivt som ”jag är inte rasist, men…” eller ”man ska inte generalisera, men…”. Emelie Rynningsjö låtersig inte besväras av några försiktighetsklausuler, utan redogör noggrant vad som gäller i frågan om Gud. Och även fårskocken!
    ”När diskussioner om Gud förs mellan en kristen och en gudsförnekare…”

    ”Något som också är viktigt är att vi som kristna har en god förståelse…”

    ”Vi tror som kristna att…”
    Till att börja med är Gud inte att jämställa med någon tandfé! Det påstås okommenterat, som den falska dogm det trots allt är. Krigsguden Jahve och tandfén är väldigt olika, men dess epistemologiska status är identisk. Skillnaden mellan tandfén och Jahve ligger i att Jahve kan mycket mer. Tandféns superkraft ligger i att kunna förvandla tänder till pengar i lokal valuta, medan Jahve både kan prata med sina undersåtar via brinnande buskar och från molnen, samt sitter på visdom som ”du skall icke döda” med tillhörande undantagsregler. Endast Jahve vet att arbete på sabbaten är förenat med dödsstraff – där står tandfén helt handfallen.
    Bibeln ger svaret, och den som kritiserar någon annan Gud än Bibelns Gud antas kritisera en halmgubbe.

    Det är dessutom angeläget att lära oss att känna igen när gudsförnekare egentligen angriper en halmgubbe, en nidbild av Gud, som vi inte ens ska behöva försvara. Vi tror som kristna att vi lär känna Guds karaktär och egenskaper bäst genom hans eget ord i Bibeln, genom skapelsen som bär spår av honom som skapare och slutligen genom Jesus Kristus – Guds son och Gud själv inkarnerad.

    Vidare berättar Rynningsjö att man måste ha goda argument att försvara Guds existens inför den som inte tror på Bibeln. Kalams kosmologiska gudsargument lyfts fram:
    1. Allt som börjar att existera har en orsak.
    2. Universum har börjat att existera.
    3. Alltså har universum en orsak.
    Att det kan göras mer korrekt med en enkel omformulering talas det tyst om.
    1. Allt som börjar att existera har ett naturligt ursprung.
    2. Universum har börjat att existera.
    3. Alltså har universum ett naturligt ursprung.
    Har inte Gud börjat existera? Nej, utan att några rimliga skäl presenteras, så antas vi anse att Gud är evig. Inom den vetenskapliga skepticismen är man försiktig med att anta grundlösa hypoteser som saknar förklaringsvärde, men i religionens underbara värld målar man obstinat väggarna med regnbågsfärger, utan att någonsin stanna upp och reflektera över resultatet.
    En person som kan vara kritisk mot skepticism i sitt försvar av religion, är selektivt kritisk. Stephen Jay Gould försöker åtminstone lösa detta genom att klumpigt hävda att de anspråk som etiketteras som religiösa har speciella frikort, men Emelie Rynningsjö gör inte mer reflektioner än en papegoja som lärt sig att upprepa påståenden vars konsekvenser hon fortfarande har framför sig att reflektera över.

  • Äntligen lite teologi från Svenska kyrkan!

    Svenska kyrkan är den enda frikyrka som saknar teologisk grund. Medlemskapet ska snarare bygga på att man gillar organisationen. Teologin finns där, men man har ett löst förhållande till den. Postmodernismens kunskapsrelativism brukar få råda. Men ibland levereras klara teologiska besked som förtydligar vad man faktiskt tror på. För 13 år sedan fick vi beskedet att judar och kristna delar gud, men att islam har en egen.

    ”Judar och kristna har samma Gud. Kanske känner du till att judarnas heliga skrift är den samma som vårt Gamla testamente, det vill säga den första delen av bibeln. Där berättas bland annat om Gud som den som skapar världen och väljer ut Israels folk som sitt eget folk. Den Gud som Gamla testamentet handlar om är Judarnas Gud och samma Gud som den kristna kyrkan har. Det som skiljer Judar och kristna är Guds son Jesus, som det Nya testamentet berättar om. Lite förenklat kan man säga att Judarna väntar fortfarande på Messias, men den kristna kyrkan uppstod bland de som såg Jesus som Messias.

    Muslimer talar om och med Allah, som betyder Gud. Det är inte samma som den treenige Guden som det berättas om i Bibeln.”

    Det antas alltså finnas två gudar, Jahve och Allah. Bara för att vara tydlig: Det finns inte två gudar. Det finns inte heller en gud. Givetvis finns inga gudar på riktigt. Men Svenska kyrkan tar första budordet på allvar, nämligen Guds svartsjuka på andra gudar, så även om man inte tror att det finns mer än en Gud, så visar man en viss hänsyn till Jahve och hans ängslighet.

    Uppdatering 2015-06-05: Sidan är nu raderad. Förmodligen vet man inte hur många gudar som finns, utan antog saker i vanlig ordning.