Anders Hesselbom

Sverige är inte alls sekulärt

2019-07-16

Man brukar säga att Sverige är ett sekulärt land med hänvisning till att Svenska kyrkan bara är en statskyrka i praktiken och inte på pappret, eller med hänvisning till att relativt få tror på gud. Men Sverige är i allra högsta grad ett land har religiöst motiverade lagar, myndigheter och regler.

Att Svenska kyrkan sedan år 2000 på pappret är en frikyrka, spelar ingen roll så länge som kyrkan i praktiken fortfarande har kvar sin myndighetsstatus. Medlemsavgiften är en skatt på lönen som drivs in av staten för en kostnad som alla – medlemmar eller ej – betalar, och Svenska kyrkan har kvar samma arbetsuppgifter som de typ alltid har haft. Ingen har egentligen hänt annat än att kyrkan rent formellt inte är en myndighet, men dess reklam är fortfarande ”samhällsinformation” som inte stoppas av en skylt på postlådan som avböjer reklam. Och utanpå detta delar en förvaltningsmyndighet (SST) ut pengar till andra trossamfund för att de ska bidra till att ”upprätthålla och stärka grundläggande samhällsvärderingar”, för när grundläggande samhällsvärderingar ska upprätthållas är det endast sekulära stater som lyfter blicken från kyrkan – inte Sverige.

Hur många som tror på gud är inte relevant i frågan om huruvida staten är sekulär. För även om relativt få tror på gud (uppskattningsvis 60% identifierar sig som kristna och 2% muslimer enligt Pew Research Center 2017) så är det väldigt få som har några invändningar mot Svenska kyrkans roll i samhället, som har invändningar mot religiösa uttryck i det offentliga rummet, som opponerar sig mot t.ex. böneutrop eller liknande. Även personer som inte tror på gud betalar plikttroget sin medlemsavgift till Svenska kyrkan, och de som har gått ur har sällan några problem med bidragen Svenska kyrkan får, de tjänster staten bjuder dem på, att staten köper tjänster av dem eller att andra församlingar och religiösa sammansättningar skattefinansieras.

En stat som är sekulär ger inte religiösa någon särställning. En sekulär stat öronmärker inte pengar så att de är tillgängliga för religiösa, religiösa församlingar eller religiösa organisationer. I en sekulär stat har en person samma skyldigheter och rättigheter helt oavsett vilken religion man tillhör, om någon. I en sekulär stat är ”religiösa skäl” inte någon förmildrande omständighet inför lagen, för en sekulär stat betraktar både troende och skeptiker som fullvärdiga medborgare med samma rättigheter och skyldigheter, och där är vi inte. Jag är inte ens säker på att vi strävar dit.

Kategorier: Demokrati, Politik, Religionsfrihet