Anders Hesselboms blogg

Kategori: Demokrati

  • Vänstern saknar demokratisk kompass

    Vänstern av idag har en väldigt svag demokratisk kompass, vilket är en av anledningarna (det finns många fler) till att jag vänt dem ryggen. Gammelmedia försökte göra ett nummer av att Sverigedemokraterna (som jag aldrig röstat på, och aldrig tänker rösta på) fuskade i riksdagen. Hur kan man fuska i riksdagen? Jo, det finns ett kvittningssystem som innebär att när en riksdagsledamot från ett parti är frånvarande, ska en riksdagsledamot från varje annat parti avstå från att rösta, så att den maktbalans som väljarna röstade fram upprätthålls. Det låter fint på papper, men eftersom SD inte var välkomna in i kvittningssystemet, och därmed fick mindre inflytande när en ledamot inte var på plats, så reflekterar inte systemet folkviljan.

    Idag ingår SD i kvittningssystemet, men SD praktiserar också uteslutning av företrädare som inte delar deras värdegrund. Eftersom ingen annan än väljarna kan bestämma över riksdagens sammansättning innebär det att vi får s.k. politiska vildar i riksdagen. De är invalda, men de får inte längre företräda sitt parti. Vildarna röstar därmed efter sitt eget hjärta, inte efter vad partiet önskar. De vildar som kommer från SD under denna mandatperiod är Elsa Widding, Sara-Lena Bjälkö och Katja Nyberg. Widding upplevde undermåligt stöd från partiet under ett mediadrev, Bjälkö sympatiserar mer med Kristdemokraterna och Nyberg körde rattfull.

    I Maj skulle riksdagen ta ställning till oppositionens förslag på övergångsregler för skärpta krav för svensk medborgarskap. Två av dessa vildar, Widding och Nyberg, gjorde upp med Miljöpartiet om att rösta för förslaget, vilket innebar att riksdagen inte längre representerade folkviljan. Kort och gott, fusk. SD:s svar var att strunta i kvittningssystemet och också låta alla sina röstberättigade delta i omröstningen. Alltså, två stulna röster mot två återställda röster. Är det nu du reagerar över att det har fuskats, saknar du en demokratisk kompass!

    Svensk vänster gick över en natt på att klaga på att SD:s partiledare, riksdagsledamot Jimmie Åkessons låga närvaro i riksdagen, till att klaga på att det är SD:s fel att riksdagsledamöterna måste vara på plats för att rösta. Att närvara i riksdagen ansågs vara en plikt, men blev plötsligt ett problem under loppet av några timmar! Fundera i stället på varför skattebetalarna måste ge så mycket pengar till Socialdemokraterna för att de ska ”sprida demokrati”, för ordet demokrati betyder egentligen inte att man säkrar Partiets makt, utan att makten utgår från folket.

  • När S försvarar trollkonton är cirkeln sluten

    När S försvarar trollkonton är cirkeln sluten

    Socialdemokraterna (S) är ett parti designat för en värld utan Internet, och har långsamt fallit sönder sedan sociala medier dök upp. Här hänger många människor, varav en rimlig andel vet hur man läser propositioner, regeringsuppgörelser och budgetar. I riksdagsvalet 1994, när sociala medier inte var en faktor, lyckades S landa 45% men 2022 var hela 15 procentenheter borta. Och det har fortfarande inte anpassat sig! Hade du t.ex. vetat att obegränsat uttag av vinster i välfärden var ett S-löfte under en kohandel för regeringsmakten, om det inte vore för Internet? Du hade förmodligen skyllt på högern för att Magdalena Andersson (som avtalade fram precis det) skyller på högern!

    Ett bra exempel är när en av Socialdemokraternas trollkonton, ”Jävla u-land”, som sprider rätt vidrig propaganda och desinformation, med 23 följare på X. Anders Ygeman säger att de är jättetydligt att denna propaganda och desinformation kommer från S, behöver man klicka sig vidare via AiP som har en vd som heter Daniel Färm, som trots S-finansiering hävdar redaktionellt oberoende. Va? Varför skulle ett politiskt parti betala för fri och objektiv information? Och mycket riktigt visar läckta dokument att Daniel Färm ljuger, och att pengarna är villkorade för att bedriva just anonym lobbying som ska tilltala ungdomar.

    Att tala med ungdomar är S ganska bra på, för i senaste skolvalet lyckades S ropa hem hela 16% av rösterna, och vänsterblocket (Feministiskt initiativ inräknat) i helhet landade en opinion på 30%! Det kan vara förklaringen till att Ygeman hellre säger sig stå bakom AiP:s inlägg än att säga att han tar avstånd från det som skrivs – han vill ha en del av äran av den framtida opinionen på 16%! Men Magdalena Andersson har faktiskt bytt sida i frågan om trollkonton.

    Det var inte jättelänge sedan X-kontot SD-Tobbe spred budskap på X som kunde gynna Sverigedemokraterna (SD) utan att SD-Tobbe deklarerade att han var sverigedemokrat på annat sätt än i sin profiltext, där han hade sitt fulla namn och sin partitillhörighet och sitt uppdrag deklarerat. Då beklagade sig Andersson om anonyma trollkonton, men har idag ändrat uppfattning och sagt till media att man måste få skämta om politik och att det alltid har varit tillåtet att göra det, anonymt eller ej. Men vad är då problemet?

    Idag när trollkonton har accepteras, har S slutit cirkeln genom att göra fri media till sin fiende. Det kan vara ett logiskt nästa steg sedan X introducerade faktagranskning, eftersom varken Andersson eller Ygeman längre kan skriva på X utan att bli korrigerade i plattformens peer reviewing-process. För när radio och tv avkriminaliserades i Sverige år 1987, så skedde inte det för att S hade ett nyvunnet intresse för fri media, utan för att tekniken (som de också ville förbjuda) hade sprungit ifrån dem. Så nu är det den nya privatägda public service-kanalen ”100%” som är fienden. För att citera Magdalena Andersson (sufflerad av sin pressekreterare) om en av initiativtagarna: ”Vem finansierar honom?” Svaret är: Förmodligen någon som har fått välja själv, till skillnad från hur S finansieras och till skillnad från hur SVT finansieras. Skon klämmer vid ”frihet”, för frihet är inte alltid socialism – särskilt inte om den yngre generationen får välja själv. De kanske vill lägga sina pengar på något annat än SVT, eftersom de ändå inte tittar – SVT förlorar lika många tittare per år som det dör människor i Sverige per år. De kanske vill lägga sina pengar på ”100%”, vilket legitimerar paniken hos alla som gillar Det Gamla Sverige™. Men Det Gamla Sverige™ kommer inte att komma tillbaka, och om inte för något annat än den egna sinnesfriden, bör man acceptera det.

  • Henrik Jönsson kan ha räddat public service

    Detta är en stor dag för den som gillar fri media. Henrik Jönsson har startat en public service-kanal som ska komplettera Sveriges Television (SVT) med ytterligare infallsvinklar. Mediabolaget förmodligen något i stil med ”100%” (tv-kanalen som de ska driva heter så) och de ska bidra med den subjektiva infallsvinkeln från höger, medan SVT kan fortsätta att stå för den objektiva infallsvinkeln från vänster. Jag vet inte mycket om hur ”100%” primärt ska finansieras (gissningsvis med stöd från näringslivet), men jag vet att det finns en frivillig public service-avgift kopplad till bolaget, som kostar 1249:- per år. Redan före premiären har ”100%” fått in fyra frivilligt betalande kunder enligt bolagets vd Marie Söderqvist, vilket är fler än vad SVT kan visa upp.

    Själva tror de inte att vänstersidan gillar fri media, och att vänstern därmed kommer att ifrågasätta om finansieringen är legitim, ifrågasätta om det är ”riktiga journalister” som jobbar där, och (givetvis) åberopa ett hot mot demokratin. Jag tror däremot att ”100%” kan rädda SVT, för med en ny tv-kanal med en tydligt från SVT avvikande infallsvinkel, kan SVT bidra med det perspektiv som ”100%” inte ger. SVT får en plats i tillvaron. När du ser ett högersubjektivt inslag på ”100%”, blir du kanske nyfiken på hur den objektiva vänstern rapporterar om samma sak?

    Även om det inte finns någon forskning som säger att SVT är vänstervridna, så är det inte jättefarligt att göra det antagandet. Det finns forskning som visar att SVT gärna väljer ett vänsternarrativ i sin omvärldsbevakning, och det finns undersökningar som visar att SVT:s personal röstar vänster. Låt mig förklara vad jag menar med vänsternarrativ genom att ge några exempel. Både vänstern och SVT tror att jobb skapas av myndigheten Arbetsförmedlingen, medan högern tror att jobb skapas av entreprenörer som anställer arbetare som skapar värde, som i sin tur lockar in kapital. Både vänstern och SVT tror att miljardärer blir rika för att de levt på arbetares bekostnad och att välfärd därför kan finansieras av dessa miljardärer. Både vänstern och SVT tror att högre skatter ger mer pengar till det gemensamma. Både vänstern och SVT tror att samhället byggs av politiker. Höga skatter är en förutsättning för ett rättvist samhälle. Staten är en kraft för det gemensamma bästa. Sociala insatser är viktigare än hårda straff. Marknaden behöver regleras hårt. Politiska krafter handlar inte bara om olika åsikter, utan om goda och onda åsikter. Och så vidare. Är du själv vänster, kanske du inte ens kan tänka dig att detta är kontroversiellt, för detta är från vänsterperspektiv De Objektiva Åsikterna.

    Men om du är höger, så tror du förmodligen inte att politik behöver vara en kamp mellan goda och onda åsikter – politik kan lika gärna vara olika metoder att nå framgång och välstånd. Individens ansvar för att bidra till det gemensamma måste trumfa att skylla problemen på systemet, på socioekonomiska faktorer, på att det är själva fattigdomen som skapar kriminalitet. Skatter, lagar och regler kan vara ett hinder för den ekonomiska tillväxten och den personliga friheten. Den ekonomiska tillväxten är i sin tur viktig för välfärden och den personliga friheten är viktig för livskvalité och mental hälsa. Staten är en ineffektiv och dyr samhällsaktör med mycket byråkrati och låg innovationsförmåga. Kriminalitet måste komma till ett pris, och våldsamma människor bör avlägsnas från sina offer. Och så vidare.

    Om ”100%” blir det som jag tror att många hoppas, kommer nog många som idag vill avveckla SVT se att SVT faktiskt har en plats, som ett alternativ till det högernarrativ som ”100%” (förmodligen) kommer att sprida. Den kvarvarande kritiken mot SVT blir då rent principiell, när public service-avgiften som går till dem är skattefri, obligatorisk och hanterad av skatteverket, medan public service-avgiften som går till ”100%” tas från beskattade pengar som betalas in av medborgaren själv. Media blir fri först när förutsättningarna att driva media blir rättvis, så den som inte gillar fri media, men ändå seglar under falsk flagg, tvingas angripa själva konceptet med fri media. De är inte riktiga journalister! Deras finansiering är suspekt! De är ett hot mot demokratin!

    Viktor Klemming får show i 100%

  • Personröster till riksdagen ökar inte valfriheten

    Amineh Kakabaveh lämnade vänsterpartiet 2019 efter en konflikt, men hennes riksdagsmandat sträckte sig från 2018 till 2022, vilket innebar att hon agerade politisk vilde 2019-2022. Hennes kamp mot hedersförtryck hade förmodligen fått henne utesluten från partiet, men hon valde alltså att lämna partiet.

    När man väljer kandidater till riksdagen, är politiskt parti extremt viktigt. Partiets upparbetade opinion gör att man klarar riksdagsspärren, en nominering gör att man är en av de som får platsen när partiet får röster. Och vill man få in en kandidat som ligger lite längre ner på listan, kan man lägga en personröst på den kandidaten. Man kanske delar en kandidats syn i en viss fråga, och vill därför ha den personen i riksdagen så att han kan rösta på ett sätt man gillar när frågan avhandlas.

    Men jobbet som riksdagsledamot handlar inte om att företräda väljarna, det handlar om att företräda partiet. När det är dags att rösta, förväntas man trycka på den knapp som gruppledaren säger att man ska trycka på – sviker man partipiskan kan man uteslutas ur partiet, och utesluts man ur partiet, är i praktiken möjligheten att bli omvald helt utraderad. Fråga t.ex. Amineh Kakabaveh!

    För Socialdemokraterna var det ett enormt problem att Kakabaveh inte längre är vänsterpartist, eftersom hon inte längre lyder under uppgörelserna mellan S och V om hur man ska rösta. I ett läge där en röst kan göra skillnad, är en röst väldigt viktig, så när S hade kommit överens med V om hur de skulle rösta, så behövde de även göra upp med Kakabaveh om hur hon skulle rösta. Hon ville stötta PYD ekonomiskt, en gren av terrorklassade PKK, och ville inte att PYD:s företrädare längre skulle betraktas som terrorister av svenska myndigheter.

    Socialdemokraterna fick betala flera miljarder för Amineh Kakabavehs röst, men dels är S ett parti med stora inkomster och dels är det ett parti som till stora delar är finansierat av skattebetalarna, så det var inte en stor sak för partiet. Hade inte Kakabaveh lämnat V (eller blivit utesluten, på grund av sitt engagemang i hedersrelaterat våld), så hade S fått hennes röst på köpet, i och med uppgörelsen med V och partipiskan. Men som politisk vilde, fick skattebetalarna ta hand om Socialdemokraternas röstköp.

  • Vänsterpartiet köpslår om röster

    Valhemligheten är en grundläggande princip i det svenska valsystemet och syftar till att skydda väljare från påtryckningar och säkerställa att varje röst är fri. Helst ska du inte ens erbjuda dig att berätta hur du röstar, eftersom det kan vändas emot dig och därmed begränsa din frihet framöver. Varje röst ska också vara personlig. Det betyder man inte får köpa och sälja röster, eftersom det innebär att din röst i praktiken är någon annans.

    Vänsterpartiet säljer röster. De förvaltar en klan som röstar efter partiets instruktioner. Detta viftar man med som om det vore ett vapen i syfte att få som man vill. ”Klanrösterna” är tillräckligt många för att kunna göra skillnad i valet. Riksdagsledamoten Nadja Awad skriver:

    ”Ser fram emot valet 2026, för vi ska se till så att varje klanröst därute röstar bort våra ovänner. Våra röster ska inte tas för givna!” Följt av en puss-emoji och en palestinsk flagga.

    Alltså, om inte hon upplever följsamhet från andra partier och politiker i sina frågor, kommer hon dirigera bort ”klanrösterna” från dessa partier. Awad förvaltar alltså inte en röst, utan en arsenal av röster som används för att köpslå i sakfrågor. Om detta kommer till polisens eller Valmyndighetens kännedom, riskerar Nadja Awad ett fängelsestraff på fyra år.

  • Lite funderingar kring Israel-Palestina-konflikten

    Man måste alltid närma sig frågor kring Israel-Palestina-konflikten ganska försiktigt, för när man tar parti för eller emot något läger, kommer man (i bästa fall) att klistras på en svartvit samling åsikter som man kanske inte nödvändigtvis har. Mer troligt är att man blir idiotförklarad. Det mesta jag har att säga varför jag inte stöttar ett fritt Palestina är summerat här: Jag stöttar inte ett fritt Palestina (2025-04-27).

    Jag har lovat att svara på några frågor som dykt upp i sociala medier, vilket jag gör här, efter bästa förmåga – jag har inte alla svar och min slutsats kan vara felaktig.

    Till att börja med är Palestina ett högerextremt och nazistiskt projekt (se länken ovan). Från Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar (”Hamas är en kvinnofientlig, auktoritär och högerextrem terrorgrupp…”) till författaren och journalisten Göran Greider (”…trött på alla slappa påståenden om att vänstern på något sätt delar världsbild med ett högerextremt Hamas!”) har uttalat sig om detta, så om den saken råder det inga tvivel. Hamas har ett grundmurat stöd i palestinarörelsen. I samband med den lyckade massakern vid musikfestivalen i Re’im 2023-10-07 ökade stödet för Hamas till över 40% i både Västbanken och Gaza, samtidigt som stödet för Fatah minskade. 72% av palestinierna ansåg att massakern var något positivt. Bland de som inte stöttar Hamas, Fatah eller PLO finns dem som tycker att Hamas är för snälla mot västerländska värderingar som demokrati, religionsfrihet och yttrandefrihet.

    Varje palestiniers död är en tragedi, men jag skyller det på Hamas och på deras anhängare, inte på Israel, som trots allt försörjer Palestina med mat och kläder. Palestina är som bekant inte en marknadsliberal demokrati som använder företagande för att skapa värde och tjäna pengar till sin försörjning, Palestina är ett islamistiskt polis- och angiverisamhälle som behöver födas av utomstående. Och att Israels förnödenheter inte tryggt kan levereras till palestinierna, är Hamas fel. Och deras anhängare. Och den åsikten anser jag att man kan ha, utan att det ska betyda att man ska försvara varje israelisk gärning någonsin, för verkligheten är komplicerad.

    När jag går till mig själv, landar jag på Israels sida i synen på vetenskap och bildning, på marknadsliberalism, homosexuellas rättigheter, demokrati, transpersoners rättigheter samt religionsfriheten och yttrandefriheten. Om inte Palestina försörjdes med vapen, kunde Israels försörjning av den palestinska befolkning kunna fortgå, och över tid skulle man kunna vända tillbaka den muslimska Mellanöstern till den forna högkultur den en gång var. Men idag är det svårt. Idag har vi ett ofrivilligt fysiskt krig.

    Summerat landar jag på Israels sida i konflikten, men det kan ändras och har ändrats. Innan jag studerade konflikten, så stod jag på samma sida som media, nämligen den Palsetinska. (Svensk medias relation till Palestina är ett ganska stort ämne, som jag gärna utvecklar i framtiden.) Vill du kritisera, utmana eller ifrågasätta? Här är du välkommen att kommentera precis hur mycket du vill – jag publicerar allt. Vill du i stället utmana mig på X, ställ en fråga i taget och undvik personangrepp. Eftersom X är en gigantisk plattform för politikintresserade personer, riskerar informerade och relevanta inlägg, kommentarer eller utmaningar att drunkna bland förolämpningar, hot och personliga påhopp.

  • Jag stöttar inte ett fritt Palestina

    Idag pågår intensiva demonstrationer om att Palestina ska befrias, och det låter fint, för vem vill inte vara fri? Men vad ska de befrias från, och hur ser ett fritt Palestina ut?

    Palestinierna var traditionellt ett stolt krigiskt folk, en kolonialmakt att räkna med, en kolonialmakt att frukta. För att påminna om detta använder palestinarörelsen sig av en flagga som har fyra färger. Dessa är röd, vit, grön och svart. Den röda färgen symboliserar blodet på Hashim-klanens svärd när intog och beskyddade Mecka på 900-talet. Den vita symboliserar klanen Umayyadernas ädla gärningar, när de lyckades utvidga det muslimska imperiet i Asien och Afrika på 700-talet. Den gröna färgen representerar den fatimidiska dynastin som etablerade fatmidkalifatet på 900-talet, ledd av Abu Abdallah al-Shi’i, ”den imam som vägleddes av Allah”. Den svarta färgen är representerar Abbasidkalifatet, och deras oskadliggörande av islams fiender under 700-talet.

    Idag finns ungefär 13 miljoner palestinier, hälften bor i Västbanken, Gazaremsan och Israel, drygt 40% bor i olika arabländer, främst Jordanien, och resten bor i olika västländer, bl.a. Tyskland, Kanada, Sverige och Storbritannien. Sist Palestina befriades och tilldelades ett eget land var år 2006. Genom ett demokratiskt val tillsatte man terrororganisationen Hamas som ledare över det palestinska folket. Hamas har starka sympatier för nazismen och detta uttrycks genom den spontana hälsningen, heilandet, alltså en s.k. Hitlerhälsning flera gånger har fastnat på film av uniformerade Hamassoldater. Redan under 1930-talet skickade Muslimska brödraskapet delegationer till nazisternas möten i Nürnberg, och än idag är Hitler ett populärt varumärke i Palestina och Min kamp på arabiska är en populär bok även i svenska bibliotek.

    Sedan Hamas rättmätiga maktövertagande, har inte mycket positivt lämnat landet. Inga internationella företag har etablerat sig där, inga handelsavtal har upprättats med omvärlden. Biståndsfinansierade raketer har dock lämnat Palestina i stor skala. Och det är den oförmågan att prioritera, som fått Israel att sluta skicka pengar till Palestina. De skickar mat, kläder och andra förnödenheter istället, för pengar i Hamas händer går till fel saker. Dessutom har något annat hänt. Den stolta kolonialismen som flaggans färger representerar tycks ha ersatts av feghet. Varför ser man inte den palestinska armen annat än under vapenvila? Under pågående krig, tycks alla vara civila, men så snart en vapenvila är inledd, poserar Hamas med sina svarta dräkter och gröna pannband i drivor?

    Generellt sett utökar inte islamister sina territorier med våld längre. Hamas krigar i civila kläder, i skydd av civila, för att det ger dem en offerroll att profitera på. ”Israel dödar civila!” Detta är folkrättsvidrigt. Hamas bryter mot distinktionsprincipen, som bygger på att båda parter måste skilja på civila och stridande. Hamas bryter mot principen att använda civila som mänskliga sköldar. Och enligt folkrätten så behåller Hamas ansvaret för de civila som dör i kriget, på grund brotten mot de två tidigare nämnda principerna. Men gemene man bryr sig inte om folkrätten. Gemene man ser att civila palestinier dör, och köper narrativet att Israel därmed måste vara fienden. Hamas vinner propagandakriget, och Hamas anhängare välkomnas med öppna armar av västvärlden, som fortfarande har dåligt samvete för Storbritanniens och Frankrikes kolonialism, USA:s slavhandel och för Sveriges industriella framgångar och från det kommande välfärdssamhälle vi har idag.

    Det är endast palestinierna själva som kan befria Palestina. Om vi ger palestinierna ytterligare ett nytt land, kommer deras sympatier för Hamas att förråda dem igen. Utan en grundläggande attitydförändring, kommer de inte att prioritera samhällsbygge före krig denna gång heller. Ett fritt Palestina kommer inte vara en demokrati. Ett fritt Palestina kommer reflektera palestiniernas åsikter och värderingar, precis som ett fritt Syrien reflekterar Hay’at Tahrir al-Shams värderingar. Utan en grundläggande attitydförändring, kommer de inte att prioritera samhällsbygge före krig denna gång heller. Vi kommer få se mer av offentliga avrättningar av homosexuella, fler begränsningar för kvinnor och fortsatt intellektuellt förfall. Det bästa som kan hända en palestinier är att hamna i t.ex. Sverige, där man får ta del av det välfärdssamhälle vi har skapat, få ett intresse för kunskap, konst och kultur, där man kan skaffa sig ett hedervärt yrke, och där man få demonstrera för ett fritt Palestina på sin fritid. Men att i detta läge faktiskt befria Palestina, kommer innebära samma misstag som de senaste gångerna.

  • Det fria ordet är Socialdemokraternas värsta fiende

    I går publicerade Dagens Nyheter (DN) en intervju med Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och hennes pressekreterare Mirjam Kontio. Under intervjun framkom det tydligt att båda damerna var irriterade på att Partikritiska röster kunde göra sig hörda på plattformar som Partiet inte kontrollerar, och tog upp Henrik Jönsson som exempel. Andersson stannade länge upp vid frågan om vem som finansierar honom, och Kontio påpekade att han är hatisk. Frågan om pengar handlade givetvis om att misstänkliggöra hans motiv – eftersom Partiet anses vara ofelbart, antas kritik alltid komma från ”grumliga vatten”.

    Det gick så långt så att även personer som brukar vara Partilojala började skruva på sig. Jens Liljestrand och Johannes Klenell, som förvisso är intelligenta och välartikulerade personer, men som tyvärr lydigt hoppar när en socialist säger ”hoppa!” valde denna gång att avstå! Till och med den intellektuella trafikolyckan Victor Pressfeldt reagerade, vilket säger en del!

    Krishanteringen handlade dels om att Partiet bedrev påtryckningar mot DN om att galenskapssanera intervjun, vilket resulterade i att stycken kom och gick under några timmar, men till slut verkade DN ha valt att inte böja sig för kravet på censur. Dessutom påstod man att det var journalisten i fråga som drog upp ämnet på agendan, men hon hade bandspelare med sig, så det greppet fungerade inte heller. Juristen Gösta Hultén brukar träda fram och försvara varje fall av maktmissbruk, och valde denna gång att skapa (eller sno) en bild som skulle ha ramlat ur Henrik Jönssons telefon, som bevisade att han tagit emot swishpengar från ryska intressen. När han blev konfronterad med att bilden var fabricerad, valde han att undvika att riskera sitt anseende genom att be om ursäkt, och tog i stället det säkra före det osäkra genom att radera sitt inlägg med bilden.

    Och här är skälen till att Henrik Jönsson ifrågasätts.

    Pengarna kommer från hans företag och från privatpersoners donationer av beskattade pengar för hans videoproduktioner. Eftersom han inte är skattefinansierad, har han inte passerat godkännandeprocessen som socialister brukar kräva. Varje krona spenderad på media, som inte är pengar som egentligen skulle ha gått till vård, skola och omsorg, betraktas som suspekt.

    Skattepengar kommer villkorat. Om man sänker skatten för medieproducenter och slopar alla former av presstöd, kommer medieproducenterna kunna producera sitt material precis lika bra som om man beskattar dem och delar ut pengar till de medieproducenter som producerar ett korrekt innehåll. Det skulle komma till priset av ”Den Demokratiska Kontrollen”, vilket handlar om Socialdemokraternas – genom den makt som givits dem i riksdagen – kontroll. Det skulle ge fri media. Det skulle ge den form av media som Partiet alltid har bekämpat, med de mest ädla motiven. Videovåld. Parabolantenn. Eller, som i detta fall, en fri debattör på YouTube, vars material man aldrig sett och därför påstår vara hatisk och ha okänd finansiering.

    Idag förnekas såklart allt motstånd mot det fria ordet, men tack vare miraklet med magnetiskt ljudband kommer historien att bevaras.

    Magdalena Andersson själv kommer att gå stärkt ur detta. Är det någon i maktposition som faktiskt kan komma undan med att angripa en enskild medborgare, så är det Magdalena Andersson. Hon kan rent av bli mer populär inom sin potentiella väljarkår, för att hon ”vågar” stå upp mot det Partiet betraktar som fria människor med fel åsikter. En tillräckligt stor del av befolkningen tycker att åsiktsregleringar är något bra, men av någon anledning överlappar det alltid med personer med tveksamma åsikter eller låg förståelse för hur samhällsekonomi, demokrati eller yttrandefrihet faktiskt fungerar.

    Ser du några problem här? Partiet anser att du är obegåvad.

    Läs gärna Niklas Gillströms Twitter-tråd om Partiets attacker på politiska motståndare.

  • Vänstern måste sluta vädja till klassamhället

    Hur många gånger har du hört att om inte staten producerar radio, skulle ”alla” lyssna på Ed Sheeran istället för P4:as melodiradio eller Ekots nyheter. ”Inte jag, men alla andra.” Alla anser sig vara unika i sin längtan efter kvalité. Man ser sig som en ensam intellektuell fyr bland idioter, till den grad som alla andra ser sig som en ensam intellektuell fyr bland idioter.

    Hur många gånger har du hört att om inte staten säljer alkohol, så skulle ”alla” välja billig Explorer-vodka istället för mikrobryggd öl eller fina årgångsviner. ”Inte jag, men alla andra.” Skälen är desamma.

    Därför producerar staten TV, så att vi ser kvalitetsprogram som Doobidoo istället för Game of Thrones. ”Jag vill ha kvalitetsprogram som Doobidoo, men alla andra skulle titta på Squid game om vi inte tvångsfinansierade Doobidoo.”

    Därför lanserar staten musik, så att vi får höra kvalitetsartister som Kicki, Bettan och Lotta istället för kommersiell musik som Deep Purple och Pink Floyd. ”Jag vill ha kvalitetsmusik som Marcus & Martinus, men alla andra skulle lyssna på kommersiellt skräp som Queen om inte SVT lanserade ny musik i Melodifestivalen för P3 att spela under året.”

    Om inte staten, via Svenska Filminstitutet, lanserar ytterligare en Sune-film, kommer folk se kommersiellt skräp som Bladerunner eller något av Quentin Tarantino. ”Inte jag, för jag vill ha kvalitets-Sune, men alla andra.”

    För att komma till poängen, varför säljer Systembokaget whiskey med ett marknadspris på 12.000:- för 3000:- per flaska, medan de gör vinst på sina volymprodukter? Är det för att arbetarna ska ha råd med årgångswhiskey? Hårt beskattade arbetare köper inte whiskey för 3000:- per flaska, men inflytelserika personer (som kan påverka Systembolagets framtida monopol) gör det. Och dessa håller man sig väl med.

    Den riktigt allvarliga frågan handlar alltså om segregering.

    Sverige har en bland den högsta tillväxten av miljardärer i hela världen. Tillväxten av miljardärer korrelerar hårt med skattetrycket, vilket också är fruktansvärt högt – för skatt drabbar ingen rik. Och det är därför vänstern målar med den breda penseln så snart man pratar om att skatten är hög. Den vanliga invändningen är att välfärd är skattefinansierad, vilket till viss del är sant. Men välfärd är inte det enda som är skattefinansierat, och sänkt skatt behöver inte betyda sänkta skatteintäkter. Visst, jag är medveten om att ekonomiska teorier är väldigt impopulära på vänsterkanten, inte minst Lafferkurvan…

    …men man kan förstå principen utan den, om man t.ex. översätter det hela till handel:

    Fast det är inte helt säkert att välfärden behöver ökade skatteintäkter, för enorma mängder skattepengar används till annat än välfärd, och kan prioriteras bättre. Om du misstänker att någon vill ha försämrad välfärd för att han vill ha sänkt skatt, finns det åtminstone två skäl att misstänka att du har missförstått hur den gemensamma ekonomin fungerar.

    Han kanske bara vill att fler arbetsgivare ska ha råd att anställa, att fler arbetstagare ska ha råd att jobba och att fler arbetare ska klara sig på sin inkomst. Skatt drabbar som sagt ingen priviligierad, så välutbildade tjänstemän tenderar att rösta på partier som vill beskatta arbetare. Men vänstern vädjar till klassamhället, och förespråkar därför gärna en politik som cementerar det.

    Fram till år 1955 krävdes motbok för att alls få köpa alkohol av staten, och motboken kunde dras in om du inte handlade efter klass. En arbetare fick faktiskt sin motbok indragen på grund av att han hade utvecklat ett intresse för fin cognac – han handlade inte efter klass. Om jag har någon läsare som inte är historiskt bevandrad, så var detta Socialdemokratiska tider. Svallvågor från makarna Myrdal. Idag är det dags att göra upp med historien, och släppa in arbetarklassen i frihetens värme, och låta dem välja fritt. Att du är en ensam om att göra bra val, är förmodligen inte sant – och vilka val som är bra, kan ibland vara rent subjektivt.

  • Varför sparkar vi inte riksdagsledamöter?

    Vi var många som blev upprörda när en riksdagsledamot, Jessica Stegrud, skrev ett olämpligt inlägg på Twitter/X. Så varför sparkas hon inte från riksdagen?

    I Sverige utgår all makt från folket, och folket utser riksdagen som är landets högsta beslutande organ. Riksdagen godkänner en regering att styra landet, men regeringens beslut godkänns av riksdagen. Så vad händer om någon blir sårad av något en riksdagsledamot säger? Kan man inte bara sparka personen?

    Ingen har det mandatet, för i Sverige utgår all makt från folket, och det är folket som utser riksdagen. Personen kan kanske avgå av egen vilja, men det kan sätta folkets makt ur balans. Riksdagen har 349 ledamöter, varav 73 tillhör Sverigedemokraterna (SD). Detta innebär att det demokratiska valet gav SD 20,91 procent av mandaten att styra landet. Om vi sparkar en riksdagsledamot, behöver vi inte bara ta ställning till vem som står över valresultatet, och har mandat att påverka denna maktbalans. Kan Victor Malm göra det? Kan Jonny Cato göra det? Vem kan ställa sig över demokratin när en riksdagsledamot har uttryckt sig olämpligt?

    En avgång skulle antingen sänka den demokratiska makten till 20,68% eller förändra vilken person som har makten över röstknappen. Det bästa man kan göra när någon har blivit kränkt av ett inlägg på Twitter, är att utlysa nyval, men det är inte heller en perfekt lösning, av förklarliga skäl som bl.a. innefattar kortvariga opinionstrender och Aftonbladets ledarsida.

    Jag själv anser att det är kränkande att Socialdemokraterna utser Hamas-anhängare som riksdagsledamöter, för deras terrorism är minst lika stötande som SD:s twittrande, men jag har tillräckligt god kännedom om det demokratiska spelet att jag förstår att mitt missnöje är en uppmaning att förändra mitt röstande. Om den nivån av medvetenhet når allmänheten, har vi kommit långt. Aftonbladets ledarsida är ett hinder, men inte det enda.

  • Anders Lindberg är förmodligen inte helt ärlig

    Vi behöver bara backa några år för att landa i ett Sverige som påstår sig vara sekulärt. Visst är Svenska kyrkan fortfarande skattefinansierad och reglerad av svensk lag, men rent formellt är inte längre Svenska kyrkan en myndighet. Även om religiösa har färre skyldigheter och fler rättigheter än sekulära, så var stoltserandet kring sekularism faktiskt något av en ambition.

    Idag, endast några få år senare, är det en helt annan melodi som spelas. När Samuel Paty mördas för att i utbildningssyfte ha visat en karikatyr föreställande ”profeten” Muhammed (eller när Lars Vilks blir mordhotad för att ha producerat en sådan) finns det alltid någon som tänker att ”karikatyrer inte är yttrandefrihet” (underförstått: borde inte vara tillåtet). Mordförsöket på Salman Rushdie triggade vissa att tänka att ”välartikulerad och tankeväckande religionskritik inte är yttrandefrihet”. Vi vet att så är fallet, för vi har sett konsekvenserna i vitögat! Vi har använt skattemedel för att skydda de påstådda kättarna!

    Anders Lindberg, skribent på Aftonbladets ledarsida, har fullkomligt kastat sig på detta tåg. Som en kommentar till de terrorattentat som hotar Sverige på grund av våra fri- och rättigheter skriver han att bränna koranen inte är jämförbart med karikatyrer. Förväntas vi tänka att det är lite småtråkigt när någon mördas för att ha parodierat något religiöst, men att den som uttrycker starkt ogillande ska avrättas? Kom ihåg att Lindberg lyfter skattemedel för att sprida sin visdom!

    Även om vi kriminaliserar kritik mot islam, oavsett om det sker genom en koranbränning, koranklottring, religionskritik eller vad det nu må vara, så kan vi inte räkna med att terroristerna betraktar oss som sina allierade. Risken är att de uppfattar inskränkningen som en seger och en signal att kräva nästa inskränkning – kom ihåg att Salman Rushdie aldrig brände koranen, han kritiserade religionen! Så Anders Lindberg och hans kartell är förmodligen egentligen inte intresserade av att skydda vissa idéer och tankar från kritik – de gör en rationell riskbedömning:

    Vilka fri- och rättigheter finns det risk att man blir dödad om man försvarar? Historien upprepar sig, och det enda som historien lärt oss är att vi inte är kapabla att lära oss något av historien. Men som en ljusglimt i mörkret publicerade faktiskt inga mindre än Dagens Nyheter (!) vettig (!!!) text på sin ledarsida i förrgår: Skänk inte legitimitet åt despoternas falska Sverigeberättelse.

  • Låt inte meningsmotståndaren sätta narrativet

    Nu när våra fri- och rättigheter verkligen är hotade på grund av oroligheterna i landet, skulle jag vilja uppmana alla försöka betrakta det svenska tillståndet utifrån. Genom att förstå vilka narrativ som tävlar om att vinna allmängiltig status, och vilka grupperingar som förvränger motståndarens narrativ, har du en möjlighet att både ställa dig över informationskriget och ställa dig på rätt sida av denna del av historien.

    Svensk höger angriper Pride-festivalen med hänvisning till förekomsten av grooming, vilket bemöts genom att hävda att det som angrips är HBTQ-rörelsen som helhet och Pride generellt.

    Muslimer angriper yttrandefriheten med våld, och imamer hävdar att kritik mot islam bör kriminaliseras, vilket hanteras genom att koppla all opposition mot religiösa påbud som islamofobi eller rent av rasism.

    Den röriga situationen utnyttjas av länder som själva saknar religionsfrihet och yttrandefrihet, för att bedriva påtryckning på hur svensk lagstiftning ska bli mindre liberal och mer begränsad av religion. Inte minst har Islamiska konferensorganisationen, OIC, som består av 57 länder som definitivt inte skrivit på någon FN-deklaration om mänskliga rättigheter, haft ett krismöte om svensk demonstrationsrätt.

    Avslutningsvis har vi en svensk vänster som tar svenska imamers syn på HBTQ-rörelsen, tillskriver den till svensk höger och kritiserar högern för den, samtidigt som man sopar banan för islams inflytande i Sverige, inte minst genom den inbyggda hörsamheten mot storebror OIC så väl behöver för att få uppmärksamhet.

    Vår regering försöker desperat att hålla ihop situationen, men har flera gånger gjort uttalanden som skapat misstänksamhet kring om det verkligen är medborgarnas fri- och rättigheter som är deras primära fokus.

    Idag behöver du se den homofobi som finns, där den finns, vilket varken är alla i högern eller alla muslimer, och stötta Pride-festivalen. Låt inte personer med onda avsikter koppla sina nidbilder till denna rörelse!

    I text och ord angripa alla inskränkningar i svensk demokrati, men stötta alla muslimers rätt att praktisera sin religion. Muslimer ska ha rätt till sina riter och sitt firande på exakt samma sätt som Lars Vilks har rätt att göra karikatyrer eller Salman Rushdie har rätt att vara religionskritisk.

    Och det viktigaste av allt är att återupprätta tanken på att pennan är viktigare än svärdet. Vi kan inte ha ett land som påverkas av krafter som använder våld, eller ens hotar om våld. Sverige ska vara ett land som formas av en intellektuell process, inte av stenkastning. Förhandla inte med terrorister!

  • ”När man tittar på olika politiska förslag SD lagt fram så inser man att de är ett hot mot demokratin.”

    ”När man tittar på olika politiska förslag SD lagt fram så inser man att de är ett hot mot demokratin.”

    Att vara skeptiker är farligt, för om man kritiskt granskar påståenden från Det Goda Lägret™ kan man utsättas för ganska allvarliga anklagelser. Jag har så pass många år i ryggen att jag de som känner mig vet att det är sakfrågan som intresserar mig. En sådan sakfråga kommer från en Janne Jonsson som har publicerat ett uttalande:

     Uttalandet ackompanjeras med en käck satirbild.

    Mannen säger ”Du röstade alltså på ett parti som vill åsiktsregistrera journalister, skära ner på public service, avskaffa diskrimineringslagen, styra vilka böcker som får finnas på biblioteken, kroppsvisitera oskyldiga människor och kraftigt dra ner på allt stöd till film, musik, teater och konst?”

    Hur har det med demokrati att göra? Om jag lyssnar på en LP-skiva från ett jazzfusionband som 23-åringarna på public service-bolagen aldrig har hört talas om, som lever utan bidrag, är jag då verkligen ett hot mot demokratin? Nej, demokrati är något större än gangsterrap, och jag tittar gärna på sakfrågan. Du är ett hot mot demokratin om du:

    åsiktsregistrera journalister

    skära ner på public service

    avskaffa diskrimineringslagen

    styra vilka böcker som får finnas på biblioteken

    kroppsvisitera oskyldiga människor

    minska skattefinansierade bidrag till kultur

    Inte nödvändigtvis.

    Åsiktsregistrering: Kunskap är ofta något bra. Att ha koll på hur stor andel av Sveriges journalistkår som är höger respektive vänster är intressant. Att ha koll på hur stor andel av Sveriges skattefinansierade journalister som är höger respektive vänster är vitalt för demokratin. Transparens är bara ett hot för den som har något att dölja. Vill man inte bli granskad, så finns faktiskt möjligheten att bedriva journalistik för egna pengar. Jag, som finansiär av SVT, SR och UR, vore extremt oansvarig om jag inte ville hålla koll.

    Public service: Public service handlar inte om tvångsfinansiering, utan om journalistik i allmänhetens tjänst. Ingen kan på politisk väg ”skära ner på public service”, endast på tvångsfinansieringen av en specifik verksamhet, helt oavsett om den säger sig vara public service eller ej. Jag själv sysslar med public service, helt oberoende av regeringen.

    Diskrimineringslagstiftningen: Alla har givetvis sin egen bild av vem som är diskriminerad, men diskrimineringslagstiftningen reflekterar inte den särskilt väl. Att bilda opinion för att ändra på detta är ett uttryck för demokrati. Att motsätta sig den möjligheten är ett uttryck för antidemokrati.

    Styra biblioteken: Politiken styr offentligt finansierade verksamheter i det stora, tjänstemännen i det lilla. Detta har pågått långt före Sverigedemokraterna blev ett parti med riksdagsinflytande. Tvärt om, om medborgarna tvingas betala för något som inte röster kan påverka, strider det mot medbestämmanderätten.

    Kroppsvisitering: Alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Jag själv fick nyligen blåsa i en poliskontroll, min oskuld till trots. Men vägar är en plats där brott begås, vilket också kan sägas om drogförsäljningsställen. Vill du inte vara där, kan du undgå kontroll. Måste du vara där, kan du vara det utan att köra rattfull, utan att sälja droger, och så vidare. Det enda du går miste om är en P3 Guld-utmärkelse, och om det är ett problem för dig, kanske dina värderingar behöver ses över?

    Kulturbidrag: Kulturbidrag är ett sätt för regeringen att styra kulturen. Alternativet skulle vara att inte ge vissa någon konkurrensfördel genom bidrag utan låta marknaden ta hand om underhållningen. Men då skulle folket och inte makten som styrde kulturen… Varken makten själv eller dess anhängare skulle betrakta folkets inflytande som demokratiskt, men rent definitionsmässigt är det faktiskt en grej.

  • Media borde granska makten istället

    Ibland kan man verkligen fundera på varför tre av tio svenskar vill att Socialdemokraterna ska sitta kvar vid makten, särskilt som det inte undgår någon att partiet idag är gör ett fruktansvärt dåligt jobb. De enda dagens socialdemokrater gör bra, är att skydda sig och sina. Inte sina medborgare, utan sina medlöpare, som de belönar med allt från GD-poster och ministerposter. Medan medborgarnas materiella levnadsstandard sjunker i samma takt som Morgan Johansson hittar på nya demokratiska inskränkningar. Partiet själva går till val på att landet är vanstyrt, att allt går åt fel håll, men om de bara får behålla sin maktposition så ska de fängsla varenda brottsling, utvisa varenda illegal invandrare och bygga så många vindsnurror att elen nästan blir gratis. Visst lurar partiet säkert någon, men det finns nog andra skäl till att behålla makten. Man vet vad man har, men inte vad man får.

    Socialdemokraternas verklighetsbeskrivning och narrativ har accepteras av många, och förstärks av journalistkåren. En och annan journalist har säkert låtit sig luras, men det ömsesidiga beroendet mellan journalister och vänsterpolitiker är förmodligen den viktigaste faktorn. Regeringen äger flera stora mediabolag (”via en stiftelse” som det så fint heter) och driver en politik som försörjer en hel drös av journalister genom presstöd. Det är inte jättekonstigt att svenska journalister har gjort negativ rapportering om medborgare och opposition till vardag. Ett fasansfullt exempel på svensk journalistik fick vi se häromdagen när Miljöpartiet ville rikta stöd till utsatta områden som motverkar rekrytering till kriminella gäng. Oberoende av detta föreslog Liberalerna riktat stöd som handlade om språk, Moderaterna pratade också om utsatta områden, men ville istället fånga upp ADHD. Samtidigt pratade integrationsminister Anders Ygeman fritt om att det max ska bo 50% utomnordiska invandrare i dessa områden.

    Tre politiker talade om riktat stöd till utsatta områden, en politiker pratade om etnicitet. Vilka av dessa utspel dömdes ut som rasism? Det kan ju knappast inte vara Miljöpartiets, som i princip är att betrakta som svensk medias eget parti. Och då faller Liberalernas och Moderaternas utspel också bort, eftersom dessa var av samma karaktär. Kan det ha varit Ygemans, som trots allt faktiskt pratade om etnicitet i negativa termer? För att få svaret på frågan, behöver du bara titta på vilka som talar från opposition, nämligen Liberalerna och Moderaterna.

    Senast igår talade Jan Eliasson fritt på Twitter om hur man kan göra hädelse straffbart genom att använda sig av lagen om hets mot folkgrupp.

    Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

    Det finns alltså inte någon konflikt mellan vår grundlagsskyddade rätt att uttrycka missaktning mot t.ex. en religion genom att, t.ex. elda upp ett exemplar av dess heliga skrift. Det finns alltså inte några skäl att kriminalisera hädelse. Åtminstone inte för den som vill medborgarens väl. Men det är inte medborgarens skydd som är på modet, det är maktens. Valet om 24 dagar är inte något större hot mot sittande makt. Om Socialdemokraterna spenderar en eller två mandatperioder i opposition, kommer de tillbaka starkare till ett land som fortfarande har deras politiska utnämningar på landets viktigaste poster. Och vår tidigare utrikesminister kan så länge hitta nästa medborgerlig fri- eller rättighet att ifrågasätta. Garanterat ostört.

  • Nu anser regeringen att Ebba Busch är fascist

    Idag levererade Sveriges regering ett nytt fiasko. DN Kultur publicerade en artikel om Ebba Buschs kulturkonsumtion. Av den framgick att Busch har en ganska basal smak, hon gillar Seinfeld och hon ogillar Henrik Schyffert.

    Schyffert svarade genom att citera Charlie Chaplin bredvid en bild från DN föreställande Busch. ”Den bästa kritiken jag nånsin fått är att fascisterna hatar mig.” Det Schyffert insinuerar är naturligtvis inte att han delar Chaplins briljans, utan att Busch är fascist. Så länge är allt gott. Vissa kommer hålla med Schyffert, andra tycker att det säger mer om hans demokratiska kompass än det gör om Ebba Busch. Ytterligare andra kanske börjar fundera på vad Schyffert egentligen vet om fascism. Men som sagt, allt gott så långt – Schyffert är Schyffert.
    Men sen gör Sveriges regering ett officiellt uttalande. En minister, Annika Strandhäll, berömmer Schyfferts replik på Twitter, uttalar medhåll och citerar både uttalandet och bilden på Busch från DN. Jag ser flera problem med detta. När regeringen reducerar fascism på detta sätt finns det anledning att bli orolig. Pratar regeringen om opposition generellt, eller menar regeringen Kristdemokraterna specifikt? Vad har regeringen för syn på KD-väljare? Den som sympatiserar med en fascist borde väl rimligtvis vara en fascist i regeringens ögon? Och vet regeringen vad riktig fascism är, eller upprepar ministern, likt en papegoja, det Schyffert har skrivit?
    Oavsett vad, är detta mycket allvarligt. Även om regeringen ber om ursäkt, kommer jag inte kunna glömma denna fadäs.

  • Valsystemet bestämmer valets vinnare

    I Sverige släpper ett valdistrikt ifrån sig siffror om hur många som har röstat på vilket parti, som sedan ligger till grund för att svara på frågan om vilka parter som fått hur många röster, och därmed har vi ett valresultat. Det är ett rättvist system som, om rösträkningen skett korrekt, ger ett korrekt valresultat. Alla som jobbat som rösträknare vet ungefär hur stor felmarginalen är, och även om den är stor, så är den definitivt inte omstörtande. Valarbetare påverkar bara valresultatet när marginalerna är små. En lösning är datoriserad rösträkning, vilket jag förespråkar, men inte riktigt kan argumentera för i ett land där gemene man anser att datorisering innebär stängd källkod på Internet-anslutet system.

    I USA släpper ett valdistrikt ifrån sig en vinnare. Skillnaden är fundamental, för presidentvalet handlar då inte om hur många som har röstat på vem, utan om hur distrikten ser ut.

    Ordet ”gerrymander” kommer från engelskans ”gerrymandering”, och det kommer från att den kreativa distriktsuppdelningen, signerad Elbridge Gerry, liknade en salamander. En gerrymander är alltså en geografisk figur som flyttar makt från medborgaren till administrationen, och gerrymandering löser följande problem i det hypotetiska landet Orwellanien, som har 21 röstberättigade:

    1. Du vill att Parti Röd ska vinna, och Parti Röd har flest röster.

    2. Du vill att Parti Röd ska vinna, och Parti Röd har färst röster.

    Det samma gäller om du vill att Parti Blå ska vinna, oberoende av om Parti Blå har flest eller färst röster.

    Om Parti Röd ska vinna och Parti Röd verkligen har flest röster bland Orwellaniens 21 röstberättigade medborgare, kan man acceptera en ganska naturlig geografisk uppdelning i röstdistrikt. Man kanske följer geologiska eller andra geografiska strukturer eller kommundelar, och får sin vilja igenom.

    Betrakta följande bild. Den visar var Orwellaniens 21 invånare bor, och hur de röstar. Eftersom en majoritet röstar på Parti Röd, kan vi tryggt förlita oss på naturliga distrikt (bilden) och ändå vinna valet. Flest distrikt (och flest väljare) har röstat på Parti Röd.

    En vinst är lika mycket värd, oavsett om den är stor eller liten. En vinst för ett parti i ett distrikt, är en röst när presidentvalet ska avgöras. Med en naturlig uppdelning av distrikten, kan vi konstatera att 11 röda röster är fler än 10 elefanter, och att Parti Röd således har segrat i fler distrikt än Parti Blå. Så vad kan Parti Blå göra?

    Givet att det är antalet segrar som räknas, och givet att en tjänsteman som gillar Parti Blå har en möjlighet att påverka distrikten, kan följande strategi användas: Låt Parti Röd vinna med så hög marginal som möjligt. Tjänstemannen kan se till att Parti Röd vinner stort, och eftersom en storvinst kostar fler röster utan att ge något extra värde, blir utformningen lite märklig. Betrakta den här bilden:

    Exakt lika många har röstat på Parti Röd och Parti Blå som i föregående exempel, men denna gång råkade valdistrikten vara utformade så att Parti Röd vinner starkt. Den utformningen hade inte varit värd något om antalet röster var en faktor. Men en stark seger är värd exakt lika mycket som en svag seger när rösterna rapporteras uppåt, och med en stark seger i ett distrikt, räcker inte kvarvarande röster till segrar i många andra. En stark seger kostar fler röster, så makten ligger i mångt och mycket hos tjänstemännen: Var vill de satsa sin förmåga att påverka?

  • Rasmus Paludan är inte någon lösning, men han bevisar att vi har problem

    Igår brände Rasmus Paludan en koran igen. Denna gång skedde det utanför Råslätt moské i Jönköping, utan demonstrationstillstånd och således utan kravaller – ligisterna visste helt enkelt inte om att det bjöds på koranbränning. (I Sverige behövs inget tillstånd för att få bränna en koran på allmän plats, men om du gör ett evenemang av det, så är det en allmän sammankomst som behöver godkännas av polisen.)

    Jag betraktar Paludan som min politiske fiende, men jag kan inte ta ifrån honom att han framgångsrikt visat att många som säger sig vara demokrater, gärna vill montera ner det fria samhället när saker och ting ställer sig på sin spets. Vi hade den diskussionen när Salman Rushdie kritiserade islam i boken Satansverserna (1988), vi hade den diskussionen när Nerikes Allehanda publicerade en karikatyr av ”profeten” Muhammed (2007), vilket ledde till ett enormt pådrag och, och att Lars Vilks fick polisskydd för resten av sitt liv. Ska man få ifrågasätta religiösa dogmer? Ska man få rita karikatyrer?

    Så nu har vi en diskussion om huruvida det ska vara lagligt att uttrycka starkt ogillande av en ideologi genom att bränna en bok som representerar den ideologin? Det problem Sverige har dragit på sig, är mycket större än de individuella friheter som ifrågasätts. Hade vi förlorat debatten 1988 och kriminaliserat religionskritik, hade vi kunnat leva någorlunda gott liv ändå. Hade vi förlorat debatten 2007 och kriminaliserat karikatyrer, hade vi kunnat leva ett någorlunda gott liv ändå. Om vi idag kriminaliserar demonstrativt ogillande av ideologier, kommer vi ändå kunna leva ett någorlunda gott liv. Vi ger upp vår möjlighet till självförverkligande, men den ligger väldigt högt upp på Maslows behovstrappa, och påverkar inte mer grundläggande fysiologiska behov. Många islamistiska länder har sedan länge kapitulerat från de övre stegen. Jag skulle självklart vilja ha kvar det fria samhälle som våra mor- och farföräldrar offrat så mycket för att kunna lämna över till oss, men jag ser ett ännu större orosmoln.

    Vi kan inte låta den som är mest skrupelfri diktera villkoren för vårt samhälle. Om någon är beredd att döda en polis genom att drämma en sten i huvudet på honom, för att få igenom inskränkningar för sina medmänniskor, kan inte detta mötas med relativisering. Jonas Gardell efterlyser ett allmänt förbud mot att bränna böcker medan andra säger att det ska vara lagligt, men att det sociala stigmat ska vara så starkt att man rent av inte har några andra val än att avstå. Det råder alltså inga tvivel om att det fria samhället är under attack. Rasmus Paludan är inte någons räddning, men senast var det hans demonstration som påminde oss om att vi har problem. Och vårt största problem just nu är inte att det finns lagligt utrymme för hädelse, utan att folk är beredda att döda för att demokratin ska monteras ner, och att kulturpersonligheter låter sig luras.

  • Det är inte säkert att det är islams fel att vi behöver backa på våra demokratiska fri- och rättigheter

    I påskas besökte Rasmus Paludan Malmö för att genomföra en demonstration där han skulle bränna koranen. Någon koranbränning blev aldrig av, men det behövdes inte, för konsekvenserna liknar nog ungefär de som vi skulle ha fått om en koranbränning hade genomförts. Under sitt besök i Malmö gjorde han inget som inte var lagligt och som han inte hade tillstånd att göra. En svensk myndighet, polisen, har ansvar för att bevilja sammankomster, och om det inte finns något hinder, så beviljar man. Nu har Paludan varit där, och malmöborna blev så upprörda att de eldade polisbilar och kastade sten på polisen. Man kan alltså lugnt säga att polisen antingen modigt respekterade Paludans rättigheter eller missbedömde malmöbornas stabilitet.
    Händelserna har lett till att polisen polisanmält Paludan för hets mot folkgrupp, och därmed har man gillrat en fälla – man meddelar att sammankomsten är tillåten, han gör inget han inte sagt att han ska göra, bränner inte ens koranen, och blir sedan polisanmäld av samma myndighet som godkände sammankomsten. En perfekt fälla, gillrad av en myndighet för att fånga en medborgare!
    Mer eller mindre kända opinionsbildare hakar på, och det mesta tycks handla om att Paludan har angripit muslimer, angripit islam, sårat någon, så vidare. När det gäller principfrågan om demonstrationsrätt, och rätten att häda, så underblåser man den genom att påpeka att Paludans demonstration var ”onödig” eller ”bara för att provocera”, som om man själv vet allt om andras syften och orsaker. Dessutom hackar man på Paludan som person för att misskreditera den som försvarar principen. När man försvarar principen så får man höra att Paludan är rasist och pedofil, så varför försvarar du honom? Om koranbränning ska kriminaliseras, så är det inte för att en rasist och pedofil har gjort det, utan för att gärningen är oönskad av samhället. (Det är nästan så att frågan ”försvarar du en pedofil” kan vara tvetydig i en diskussion där en bok av Muhammed är inblandad.)
    Så låt gå, kriminalisera koranbränning. Det kan rymmas under hets mot folkgrupp. Polisens anmälan av Paludan kan bli prejudikatet, så nästa gång han ska demonstrera i Malmö får han hitta på något annat. Vi kanske inte ska förbjuda att någon i allmänhet bränner en bok för att visa förakt mot vad som står i den, men specifikt koranen.
    Nästa gång någon vill utmana islam kommer inte någon koranbränning på tal, utan något annat måste till. Visa karikatyrbilder på profeten Muhammed kanske? Om polisen godkänner den demonstrationen, och även då straffas med stenkastning, så är det nog bäst att även Muhammed-karikatyrer ryms under hets mot folkgrupp. Kanske inte alla karikatyrer, utan just Muhammed-karikatyrer specifikt.
    Inga principer om huruvida det är tillåtet att visa avsky mot religion, inga principer om huruvida det är tillåtet att karikera en profet, utan skydd mot en namngiven grupp, som är utsatt. Är man så utsatt att man kastar sten på polisen, då behöver man särskilda regler. Förväntningarna på en muslim är inte riktigt lika höga som förväntningarna på en jude, kristen eller ateist.
    Och det är precis det som våra mer eller mindre kända opinionsbildare har tagit fasta på. En provokation! Av de händelser som inträffade i påskas i Malmö är förvisso kravaller illa, eldandet av polisbilar illa, stenkastningen på blåljuspersonal illa, men en icke-bränning av koranen så illa att vi måste ge upp vissa av våra fri- och rättigheter! Och det kanske är så det är, men jag tror inte att det är på grund av att de är just muslimer (vilket säkerligen inte alla våldsverkare som bråkade i Malmö är), utan för att vissa människor inte har samma liberala värderingar som svensken. Jag tror att man till viss del är en produkt av sin bakgrund och sin kultur. Jag kan tänka mig att jag skulle vara motståndare till många demokratiska rättigheter, om jag vuxit upp i t.ex. Pakistan. Men vi vårdar detta motstånd genom att anta att en muslim som kastar sten på polisen, argumenterar väl för att minska medborgarnas frihet i Sverige. Det kostar så lite att ge upp en frihet, och man saknar den inte förrän man behöver den.

  • Yttrandefriheten, religionsfriheten och demokratin är under attack från tre håll

    Yttrandefriheten, religionsfriheten och demokratin är idag under attack.

    Vad är yttrandefrihet? Yttrandefrihet definieras av FN i dokumentet ”Allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna” enligt följande: ”Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.” Det innebär alltså att yttrandefrihet åtnjuts av den som inte riskerar att få sparken från jobbet för att han har impopulära åsikter, även om åsikterna rentav handlar om religion. Yttrandefriheten skyddar individen från massan.

    Vad är religionsfrihet? Den låter dig praktisera din religion utan tvång, och den låter dig avstå. ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.” Att attackera blåljuspersonal när ens föreställningar utmanas, täcks inte av religionsfriheten, men rätten att utmana dina förställningar täcks av yttrandefriheten.

    Vad är demokrati? Demokrati är ett styrelseskick där makten utgår från folket. Medborgare har rätt att rösta, och har rätt att lobba för sina frågor, vilket förutsätter demonstrationsrätten och yttrandefriheten. Sverige har en ganska stark indirekt demokrati, vilket innebär att man utser representanter för sina åsikter. Styrkan ligger särskilt i ett skydd mot en stark stat och mot korrupta politiker, i en grundlag. Grundlagen, som säkerställer yttrandefriheten och religionsfriheten, kan inte ändras hur som helst. ”Grundlagarna är svårare att ändra än andra lagar. Det ska finnas tid för eftertanke och konsekvenserna av en grundlagsändring måste vara extra genomtänkta. Tanken är att skydda demokratin. Riksdagen ska inte kunna fatta förhastade beslut som till exempel begränsar människors fri- och rättigheter.”

    Attacken mot dessa institutioner pågår nu från tre olika håll, på tre olika nivåer.

    Massmedia, som korrekt och plikttroget har pratat om högerextremism när nazister attackerar fredliga demonstrationer, har nu valt att istället prata om högerextremism när högerextremister attackeras. De senaste dagarnas upplopp beror enligt media på den högerextrema Rasmus Paludan, vilket är en subtil glidning från att skylla oroligheter på den som orsakar dem, till den som har demonstrationstillstånd.

    Islamismen och annan extremism är givetvis en faktor. Om du inte vill att koranen ska brännas, är du inget annat än en muslim, men den som vidtar våld när den inte får som den vill, är inte en vuxen tänkande människa, den är en extremist som saknar respekt för mänskliga fri- och rättigheter. Dessa människor har inget i ett kunskapsdrivet och fritt land att göra – oavsett ursprung, etnicitet och bakgrund. Man hör helt enkelt hemma bakom lås och bom.

    Vissa medborgare vrider ut och in på sig själva och pratar om att dessa beviljade demonstrationer inte är ”riktig” yttrandefrihet eller demonstrationsfrihet, eller att det är ”korkat” att bevilja sådant som är provokativt. Vad som är korkat eller inte, är inte upp till våldsverkarna eller deras försvarare att avgöra, den frågan ägs av den som anser sig ha skäl att bedriva sin demonstration. Detta är inte något en demokratiförespråkare vill begränsa, för en sådan anser att det är våldsverkaren som är problemet. Vi behöver komma till en punkt där detta är införstått om yttrandefriheten, religionsfriheten och demokratin ska ha någon framtid i Sverige.

  • Krigsherren och guden Jahve tappar med rätta makten över Sverige

    Universums skapare, krigsherren och guden Jahve, har intressen i vissa länder på den avlägsna planeten jorden, däribland Sverige, men Sverige håller på att glida guden ur händerna. På 1950-talet blev det lagligt att inte vara med i någon församling och sedan år 2000 representeras inte Jahve längre av någon svensk myndighet, för Svenska kyrkan har numera reducerats till en frikyrka. Sverige sägs vara sekulärt, och det innebär att varken gudars, demoners eller änglars vilja viktas in när beslut fattas eller när landet förvaltas. Övernaturliga väsen får fortfarande tala till makthavarna (t.ex. öppnas riksdagen i Storkyrkan) men de har ingen rösträtt och kan inte ställa några krav. Det är åtminstone vad påståendet att Sverige är ett sekulärt land hävdar, men det är inte sant. Svenska kyrkan är reglerad av svensk lag, Jahves svenska undersåtar har färre skyldigheter och fler rättigheter än hans fiender, svenska staten samlar in medlemsavgiften, och så vidare. Medlemsavgiften handlar föga förvånande om gigantiska summor pengar. Att vara rymdhärskare är ett glamoröst och excentriskt liv, och talespersonerna på planeten jorden ska ha sina smulor från gudens bord. Präster tjänar bra, kyrkan äger företag, mark, byggnader och staten fyller troget på från medborgarnas fickor. Kristendomen betraktar sin omvärld genom välfyllda kristallbägare.

    Ett av Jahves kvarvarande ansvar är att bestämma vilka svenskar som får ingå äktenskap eller inte. Denna situation är ganska olycklig, för som så många magiska krigsherrar är mänskliga relationer och mänsklig sexualitet ett fokusområde, och Universums skapare är inget undantag. Det finns en dissonans mellan vissa människors uppfattning att homosexuella ska få ingå äktenskap på samma villkor som heterosexuella, och vissa av Svenska kyrkans män som menar att Jahve opponerar sig mot detta. Om Svenska kyrkan verkligen vore en frikyrka, skulle de inte syssla med myndighetsutövande, och om de verkligen vore en frikyrka skulle diskussionen om vem Universums skapare anser kvalificera för vad, vara en intern diskussion för hans undersåtar.

    Jehna Al-Moushahidi har skrivit en text i Aftonbladet med rubriken ”Präster som inte vill viga samkönade får byta jobb”, där hon konstaterar:

    För bara två år sedan gjorde SVT en undersökning som visade att endast fem av 34 samfund med vigselrätt svarat ja på frågan om de utför vigslar mellan personer av samma kön.

    Betraktar man detta som ett problem, samtidigt som man inte har några som helst problem med att vigslar över huvudet taget ska utföras en organisation som är direkt underordnad rymdkejsaren, så är man naiv – då har man inte läst Alex Raymonds tidning om Blixt Gordon. Krigsgudar är konservativa och stränga, och att staten klipper banden med dem är helt rätt:

    • Alla, homosexuell eller ej, ska vara lika inför staten, och ha samma möjlighet att ingå äktenskap.
    • I en fri församling råder religionsfrihet. Vissa män kommunicerar med Jahve, och säger de att guden i fråga drar sin gräns för vigsel där, då är det så!

    Är det verkligen just dessa två intressekonflikter som ska kombineras för att vi ska få en bättre värld? Om man menar allvar med påståendet att Sverige är sekulärt, ska kyrkan avregleras och berövas sitt myndighetsutövande. Vill du gifta dig, kontakta länsstyrelsen! Det hela blir extra intressant när vi tar in två grupper som vuxit rejält i antal de senaste 30 åren.

    Ateisterna. De anser att verkligheten är en naturlig plats, som är som den verkar vara, alltså inte skapad av någon och fri från intergalaktiska härskare.

    Muslimerna. De är anhängare av en konkurrent till Jahve som heter Allah. Han är ännu heligare och ännu strängare mot avvikelser från heteronormen.

    En ateist som bor i ett land vars lagtext reglerar en myndighetsutövande kyrka, betraktar den som pratar om Sverige som ett sekulärt land som lite okunnig. Att vara sekulär betyder att landet inte pysslar med sådant! Vidare, en imam som ska viga homosexuella, ser (med rätta) att teologin är utmanad. Och jag personligen, jag föredrar såklart en debatt mellan Jahve och Allah, för jag vill veta hur väl underbyggda de är när man inte går via planetlokala mellanhänder, som knappt kan enas sinsemellan om vad Universums skapare tycker ska gälla i just denna utkant av just denna galax. Dagens debatter har utspelats av företrädare på ett sätt som påminner om charlataner som bara påstår sig företräda olika mäktiga väsen som i bästa fall framstår som deras egna hjärnspöken, och i värsta fall ett maktmedel mot pöbeln. Så om vi ska låta magiska och utomjordiska ting ha sina medlemsklubbar på jorden, ska de agera på samma villkor som alla andra:

    • Under allmänna lagar, utan egna
    • Utan myndighetsutövning
    • Med teologisk frihet, så att samhället kan respektera deras magiska härskares vilja
    • Allt samman, under samma villkor som ateisten

  • Staffan Dopping och tillståndet för svensk demokrati

     Humanisterna samtalar med journalisten Staffan Dopping om tillståndet för svensk demokrati.

  • Public service och single point of failure i svensk demokrati

    Vissa system har ett single point of failure, alltså en del som drar med sig hela systemet om den slutar fungera. Den som sett filmen Stjärnornas krig är bekant med ett lysande exempel på detta: Rymdstationen Dödsstjärnan är till synes oförstörbar, men den centrala reaktorn som driver dödsstjärnan har en partikelavgasventil (?) som leder ända ut till dess yttre hölje, och om man skjuter med sin laserkanon in i den öppningen så exploderar hela rymdbasen.

    Svensk demokrati har en liknande single point of failure. Man kan ana vad det handlar om när man ser hur det svenska etablissemanget tassar på tå kring kriminella element som producerar populärmusik. Från högerut har det diskuterats att svensk public service-media ska fokusera mer på public service-program och mindre på lätt underhållning som modern listpop. Jimmie Åkesson har t.ex. sagt att han inte har något emot att Sveriges Radio P3 (som spelar just modern listpop) läggs ner, vilket energiminister Anders Ygeman beskrivit som ”ett hot mot demokratin” i SVT-programmet 30 minuter, och han får medhåll av VLT som beskriver ett mer renodlat public service som ”ett allvarligt hot mot demokratin”.

    Om vi backar till tiden då Sveriges Radio inte spelade listpop, till den tiden då varken P3 (60-tal) eller P4 (80-tal) fanns, kallade vi ändå Sverige för en demokrati. Förr var det listpopen som sådan som var farligt för demokratin, men idag har vi hängt upp demokratin på att staten sänder den i radio. Vad har hänt?

    Kultur är makt. Kultur formar folket. Den som kontrollerar kulturen kontrollerar världen. Om den fria marknaden sköter underhållningen antas vi bli intellektuellt utarmade. Det blir Let’s dance och Sveriges mästerkock av allt samman, och Sverige förvandlas till en intellektuell öken. Så om staten stod för utbudet av media så kan man använda lätt underhållning (Yasins musik, Lasse Kroners tv-program) för att locka in medborgaren till statlig radio och tv, och väl där, forma och fostra medborgaren på önskvärt vis. Intellektuella radioprogram från ”en oberoende källa” som alla måste vara med och finansiera, kan presenteras mellan låtarna. Annars anses vi sakna demokrati.

    I Sverige var både radio och tv olagligt fram till år 1987, men egentligen har vi inte fri radio och tv idag heller. Eftersom dessa medier antas vara så inflytelserika så måste den som vill sända radio eller tv följa det sändningsavtal som upprättas med staten. Jag har länge tyckt att detta är ett problem, men idag inser jag att det är ett övergående sådant. När jag gick i skolan på 1980-talet hade vi som stående läxa att titta på SVT:s nyhetssändningar, och jag inser att min generation inte fört över detta till (de nu vuxna) barnen, som hellre konsumerar tv och radio via helt oreglerade streamingtjänster.

    Jag tänker ofta på det när jag pratar i podcasts eller på YouTube. ”Det här hade aldrig gått att säga i radio eller tv”, men vad spelar det för roll när publiken ändå är på väg ut på nätet? Där är allt oreglerat, där får man säga vad man vill. Några miljarder varje år som kunde ha gått till välfärd, går till ett public service som färre och färre konsumerar. Värre än så är det inte. På internet finns inga gränser förutom lagen – här säger vi vad vi vill, utan hänsyn till några sändningstillstånd eller vilka åtaganden som ingår i ett sådant. Filmmagasinet Flimmer Duo är fritt för att vi säger vad vi vill i det, det är fritt för att det är frivilligfinansierat, det är fritt för att det är gratis att titta och det är fritt för att producenten inte svarar inför någon annan än sig själv och sin vision med programmet.

    Idag är jag mer besvärad av presstödet. Pressfrihet är sedan gammalt i Sverige, men på sistone har staten börjat vifta med pengar framför de tidningar som lever upp till vissa krav. Som konsument förväntas jag tänka att vissa lever upp till dessa krav och därför beviljas bidrag, andra gör det inte. Men det finns en risk att presstödet misstänkliggör tidningen. Råkar de agera så som staten vill, och därför får sitt bidrag beviljat, eller tummar de på sin frihet och sitt oberoende för att komma åt pengarna som staten lockar med? Jag skulle hellre se att dessa pengar användes för att skapa en modern förlossningsklinik i Karlskoga.

  • Det borde vara normalt att oppositionen hörs i SVT

    Det var inte länge sedan Institutet för framtidsstudier slog fast att Hanif Bali är populist, och nu har han fått vara med i ett roligt inslag i Sveriges television, så nu höjs många upprörda röster, inte minst på Twitter. Inslaget är utformat som en musikvideo där politiker och opinionsbildare turas om att säga något träffsäkert som driver med dem själva. Skämtet riktar alltså udden åt både höger och vänster, vilket inte är speciellt vanligt i en tv-kanal som drivs av en regeringstillsatt stiftelse. Och dessutom är Hanif Bali med!

    Den där filmen från Svenska nyheter verkar ju kul. Men jag förmodar att alla begriper att den för Bali, Frick och Jönsson innebär flera jublande steg närmare normalitet?

    När man läser detta, är det lätt att glömma att Hanif Bali är folkvald. Han sitter i riksdagen!

    Är det ett problem att man ”normaliserar” en av folkets företrädare, som dessutom representerar oppositionen, så har vi hamnat riktigt snett. Notera även att Henrik Jönsson nämns, som definitivt inte är en kontroversiell och konfliktsökande person, utan någon som driver en regeringskritisk videoblogg – hans brott är alltså inget annat än att han är en kritiker med en röst. Det borde vara normalt att oppositionen hörs.

    Uppdatering 2020-11-24: Idag förfasas även Arbetet över att Hanif Bali får vara med i tv.

  • Den impopulära pressfriheten behövs

    Pressfriheten beskriver ett förhållande mellan medborgare och stat. Den innebär att man fritt får sprida åsikter och påståenden i textform, utan att behöva bekymra sig om censur. Pressfrihet är en grundläggande komponent i ett demokratiskt samhälle, och i Sverige är pressfriheten grundlagsskyddad, vilket betyder att regeringen inte kan åsidosätta den. Före Internet var pressfriheten inte särskilt ifrågasatt i Sverige, för pressfriheten var inte särdeles utmanad. Det enda sättet för information att få spridning, var att gå via en redaktion som gjorde ett noggrant urval på vad som skulle publiceras. Den som tryckte stenciler, hyrde ett flygplan och spred dessa för vinden, betraktades som lite stollig redan på min tid. Han utgjorde inte ett större hot än den skäggiga mannen med den handritade skylten på magen i Speakers’ Corner. Pressfriheten var populär när den egentligen inte behövdes.
    Idag finns en opinion som vill avveckla pressfriheten, ofta med de mest nobla intentioner, men tyvärr lika ofta helt utan någon konsekvensanalys. Alternativmedia, såsom Joakim Lamotte eller någon av Sverigedemokraternas propagandaorgan, sprider fördomar och falska nyheter. Man angriper skyddsvärda grupper som t.ex. människor med utländsk härkomst eller människor som är anhängare av islam. Ingen tycker väl att något sådant är bra? Tyvärr måste man leva med att även åsikter och påståenden man starkt ogillar sprids, och att dessa får spridas. Skulle vi formulera en princip som skyddar den ene från att behöva riskera exponering för sådant, blir konsekvenserna än värre för den andre, för det är alltid minoriteter och människor som avviker från normen som drabbas när pressfriheten inskränks. Alltid. Det är sant även när det är den snällaste tänkbara människan driver åsikten att man visst ska ”få skriva om vad som helst, men…”
    Om man dessutom löper en risk att bli stämd för att man publicerar ett gräv, kommer självcensuren som ett brev på posten. Ett aktuellt fall är just Joakim Lamotte som lyft att Tomas Åberg (anlitad av staten för att få bort näthat från sociala medier) har djurförbud på grund av tidigare fall av djurplågeri, vilket Åberg gärna hade velat hålla hemligt. Man kan tycka att jag som betalar Åbergs lön har rätt att veta vem han är. Medborgare som tyst och nöjt betalar sin skatt utan att kräva någon genomlysning och utan att ifrågasätta hur pengarna används, är de människor som möjliggör att maffian kommer över välfärdspengar och att terrorister får projektbidrag. Människor med för lite skepticism och för mycket betalningsvilja, kan snabbt rasera ett samhälle. Här har media ett ansvar. I Åbergs fall gick åren, utan att media visade något intresse. I det vakuum som uppstod trädde Lamotte fram, och det är ingen överraskning att inte alla blev nöjda. Lamottes osmidighet gav således vatten på kvarn åt dem som längtar efter ett totalitärt styre och diktatur. Man ska visst ”få skriva vad som helst, men…” förvandlades snabbt till det mindre sofistikerade ”man ska inte få påstå vad som helst”, som snarare är ett vedertaget sätt att uttrycka sin önskan om att skydda den goda makten från den onda medborgaren.
    Falska berättelser sprids som snabbast under tiden från det att alternativmedia publicerat en berättelse till dess att gammelmedia tagit upp berättelsen, som t.ex. den om Tommie Lindh. Ibland har såklart alternativmedia rätt, som t.ex. att svenska skattebetalare försörjer iranska ministrar, men det är inte konstigare än att Flashback ibland har rätt. Och ännu värre, ibland får berättelser fortgå, utan att gammelmedia varken försöker bekräfta eller dementera. Lösningen på problemet heter mer journalistik, inte mindre journalistik.
    I Sverige är staten en enorm aktör i mediabranschen. Staten driver flera radiokanaler, tv-kanaler och streamingtjänster och man satsar både på licensfinansierade kanaler (som t.ex. SVT1 och SVT2), abonnemangsfinansiering och reklamfinansiering (C More-kanalerna , TV4, Sjuan, TV12, TV4 Fakta, Sportkanalen, TV4 Film och TV4 Guld). Dessutom ger man finansiellt bidrag till vissa utvalda tidningar, inte minst ETC. Förutom en handfull tidningar (främst DN, SvD, Aftonbladet och Expressen) är man antingen statsägd, statsfinansierad eller utom tävlan när det gäller journalistik (t.ex. tv-kanalerna TV3 och Kanal 5). Summan av beroendet till staten är alltså ofantligt, och således är den grupp som tjänar på att misstänkliggöra fri journalistik, så som t.ex. Joakim Lamotte, Kvartal eller Emanuel Karlsten, nästan ofattbart stor.
    Men fri journalistik är inte alltid dålig (särskilt inte Kvartal eller Emanuel Karlsten). Den kritiseras för att den alltid konkurrerar med statligt kontrollerad media om publikens uppmärksamhet och tid. Och även om fri journalistik alltid vore dåligt, har man mer att vinna på att låta journalistik tävla om kvalité istället för lagligt existensberättigande eller statligt gillande, som i sin tur är kopplat till pengar. Att förbjuda yttranden man ogillar, är självdestruktivt för alla som inte är en enväldig härskare. Så även om jag tror att Joakim Lamotte kommer att förlora i rätten mot Tomas Åberg, så finns det något vackert i att någon tog bollen, trots att priset är högt. Och det vore en seger för det fria ordet om Lamotte vann, trots att han inte (längre) är en Af Staten Godkänd Journalist. För vad som är sant och vad som är falskt, ska avgöras genom olika infallsvinklar från en källhänvisande journalistkår, av en källforskande allmänhet. Inte av någon fakta-auktoritet, speciellt inte om den som utger sig för att äga fakta heter Twitter eller Facebook.

  • Sverige är inte alls sekulärt

    Man brukar säga att Sverige är ett sekulärt land med hänvisning till att Svenska kyrkan bara är en statskyrka i praktiken och inte på pappret, eller med hänvisning till att relativt få tror på gud. Men Sverige är i allra högsta grad ett land har religiöst motiverade lagar, myndigheter och regler.

    Att Svenska kyrkan sedan år 2000 på pappret är en frikyrka, spelar ingen roll så länge som kyrkan i praktiken fortfarande har kvar sin myndighetsstatus. Medlemsavgiften är en skatt på lönen som drivs in av staten för en kostnad som alla – medlemmar eller ej – betalar, och Svenska kyrkan har kvar samma arbetsuppgifter som de typ alltid har haft. Ingen har egentligen hänt annat än att kyrkan rent formellt inte är en myndighet, men dess reklam är fortfarande ”samhällsinformation” som inte stoppas av en skylt på postlådan som avböjer reklam. Och utanpå detta delar en förvaltningsmyndighet (SST) ut pengar till andra trossamfund för att de ska bidra till att ”upprätthålla och stärka grundläggande samhällsvärderingar”, för när grundläggande samhällsvärderingar ska upprätthållas är det endast sekulära stater som lyfter blicken från kyrkan – inte Sverige.

    Hur många som tror på gud är inte relevant i frågan om huruvida staten är sekulär. För även om relativt få tror på gud (uppskattningsvis 60% identifierar sig som kristna och 2% muslimer enligt Pew Research Center 2017) så är det väldigt få som har några invändningar mot Svenska kyrkans roll i samhället, som har invändningar mot religiösa uttryck i det offentliga rummet, som opponerar sig mot t.ex. böneutrop eller liknande. Även personer som inte tror på gud betalar plikttroget sin medlemsavgift till Svenska kyrkan, och de som har gått ur har sällan några problem med bidragen Svenska kyrkan får, de tjänster staten bjuder dem på, att staten köper tjänster av dem eller att andra församlingar och religiösa sammansättningar skattefinansieras.

    En stat som är sekulär ger inte religiösa någon särställning. En sekulär stat öronmärker inte pengar så att de är tillgängliga för religiösa, religiösa församlingar eller religiösa organisationer. I en sekulär stat har en person samma skyldigheter och rättigheter helt oavsett vilken religion man tillhör, om någon. I en sekulär stat är ”religiösa skäl” inte någon förmildrande omständighet inför lagen, för en sekulär stat betraktar både troende och skeptiker som fullvärdiga medborgare med samma rättigheter och skyldigheter, och där är vi inte. Jag är inte ens säker på att vi strävar dit.

  • Är du regeringsvänlig eller är du nazist?

    Svenska kyrkan använde sina kyrkklockor under almedalsveckan för att störa ut ett seminarium som hölls av Thomas Gür, kolumnist på Svenska Dagbladet (SvD), i närheten av Visby domkyrka. Då SvD är obunden moderat, och alltså inte nödvändigtvis regeringsvänlig, valde domprosten Mats Hermansson, känd vänstersympatisör, att sätta stopp evenemanget genom klockringning. Hermansson har i ett utlåtande sagt att han ringde för att stämningen var obehaglig, något som avfärdats som lögn av dem som var där och dessutom rimmar illa med den dokumentation som finns från händelsen.

    Som om inte detta vore nog så tar Aftonbladets Jonna Sima domprosten i försvar, och väljer en formulering som syftar till sammankoppla seminariet med nazism. Sima skriver: ”Samhället måste sända en tydlig signal om att det råder nolltolerans mot nazivåldet. Men vi behöver hjälpas åt att säga ifrån och markera mot rasismen och antidemokratiska krafter i vardagen. Visbys domprost är ett föredöme för oss alla.” Är det skrivet av någon som förstår att Gür inte är nazist? Och inte våldsam? I så fall är ”nazistvåldet” ett synnerligen illa valt ord.

    Givet det uppenbara, att nazismen är ett större problem än att nazistanklagelser lättvindigt och tanklöst ska användas för att stigmatisera potentiella meningsmotståndare, tänker jag på hur trång åsiktskorridoren är i Sverige. Samtidigt som vi förväntas tänka att korridoren inte alls finns, måste vi vara beredda på att den som inte är uttalat regeringsvänlig, grundlöst kan hängas ut som nazist av en av landets största tidningar. Verklig nazism är ett betydligt större problem än att en kolumnist på en obunden moderat tidning håller seminarium, men om detta vet Jonna Sima förmodligen inget alls. Jag kan ändå lova Sima att inte avfärda henne genom att påstå att det är bra att störa ut hennes röst som en markering mot rasism och antidemokrati, trots att hon samlar poäng till det sistnämnda.