Anders Hesselbom

Skattepengar går till organisation som tror på elallergi

2018-02-04

Skattefinansierade Örebro Rättighetscenter (ÖR) har som sitt syfte att motverka diskriminering, och en grupp som är diskriminerad är elallergikerna. På ÖR:s blogg skriver Hana Duraković:

”Eftersom elöverkänslighet är en erkänd funktionsnedsättning skulle avsaknad av elsanerade myndighetslokaler och liknande kunna ses som diskriminerande.”

Det skulle kunna ses så, men det borde inte det, eftersom diagnosen saknar vetenskapligt stöd. En person som lider av elallergi är inte allergisk mot el, och om man agerar som om så vore fallet, bidrar man till stigmatiseringen av personen, eftersom man helt enkelt inte fokuserar på det verkliga problemet: Att personen mår dåligt. Diagnosen är felaktig.

Jag har personligen kommit i kontakt med självpåstådda elallergiker. Den ene kräver att man ska stänga av telefonen, den andre leker gärna med sin telefon men kräver att man ska släcka lysrören. Det finns bevisligen inte en sjukdom som vi kan kalla för elallergi, eftersom dessa personer uppenbarligen lider av olika saker. Båda är självdiagnosticerade och jag misstänker att båda har fel – telefoner man tror är avstängda utgör nämligen inte något problem.

ÖR är hyfsat billiga i drift – vi betalar 900 000 kronor per år för att de ska motverka diskriminering. Men det är pengar som hade kunnat användas bättre än att hitta på sjukdomar som man sedan ska rädda folk ifrån. Dessa personer som beskriver sig som elallergiker lider nämligen på riktigt – det är diagnosen som är fel. De verkliga orsakerna bakom problemen kan vara allt från andra faktorer i arbetsmiljön eller rent av psykosomatiska.

För mer läsning tipsar Duraković om boken ”Tål du el” av Clas Tegenfeldt. Tegenfeldt jobbar som elsaneringskonsult, så det är alltså ingen slump att han driver frågan att elallergi verkligen är en sjukdom. Inledningsvis hänvisar hon till Hanno Essén. Läs gärna hans text ”Elöverkänslighet existerar inte”.

Kategorier: Pseudovetenskap, Skattepengar